Mord, redaktörn

By Stigbjörn Bergensten

När Bo Larsson och Gorm Willer från Örebro Dagblad stiger in i ett mörkt rum på Stora Hotellet, får de sitt livs chock. Framför dem sitter Erik Gustaf Geijer, mannen de ska intervjua, tillbakalutad i en fåtölj. Men det är något som inte stämmer. I mannens hjärta sitter nämligen en pennkniv. Erik Gustaf Geijer är död. Mordet på hotellet blir genast stadens stora snackis. Offret var diamanthandlare, på rundresa för att visa upp Silvias Stjärna. Nu är det dyrbara smycket spårlöst försvunnet. Var Geijers död planerad eller bara en tragisk olycka? Och hur kommer det sig att dörren till rummet var olåst? När Gorm och Bosse fortsätter att bevaka fallet dröjer det inte länge förrän de återigen hamnar mitt i hetluften. Mördaren verkar nämligen inte vara helt klar. Frågan är bara vem som blir nästa offer... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 10, 2021
• ISBN: 9788726655711

Book preview

I.

Den som dör betalar alla sina skulder

Shakespeare

Erik Gustaf Geijer satt tungt tillbakalutad i skinnfåtöljen bakom skrivbordet i sitt rum på Stora Hotellet.

Han stirrade rakt framför sig med tom blick. Munnen var öppen och tungan stack ut en smula mellan de torra läpparna.

En strimma av sol ritade en ljus linje över underlägget på skrivbordet och dammet dansade i strålen framför hans ansikte.

Trots att det var mitt på dagen var rummet halvdunkelt eftersom fönstret nästan helt doldes av tunga, gröna draperier.

Erik Gustaf Geijer var alldeles vit i ansiktet. Han såg inte ut att må bra.

Det gjorde han inte heller.

Han var död.

Han satt i skjortärmarna. Den rödblårandiga sidenslipsen hölls på plats av en guldnål med S-E-bankens logotyp.

På vänster sida av hans bröst, rakt genom bröstfickan, någon cenimeter från de broderade initialerna, stack skaftet av en pennniv ut. Runt kniven hade en liten krans av blod bildats. Det såg vackert ut mot den kritvita skjortan.

Vi stod tysta och stirrade på mannen.

Bredvid mig stod en lång och gänglig 42-åring. Han svajade en smula, som han brukar göra när han funderar.

Nu befann han sig verkligen i bryderi.

- Herregud, gubben är död!

Några ögonblick tidigare hade vi stått utanför Erik Gustaf Geijers dörr i hotellkorridoren. Först försiktiga knackningar, sedan alltmer bastanta hade inte givit något resultat.

Rätt rumsnummer, javisst. Och tiden var också rätt. Varför fanns han inte här?

När vi upptäckte att dörren var olåst bestämde vi oss för att gå in ändå.

Det var ett dumt beslut, tyckte jag, nu när jag stod där och tittade på den döde.

- Herregud, visst är han död.

Den gänglige mannen vid min sida tycktes vilja övertyga sig själv om att mannen verkligen var död.

Gorm Willer var reporter på Dagbladet. En av de bättre. Den bästa, ansåg han själv.

Han bar trenchcoat och var ensam i stan om att göra det i slutet av augusti, särskilt en augusti som denna, när sommarvärmen fortfarande dröjde sig kvar.

Tillsammans hade vi kommit till Stora Hotellet för att träffa Erik Gustaf Geijer, diamanthandlare från Stockholm och på rundresa i Sverige för att visa upp den ovärderliga Silvias Stjärna.

Smycket hade ingenting med drottningen att göra, utan namnet hade någon smart marknadsförare kommit på.

Men här satt Geijer nu, ur stånd att ge någon intervju. Och inte skulle vi heller få se Silvias Stjärna. Det kände jag på mig.

Vi stod utan att säga något, handfallna och gapande.

Gorm hade båda händerna i fickorna på sin för stora trenchcoat och stirrade på den döde. Han vaggade fram och tillbaka och för en sekund trodde jag att han skulle svimma.

Så plötsligt verkade det som om han hade fattat något slags beslut. Han vände sig om, tog några steg, drog igen hotellrummets dörr ordentligt och låste den.

