Africka

By KG Johansson

I den västafrikanska djungeln är någonting skumt på gång. Gyllene varelser med otänkbara skapelsekrafter låter fantasin flöda fritt. De kan skapa gigantiska pyramider på ett ögonblick, bara genom att föreställa sig det. Inom kort byts dock det fascinerande och häpnadsväckande ut mot en oro: varelserna verkar inte bry sig det minsta om människan. När rapporter sprids att liknande händelser sker lite överallt stiger skräcken. Vad innebär egentligen varelsernas närvaro för mänsklighetens framtid? "Africka" är första delen i bokserien med samma namn. Africka-serien är en fantasieggande bokserie om de gyllene varelserna som på ett ögonblick kan skapa storslagna pyramider ur tomma intet.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 6, 2021
• ISBN: 9788726741339

KG Johansson

KG Johansson was born in the fifties and grew up with rock music which became an important part of his life; he is Sweden’s first tenured professor in rock and roll. Since 2006 he’s been writing and playing full-time: science fiction, young adult novels, film scripts, opera libretti and music books. He has translated works by authors such as Arthur C Clarke, Samuel R Delany, Ursula K Le Guin, Joanna Russ, Dan Simmons and Neal Stephenson into Swedish. The winner of several awards and short story contests, KG Johansson is one of the foremost authors of speculative fiction in Scandinavia.

Book preview

författaren.

1

Hennes blick har fastnat på den vita väggen ovanför gaten. Det finns en smutsfläck där, hur den nu kan ha kommit dit, och inne i hennes huvud blir fläcken mer och mer lik kartan över Kedenga. Det här lilla landet, format som en socka utslängd på golvet, inklämt mellan Togo och Ghana.

Värmen är massiv. Sandra ser fläcken suddas ut och nästan försvinna. Hennes ögon orkar inte fokusera i hettan.

Så det här är Afrika.

De har varit här i över en vecka, färdats ett par mil från Nihana, ut till Mereko-dammen och lägret. I en normalstor kartbok skulle deras resor inte ens synas. Sandra och Tom har pratat med politiker och journalister, aktivister och poliser, förespråkare och motståndare och vanligt folk. Sandra vet mycket om dammen nu. Tillräckligt mycket för att förstå att hon inte vet någonting alls.

När hon var ung och kom hem från året i Los Angeles sade en av hennes vänner: Sandra, du som har varit i USA, hur är det där? Egentligen? Sandra sade att hon hade sett ett par kvadratkilometer av Hollywood och att hon inte ens kunde beskriva hur det var där.

Här är det ännu svårare. Som ung svensk hade hon en relation till allt amerikanskt. Om Afrika har hon bara sett några tv-dokumentärer.

Nej, det här är inte Afrika, tänker hon. Det är bara vad jag själv tycker mig se. Det är som att vara på museum. Som när Henrik och jag såg Mona-Lisa på Louvren. Där är hon. Jaha.

Det slår henne att det var likadant med Mereko. De har varit vid dammen i två dagar, fotograferat uppifrån och nedifrån och från sidan, gjort alla de där intervjuerna. Ändå känner hon sig som en turist, eller värre – som någon som bläddrar förbi en artikel i någon glättad tidskrift. Uppslag med färgbilder. Rubriker som Mereko – framgång eller katastrof?

Ärrade bilder av gamla bybor.

De som bor i lägret nu.

Hon tänker på TV-serier om Napoleon eller drottning Elizabeth. Människors liv sammanfattade i fyra gånger en timme. Under de här veckorna är det en sådan ytlig bild hon har fått av Kedenga. Inte mer än så.

Det här är inte Afrika. Hon ser bara små fragment av verkligheten och skapar resten i sitt eget huvud. Hon kan inte lita på sina egna intryck.

Värmen är påtaglig, som ett slags sirap. Den tränger in i hennes huvud och för hennes tankar vart den vill. Svetten fuktar kläderna inifrån och den nästan ångande luften gör samma sak utifrån. Bredvid henne står Tom. De har varit här i två veckor och hon vet ingenting om honom heller. Inte mer än det alla kan se: lång, välbyggd, mörkblont hår, slokande mustasch, som om han vore något slags vildavästernhjälte. Han är vänlig och sympatisk men hon vet ingenting om honom.

Arton år med Henrik. Vad vet hon om sin man?

Hon är inte säker på någonting.

Något rycker upp henne ur drömmarna. Hon ser den sockformade fläcken komma i fokus innan hon förstår att det är ett ljud. En skrapig högtalare, placerad ovanför en Coca Cola-automat.

