Månskensdalen

By Sievert Sjöberg

Djupt in i ett mörkt och spöklikt tyst skogslandskap ligger byn Månskensdalen. Efter årtionden av stiltje och traditioner som sitter lika djupt rotade som de eviga träden runtom har byn blivit tillhåll för en samling egendomliga människor som aldrig har för avsikt att lämna sin kära by. Lena, som letade sig ur skogen för trettio år sedan, återvänder för att luska i vad som hände under de omskakande händelser som sedan Lenas avsked har legat i mystikens dunkla ovisshet. Kan hon en gång för alla reda ut vad som faktiskt hände där flera decennier bakåt i tiden?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 9, 2022
• ISBN: 9788726693652

Book preview

Sievert Sjöberg

Månskensdalen

SAGA Egmont

Månskensdalen

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2013, 2022 Sievert Sjöberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726693652

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Alexander, Amanda, Sebastian, Isaac och Noah!

1

E n och annan sällsam höstnatt kan det inträffa att ett litet ljusklot tar form vid det vattensjuka Näverkärret, precis där Silverbäckens bottenlösa källor rinner upp. Klotet svävar sakta mot norr, rakt ovanför bäcken. Det uppträder på samma gång avvaktande och egendomligt auktoritärt. Att klotet inte inordnar sig i vår gängse uppfattning om verkligheten, står klart för de få som bevittnat fenomenet. Av dem som nu bor i Månskensdalen, är det bara en människa som har sett det. Numer äger ingen annan i Dalen de rätta förutsättningarna.

Silverbäcken är bara en halvmeter bred, men aldrig torrlagd. Den rinner i en djup fåra från kärret till sjön Silverstrilen, en sträcka på ett par kilometer. Jacko Sandman, en fyrtiofemårig enstöring, har kunnat iaktta ljusfenomenet vid två tillfällen. Första gången var för trettio år sen. Men så sent som förra månaden såg han det igen. Han blev stående som förlamad, medan ögonen följde klotet under den korta tid det rörde sig inom hans synfält. Han fick för sig att det var Nimrod, den väldige jägaren, som sökte platsen för något grymt illdåd, kanske begånget för tusen år sen. Men strax ville han istället kalla klotet Nemesis – hämndgudinnan. Älvakungen har kanske lämnat sitt medgivande, tänkte han, eller också har han inte makt att hävda sin urgamla rätt till oinskränkt kontroll över ängarna som omger bäcken.

Jacko inser att det handlar om en utomverklig existens. Någon eller något kan vara ute efter att lokalisera en irrande, osalig själ, för att ta den med till dess rätta hemvist. Det där långsamma, ljudlösa svävandet måste innebära en avspaning, ett sökande. Ljusklotets art låter Jacko förstå att det aldrig skulle låta sig fångas in av en radar, eller någon annan teknisk uppfinning.

2

M ånskensdalen var länge en vacker plats, inte bara på försomrarna, då fruktträd och trädgårdar prunkade, utan under alla tider på året, till och med under november månads råkalla halvdagrar. Snörika vintrar kunde både byn och den omgivande naturen, te sig som ett koncentrat av skönhet. Ett av Månskensdalens kännetecken är de kuperade tomterna, omgivna av små åkerlappar, på vilkas stenblandade jord tåliga hästar har stretat framför kutryggiga småbönder. Men framförallt är det de mörka, täta skogsbrynen, som verkar fast beslutna att stänga inne, eller ute, allt och alla. Granarna har fått växa sig yviga. De understa grenparen vilar mot marken.

