Kodnamn: Eurokaos

By Göran Dahlman

Året är 2015 och Europa står inför en hårt prövad global situation. Carl Bildt har just intagit en central roll i Bryssel och EU förbereder sig långsamt på att möta den moderna tidens trassliga bekymmer. Men vad är det egentligen som händer i de politiska korridorerna? Vad är det för typ av ränkspel som smids bland de högt uppsatta politikerna? Journalisterna Tomas och Sverker kommer snart en internationell härva, komplett med våldsdåd och politiskt svindleri, på spåren och behöver sätta in all sin kompetens för att undvika att själva bli mål för det våld som de arbetar på att frilägga ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 21, 2020
• ISBN: 9788726433531

Book preview

snön

1

Mitt i Europa, torsdag 6 augusti

Den häftiga knallen fick honom att hoppa till och därefter instinktivt kasta sig bakom en parkerad bil. För tiondelen av en sekund var Tomas Sköld tillbaka i krigets Tbilisi. Det var bara några minuter sedan de första dropparna hade börjat spä ut hans eftermiddagskaffe på serveringen nere vid sjön, men nu var åskvädret redan rätt över honom. Han svängde runt hörnet in på Rue du Mont Blanc. Skulle inte den jävla banken ligga här? Nu blev han ju dyblöt innan han var framme! Aubry hade väl inte räknat med att en dränkt hund skulle komma och intervjua honom.

Äntligen var han inne i den väldiga entréhallen till bankens huvudkontor. Det liknade snarare en järnvägsstation. Han smet in på en toalett och snyggade till sig en aning innan han av flickan i informationen fick veta vägen till Aubry: D-hissarna längst bort och sjunde våningen.

Paul Aubry var chef för bankens Latinamerikasektion. Aubrys handslag stadigt och förtroendeingivande. De hade träffats något år tidigare i Stockholm, och Tomas hade inbjudits att höra av sig om han hade vägarna förbi Genève. Nu hade ett sådant lämpligt tillfälle infunnit sig. Bankmannen var klädd i en perfekt sittande Armani-aktig kostym.

Tomas hängde snabbt av sig sin fuktiga Dressmankavaj på en stolsrygg och slog sig ner med laptopen i knät. Aubry inledde med en detaljerad analys av utvecklingen i Venezuela, som han hade specialstude-rat. Sedan travade han fram och tillbaka i rummet medan han sakligt och korthugget svarade på Tomas frågor. Han talade engelska med den typiskt franska accenten.

När finanskrisen startade trodde väl nästan alla bedömare att den skulle vara avklarad på ett par, tre år max. Men nu har det gått nästan sju. Vad är det som gör det svårare att lösa den här gången, undrade Tomas. Aubry slog ut med armarna:

"Att marknaden och politikerna rör sig alltmer i otakt för varje decennium. Allt på marknadssidan förändras i snabbare och snabbare takt: tekniken, förflyttningen av arbetskraft, relationerna mellan länder och regioner i ekonomisk styrka, finansiella äventyrligheter som genomförs på några sekunder.

Samtidigt drar den politiska sidan benen efter sig: Länderna är i otakt. Valutaunionen i Europa är mest ett hinder. Och den politiska makten är spridd på betydligt fler händer. USA kan inte dirigera längre. En stor del av tredje världens länder har blivit mycket starkare. G20 har blivit G24, och EU är nästan handlingsförlamat med sina tjugonio medlemmar. Det enda som ökar i EU nu är den svarta arbetskraften från Afrika och Mellanöstern."

Så vilket råd skulle du ge till exempel en svensk finansminister?

Tja, till att börja med att inte känna sig bunden av alla dessa byråkratiska EU-direktiv. Stödja utrikeshandeln till varje pris. Både export och import. Bilaterala avtal med Kina och Indien. Kort sagt: Någon måste börja ta risker igen – om alla bara ser om sitt eget hus blir krisen bara ännu värre.

Har du tänkt på att det är en svensk som sitter i EU-kommissionens ledning? Vad tror du Carl Bildt skulle säga om att bli åsidosatt av sina landsmän?