- Vad gör du, undrade jag.

- Jag måste tänka. Jag vill inte att någon kliver in här när vi står och tänker.

Det var ett underligt svar. Själv hade jag absolut inga tankar att tänka. Jag ville helst av allt komma bort ifrån rummet.

Allt kändes overkligt. Vi två i ett hotellrum med en främmande och död man. Som att åse ett skådespel och finna sig själv vara aktör.

Det luktade årtionden av gammal cigarrök, dyrt rakvatten, tvivelaktiga kvinnor, fotsvett och Chanel nr 5 som aldrig vädrats ut ordentligt eftersom gatan utanför dallrar av dieselavgaser från länsbussar som funnit vägen till stadens mitt.

- Han är död! Mördad! Vilken grej! Var har du kameran? Ryck upp dig! Ta fram kameran! Jag ringer tidningen.

Gorm hade vaknat upp ur sitt tänkande och sin handlingsförlamning.

Han hade tydligen bestämt sig för att agera med stor beslutsamhet.

Han tog några steg fram mot sovalkoven, där en telefon stod på ett litet nattduksbord.

Rummets golv var täckt med en tjock heltäckningsmatta i samma färg som de tunga gardinerna. Framför sängen pryddes golvet av en röd matta på mattan.

- Skärp dig, sade jag. Så där gör man inte. Har du aldrig sett deckare på TV? Man rör ingenting. Det var dumt att låsa dörren. Rör inte telefonen. Vi går ned till receptionen och säger att det sitter en död man här uppe. Jag tror inte att jag skall ta några bilder. Man vet aldrig vad polisen tycker om sånt.

Gorm såg på mig med förorättad min och muttrade något medan han grävde i sina fickor under trenchcoaten. Han drog fram en vit, eller nästan vit, näsduk.

- Sjåpa dig inte. Här har vi århundradets grej och du står och svamlar om hur man gör i TV. Ta nu några bilder på liket. Gärna med mig i bakgrunden. Det var ju jag som upptäckte honom.

Med sin näsduk tog han tag i telefonluren. Telefonen var av gammalt slag och försedd med petmoj. Han slog numret med en penna.

Jag plockade fram min gamla Leica, men brydde mig inte om blixten. Det var visserligen mörkt i rummet, men med en pressad 1.600 ASA skulle det nog gå bra ändå.

I sökaren såg mannen inte särskilt död ut. Han verkade snarare tillfreds med livet. Kanske hade han en bok i knät som han höll på att läsa. Eller också petade han naglarna eller gjorde något annat som fordrade hans uppmärksamhet.

Bakom den döde stod Gorm Willer med sin näsduk och telefonlur och väntade otåligt på att växeln på Dagbladet skulle svara.

Jag tog några bilder av den döde mannen, men undvek noga att få med Willer i bakgrunden. Det bristfälliga ljuset gjorde också att all skärpa låg på Geijer.

En tidningsväxel svarar först efter många signaler. Det understryker måhända tidningens allvar och tyngd.

När Gorm stod där och hans långa blonda hår hängde ned framför ansiktet såg han betydligt yngre ut än sina 42 år. I sin slitna trenchcoat kunde han kanske ses som en svensk variant på Colombo eller någon annan deckare med uppgift att lösa de mest komplicerade mordgåtor.

När han äntligen fick svar bad han att få tala med Benny Linné. Linné är nyhetschef sedan många år.

En legend i branschen, säger journalister på andra tidningar.

Outhärdlig, säger de som jobbar med honom.

- Hej, det är Gorm. Jag har världens grej på gång. Erik Gustaf Geijer är död.

Jag kunde inte höra Linnés reaktion, men den var högljudd och sannolikt kryddad med flera av de svordomar han tog med sig när han för länge sedan lämnade Jämtland.

- Nej, nej, det är inget skämt. Han heter så, diamanthandlaren, du vet. Vi är på hans hotellrum. Han är död. Mördad. Vi har inte ringt polisen ännu. Vi är helt ensamma. Bosse har tagit bilder. Det är världens grej. Toppen. Förstår du?