För drygt tjugo år sedan var alla tio husen bebodda. Lanthandeln var fortfarande i drift. Med sin snickarglädje och sina emaljerade skyltar med reklam för Tvättbjörn, Häxan, Ögonkakao och så vidare, måste den i barnaögon ha verkat vara ett hus fullt av hemligheter. Alldeles bakom lanthandeln, som är byns sista hus, tar milsvida skogar vid. De har kontakt med denna civilisationens utpost genom det träd som ryckt fram längst och petar på affärshusets bakre hängränna med en tanig kvist. Inom det där vidsträckta skogsområdet finns en och annan gård och några ensligt belägna torp. Numer står de, nästan utan undantag, tomma under vinterhalvåren. Trots det utgör de små civilisatoriska inmutningar i skogens och bergravinernas uråldriga dominans. Förutom lanthandeln, utmärkte sig ett par andra hus i Dalen; den lavgrå Lappkyrkan med sina hugskottsaktiga påbyggnader, Blomsterhem, omgivet av pedantiskt skötta trädgårdsodlingar och det uppflugna Glasberget, som stoltserade med sin överdimensionerade veranda.

Genom sina mörka kulisser och sin hemlighetsfulla slutenhet har skogen alltid dominerat Månskensdalen. Men den har aldrig motsatt sig förskönande strävanden mellan sina egna markörer och husen, trädgårdarna och åkrarna med de egendomliga stenrösen som lika gärna kunde vara staplade av troll som av torpare och småbönder. Med byns byggnader har det nu gått dithän att de flesta har lämnats åt ett ohjälpligt förfall.

Nedgången började strax efter det att Stella Pauline Hag försvann. Hon hade precis fyllt tjugo. Under de dryga trettio år som gått sen dess, har hon inte gett minsta livstecken ifrån sig. Inte heller har misstankarna om brott kunnat bekräftas, eller någon grav påträffas. Någon kanske fortfarande tror att hon stack iväg utomlands. Men under åren har de flesta lutat åt att hennes kvarlevor ligger gömda någonstans i de skogar som omger Dalen.

Stella Pauline kom som fosterbarn till Henry och Rakel Lindberg i Norra Grönhult, en liten gård en dryg halvmil uppåt skogarna. Lindbergs var strängt religiösa; medlemmar i en liten församling med kopplingar till maranatarörelsen. Trots drastiska försök, av en karaktär som ingen medverkande vare sig vågat eller velat avslöja för utomstående, lyckades man inte förmå Stella att överlämna sig med själ och hjärta till Gud. Hon var som förutbestämd att gå den breda vägen. Fosterhemmets isolerade läge gjorde att hon under större delen av uppväxttiden bara hade en kompis, den två år yngre Lena Magnusson. Lenas familj bodde i Södra Grönhult, på ett par minuters gångavstånd från Norra.

Månskensdalen var en avkrok, och är det numer i än högre grad. En enda väg leder till och förbi den lilla byn. Vägen börjar vid Kinda motell. Den är krokig och gropig. Oljegrusbeläggningen lappas med långa mellanrum. De sex kilometerna från Rimforsa till Dalen sluttar nästan konstant uppåt. Det område som kallas Månskensdalen börjar vid en gammal kraftverksdamm. En del vintrar har dammen erbjudit en idealisk skridskois. Resten av året ligger den svart och sluten. Inte ens det klaraste högsommarljus verkar kunna tränga igenom ytan. Mellan landsvägen och ett söndervittrat betongfundament, brusar en fors. Lukten av sötvatten är stark. Medan landsvägen fortsätter bort mot själva byn, går en smal grusväg in till vänster, längs dammens ena långsida. Den slutar vid Arildsholm, där Lena Magnusson bodde under senare delen av sin uppväxt.

Jacko Sandman bor i två rum på övervåningen i Blomsterhem. Huset ligger till vänster, ett litet stycke upp från vägen. Även Jacko är fosterbarn. I likhet med Stella blev han aldrig adopterad. Vid det här laget har han bott i Dalen i fyrtio år. Den mest skräckinjagande av de fasor som styrt hans liv i många år, är tanken på att tvingas flytta. Han har blivit ett med byn, trots att han under alla år vid ytterst få tillfällen har lämnat tomten utan att ha ett ärende. Jacko är en särling. Att påstå att han är folkskygg är en underdrift. Hans kroppskonstitution kan ha varit orsak till att han en gång valde att isolera sig från omvärlden. Som vuxen man är han knappt en och sextio lång. Han har alltid vägt dubbelt så mycket som han borde. De tjocka glasögon han måste bära, hålls på plats med en rem runt bakhuvudet. Fötterna visar konstant på tio i två. Hans yttre har bidragit till föreställningar om att han är otillräknelig. Sådana misstankar har han själv sett till att blåsa under. Han vill framstå som en kuf, som en som inte kan vara till nytta i något sammanhang och som man gott kan känna sig lite rädd för.