… sorry to inform you that there is a slight delay for flight MM 882 to London, gate 3. Please stand by for further notice.

Nu börjar det, säger hon till Tom. Det känns underligt att prata. Som om orden tillhörde någon annan. Sen blir det ett slight delay till, och sen ett större … Du vet. Vi har tur om vi tar oss hem i dag.

Tänk positivt. Det kanske bara är en liten försening.

Hm. Hon hade velat stanna längre. Barnen i lägret – hon hade velat göra något för dem. Kanske bara några intervjuer. Kanske en kortfilm. Någonting. Och först nu, när de inte har mer än ett tjugotal personer framför sig i kön och när meddelandet om försening kommer, känner hon att hon längtar hem. Hon längtar inte bara efter Alea, att känna sin dotters värme mot sig, se de där ögonen le. Hon längtar efter Henrik också, plötsligt och fysiskt och oväntat.Nej, hon vill inte stanna längre. Hon vill hem.

Det är hettan, tänker hon medan vågorna av längtan strömmar genom kroppen. Det måste vara den här hettan. Hettan, och kanske oron för ebola spelar in. Efter det stora utbrottet för ett par år sedan har inget liknande hänt, men risken finns alltid. Oron svävar i luften: hon såg en febersjuk kvinna i lägret. Hur andra drog sig undan. Blickarna.

Sandra har känt oron själv. Den ligger där ständigt, latent och lurande. Som viruset självt.

Det är hettan, tänker hon medan vågorna av längtan strömmar genom kroppen. Det måste vara den här hettan.

Ingen lämnar kön. De väntar, tio minuter, tjugo, medan Sandra flyter bort igen. Kön är tyst som ett begravningssällskap.

Och sedan skrapar det igen, helt oväntat: Ladies and gentlemen we are happy to inform you that flight MM 882 to London at gate 3 is now ready for boarding. Hon ser häpet på Tom.

Jag sa ju det. You gotta have faith. Tom höjer snabbt på ögonbrynen.

Kön börjar röra sig, ryckigt som en gammal maskin.

Sandras telefon ringer, en liten melodi som upprepas gång på gång. Hon hör melodin eka i avgångshallen. I sitt huvud. Runt, runt.

2

Runt, runt, sade Adofo. Han lät sina händer visa det eviga kretsloppet, snabba cirklar i luften. Runt och runt och runt. Cirklarna blev större och långsammare.

Parken hade ett officiellt namn men alla kallade den Me-koo-da: jag somnar. Även i dag låg människor ensamma eller i grupper och sov under träden, antingen på mattor eller direkt på gräset. Nästan alla de vakna stod eller satt framför Adofo, som själv stod uppe på en låda. Han hade en bra dag. Lyssnarna var minst trettio stycken och alla verkade uppmärksamma.

Allting går runt. Hinduerna har ett storår och när storåret tar slut börjar historien om igen. Vatten regnar ned från himlen och samlas i bäckar och floder och rinner ut i haven där det avdunstar och blir moln som regnar ned igen. Vatten kommer in i våra kroppar och lämnar dem. Människor föds och dör. Jorden går runt solen, månen går runt jorden. Han kände hur han rycktes med av sina egna ord. Så är det i hela universum. Allt är ett kretslopp. Därför lovar jag er: vi är inte ensamma. Vi kan inte vara ensamma. Kretsloppet pågår i hela universum och det finns annat liv där ute. Bägge hans händer pekade mot den obarmhärtigt blå himlen. Och de kommer till oss. De kommer.

Onyame, tänkte han. Jag är skicklig. Jag kan det här. Fascinerade ansikten var vända mot honom, från små barn till åldringar. Han skulle lätt kunna få dem att skänka en hel del sika i dag. Alla människor behövde något att tro på och han visste att hans vita hår och förtroendeingivande ansikte gjorde det lätt för människor att tro på honom. Och de ville tro på honom, de ville få höra att änglar eller gudomliga rymdvarelser skulle komma från himlen och förvandla jorden till ett paradis, en lustgård där ingen någonsin skulle svälta eller lida eller dö, enligt den vision som Adofo själv hade tänkt ut och som passade ihop med många religioner genom att undvika kollision med någon av dem och samtidigt använda vaga inslag från dem.