Det blev tyst igen. Gorm lyssnade i luren och det tycktes som om Linné tänkte. Därefter hörde jag hur Gorm säga mmm och jaha och nähä och jaså, det tycker du inte och jaha, om du säger det så.

Sedan lade han på.

Besviket vände han sig till mig:

- Jo, Benny tycker nog att vi skall ringa polisen genast och att vi skall stanna här tills de kommer och att vi inte skall röra något och att du inte behöver ta några fler bilder eftersom de antagligen ändå inte kan publiceras. Det var vad han tyckte. Vad tycker du?

Jag sade att jag tyckte det lät bra.

Han suckade, såg sorgset på mig, fattade än en gång den näsduksomvirade luren och slog nian till receptionen med pennan.

- Hallå, hallå. Jag ringer från rum trehundrasjutton och här finns en död man…

Någon skrek till i andra änden. Sedan en sekunds tystnad och därefter en ström av ord i hysteriskt tonläge.

- Nej, det finns ingen anledning att kalla på ambulans. Mannen är nämligen helt död, det är jag säker på. Ni behöver inte skrika ut vad som har hänt, utan ring bara polisen. Hälsa från mig. Gorm Willer, Dagbladet. Ja, det är jag. Säg att jag finns här med en död man, så kommer de nog genast.

Han släppte ned luren i klykan och stoppade på sig näsduken.

- Så där ja. Nu gäller det att svara rätt när polisen kommer. Att inte förivra sig. Kom ihåg det.

Jag tittade förvånat på honom:

- Vi har väl inte dödat gubben. Det är väl bara att säga som det är.

Gorm svarade inte. Han var försjunken i egna tankar. Hans besvikelse var borta och i hans ansikte stod att läsa förtjusning och förväntan, vilket inte bådade gott inför framtiden.

II.

Bättre att tiga och tas för en narr

än tala och undanröja alla tvivel

Abraham Lincoln

Den pampiga entrén till Stora Hotellet domineras av två väldiga glasdörrar. De har överlevt årtionden av vandaliserande fönsterkrossning som drabbat angränsande butiker.

En gång i tiden öppnades glasdörrarna av livréförsedda gentlemän som såg både kungligheter och industrimagnater passera på väg upp till kongressvåningen och sviterna.

Nu är männen bortrationaliserade och både fint och vanligt folk får öppna dörrarna själva.

Mestadels öppnas dörrarna av högst ordinära människor på väg till den mycket alldagliga lunchen som tack vare det konkurrenskraftiga priset, 48 kronor, allvarligt försvårat den ekonomiska situationen för stadens övriga lunchrestauranger.

Väl inne i Stora Hotellet möts man av en pampig trappa som leder upp till härligheten. Den lyser röd av en matta som hålls på plats med hjälp av mässingsstänger och har fortfarande en viss lyster trots att den är från 40-talet.

På denna trappa har många handslag förevigats.

Här uppe i de traditionsfyllda rummen har viktiga avtal slutits och sedan har överenskommelsen dokumenterats genom att parterna visat upp sig i trappan, låtit sig avbildas och intervjuas.

En gång om året, vid Hindersmässan, lever hotellet upp igen och när Bergshandteringens Vänner håller sin stora baluns i festsalen är det som i forna dagar, fastän bergshanteringen är i det närmaste död och dess vänner ägnar sig åt mer lukrativa branscher.

Nu skulle trappan än en gång få tjänstgöra som något slags tribun där viktiga besked skulle meddelas en nyfiken skara.

Av detta visste jag intet, där jag satt två meter från en död man i ett hotellrum och inväntade den lokala polisen, medan min trenchcoatprydde kollega gick omkring och visslade opassande glatt.

Det började precis så illa som man kunde ha befarat. Polisen fick nämligen inte upp dörren, eftersom den var låst.

Gorms förklaring till varför han hade låst dörren mottogs inte av någon förståelse.

Kommissarie Göte Dolk - ja, han heter faktiskt så - störtade in i rummet efter att ha dunkat häftigt och upprört på dörren.

Med sig hade han tre män och de skulle väl också ha störtat in i rummet om det hade funnits plats för dem, vilket det inte fanns.

- Varför i helvete är dörren låst, sade Dolk i stället för att hälsa på oss.