Jacko har aldrig haft en kompis. När han växte upp fanns det andra ungdomar i Dalen, men de var flera år äldre. När de inte roade sig på hans bekostnad, ignorerade de honom fullständigt. Jacko gav sken av att inte ta åt sig. Tidigt värnade han hårt om sin privata sfär och slapp i stort sett känna sig otrygg på den egna tomten. Därför föll många illvilliga påhitt till marken som outlösta nyårsraketer.

På bottenvåningen i Blomsterhem bor hans styvmor Sandy Bork. Svår fetma har plågat även henne i många år. Nu rör hon sig med möda, men sköter trots det alla sysslor, både ute och inne. Sandy oroar sig ständigt över hur det ska gå för Jack-Ove när hon inte längre orkar ta ansvar för de grundläggande behoven.

Slumpen, ett gammalt knekttorp, är det enda hus i Månskensdalen som har genomgått en renovering under det senaste halvseklet. Det är inte bara underhållet, utan både ombyggt och tillbyggt. Det var i elfte timmen som en i trakten obekant person, Månsson utan förnamn, tog sig an huset och såg till att det blev dubbelt så stort som förut. Nu är det rena ungkarlsdrömmen, med en inglasad altan som utgör en förlängning av vardagsrummet, funktionellt kök och två gamla stiliga, ditflyttade kakelugnar. På väggarna hänger jakttroféer och inramade fotografier från prisutdelningar i orienteringstävlingar. Månsson har inte presenterat sig för de fyra personer som permanent bor kvar i Dalen. Det är uppenbart att han helst håller sig för sig själv.

Vid den vägkrök där Slumpen ligger, som en grindstuga till Månskensdalen, avslöjar byn omedelbart sin särprägel. Dalgången sluttar ner åt höger, från söder mot norr. Det mesta i Dalen lutar och sluttar. I samma veva som en besökares blick stannar till vid Lappkyrkans osannolika uppenbarelse, som är det första tecknet på platsens särart, noterar den säkert också skorstensruinen på Dalatomten. Några ögonblick senare lär den hitta Glasbergets oproportionerliga veranda. Lappkyrkan har förstås aldrig haft något med samer att göra. Namnet tillkom troligen på grund av det lappverk av bräder som utgör den huvudsakliga beståndsdelen i de valhänt utförda påbyggnaderna. Tack vare dem, verkar kåken större än den är, men framförallt ser den ut som något man experimenterat med för att roa sig. Sedan ett par decennier är den lämnad åt ett långsamt förfall, som på något egendomligt vis är rätt vackert. Kåken verkar ha slutit sig som en sten, stängt igen om de minnen som ännu göms i dess inre.

