Bödlarnas gryning

By Michael Katz Krefeld

En mördare sprider skräck i Köpenhamn genom att uppsöka ensamstående kvinnor och döda dem, som en del av ett sjukt spel. Någon måste stoppa de brutala morden fort, innan fler oskyldiga kvinnor faller offer för seriemördarenCecilie Mars har med justitieminister Beatrice Klerkes godkännande intagit kontoret på Köpenhamnspolisen som chef över avdelningen för mordutredningar. Cecilie och hennes team får i uppdrag att lösa fallet och ta fast mördaren. Men snart upptäcker Cecilie att det finns fiender även innanför väggarna på poliskontoret. Någon har grävt fram ett gammalt ouppklarat mordfall där bevisen pekar på Cecilie, och det blir tydligt att någon är ute efter att sätta dit henne. Samtidigt som hon kämpar för att bevisa sin oskuld blir de kvinnliga offren i staden fler och fler. "Bödlarnas gryning" är den tredje fristående och avslutande delen i Michael Katz Krefelds serie om Cecilie Mars.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 14, 2023
• ISBN: 9788728297421

Book preview

Michael Katz Krefeld

Bödlarnas gryning

Översättning Anna Gilham

SAGA Egmont

Bödlarnas gryning

Originaltitel: Bødlernes daggry

Originalspråk: danska

Omslagsfoto: Shutterstock och Getty Images

Copyright ©2022, 2023 Michael Katz Krefeld och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728297421

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till min vackra fru Lis, ljuset i mitt liv

Del I

Nattsvärmarvingar i eldens sken.

Svävar i osäkra banor.

Upptäcker faran när det är för sent.

Uppslukad av flammornas fanor.

1.

Mörkret i bilen omslöt honom där han satt och kikade bort mot fastigheten på andra sidan gatan. Klockan var över 23 och Saxogade låg öde. Den bitande kylan fick de flesta att hålla sig inomhus. Under den timme han hade suttit här hade bara ett fåtal människor passerat. Han hade inte lagt märke till dem, i stället hade hans uppmärksamhet varit riktad mot lägenheten på andra våningen. Taklampan i vardagsrummet var tänd och skenet spred sig ut på den franska balkongen. Till motsats från grannbalkongerna satt det ingen parabolantenn på det låga räcket, vilket innebar att han hade fri utsikt över vardagsrummet genom den smala balkongdörren. Fri utsikt över Kristina Sand.

Han hade sett henne gå fram och tillbaka däruppe i en vit T-shirt som markerade hennes bröst. Han hade sett hennes långa hår fladdra när hon vände sig om. För 20 minuter sedan hade han fått en glimt av henne där hon stod med ett vinglas i handen och han tänkte att hon måste ha fest. Sin alldeles egna fest, för han visste att hon var ensam däruppe. Alldeles, alldeles ensam.

Kristina dök upp igen. Ståendes vid balkongdörren. Hon smuttade på vinet. Hade hon jeans på sig? Kanske leggings? Han var inte säker. Hursomhelst framhävde klädseln hennes långa, snygga ben. Hon stod och gungade i takt till någon musik. Han sträckte sig efter knappen till sidorutan och vevade ner den. I sin naivitet hade han hoppats kunna höra vad det var hon spelade, men han möttes bara av det avlägsna bullret från storstaden. Han rullade upp rutan igen och slog på radion. Musiken var tung och skränig och han klickade sig vidare genom stationerna tills han landade på en gammal popsång. Det lät som Britney Spears. Kanske lyssnade Kristina till precis samma låt? Oops!…I did it again, sjöng Britney. Vilken samhörighet, tänkte han och stampade takten med ena foten medan han tittade upp på Kristina. Efter en liten stund drog hon för de tunna gardinerna. Han blev besviken, men så började hon vrida sig till musiken bakom gardinen. Hon dansade i silhuett med vaggande höfter, som en haremskvinna. Hans haremskvinna. Det var en gåva till honom. Samtidigt som det var ett tecken. Ett av många som hade dykt upp på senare tid och banat honom vägen till henne.

"Kri-stii-naa", väste han för sig själv. Han stängde av radion och vände blicken mot ljuset däruppe. Hon var som en nattsvärmare som flaxade runt en glödlampa. Eggad av något den inte själv förstod. Som Kristina eggades av musiken och sina egna rörelser. Som han själv hade eggats av drifter som hade vuxit sig starka och mörka inom honom. Drifter som var oförklarliga, men som han visste att han måste följa för att känna sig hel.