Han kan väl börja spela golf i stället som andra pensionärer! Nej, skämt åsido, ska allting dras i långbänk i EU så kommer snart Europa att vara en kinesisk koloni – i ekonomisk bemärkelse alltså. Det är ju ingen slump att enpartistaten Kina med sin enklare beslutsstruktur är dom som har klarat sig bäst.

Så du menar att man bör göra avkall på demokratin för att få hjulen att snurra?

Aubry höll upp vänsterhanden och måttade en centimeter mellan tummen och pekfingret.

En aning, kanske. Men bara en aning, det är en skör balansgång. De flesta människor gillar inte diktatorer.

Och klimatarbetet! Hur kan man kombinera marknadsekonomin med tillräckliga åtgärder mot klimatförändringarna. Det är verkligen inte mycket som hänt på tio år.

Nja, i och för sig har ju bensinen blivit så dyr att utsläppen minskar en aning, men den alternativa energiproduktionen har inte kommit igång, det har du rätt i, återigen eftersom politikerna släpar benen efter sig. Dom måste införa tydliga och långsiktiga spelregler som gör att det lönar sig med hållbar energi. Där ligger ju faktiskt Tyskland och Danmark ganska bra till.

Dörren öppnades och en sekreterare kom in med två koppar kaffe på en bricka. Trots att skrivbordet var gigantiskt var hon tvungen att lyfta undan en trave papper för att ha någonstans att ställa brickan. Samtidigt fick Aubry telefon och han ursäktade sig. Tomas ställde ifrån sig laptopen innan han tog koppen. Kaffesäkra datorer hade inte uppfunnits ännu. Efter några minuter var Aubry tillbaka och fortsatte:

"Tyvärr måste jag iväg om fem minuter. Det har hänt en sak. Men för att sammanfatta:

Det var ju inte helt oväntat att GATS-förhandlingarna skulle bryta samman, som de gjorde i förrgår. Det innebär som du kanske förstår att Europa tyvärr kommer att skärpa handelshindren ytterligare, mot i första hand Asien och Amerika. Vi har redan över fyrtio miljoner arbetslösa inom EU. Så vi kan nog vänta oss mer oroligheter framöver. Och även politiska konflikter på toppnvå. Min bedömning är att åtminstone Spanien och Portugal lämnar EU före årets slut, slog bankmannen fast.

Lämnar? Men det finns ju inget författningsenligt sätt att göra det på.

Tja, man kommer knappast att kunna hindra dem med våld. Det hänger helt på de ekonomiska styrkeförhållandena. Om USA ger dem bättre villkor och tillgång till den latinamerikanska marknaden så…Nu får du ursäkta mig. Jag måste iväg. Hälsa din förtjusande hustru. Jag glömmer aldrig den där kvällen i Stockholm.

Tomas hade fått de svar han behövde. Trots att det inte var några överraskningar – utom det där med Spanien och Portugal – var det skillnad på om orden kom från en högt uppsatt bankman eller från honom själv. Det skulle kunna bli en bra text, fast han höll förstås inte med om alla slutsatserna.

Han ställde sig och väntade på hissen. När dörrarna öppnades var han nära att kliva rätt in i den person som redan befann sig i den.

You are going down? frågade kvinnan och log ett brett leende.

Oui, merci! Yes! svarade Tomas, som fortfarande hade huvudet fullt av räntehöjningar och bytesbalanser.

Tomas hann tänka att det var en rätt stilig ung dam och att hon nog var sekreterare åt någon på direktionsvåningen. Så blev det alldeles mörkt. En tiondels sekund senare stannade hissen, men dörrarna förblev stängda. Han märkte hur flickan ryckte till innan hon mumlade: Hjälp!

Don’t worry, it will only take a few seconds, upplyste han, utan att egentligen vara ett dyft övertygad om att detta var sant. Halvt omedvetet trevade han med armarna efter henne, men hon drog sig genast undan mot hörnet.

Då kom han på det. Hon hade ropat hjälp. På svenska!

Är du svensk? Utan att veta varför så viskade han nästan fram frågan. Svaret blev ett stort gapskratt. Tomas kunde inte heller låta bli att skratta och nu stod han fångad i en mörk hiss mitt i Genève med en vilt främmande människa och gapskrattade. En EU-människa. En svensk EU-människa.