När Jacko går ut på sin lilla balkong, söker sig blicken nästan alltid först till den plats där Dala låg, till murstocken med sin sotiga skorsten. Huset var det som låg närmast Blomsterhem, med bara en gammal gräsbevuxen väg emellan. Lite längre ner pekar ännu en ruinskorsten mot himlen. Där låg smeden Larssons hus. Det finns ingen logik i det faktum att bägge dessa vemodiga utropstecken har fått stå kvar. När husen revs, med bara något års mellanrum, brydde man sig inte om att jämna murstockarna med marken. Men Jacko är tacksam för att de står där, oförtröttligt pekande med sina sotiga varningsfingrar mot de nyfikna som dristar sig till att besöka byn. Den ödesmättade atmosfär de skapar, kan göra så att ingen får för sig att ta sig an ännu ett av de övergivna husen i Dalen. Skorstenarna bidrar verkningsfullt till den aura av hemsökelse och spökerier som, på grund av envisa rykten, blivit ett med Dalen allt sedan Stella Pauline försvann. Händelsen skapade en sorts mental slagskugga. Omärkligt sänkte den sig över trakten och förankrade sig så effektivt att den fortfarande ligger kvar. Det är inte bara de få människor som bor kvar i Dalen som märkt av den där förändringen av ljusförhållandena. De skulle kunna liknas vid en tjugoprocentig solförmörkelse. De har även noterats av tillfälliga besökare. De flesta som kommit, har inte haft något annat ärende än en vag förhoppning om att kunna urskilja tecken som tyder på att saker och ting inte är som på andra platser. Ibland har det handlat om självutnämnda privatspanare, som inte dragit sig för att slå sina lovar runt hus där det fortfarande bor folk. Ungdomar från Rimforsa, halvfulla och skränande för att betvinga en oro de aldrig skulle erkänna, har tagit sig dit för att i skymningen försöka få korn på skuggornas demoner. Av deras sätt att bete sig, har Jacko kunnat dra slutsatsen att de varit långt ifrån säkra på att alla rykten saknar grund. Även innan Stellas försvinnande kunde rykten handla om att trakten är hemsökt av andra krafter än livsbefrämjande. Spökjägarturismen har irriterat Jacko ner mot det outhärdligas gräns.

Innanför det lilla fönster som sitter i balkongdörren står han och tittar bort mot sjön. Månskensdalen slutar där, vid Silverstrilens södra strand. På andra sidan sjön, som i ett annat, ljusare land, böljar blåtonade skogsåsar. På nätterna får himlen bortom sjön en dovt persikofärgad ton av Linköpings tusentals gatljus.

Det är i mitten av december, finkorniga snöflingor yr i virvlande svep. Jacko är tacksam över att få stanna inne i värmen. Åtskilliga gånger varje dag, varje kväll, står han innanför balkongfönstret och skärskådar utsikten. Ibland går han ut på balkongen för att kunna snappa upp eventuella ljud. Det är som om han fortfarande, efter alla år, väntar på ett tecken från Stella. Efter att han såg det där egendomliga ljusklotet igen, känner han på sig att en förändring står för dörren och att den kommer att vara allt annat än gynnsam.

I Dala bodde familjen Jacobsson under Jackos uppväxt. Sonen Eddie och hans fru Linn tog så småningom över det. Eddie och Linn är medlemmar i Rimforsa pingstförsamling. När Linn flyttade hem till Eddie, var hon full av förtröstan. Men livet i Dalen, inte minst själva atmosfären, blev successivt outhärdlig för henne. Som starkt troende hade hon föreställt sig att hon kunde sätta sig över det vemod som folk sa att Stella lämnade efter sig. Det kunde hon inte. Dessutom anade hon att något inhumant, rent av illvilligt, hört hemma i Dalens mörka skogar redan innan Stella försvann och att detta okända kanske inte skulle låta sig upplösas av hennes och Eddies enträgna böner. Det skulle krävas en helt annan insats, massiv, tålmodig, djupgående. Men i Sverige gick inte det att arrangera, och definitivt inte via de förutsättningar som Rimforsa pingstförsamling förfogade över. Eddie ville egentligen inte flytta, men för Linn fanns inga alternativ. Hon vågade inte gå ut ensam om kvällarna, inte ens under de ljusaste sommarkvällar. Envist och med övertygelse hävdade hon att Månskensdalen inte var en plats för människor som strävar efter sanning och godhet.

Huset kom att stå tomt i flera år. Läget, tre meter från landsvägen, var kanske det som i första hand avskräckte eventuella spekulanter. Så småningom hade fukt och köldskador gjort det näst intill omöjligt att renovera. Att riva det framstod till slut som det enda alternativet. Nu, när bara skorstenen minner om barndomshemmet, får Eddie dåligt samvete de få gånger han stannar till vid tomten. Han tänker på allt arbete pappa Arvid la ner för att det skulle vara fint och funktionellt. Eddie äger fortfarande tomten. Det är längesen han gav upp tanken på att försöka sälja den. Trädgården är nu igenvuxen, men fruktträden kan vissa år ge riklig skörd. Förvildade snår bildar en barriär mellan landsvägen och Blomsterhem. Det passar Jacko Sandman som om han hade fått anlägga dem själv.