Han tog läderportföljen på passagerarsätet. Han funderade på att kontrollera innehållet en sista gång, men det fanns ingen anledning att vänta längre. Det var nu allting skulle fullbordas. Det som alltid hade funnits i hans tankar. Det som hade brusat i hans ådror.

Han öppnade bildörren och klev ut. Det hade börjat regna och regndropparna rullade av hans långa, svarta nylonrock. Han slog upp kragen och korsade den mörka gatan medan han kramade om handtaget på sin portfölj. När han kom fram till trappuppgången hittade han hennes namn på porttelefonen och ringde på.

2.

Cecilie gjorde en tvär sväng runt hörnet i den svarta Golfen och fortsatte nerför Istedgade. Vesterbro höll på att vakna till liv denna bitande kalla måndagsmorgon och det var redan tjockt med trafik. Hon tutade otåligt och försökte slingra sig förbi kön. När det inte lyckades slog hon på blåljusen vilket fick bilarna framför att lämna plats.

Fy tusan. Har du pruttat, Heino? hördes det från Henrik i baksätet. Den äldre, gråhårige kollegan viftade sig för näsan.

Inte nu, om det är det du menar? svarade Heino, log oskyldigt och gned sitt hipster-bockskägg.

Men för två sekunder sedan? Cecilie, Heino sitter och fiser, sa Henrik och flyttade sin stora kroppshydda bort från Heino.

Cecilie kände stanken och rullade ner alla fönstren. Det är sista gången ni får lift med mig. Nästa gång får ni köra själva, småungar. Joakim?!

Va? sa Joakim bredvid henne, han var det nyaste och yngsta tillskottet på Grova brott. Jag har inte släppt mig.

"En brief, Joakim, för fan." Hon blängde på honom. I sina svarta Ray-bans och uppknäppta skjorta hade han redan börjat gå henne på nerverna.

Mördad kvinna. Saxogade nummer 11, andra våningen, sa han medan han tuggade loss på sitt tuggummi. Det var en granne som hittade henne efter att han hade sett ytterdörren stå på glänt i över ett dygn.

Är det allt?

Joakim spottade ut sitt tuggummi genom den öppna rutan. Allt jag har fått veta.

Joakim är inte en betrodd medarbetare, chefen, sa Heino ironiskt.

Cecilie skakade på huvudet och svängde nerför nästa gata på vänster hand. Är det inte här det är? frågade hon.

Nej, och den här är enkelriktad. Saxogade är nästa, svarade Joakim. Jag kan köra om du vill.

I samma ögonblick kom en bil körande i hög fart i motsatt riktning.

Chefen… möte, hördes det från Heino.

Cecilie slog på blåljusen igen. Bilisten skyndade sig att köra till sidan och lämna plats så att de kunde komma förbi.

Vi får hoppas att det inte är Sonja som har blivit mördad, sa Henrik.

Vem då? frågade Joakim.

Henrik skakade på huvudet. Sonja från Saxogade. Är jag den enda som minns den teve-serien?"

Heino lade armarna i kors. Fan, ibland glömmer jag hur gammal du är. Ska du inte snart gå i pension?

Jo, om två år och jag räknar redan dagarna tills jag ska slippa glo på ditt nylle.

Cecilie rullade bort till polisbilarna och kriminalteknikernas skåpbil som blockerade större delen av Saxogade. Vid den närmaste trappuppgången stod ett par poliser tillsammans med flera nyfikna som hade samlats bakom den röd-vita avspärrningstejpen. Cecilie stängde av motorn och knäppte med fingrarna. Då var det färdiglekt, pojkar. Och Joakim, ta av dig de där förbannade brillorna innan jag stoppar upp dem i arslet på dig.

Både Heino och Henrik undertryckte ett skratt medan Joakim fick bråttom att stoppa ner sina solglasögon i fickan.

De klev ur bilen och Cecilie spejade upp mot lägenheten på första våningen. Det var förbannat kallt, och hon knäppte skinnjackan. I samma ögonblick lade hon märke till små ljusglimtar bakom gardinerna. Teknikerna tycktes redan vara i färd med att fotografera hela brottsplatsen. Hon kände hur hjärtat dunkade i bröstet medan hon närmade sig trappuppgången. Oavsett hur många mordfall hon hade haft blev det här aldrig riktigt ett rutinjobb. Cecilie hälsade på de två uniformerade poliserna och sneglade på dörrtelefonen och namnet vid lägenheten på första våningen. De fortsatte in i trappuppgången tillsammans.