Petra, sa hon när hon hade hämtat sig en aning. Jag heter Petra.

Nu var det hon som sträckte sig fram och tog tag i honom. Hon befann sig så nära att hans näsa uppfylldes av hennes lindblomsdoftande parfym.

Tomas. Jobbar du här?

Nej, för sjutton. Jag har bara varit uppe på takterrassen och kollat in utsikten lite.

Har du rest hit bara för utsiktens skull?

Nej, jag skulle hämta en sak. Åt min pappa.

Det hördes slammer utifrån och ljudet av springande steg i korridoren. Då kom Tomas på att de naturligtvis måste trycka på nödsignalen. Den knappen var självlysande som tur var. Det hördes en skarp ringsignal någonstans nerifrån. Efter några sekunder hördes knackningar på en av schaktdörrarna. Följt av en lång harang på franska som Tomas inte förstod mer än enstaka ord av.

Vad sa han? Kan du franska?

Så där, svarade Petra.

Hello! You’ll have to speak english, ropade Tomas tillbaka.

Efter ytterligare några tafatta försök till konversation mellan de instängda och yttervärlden blev allt åter tyst.

Vad gör du själv här då? Sätter in svarta pengar? undrade Petra och fnissade.

Absolut inte. Jag är journalist. Och du?

Säljer kläder. Köper in billigt och säljer dyrt till dom som har råd. Vi har en boutique i Göteborg.

Nu gick det flera minuter utan att något hände. Tomas märkte att han stod och lyssnade på den andras andetag.

Du är väl inte rädd? frågade han.

Jo, lite.

Inte för mig väl?

Nej, hissen förstås, skrattade Petra, Hade jag varit ensam hade jag blivit hysterisk.

Tomas tog försiktigt tag i hennes hand. Han var tillbaka i sin barndoms gäng i åttiotalets Stockholm. De lekte Superman. Bland byggbaracker och i källargångarna. Ibland råkade han gömma sig i något mörkt, avskilt skrymsle tillsammans med någon av tjejerna. Då gällde inte längre samma regler för hur man skulle bete sig. Man behövde inte spela tuff och kall. Ingen kunde se dem! De verkliga känslorna kunde släppas fram.

Men detta var en hiss i Genève!

Fast jag hoppas att det inte dröjer alltför länge, la hon till, Göteborgsplanet går klockan sex. Vart är du själv på väg?

Ska också hem. Har varit några veckor i Georgien och gjort ett bildreportage runt om på landsbygden.

Oj, är det inte krig där?

Jo…

Och vad är hem?

Stockholm.

Hur länge har vi stått här nu?

Vet inte. Kanske en kvart.

Petra fiskade upp sin mobil och kollade tiden på displayen. Hon suckade. Jag missar planet om vi inte kommer ut snart. Pappa sa att det var bråttom.

Vad då?

Det jag hämtade.

Det dröjde ytterligare en halvtimme, och när de äntligen blev utsläppta kände sig Tomas som om de var två barnungar som blivit ertappade med något förbjudet. Först kunde han inte se något alls, trapphallen flödade av ljus som en solig alptopp.

We are very sorry for your inconvenience! We would like to offer you a drink as an excuse.

Petra drog Tomas i armen.

Oj, kvart över fem. Då har jag ändå missat planet! Vi kan väl ta en drink då?

De måste ha suttit fast i hissen i bortåt en timme. Den propert klädde mannen förde dem med snabba kliv till ett litet personalrum med en bar. De placerades i en soffa som var så mjuk att man sjönk ner nästan till golvet.

Under tiden hann mannen förklara att det varit strömavbrott i hela banken på grund av ett åsknedslag och att detta verkligen inte hände varje dag, och att han inte kunde begripa varför inte reservaggregatet hade gått igång. Han var tydligen någon sorts fastighetschef eller liknande.

May I serve you a drink?

Yes, please!

And your wife?

Tomas skulle just klara ut missförståndet när Petra nöp honom hårt i armen och framförde sitt drinkval själv. När fastighetsmannen vände ryggen till knuffade hon till Tomas och gjorde en illmarig grimas.