Dolk var civilklädd, i blårutig kostym, med skjortan uppknäppt i halsen. Han var kortklippt, en man i 50-årsåldern med bister uppsyn. Mycket bister.

En uniformerad konstapel ställde sig snett bakom Dolk och de två andra, som också bar uniform, fann det bäst att bli kvar i dörröppningen.

Det sades att Dolk tyckte illa om journalister och när han nu spände ögonen i Gorm och mig fanns det ingen anledning att ifrågasätta den uppgiften.

Mest illa tyckte han om Maria Jönsson, polisreporter på Dagbladet, en söt om än något yppig kvinna, som genom att ställa naiva frågor alltid fick fram fler sanningar än andra kriminalreportrar.

Nu tycktes emellertid Dolks avsky för journalister koncentreras på den lätt svajande Gorm Willer, som inte visade den respekt för ordningsmakten som Dolk ansåg sig ha rätt att fordra.

Hotellrummet med den döde Geijer var inte rätt plats för förhör, men Gorm fick lämna en kort redogörelse över vad som hade hänt.

Han utelämnade vissa detaljer, som samtalet med redaktionen och det faktum att jag hade tagit bilder.

Medan förhöret pågick strömmade folk in i hotellkorridorren och till slut var det proppat med människor utanför vår dörr där de två polismännen försökte hålla alla på avstånd.

- Har här tagits bilder, frågade Dolk och vände sin stålblå blick mot mig.

Gorm skakade på huvudet bakom hans rygg, men jag hade svårt att motstå den genomborrande blicken och stammade till svar att en eller annan bild hade nog blivit tagen.

- Då skall jag be att få filmen, då, sade Dolk, utan att ta blicken ifrån mig.

Han liknade en gam, eller kanske mer en hök, beredd att sätta klor och näbb i sitt försvarslösa offer.

- Nä, nä, det går inte, hörde jag Gorm säga. Sedan citerade han några för mig okända stycken ur tryckfrihetsförordningen.

Dolk tappade något av sin självsäkerhet och viftade åt mitt håll:

- Ja, ja. Behåll filmen.

Jag hade redan handen nere i min kameraväska och skulle utan vidare ha öppnat Leican om han bara hade framhärdat. Jag hade nämligen ingen lust alls att ha bilder av en mördad man med mig till redaktionen.

- Ja, mina herrar. Nu väntar vi på läkaren och vi skall här göra brottplatsundersökning. Ni kommer att kallas till förhör och ni har självklart ingen rätt att lämna stan under den närmaste tiden. Nu kan ni gå. Nere i foajén kommer ni att träffa en del kolleger, har jag förstått. Jag vädjar till er att inte säga något om vad ni sett här, av utredningstekniska skäl. Det är jag som kommer att stå för informationen till pressen och inte redaktör Willer eller redaktör…

- Larsson, sade jag.

- Larsson, fortsatte Dolk. Det skall alltså inte bli några sensationsartiklar som spekulerar i varför direktör Geijer har blivit mördad, om han nu har blivit mördad.

- Vadå, mördad? Det kan väl inte vara en olyckshändelse? Eller självmord?

Gorm flinade.

- Det finns något som heter dråp, fräste Dolk.

Ute i korridoren hade poliserna lyckats få bort alla nyfikna och två av poliserna stod nu bredbenta på vakt vid trappan och hissarna.

- Kom ihåg. Inga sensationsskriverier, hojtade Dolk efter oss sedan han föst ut oss ur hotellrummet.

Gorm gick med lätta steg fram i korridoren, medan jag släpade mig efter honom och kameraväskan kändes ovanligt tung.

Jag kom att tänka på Don Quijote och Sancho Pancha. Det var ingen trevlig tanke.

Gorm Willer saktade in farten när han närmade sig den pampiga trappan ned till vestibulen och skred nedför mot den väntande folkmassan.

Ja, någon folkmassa var det förstås inte fråga om, men ett litet gäng hade samlats för att invänta Gorms entré.

Där stod två poliser till som hindrade alla från att komma upp för trappan.

I gänget såg jag Maria Jönsson och Länstidningens polisreporter, en stor och bullrande herre, som hellre skrev om schack än om brott.