Vid Dalatomtens bortre gräns ligger korsningen, Dalens nav. Landsvägen viker av uppåt vänster, mot övre delen av Månskensdalen. Den platsen kallas oftast bara Övre. Därifrån slingrar sig vägen vidare upp genom skogar, så djupa att man kan tro att de aldrig ska ta slut. Vid korsningen kröker också en mindre väg av åt höger. Den rundar stenfoten efter Harry Larssons gamla smedja och dyker neråt i en brant backe. På somrarna kan badsugna cyklister låta den ljumma fartvinden rufsa om i håret, när backen ger fart på väg bort mot sjön. Smedjetomten är numer belamrad med skrot; maskindelar, rostiga mopeder, tomma oljefat, fälgar, med eller utan utslitna däck. Mitt i bråten sticker murstocken efter boningshuset upp. Någon har tagit sig för att kröna den med ett gammalt hjul från en Lloyd. Funnes det storkar i grannskapet, vore boplatsen given.

För trettio år sen bodde det sex grabbar i Månskensdalen. Fyra var något sånär jämnåriga och träffades regelbundet. Under snörika vintrar var backen vid smedjan ett kärt tillhåll. Jerry Djerf, som var äldst av killarna, ägde en lång rattkälke som kallades boben. De fyra killarna plus tjejerna från Grönhult fick plats på den. Farten framkallade tårar och höga tjoanden.

Jacko var då bara ett barn och blev antingen ignorerad eller mobbad på distans. Han kom aldrig i närheten av boben men hade tackat nej om han blivit erbjuden att åka med. Bert-Hugo Norrblom hade av olika anledningar fått öknamnet Behån. Han bodde i Lappkyrkan och var ett par år äldre än Jacko, men för nära barnstadiet för att platsa bland de andra. Hela tiden medan åkandet pågick, kunde han stå och stampa på samma fläck vid vägkanten och kasta hjärtskärande längtansfulla blickar efter det framrusande fartvidundret.

Uppe i Grönhult fanns varken smedjebackar eller roliga kälkar. Stella var som regel angelägen om att komma iväg hemifrån och cyklade ner till Dalen så ofta hon kunde. Fosterpappan, Henry Lindberg, höll inte inne med att han avskydde att hon umgicks med de andra ungdomarna. Och det hade ingen betydelse att Lena hängde med ibland. Helst hade han velat förbjuda Stella att åka ner till Dalen. Alla som inte med själ och hjärta hade överlämnat sig till Herren, var i Henrys ögon prisgivna åt satan. Därför var han övertygad om att de andra ungdomarna hade ett dåligt inflytande på Stella Pauline. Hustrun Rakel var egentligen av samma åsikt, men drog sig till minnes sina egna fröjder i vinterbackarna. Så det var tack vare henne som Stella trots allt fick cykla ner till Dalen. Ändå hände det att Henry låste hennes cykel och stoppade nyckeln i västfickan. Vid sådana tillfällen kunde Stella slinka iväg ändå och på ren trots gå den långa, skogkantade vägen ner till kompisarna. Hon visste precis vilka förmanande eller fördömande litanior som skulle slungas fram mellan Henrys köttiga, salivblöta läppar när hon kom hem igen, särskilt om det inträffade efter mörkrets inbrott. Hade hon inte blivit itutad att huggormar övervintrade i höet, hade hon kanske lagt sig att sova på skullen.

Än idag ryser Jacko när han tänker på hur Stella tog sig hem till fots, ensam i mörkret, med de varelser som kunde tänkas röra sig i skogen som enda sällskap.

Eftersom Stella Pauline under hela uppväxten var lång för sin ålder, uppfattades hon ofta som äldre än hon faktiskt var. I övre tonåren fick hon blickar med en otvetydig undermening från en del vuxna män. Att hon hängde så mycket längs vägarna, gjorde att en och annan såg henne som potentiellt vidlyftig: Man kan ju undra hur det ska gå för den där finnungen. Inte sällan fick hon höra ironiska kommentarer, ibland rent förringande. Det var Dolores Djerf eller Sara Norrblom som stod för dem. Men då log hon bara ett retfullt leende och blåste en stor tuggummibubbla.