Först nu hade han möjlighet att närmare studera flickan som så oförhappandes kommit i hans väg, och nu till och med gjorde anspråk på att vara hans fru. Hon var betydligt yngre än han, kanske tjugofem. Stora grönskimrande ögon, ganska tätt sittande. Han tänkte på Barbara Streisand. En mörk lugg i pannan, kortklippt i nacken, små grönglänsande stavar dinglande från örsnibbarna. Rak näsa och ett mjukt format ansikte. Smala, känsliga läppar som då och då exploderade i ett oemotståndligt leende. Hon var verkligen en skönhet.

Fastighetschefen var nu tillbaka och bjöd på cigaretter. Petra tackade nej, men tog efter ett par sekunder fram en silverfärgad tändare ur handväskan och tände åt Tomas.

De fick var sin ny drink. Tomas fann ingen anledning att göra sig någon brådska. Han skulle ju faktiskt inte resa förrän i morgon. Petra hade berättat att hon var på hemväg från semester i Nice tillsammans med sin väninna. Nu hade hon gjort en avstickare hit för sin fars räkning. Hon hade alltså en boutique tillsammans med väninnan, och den gick tydligen ganska bra med tanke på semestervanorna.

Hon började fingra på sin mobil. Jag måste kolla flygtiderna. Efter några minuters studier släckte hon ner den och grep tag i Tomas arm.

Det var det jag trodde. Det finns inget mer Göteborgsplan i kväll. Och en massa byten har jag verkligen ingen lust med. Vad säger du om att gå ut och äta en bit för att fira den återvunna friheten?

Det hade Tomas absolut inget emot. En stund senare tog de arm i arm den sista trappan ner och blev visade vägen ut via personalentrén. De hade stämt möte klockan åtta på Place Neuve.

Väl tillbaka på hotellet drog Tomas av sig kläderna och slängde sig på sängen. Det här var en ovan situation. Under de femton år han och Irene varit gifta hade han varit ute och rest i jobbet en hel del, men han hade faktiskt aldrig varit otrogen, även om Irene hade misstänkt det ett par gånger. Inte för att hans moral skulle vara så högtstående, men han var helt enkelt inte den typen som kvinnorna flockades kring.

Men en tjej som Petra…Visst hade hon tydligt visat att hon var intresserad? Hur skulle han kunna låta ett sådant tillfälle gå honom ur händerna? Han fick inte glömma att köpa en ask kondomer…

Han låg och tänkte på Irene. På den lilla ön utanför Ornö hade de ett eget ställe. Där var hon nu med barnen. Det fanns en smal vik åt nordväst med branta runda klippor på båda sidor och en liten sandplätt längst in omgiven av några vassruggar på sjösidan och täta enesnår uppåt stugan till. Där kunde de ligga i timtal under ljumma sommarkvällar, ända tills solen gick ner bakom udden. Ibland tog de med sig någon bok och turades om att läsa högt för varandra. En annan gång hade de en flaska rödvin och en cd-spelare och dansade nakna till åtttiotalslåtar tills de föll ihop i sanden av umattning och älskade. En gång hade de hamnat i det grunda vattnet så att de var nära att drunkna när orgasmen suddade ut rumsbegreppen.

På förmiddagarna brukade han stå ute på udden och meta för att kunna bjuda på nystekt abborre till lunch. Visserligen med ett bequerelle-tal långt över gränsvärdet efter olyckan i det återstartade Ignalina-verket – men ändå! De mörka augustikvällarna var vikta åt viraspel på verandan, ända tills Irene kom ut i nattlinnet och antydde att nu var det nog bäst att ögrannarna Håkan och Säcken drog sig hemåt om de skulle hinna få någon frukost.

Först nu under de senaste åren när barnen inte var så små längre tyckte han att Irene och han fick tillräckligt med tid att rå om varandra. Nästan som nyförälskade kändes det. Varför i helvete hade han förstört halva sommaren med att kuska runt i Kaukasus och riskera livet när han kunde ha njutit av tillvaron på ön?