Med sig hade de fotografer också, vilket ju var ganska onödigt tyckte jag.

I gruppen fanns också en skäggig historia som jag inte kände igen, men som av allt hår och kläderna att döma måste vara från lokalradion. Han var nämligen så otroligt igenvuxen i ansiktet och bar en förskräckligt brokig tröja. Ur det skäggiga ansiktet västes en skånsk dialekt, utan att man kunde se munnen röra sig.

Där fanns också en reporter från den centerpartistiska veckotidningen, som betecknades som dagstidning och därför fick ett rundligt presstöd.

Han var blek och tanig, som för att understryka sin egen obetydlighet.

Jag tror att han var ensam reporter på tidningen, för jag hade aldrig sett någon annan representera den.

Ingen fotograf hade han heller, utan bara en enkel Pentax med autofocus i handen.

Där stod nu Gorm Willer i den pampiga trappan och såg ut över mängden och trivdes.

Jag stod visserligen lite högre upp ändå, men ändå helt i skuggan av Stjärnreportern som nu hade för avsikt att lägga ut texten inför sina mindre vetande kolleger.

- Mina vänner, sade han med en statsmannamässig ton. Jag har avtalat med polisen att all information kommer att ske på polisens presskonferenser. Jag är tyvärr förhindrad att säga något. Jag beklagar.

Han försökte se ledsen ut. Medan han talade skred han sakta nedåt ett par trappsteg.

- Äsch, vad fan är det för snack. Jag hörde att du och Bosse var inne hos offret och du kan väl för helvete säga vad ni såg, sade polisreportern från Länstidningen.

- Tyvärr, tyvärr, sade Gorm från sin upphöjda position.

Jag sade ingenting.

- Men för fan. Nästa gång är det min tur att ha upplysningar och då skall jag dela med mig, det vet du. Vi är ju kolleger, vädjade mannen från Länstidningen.

Gorm såg road ut:

- Jag håller det för högst otroligt att du någonsin kommer att hamna i samma rum som en mördad och skulle du det vet jag med all säkerhet att du inte kommer att avslöja en enda detalj till oss.

- Jamen, Bosse, du kan väl säga något?

Hoppsan, de hade upptäckt mig också!

- Jag säger som Gorm. Tyvärr, tyvärr, sade jag.

Maria Jönsson stod och log bland de andra. Hon var nöjd med situationen och blinkade mot Gorm.

Centerkillen sade ingenting. Han såg bara rädd ut.

Den skäggige mannen från lokalradion mumlade visst något, men ingen förstod vad han menade och Länstidningens reporter tycktes bara bli irriterad av stödet, om det nu var ett sådant.

Gruppen av journalister hade utökats med andra nyfikna personer, inte minst bland hotellets anställda, som visste vad som hade hänt och som gärna ville se den man som sades ha upptäckt den döde Geijer.

När några söta servitriser började prata med Gorm lämnade han ut nästan hela berättelsen om hur han skulle intervjua Geijer och i stället hittat ett lik.

Att han hade haft sällskap av mig lyckades han helt förtränga.

Nå, det var genant och den mycket improviserade presskonferensen, eller vad man skall kalla den, upplöstes i stor förvirring.

Länstidningens man försvann svärjande tillsammans med sin fotograf och centermannen stod och studerade hur den skäggige lokalradiomannen intervjuade en telefonist som tydligen tagit emot samtalet från Gorm.

Telefonisten såg mycket märkvärdig ut.

Slutligen var det bara jag, Gorm, Maria Jönsson och min fotografkollega Per Svensson kvar, förutom lokalradion som nu hade trängt in hotellchefen i ett hörn och intervjuade honom.

- Jaha. Det var det det. Då går vi väl då, sade Gorm.

Och det gjorde vi.

III.

Upp flyga orden, tanken still står.

Ord utan tanke aldrig himlen når.

Shakespeare

- Vad är nu detta?

Chefredaktör Claes Andersons skarpa röst studsade mellan bokhyllorna som täckte det mesta av väggarna, absorberades till en del av Svensk Författningssamling, snuddade vid högen av Liberal Debatt, kastade sig över Tage Erlanders biografi och klämde in sig i de tusen sidorna om den konservativa idéhistorien.