Och han som anmälde det? Vilken lägenhet bor han i? frågade Cecilie ut i luften.

Ingen aning, men det tar jag reda på, svarade Heino. Jag börjar knacka dörr.

Cecilie och de andra fortsatte vidare upp till lägenheten där dörren stod på vid gavel. Teknikerna hade satt fram en papplåda med skoskydd som de drog på fötterna. Det är nästan som en lägenhetsvisning, sa Joakim.

Cecilie lät det passera och gick in i hallen, förbi det lilla köket och vidare in i vardagsrummet. Det var snyggt och prydligt överallt och det syntes inga tecken på slagsmål eller på att något våldsamt skulle ha inträffat. Hon hälsade på de två kriminalteknikerna i blå overaller som stod vid det ovala matsalsbordet. Cecilie såg sig omkring i rummet som var inrett med kuddar och prydnadssaker. Singeltjej i storstaden, tänkte hon. Kvinnan som bodde här hade bättre smak än hon själv.

I samma ögonblick kom Ole in genom dörren i motsatta änden av vardagsrummet. Han var klädd i en vit overall med tillhörande huva som fick honom att se ut som en rymdvarelse. Cecilie, för fan, utbrast den medelålders rättsmedicinaren och log glatt.

Cecilie stack fram en hand och de gav varandra en fist bump.

Jag trodde inte du beblandade dig med oss dödliga längre, sa Ole.

Vad menar du? Trodde du jag hade dött?

Nej, nej då. Men sedan du utnämndes till chef för grova brott tänkte jag att du hade fullt upp med att frottera dig med bossarna nere på Polisgården och gå på mottagningar och sådant.

Det skulle inte riktigt vara min stil, va? sa hon ironiskt. Fint att se dig, Ole. Vad har du till mig?

Ingen vacker syn, sa Ole och bytte skepnad från rymdvarelse till begravningsentreprenör. Följ med.

Hon och Ole fortsatte in i det anslutande sovrummet med Henrik och Joakim hack i häl.

För helvete…, sa Joakim vid synen och slog instinktivt handen för munnen.

I sängen framför dem låg en kvinnokropp med armar och ben fastspända vid sängstolparna. Hon var naken, sånär som på en höfthållare och vita strumpor som var genomdränkta av blod. Hennes mage var så genomborrad av hugg att bukhålan med tarmar och inälvor låg blottad, och hennes underliv och innanlår var sargade av långa skärsår. Ansiktet var vanställt och reducerat till en blodig, intorkad massa.

Joakim utstötte ett halvkvävt läte medan han kämpade med sina sväljreflexer.

Hur går det? frågade Cecilie.

Det… det… går

Jag vill inte behöva bekymra mig om att du ska spy rakt över brottsplatsen. Gå ut och hjälp Heino med vittnena i trappuppgången.

Henrik tog tag i hans axel och föste ut honom ur sovrummet.

Ole, vad har du att berätta för oss? frågade Cecilie och ställde sig bredvid sängen tillsammans med rättsmedicinaren.

Som du kan se rör det sig om åtskilliga knivhugg i magregionen, underlivet och ansiktet. Det exakta antalet vet vi först när vi undersöker henne närmare. Men jag har räknat de första 30, i runda slängar.

Gärningsvapen?

En stor kniv. Kanske flera olika. Mitt första intryck är att det är skillnad på sticksåren. Ole pekade på två olika snitt på offrets innanlår.

Dödstidspunkt? Bara på ett ungefär?

Ole nickade. Det är nog över 24 timmar sedan.

Igår natt?

Jag kan göra en bättre uppskattning när vi har fått in henne.

Cecilie såg sig omkring i det lilla sovrummet. Har vi hittat ett gärningsvapen?

Inte så vitt jag vet.

Så han har tagit det med sig, rejält nerblodat, får man anta?

Ja, det har sölat ner ordentligt, det här.

Och ändå finns det inga spår, varken i vardagsrummet, hallen eller i trappuppgången?

Teknikerna kan ju fortfarande hitta något, men du har rätt. Med tanke på hur brutalt det har varit är det anmärkningsvärt att det inte finns fler spår av mordet i resten av lägenheten. Han måste ha varit försiktig.

Hur har det gått till? frågade hon eftertänksamt och såg på Henrik.