Ja. Han var bra. Han var så bra att han själv visste att han var bra – inte bara bra på att förföra sina lyssnare, utan att faktiskt ge dem något, något som gjorde deras liv lite bättre. Varför inte? Ibland, vissa gånger när orden virvlade iväg med honom som en tornado, var han faktiskt övertygad om att det han sade var sant. Han kände det i sin själ. Han betydde något, han förbättrade människors liv. Han var bra.

Men han var inte helt ung längre, det började bli tröttande att profetera varje dag, och den här staden var lite för liten för honom: han såg ofta människor stanna till, se på honom och genast gå igen, inte sällan med ett leende. Någon var på väg bort just nu, men den personen hade suttit ned och lyssnat en stund, hon var en vacker ung kvinna och han kände igen henne. Sedan såg han telefonen vid örat och förstod.

En annan telefon ringde och en fet man svarade utan att resa sig upp. Han mumlade ohörbart, men Adofo blev ändå störd.

Tre skarpa pip från en tredje telefon. Ägaren tog den ur bröstfickan och läste ett textmeddelande.

En till. Adofos publik började se sig omkring. Han försökte säga något, få tillbaka den koncentrerade uppmärksamhet som hade funnits nyss, men det var för sent.

En telefon till ringde. Ytterligare en. Adofo såg människor som inte hade blivit uppringda ta fram sina telefoner och osäkert titta på dem. Fler och fler reste sig upp. En ung man lyssnade och upprepade sedan snabbt det han hade fått höra för sin flickvän. De som satt i närheten började resa sig upp.

Adofo sade: En liten gåva innan ni går, en liten gåva gör det möjligt för mig att ta reda på mer om vad som snart kommer att hända … Världen kommer att förändras …

Hans röst dog bort. Telefoner ringde fortfarande. En och en, två och två, i grupper om tre eller fyra eller flera, lämnade hans publik honom själv och parken. Han såg vart de var på väg: mot elektronikaffären på andra sidan gatan. Några påslagna tv-apparater syntes i fönstret och en folksamling höll på att bildas.

Adofos egen telefon ringde. Han svarade och lyssnade. Efter ett par ögonblick gick han mot tv-butiken. När han hade gått tio steg började han springa.

3

Ja, Sandra? Hon hör själv frågan i tonfallet: samtalet kommer inte från det här landet och displayen säger CALLER UNKNOWN.

Hej! Är ni på planet än?

Gunnel! Hej. Nej, vi är i kön, hon mäter med blicken, sju meter kvar. Eller så. Tom ser på henne, roat frågande.

Okej. Gunnel låter en aning uppjagad. Gå ur kön.

Vad?

Gå ur kön. Jag vill prata med er.

Sandra håller telefonen mot magen och säger till Tom: Gunnel vill att vi går ur kön. Hon vill prata med oss.

Tom rycker på axlarna. Sandra känner svetten ta fart.

Sandra?

Hon mer känner än hör ordet. Hon bestämmer sig och sätter telefonen till örat igen. Okej.

De tar två steg åt sidan. Tom gör en vänlig gest åt mannen bakom dem, förbluffande korpulent, ljusbrun i hyn och med skjortan helt dränkt av svett. Mannen nickar och går framåt. Kön hasar lydigt efter.

Sandra säger: Berätta.

Det händer nånting. Ni har varit i den där byn, Dwo …

Dwoda. Ja.

Och dammen heter väl Mereko?

Ja. Fast betoning på andra stavelsen.

Okej. Lite söder om Dwoda, västerut. Det händer nånting där.

Vad då?

Gunnel drar efter andan. Sandra kan se henne framför sig: lite för ungt klädd, som om hon inte ville erkänna varken ålder eller vikt. Blond, men lite för ofta med svarta hårrötter. Stort skratt, men framför allt: rejäl. Gunnel måste vara rejäl. Sandra har sett redaktionschefer komma och gå och de som blev kvar har alla haft alla den egenskapen.

Nå?

Gunnel säger: Folk säger att de har sett rymdskepp.

Rymdskepp?

Och de är inte från jorden.

Inte från jorden.

Sandra måste möta Toms blick och vet på förhand hur hans leende kommer att se ut. Exakt.

Jag vet att ni har bråttom, säger Gunnel. Och jag förstår hur det här låter. Men det håller på att bli en stor grej och det vore perfekt om ni kunde ta det. Annars måste vi skicka dit någon annan, det tar minst tolv timmar, och ni är redan på plats.

Vänta.

Sandra vänder sig till Tom för att återge vad Gunnel hade sagt. Medan hon gör det hör hon två andra telefoner ringa. Kön bredvid dem stannar upp, rör sig igen, stannar än en gång.