Ja, pengarna var naturligtvis huvudorsaken. Det var inte så många media som bevakade det här området där kriget nu flammat upp igen med full kraft. När Nato var upptaget på annat håll och de ryska trupperna dragit sig tillbaka hade man lämnat efter sig anarki, en fruktansvärd misär och ett brutalt förtryck mot den civilbefolkning som ännu fanns kvar. Ingen brydde sig längre om att förhandla fram vapenvilor med de olika småarméerna och rena rövarhanden som härjade.

Det var inte svårt att få fram dramatiska reportage. En stor del av sitt material sålde han till DN. Maud Hanzon kunde lita på att få välskrivna texter och unika foton, så länge Tomas bara fick tag på en fungerande internetanslutning. Men nu fick det vara slut. Irene hade oroat sig länge nog. Han skulle skaffa sig ett jobb i Stockholm istället! Redan i morgon.

Stockholm. Gamla Stockholm. Vad var Rue du Mont Blanc mot Karduansmakargatan?

Tomas var ett par minuter sen till mötesplatsen trots att den låg inom gångavstånd från hans hotell. Typiskt nog hade han somnat och fått stressa för att hinna duscha och klä sig. Var var hon nu då? Plötsligt högg det till i honom: Tänk om hon inte skulle dyka upp! Hon kanske hade ångrat sig – eller bara drivit med honom hela tiden. Varför skulle en tjej som hon vilja gå ut med honom? Han hade inte ens bett om hennes mobilnummer.

Gissa vem!

Två svala, mjuka händer täckte hans ögon. Han klarade gissningen redan på första och vände sig snabbt om och kramade Petra.

Du trodde inte jag skulle komma, va? Jag vet ett jättemysigt ställe en bit härifrån: Il Fiore. Är du ofta i Genève? Vet du: Det var rena turen att jag hade något att sätta på mig. Jag skulle ju direkt hem egentligen. Pappa väntar på mig, men jag har skickat ett sms att jag blivit försenad.

Hon var klädd i en mintgrön lång kjol och en gräddvit blus. En mockaväst och en brunmönstrad sidenscarf kompletterade.

Kvällen var stilla och ljum. Ovädret hade dragit bort. De tätt liggande uteserveringarna var åter packade av folk som satt och pratade över ett glas vin eller en öl. Det verkade som om man pratade mer med armarna än med munnen tyckte Tomas. Han kunde ändå urskilja minst fem olika språk medan de passerade.

Inne i Il Fiores garderob fick han plötsligt en stor kram av Petra igen. Det här ska bli kul, viskade hon i hans öra. Så ursäktade hon sig och försvann in på damtoan. De blev visade till en egen alkov i den sparsamt upplysta restaurangen.

Ska vi inte sitta ute, frågade Tomas.

Nej, det är här inne som Bernard serverar. Jag är en av hans favoritgäster.

Petra skötte beställningarna på – så långt Tomas kunde bedöma – flytande italienska: en pastasallad, friterad bläckfisk och glass. Till detta drack de genomgående ett italienskt vitt vin.

Tomas förstod inte hur Petra hann äta något eftersom hon pratade hela tiden. Hon och väninnan brukade varje år vid den här tiden kombinera en inköpsresa till Paris, Tyskland eller Milano med ett par semesterveckor vid medelhavet. Nästa års vårkollektion skulle beställas nu. Det var ingen brist på kunder som hade råd att betala, men det gällde att hela tiden ha de rätta kläderna inne.

Är din pappa också i modebranschen, undrade Tomas.

Nej inte alls, han är läkare, skrattade Petra.

Vad är det för ärende du uträttar åt honom här då?

Vet du vad, jag tycker vi tar in en flaska vitt till. Det är du väl med på?

Det var Tomas gärna.

Tycker du inte att det är lite riskabelt att resa omkring som ensam kvinna? frågade han samtidigt som han fyllde på deras glas med det sista ur den första flaskan. Petra tittade honom i ögonen och la huvudet på sned:

Ja men det gör jag ju inte – inte nu längre. Förresten, du själv då som kommer direkt från kriget!

Jag har bara gjort ett reportage om en underjordisk radiostation, långt från stridsområdena. Men jag har ändå bestämt mig för att sluta.