Två utrymmen var inte täckta av bokhyllor. Där hängde Claes Andersons företrädare avporträtterade av skilda fotografer.

Det var allvarliga män med stärkta kragar som uppfordrande tittade på oss från den andra sidan graven.

På ena sidan väggen satt tio chefredaktörer. På den andra sidan satt en enda, den som Anderson efterträtt, tillsammans med en teckning av Reutersvärd.

Reutersvärds geometriska figur var egentligen omöjlig, en konstruktion som gjorde att ögat lurade hjärnan in i irrgångar som inte gick att ta sig ur.

- Där sitter två omöjliga figurer, brukade Anderson säga och peka mot väggen. Det var känt att han inte hyste några sympatier för sin företrädare, en oerhört begåvad person, dessvärre utan några som helst talanger att vara chef.

Claes Anderson var 55 år gammal. Han var filosofie doktor och en betydande man i stan. Han ansågs vara stilig. Hans hjässa täcktes av grå hårslingor som genom ett snillrikt och välkammat system gick tvärs över de ställen där flinten annars skulle ha tittat fram.

Han hade varit chefredaktör på Örebro Dagblad i över 20 år. Han blev det av en slump. Han var egentligen mer intresserad av geologi, men där fanns inte så mycket pengar att hämta.

En dag träffade han en ung geologistudent i Stockholm som råkade vara dotter till Dagbladets ägare, överste Rutger Sundh.

Via dottern lärde Claes Anderson känna överste Sundh som var i begrepp att göra sig av med den förra synnerligen intelligenta, men samarbetsovilliga chefredaktören.

- Vill du bli chefredaktör för min tidning, frågade översten.

- Vad innebär det, undrade geologen.

- Att du får ordning på redaktionen och är liberal så där i största allmänhet.

- Tja, det kan jag väl, svarade Claes Anderson, som redan på den tiden hade ett obegränsat självförtroende.

Claes Anderson var visserligen stolt över sin tidning, men hade svårt att förstå hur den illa klädda och slarvigt arbetande journalistskaran kunde åstadkomma en så hyfsad produkt varje dag.

Det tillhörde, enligt hans sätt att se det, ett av livets mysterier.

Många gånger tidigare hade han haft problem med Gorm Willer, som han tyckte fick alldeles för fria tyglar och som egentligen borde ha avskedats för länge sedan.

Men Anderson visste att man numera inte kan avskeda folk hur som helst.

Det var bättre förr.

Nu satt vi alltså där i Claes Andersons rum, Gorm, Benny Linné och jag. Vi satt runt chefredaktörens lilla konferensbord, medan han själv satt bakom sitt väldiga skrivbord och vippade på stolen och höll upp sin Parkerpenna med vänster hand precis som om han kontrollerade dess glans i skenet från den futuristiska skrivbordslampan.

Det var mycket sällan som Anderson blandade sig i nyhetsarbetet. Endast i undantagsfall ingrep han och då gällde det något riktigt viktigt. Kanske en lysande idé som han fått eller en rotarybroder som krävde tillrättavisning av någon ouppfostrad reporter.

Själv hade jag aldrig tidigare varit inne på chefredaktörens rum. Linné var där nästan varje dag och Gorm hade förstås varit där flera gånger, för det mesta för att ta emot utskällning.

- Vad är nu detta?

Anderson upprepade sin fråga.

Linné tittade på Gorm som blängde tillbaka på Linné.

- Erik Gustaf Geijer har blivit mördad och vi hittade honom, sade Gorm efter några ögonblicks tystnad.

Claes Anderson tog ned pennan från lampljuset och lade den på bordet framför sig. Han satte upp armbågarna, knäppte händerna och stödde hakan mot dem.

Han funderade.

Det blev alldeles tyst i rummet medan han funderade.

- Är det ett slags skämt, frågade han efter en halv minut.

- Nej, ingrep Benny Linné, karln heter, ja, hette alltså Geijer.

- Jaha. Och ni var med när han mördades?

- Nejdå. Det var fortfarande Benny Linné som stod för svaren:

- Gorm och Larsson fann Geijer död på