Tom säger: Jag är med om du är det.

Okej. Sandra nickar. Hon säger till Gunnel: Hur vet man att det är rymdskepp? Och att de inte är från jorden?

Vill du hellre tro på onda andar? Spöken? Änglar? Kalla det vad du vill. Ni får se själva. Du vet om att CNN har ett team vid dammen antar jag?

Ja. Sandra ser ned i golvet. Hon ser hur nötta plankorna är, nästan ingen fernissa kvar, sprickor som rynkor i ett åldrat ansikte, medan Gunnel pratar.

De var i lägret, uppsamlingslägret eller vad det kallas, när några unga lokalbor kom rusande. Ropade om att de hade sett något underligt i djungeln. Ungdomarna var så uppjagade att teamet följde med dem. Jag ser deras bilder just nu. Jag vet inte hur jag ska beskriva det … jag har aldrig förr sett något liknande.

Jag kan ta in dem på datorn.

Hinner du det? Innan flighten går menar jag?

Vet inte … Hon ser vädjande på Tom.

Gunnel säger enträget: Jag har sett bilderna. Det här är stort. Även om det skulle vara en bluff så är det fantastiskt skickligt gjort, CNN-teamet har köpt det med hull och hår, nånting händer. Nånting som jag aldrig har sett förr. Eller hört talas om. Det ser verkligen ut som något slags UFO. Gunnel drar efter andan igen. Sandra tycker sig höra ett slags skälvning i hennes röst. Tar ni det? Eller ska jag skicka någon annan?

Tom. Tar vi det här? Flygande tefat i djungeln?

Kan vi låta bli?

Sandra håller telefonen mot magen igen. Jag skulle nog ångra mig.

Han ler, nästan omärkligt. Jag vet att du skulle göra det.

Sandra håller hans blick en sekund till. Sedan sätter hon telefonen mot örat. Vi tar det. Ring hotellet och boka ett par dagar till.

Redan klart. Lättnaden är tydlig i Gunnels röst.

Bra. Jag ringer sen.

Lycka till.

Telefoner ringer fortfarande. Kön är nästan slut. Tom ställer sig längst bak i den.

Vad gör du? säger Sandra.

Bagaget. Om vi kan få ut det.

Å.

Annars måste jag hyra en kamera. Du vet.

Hon vet.

Svetten bildar komplicerade floddeltan överallt på hennes hud. Ändå känns värmen mindre tryckande nu. Hon ser ett par andra människor lämna köer och gå mot utgången. Telefoner ringer. Hennes kropp lever upp och hemlängtan är borta.

De har något på gång.

4

Först hade de bott i en annan by, en by som ingen av dem ens mindes nu. Antingen hade båda byarna sett precis likadana ut eller så hade deras minnen på något sätt format om den första, så att den hade förvandlats till en kopia av Dwoda: samma blandning av hyddor och bungalower och skjul, en affär och ett skolhus. Sedan hade de flyttat en gång till och hamnat i lägret. Både Akwetee och Panyin ville tillbaka till någon av byarna, antingen Dwoda eller den de inte mindes, hellre än att vara i lägret.

Lägret var trångt. Marken var för liten för alla människorna och för tälten och hyddorna. Lägret var smutsigt och luktade illa, det var ont om vatten och för de som hade mest ont om pengar kom maten i trista hjälpsändningar. Ingen ville vara i lägret. Några var tvungna, som de som försökte hålla igång undervisning, de som tog hand om de sjuka, och vakterna.

Akwetee och Panyin hade en morbror i en annan by. Kanske var det där de hade bott när de var mindre? Hur som helst kunde de slippa det stinkande lägret om allting gick som det skulle. Lyckligtvis hade de inte börjat skolan än. De kunde vara i skogen hela dagarna om de ville. Utom när mamma var hemma, förstås.

Akwetee och Panyin var tvillingar. Akwetee var den äldre, eftersom hon hade stannat i livmodern och hjälpt sin yngre bror att komma ut först. Akwetee visste att hon hade ett ansvar för sin bror. Men ibland, när han blev för besvärlig, hände det att hon struntade i honom. Även om han var den yngre måste han lära sig att klara sig själv.

Alla kunde se att Akwetee var storasyster: hon var flera centimeter längre än sin bror och rörde sig med den äldres värdighet. Båda var lika mörka i hyn men Akwetee hade en rak och stolt näsa medan Panyins var en liten knopp. Än så länge gjorde det honom ingenting. Akwetee undrade ibland hur det skulle bli när han blev äldre.