Jag har faktiskt också tänkt sluta sa Petra. Fast inte på grund av riskerna. Men det är ju trevligare att resa eller leva tillsammans med någon annan. Du förstår att Eva, min väninna, träffade en kille för ett tag sedan. Så det här var antagligen vår sista semester ihop.

Nu väntade sig Tomas att Petra skulle fråga om han själv var gift, men frågan uteblev och för egen del hade han ingen lust att ta upp ämnet. I stället frågade han:

Och Eva for alltså hem i förväg för att träffa killen så fort som möjligt?

Petra nickade. Jag gillar honom inte nåt vidare. Kaxig typ, la hon till.

De blev sittande till framåt tolvsnåret. Större delen av kvällen var det Petra som höll låda medan Tomas lyssnade och strök hennes händer eller fotflirtade under bordet.

Det var inte förrän när han skulle betala notan som Tomas gjorde den pinsamma upptäckten: Han hade glömt plånboken hemma! Han hade tydligen haft alltför bråttom iväg.

Jag är hemskt ledsen, men har du möjlighet att lägga ut tills vi kommer till hotellet?

Petra såg mycket bestört ut. Ögonen gnistrade.

Just snyggt att bjuda på restaurang utan pengar! Jag ska se vad jag kan få ihop. Vi får väl ta mitt kort då. Jag hoppas jag har täckning på det.

Tomas ville helst av allt sjunka ner genom jorden. Det har faktiskt aldrig hänt mig förut. Jag är hemskt ledsen!

Petra tittade ilsket på honom, slängde demonstrativt ner kontokortet i handväskan tillsammans med kvittot, reste sig och gick med snabba steg mot garderoben. Tomas skyndade efter och tyckte att hela restaurangen följde honom med blicken. Men vid utgången vände sig Petra plötsligt mot honom, fixerade honom med en allvarlig min och höll upp något svart och fyrkantigt.

Min plånbok! Vad i helvete, hur kan du…

Så brast hon ut i det där oemotståndliga skrattet och slängde sig om halsen på honom. Tomas kände sig helt knäckt. Han var skitförbannad. Hon hade snott hans plånbok och utsatt honom för en allvarlig förödmjukelse. Men samtidigt smälte hela hans inre så snart han hade henne intill sig och dränktes av det där skrattet. Hon var som ett litet barn. Han var tvungen att förlåta henne.

Du skulle aldrig ha tillåtit mig att bjuda annars, sa hon, och det var ju faktiskt min idé att vi skulle gå ut.

Tomas tände en cigarett för att lugna nerverna en smula. vill du ha en, frågade han. Petra skakade på huvudet. Efter bara fem, tio minuters långsam promenad var de framme. Tomas hade tagit in på ett relativt litet hotell i Plainpalais. Rummet låg högst upp med en vidunderlig utsikt över Alperna. Den här gången fortsatte hissen hela vägen.

Så snart de slagit igen rumsdörren bakom sig brast alla fördämningar. De sjönk ner på hallmattan hopslingrade i varandra. Petras heta, fuktiga läppar och tunga spelade över hans ansikte, hals och öron. Tomas grep med båda händerna om hennes stjärt och pressade hennes sköte mot sig och de förenades i en djup, honungsmjuk kyss. Efter en oändlighet tog sig Tomas samman och reste sig – fortfarande med Petra i sina armar – för att de skulle kunna förflytta sig till den betydligt bekvämare sängen. Men plötsligt slingrade sig Petra loss från honom, hoppade upp och sa vänd mot dörren:

Jag har ångrat mig. Jag vill inte.

Under tiondelen av en sekund trodde Tomas att han skulle få hjärtslag. Men så vände hon sig om och kom farande som skjuten ur en kanon och vräkte ner honom på rygg i sängen. Och så det där skrattet igen. Nu var Tomas helt tillintetgjord, som smöret i en het stekpanna.