Vid arton års ålder hade hon vuxit färdigt. Den ljusa hyn och det näst intill vita håret väckte uppseende. En del män drog sig inte för att stirra. Jämngamla killar stirrade också, fast på ett mer generat sätt. Snusgubbar, som hon inte hade velat ta i med tång, kunde mumla fram några ord om hur änglalik hon såg ut. Vid sådana tillfällen log hon inte.

Det var inte bara hennes ljusa uppenbarelse, som syntes så tydligt i såväl full dager som i långt gången skymning, inte bara kroppens linjer och rörelsemönster som spelade in. Det var också hennes vana att sist av alla ungdomar lämna korsningen, dammfundamentet eller lanthandelstrappan. En och annan kunde nog få för sig att hon ville utmana ödet. Vägen hem var en fem kilometer lång uppförsbacke. För det mesta hade dagsljuset börjat vika när hon påbörjade hemfärden. Ibland hade det hunnit bli mörkt. Dolores och Sara gjorde efterhand vad de kunde för att få henne stämplad som ett lösaktigt stycke, som en som la ut krokar och väntade sig inviter. Låt henne vara! sa Hugo Norrblom. Hur roligt tror du det kan vara att vara inhyst hos vicepastorn i Grönhult?

Jacko bytte bara några få ord med henne, men det räckte. Han kände ett slags frändskap på grund av att båda var fosterbarn. Den där hösten, när det inte fanns några andra teorier kvar, utom sådana som gick ut på att hon verkligen hade försvunnit för gott, tog han det så hårt att han aldrig mer skulle bli kvitt sina ockuperande hjärnspöken.

I trettio års tid har nu Stellas ovissa öde legat som ett klibbigt spindelnät över hans tankars källor. Och ett tyst skri ekar än idag genom Dalen och dess omgivande terräng. Han kan uppfatta ett obönhörligt vädjande i skriet varje gång han går ut på balkongen.

3

S tella Pauline Engren var fyra år när hon kom till Henry och Rakel i Norra Grönhult. Innan dess hade hon varit inackorderad hos en syster till sin farmor, i byn Ivalo vid Enare träsk i norra Finland. I Södra Grönhult hade Lena Magnusson precis lärt sig cykla trehjuling. Båda gårdarna var småbruk av torpstorlek. Ivar, Lenas far, arbetade med skogsavverkning under vintrarna. Henry och Rakel Lindberg klarade sig på åkerlapparna, sina tre kor och på Rakels sömnadsarbeten. Det här var den tid då de flesta bönder hade bytt från häst till traktor. Men Grönhultsgårdarnas åkrar var för små för att motivera en omläggning till motordrivet.

Ivar och Harriet Magnusson var inga ogudaktiga människor. Men deras leverne skiljde sig avsevärt från Lindbergs, som varje vaken minut verkade drivas av en religiös fanatism. Henry och Rakel fick utlopp för sin gudstro i ett medfaret kapell en halvmil från Grönhult. Dit tog de med Stella redan första veckan hon var hos dem. Hon blev något av en symbol för församlingens uppoffring i kristenhetens namn. Egentligen såg hon mest ut som en älva som förirrat sig in i kapellet från de djupa skogarna. Ända upp mot femtonårsåldern var Stella tvungen att följa med på de religiösa seanserna. Dessutom blev hon dagligen matad med förmaningar. De gick vanligen ut på hur avgörande det var att frukta Herran och att alltid sträva efter att vandra Den smala vägen. Hon led av Henrys irrande, utdragna böner vid frukost, middag och kvällsmål. Han ömsom mumlade, ömsom ropade på ett språk hon inte hade en chans att förstå, inte ens om hon hade bott i Sverige från födseln.

– Säg efter mig, brummade Henry medan han höll handflatorna uppåt och himlade med ögonen. Jesus!

– Jesos.

– Gud!

Kood, tyckte de att det lät som och uppmanade flickan från varsin sida av bordet att anstränga sig för att komma närmare det riktiga uttalet.