När han kom upp i hennes ålder.

Den här dagen, sent på sommaren, när regnen snart skulle komma, hade de varit ute i skogen ända sedan mamma gav sig av. Från lägret hade de gått förbi sjön där skrikhavsörnarna dök för att fånga fisk och sedan fortsatt på stigen upp mot berget som kallades Nnwom eftersom träden där uppe sjöng i vinden. Akwetee tyckte bäst om att vara högt uppe på berget, där skogen var gles: om någon sällsynt leopard eller babian förirrade sig dit skulle de se den på håll, och ormarna trivdes bättre i tätare skog.

De hade tillverkat pilbågar och spjut med hjälp av en fällkniv som Panyin ägde. Pilbågarna fick ingen större kraft, de skulle ha behövt riktiga snören eller remmar i stället för rankorna som de använde till bågsträngar, men spjuten fungerade bra. Panyin kunde kasta sitt spjut tjugo steg och träffa ett träd och få spjutet att fastna i trädet. Akwetee försökte flera gånger men träffade aldrig trädet.

Hon tröttnade på den leken. De satte sig ned och åt upp de fyllda bröden som mamma hade slagit in i en gammal tidning.

En helikopter passerade i söder, långt borta och så lågt att de nästan såg den uppifrån. Båda två följde den med blicken. De hade sett många helikoptrar förr men synen var ändå fascinerande.

Det är tråkigt här, sade Panyin.

Men det är fint. Akwetees hand svepte över världen för att visa vad hon menade: skogen nedanför, de odlade fälten längre bort, till och med havet som skymtade grönt i söder.

Men tråkigt. Jag vill göra något. De fyllda bröden var redan uppätna.

Titta, sade Akwetee. En helikopter till. Hon pekade. Den här maskinen var ännu längre bort.

Jag vill göra något.

Vi kan räkna helikoptrar.

Panyin visste vad som gällde. Akwetee var äldst och måste bestämma. Han satte sig missnöjt ned.

Berätta om Sasabonsam, sade han. Och de andra sagorna.

Akwetee sade: Du har hört dem hundra gånger. Minst. Kanske nittio.

Jag vill höra dem igen.

Akwetee suckade, tydligt och dramatiskt, för att hennes lillebror skulle förstå hur hon uppoffrade sig.

Som du vill. Hon berättade rakt av, utan entusiasm. Du vet att man måste vara försiktigt djupt inne i bushen, för den som inte ser var hon går kan stöta tån i något så att det gör ont. Men det är viktigt att titta uppåt också. Högt uppe i träden i bushen sitter en jättestor fågel som heter Sasabonsam. Sasabonsam håller ögonen på marken och om någon inte ser honom så sträcker han sig ned, och fångar dem med näbben, och kastar upp dem i luften, och sväljer dem hela när de faller ned igen. Men Sasabonsam har stora fötter också, jättestora fötter med klor både framåt och bakåt, och ibland tar han människor genom att lura dem att trassla in sig i hans fötter.

Hon avbröt sig för att hämta andan. Panyin sade: Och ugglorna.

Ugglor är inte farliga på dagen. Men var försiktig när det är natt. En del av dem är häxor som har förvandlat sig till ugglor. De flesta är vanliga ugglor, men några är häxor, så du kan aldrig vara säker. Och vad du än gör får du inte vissla, för om du visslar kan de svarta andarna höra dig och komma. Så här …

Akwetee visslade lågt. Panyin ryckte till. Sluta! Han slog efter henne och hon skrattade lågt. De kommer aldrig på dagen. Var lugn.

Något klapprade i söder. Den här gången såg de två helikoptrar.

Panyin sade: Varför är det så många?

Akwetee visste inte.

5

Planet blir inte ens halvfyllt och Tom behöver inte tjata länge – kanske spelar femtiodollarsedeln också in – innan han får följa med ut på plattan och hämta deras bagage. Under tiden väntar Sandra inne i avgångshallen, som dubblar som ankomsthall. Ett uråldrigt propellerplan landar och människor i färggranna kläder strömmar genom terminalen. Sandra studerar dem, lyssnar efter engelska men hör inte ett enda språk som hon känner igen. Hon funderar på att ringa Gunnel för att få veta mera. Hon hinner inte; hennes telefon klingar till och hon får ett MMS från Gunnel: en satellitkarta