Petra satte sig grensle över hans mage och befriade honom systematiskt från plagg efter plagg. När hon var färdig började hon bearbeta hans kropp med händerna och munnen uppifrån och ner. Tomas låg helt stilla, avslappnad, med slutna ögon. Under en sekund tänkte han på Irene, men så kände han Petras sköte över sitt ansikte och drunknade…

När Tomas vaknade var det fortfarande beckmörkt. Petra låg på sidan i fosterställning vänd bort ifrån honom och sov med djupa, lugna andetag. Han kastade en blick på klockradion. Tre och fyrtiofem. Han tog sig försiktigt ur sängen, hittade morgonrocken och gick ut på toaletten. Sedan plockade han fram en cigarett, men lyckades inte hitta några tändstickor. Så kom han att tänka på Petras tändare. Visserligen går man inte i en dams handväska, men kan hon sno min plånbok så, tänkte han.

Försiktigt öppnade han dörren till den lilla takaltanen och gick ut och ställde sig vid järnräcket och tittade ut över staden. Tusentals ljuspunkter. Men på himlen syntes ännu fler. Det var stjärnklart och betydligt kallare än kvällen innan.

Varför kunde det inte vara accepterat att man hade mer än en kvinna åt gången. Nu skulle han bli tvungen att dölja något för Irene – de skulle inte ha allting gemensamt längre. Fast hur skulle han själv känna om Irene hade en annan? Han kunde inte ens föreställa sig att det skulle kunna hända. Brr! Tomas rös – var det kylan eller en obestämbar olustkänsla? Han kröp ner i den varma sängen igen till Petra. Det ryckte till lätt i hennes kropp vid beröringen.

Nästa gång Tomas Sköld vaknade var det fullt dagsljus. Han satte sig upp i sängen med ett ryck. Den var tom. Det var alldeles tyst i hotellrummet. Hon var borta. Han kom plötsligt att tänka på den gamla Beatleslåten: This bird has flown. Hade inte lämnat ett spår efter sig. Jo, förresten: tändaren! Den låg kvar på fönsterbrädan. Tomas visste inte ens hennes efternamn.

När han kom ut i badrummet fick han syn på den oöppnade asken med kondomer. Shit också, tänkte han. Typiskt!

Klockan var över nio. Det var hög tid att packa och ta sig ut till flygplatsen. Kondomasken lämnade han kvar på hyllan ovanför tvättstället. Någon annan skulle kanske få användning för de små töjbara tingestarna.

2

Göteborg lördag 8 augusti

På soffbordet stod ett par tomma vinflaskor och två halvtömda glas mitt bland högar av modetidningar och beställningskataloger. Från stereon fylldes lägenheten med Håkan Hellström på högta volym. I sovrummet var varenda kvadratdecimeter täckt av kläder av alla tänkbara sorter. Fönstret ut mot Såggatan stod och slog – någon hade uppenbarligen öppnat det utan att sätta på haken. Diskbänken var översållad av flottiga, illaluktande matrester som snart skulle dra till sig ett antal flugor och andra oönskade inkräktare. Mitt i alltihop stod Mozart, katten, och slickade i sig resterna av en burk böcklingpastej. Kort sagt: lägenheten verkade väl inbodd. Ändå hade Petra Carlander varit hemma mindre än ett dygn.

Pappa hade inte varit och mött på Landvetter trots att hon messat honom om vilket plan hon skulle komma med, utan hon hade ringt efter Eva som hämtade henne. Sedan hade de gjort upp planer för höstens affärer och tittat på semesterbilder från Nice som Eva hade med sig i mobilen. Som tur var hade Evas kille varit upptagen på annat håll.

Petra berättade förstås också om Tomas: Det är inte varje dag man fångar en kille i en hiss, hade hon skrutit. Det var en mjuk och go’ kille, men lite töntig och tafatt på något sätt. Han var journalist, säkert trettiofem, men väl bibehållen, ingen ölmage där inte. Och så hade han så fina bruna ögon.

Singel? Gift?

Det frågade jag faktiskt inte. Jag kommer säkert aldrig träffa honom igen.

Petra och Eva hade suttit länge och pratat karlar. De hade aldrig några hemligheter för varandra. De höll just på att äta när Sten ringde, Petras pappa. Alldeles rasande hade han varit. Han hade missat henne ute vid Landvetter, sett hennes meddelande för sent. Nu satt hon framför datorn med papper och penna bredvid sig. Jävla Sten! Varför hade han blandat in henne i detta över huvud taget? Kunde han inte sköta sina egna affärer.