Efterhand tvingades de inse att Stella inte verkade benägen att ta till sig Guds ord och därför heller inte leva i enlighet med dem. Den min som Henry la sig till med för att visa hur indignerad han var över flickans brister, blev med åren hans ordinarie ansiktsuttryck. Rakel, som hade en mer fridsam läggning, var inne på att det för vissa människor innebär en livslång kamp att forma sig till ett lydigt Herrans redskap.

Det var synd om Stella Pauline. Varenda dag under sina skolår fick hon göra våld på sin natur för att försöka tillmötesgå de förhållningsorder fosterföräldrarna satt upp. Men även när hon ansträngde sig för att vara snäll och lydig, räckte det inte för att vara till lags. Henry drog sig inte ens för att påpeka att det var uppenbart att hon inte var av hans kött och blod. Och den kuvade Rakel gjorde sällan någonting för att ta flickans parti. Lindbergs var uppenbart olämpliga som fosterföräldrar. Från början behandlade de Stella som om hon borde begripa allt och samtidigt som mindre vetande.

Lenas familj var som vilken småbrukarfamilj som helst. Visserligen kunde Ivar till och från drabbas av tungsinne. Det kom sig av att han skulle vilja göra mer för familjen än han förmådde. Han drog in för lite pengar. Men Harriet var oftast tillfreds ändå, även om hon önskat att hushållet hade varit mindre tungarbetat. Ivar avgudade henne. När han såg henne viska förtroligt i hästens öra, samtidigt som hon smekte dess mule, fann han bilden så vacker att han fick krampkänningar i halsen. Ivars gamla mor Trudi bodde på övervåningen. Hon var en rakryggad gammal kvinna, som inte mycket bet på och som var tillräckligt insiktsfull för att låta sonhustrun vara husmor.

Magnussons var på det klara med under vilka förutsättningar Stella levde. Men ingen av dem kom sig någonsin för med att diskutera uppfostringsmetoder med Henry eller Rakel. Förmodligen insåg de att det var lönlöst.

Stella slank regelbundet iväg över till Magnussons. Där kunde hon sitta vid köksbordet och hjälpa Harriet rensa lingon eller sprita ärtor medan de tillsammans nynnade populära slagdängor. Henry ansåg att grannarna var ogudaktiga eller rent av vilseförda, trots att varken Ivar eller Harriet någonsin tog en sup och ytterst sällan drog till med ens en mild svordom. Även om de inte såg saken med blida ögon, ville Henry och Rakel inte förbjuda Stella att hälsa på i granngården. Tankar på avskärmning från omvärlden låg nära Henrys religiösa ideologi, men Rakel var inte beredd att gå så långt. Men när Stella kom hem förhörde de sig alltid om vad man gjort och pratat om. Hon lärde sig tidigt att inte avslöja något som skulle kunna utöka förbudslistan.

När det var dags att börja skolan, pratade Stella Pauline svenska utan större svårigheter. Men den finska accenten avslöjade hennes, på den här platsen och vid den här tiden, smått exotiska ursprung.

När Lena var elva år, insjuknade hennes mamma i leukemi. Ivar blev som slagen till marken. Han släpade sig fram på åkertegarna. Efter bara ett par månader dog Harriet Magnusson. Under ett enda dygn blev Ivar som tio år äldre. Redan innan Harriets sjukdom hade han varit smal, men efter hennes död kom han att se ut som ett koncentrationslägeroffer. Stella, som ju visste hur det kändes att vara föräldralös, försökte trösta Lena så gott det gick. Under den där perioden knöts ett starkt, kanske till och med oupplösligt band emellan dem.

En försommardag stod Ivar grubblande, stödd mot en grep, när Henry överraskade med ett besök. Ivar försökte strama upp sig. Henry hade ett sätt att närma sig andra människor som gjorde att de blev på sin vakt. Han liksom sökte sig fram, som längs en smal stig i mörker. Efter att ha rullat med ögonen en stund, kom han till saken.

– Jag måste säga, Ivar, att det är en ren skam att