Hon måste få tag i killen! Hon hade gått in på eniro.se, men det fanns tvåhundratolv Sköld med 08-nummer. Hon fick tag i tre av dem som hette Tomas, men de visade sig vara fel personer. Då gav hon sig på att ringa till alla Sköld i tur och ordning och fråga efter Tomas. Men efter ett dussin samtal och två oanständiga förslag gav hon upp.

Hon var nästan gråtfärdig när hon plötsligt kom att tänka på ön som han berättat om. Naturligtvis var han ute på ön!

Sommarbostad Aspön Dalarö stod det på raden under Sköld, Irene, Köpenhamnsg. 30, KISTA.

Stockholms skärgård

Dubbelsängen var bäddad med nya lakan. Furugolven var nyskurade. I morse hade barnen varit ute och plockat blommor som de hade placerat ut i små vaser här och var i den lilla stugan. Hela förmiddagen hade Irene ägnat åt att putsa och feja. Tomas skulle komma med ettbåten till ångbåtsbryggan – ja den kallades fortfarande så trots att det säkert var femtio år sedan några ångbåtar la till där. Petter var nu på väg med den gamla aktersnurran för att hämta pappa. Fiskgratängen stod redan i ugnen och vinflaskorna var uppkorkade för vädring.

Det var nu en bit in i augusti och Irene hade inte sett Tomas på nästan tre veckor. Hon hade verkligen varit orolig för honom. Varför måste han vara krigsreporter? Kunde han inte skriva om trädgårdsskötsel eller något liknande istället. Nu skulle han faktiskt få hålla sig hemma ett bra tag. Barnen hade förstås också längtat. Lina frågade nästan varje dag om inte pappa skulle komma snart.

Irene gick och bytte om till en vitblommig sommarklänning, målade läpparna bara en aning och släppte ut håret. Till sist en lätt dusch av hans favoritparfym. Nu var hon redo att träffa sin älskade man.

Redan en bra bit utifrån fjärden kunde Tomas se Petter stå och vinka på bryggan. Han kom väl inte precis som ett yrväder med ett höganäskrus om halsen, men han hade i alla fall med sig ett gott humör och ryggsäcken full med presenter till Irene och barnen, och några flaskor från systemet i Dalarö, som fortfarande hade lördagsöppet sommartid. Gårdagskvällen hade han tillbringat på kontoret tillsammans med kompanjonen Sverker med att redigera och skicka iväg det sista Genèvematerialet. Han hade haft mycket svårt att koncentrera sig: Hans tankar for än till Irene, än till Petra.

Du måste fixa snurran, pappa! Den hackar som fan!

Bra att du lyckades ta dig över fjärden i alla fall. Men som jag förklarat finns det inga reservdelar till det där gamla skrället längre. Vi får hitta på nån annan lösning.

En ny motor lämpligtvis!

Vi får se.

När Tomas försiktigt placerat sin tunga ryggsäck på durken och satt sig tillrätta lyckades Petter ändå få igång utombordaren igen.

Har du fiskat något då?

Va? Nä, det suger att stå ensam. Vi har mest badat. Det har varit skitvarmt.

Mottagandet var översvallande. Lillasyster Lina och Irene stod på bryggan med blomsterkransar i håret. Så snart Tomas kommit iland kastade sig båda två om halsen på honom. Medan barnen packade upp sina presenter slog sig Irene och Tomas ner på den lilla träbänken intill bryggan. Hon tittade honom djupt i ögonen och sa:

Skönt att ha dig hemma igen.

Jo. Jag har bestämt mig nu.

Vaddå?

Jag slutar. Åker inte ut nån mer gång. Det är inte värt det. Irene kramade om honom igen.

Om du bara kunde ana vad glad jag blir. Jag är så orolig när du är borta.

Jag vet.

Ändå har du rest.

Men inte nu mer.

Vad ska du skriva istället då?

Ekonomi. Då kan man göra nästan all research vid datorn.

Stugan bestod av bara ett stort rum med en inglasad veranda