Henrik korsade armarna över bröstet och betraktade kroppen. Efter en stunds betänketid svarade han: Det finns inga tecken på inbrott, så hon måste själv ha släppt in sin gärningsman, om han inte hade en nyckel. Det finns inte heller några tecken på slagsmål i vardagsrummet, så kanske hamnade de härinne rätt snabbt?

Cecilie nickade instämmande. Ensamstående kvinna. Vesterbro, nattetid. Om vi antar att mordet har ägt rum vid den tiden, vem skulle hon då våga öppna dörren för?

Någon hon kände, tänker jag. En vän, en pojkvän, kanske ett ex. Svartsjukemord är ofta brutala. Det har vi sett förut.

Det har vi. Så snart vi vet hennes identitet ska vi kolla upp umgängeskretsen. Helst redan idag.

Uppfattat.

Cecilie såg sig omkring. Hon lade märke till kläderna som låg prydligt hopvikta på en stol i hörnet. En vit T-shirt, svarta leggings och ett par ullstrumpor. Kan han ha bedövat henne först? Innan han band fast henne?

Ole nickade. Förutom de många knivhuggen finns det inga andra tecken på våld. Varken i form av huvudtrauma eller avvärjningsskador.

Buntband och raffiga underkläder. Kan det ha varit en sexlek som gick på tok?

Jag vet mer när vi…

…får in henne, avslutade Cecilie hans mening. Hon böjde sig ner och betraktade de djupa fårorna kring offrets handleder. Det verkar som om hon har kämpat för att komma loss.

Ole satte sig på huk och studerade märkena ingående.

De långa hudavskrapningarna och det upprepade slitmönstret kring handleden kan vara en indikation på en längre tids kamp.

Så oavsett hur det började, alltså om hon gick med på att bli bunden eller ej, måste hon ju förr eller senare ha ropat på hjälp.

Ja, det säger nästan sig självt.

Så varför är det ingen som har hört henne? Varför hittades hon först ett dygn senare?

Han kan ju ha hållit för munnen på henne. Använt en kudde? svarade Henrik.

Cecilie skakade på huvudet. Med det våldet? Han har sett rött. Han har huggit i blindo. Han har inte tänkt på annat än att förgöra henne.

Där vill jag ge dig rätt, svarade Ole. Det här mordet har varit brutalt. Han verkar ha gått bärsärkagång på henne.

Hon plockade fram sin lilla Maglite från bältet och lyste mot offrets ansikte. Håll den här ett tag, Ole.

Ole tog lampan från hennes hand och Cecilie hittade ett par engångshandskar i fickan.

Vad ska du göra?

Cecilie svarade inte. Istället stoppade hon in två fingrar i offrets mun. Hon rotade runt ett tag tills hon fick tag i snibben på något som hon började dra i. Ett sugande läte hördes från svalget när hon drog loss tygbiten. Hon betraktade spetstrosorna som matchade höfthållaren som offret bar.

3.

Cecilie var först tillbaka på utredningsavdelningen på Teglholm Allé efter lunch. Tillsammans med Heino, Henrik och Joakim som kom lommande en bit bakom fortsatte hon in i den kalla, grå byggnaden.

När de gick uppför trappan till mordavdelningen på andra våningen vände sig Heino till hälften mot Joakim med ett illmarigt leende på läpparna. Bara så jag förstår det rätt. Spydde du? Mitt på brottsplatsen?

I helvete heller, svarade Joakim med blicken fäst på trappstegen.

Heino dunkade Henrik i ryggen. Henrik, spydde han eller inte?

Henrik log tillbaka. Jag tyckte allt jag såg en liten smula kräks i mungipan på honom.

Ta er i arslet, båda två, sa Joakim och slog ut med båda armarna. Jag har haft en tuff helg. Det var bara bakfylla.

När de kom upp till sitt våningsplan vände Cecilie sig om mot dem. Joakim? Har vi något nytt från hundpatrullen?

Joakim plockade upp sin Iphone och kollade den. Nej, inget nytt. De cirkulerar fortfarande i kvarteret. Jag fick ett par av aspiranterna att gå igenom soptunnorna också. De ringer så snart de är klara.

Jag tror inte att de hittar mordvapnet därute, sa Henrik. Det verkar gärningsmannen för smart för.

De fortsatte genom det öppna kontorslandskapet där det rådde livlig aktivitet. En yngre utredare som hon visste jobbade med ett bedrägerifall närmade sig Cecilie och skulle precis säga något.

Inte nu, sa hon och gav honom en blick som fick honom att moonwalka därifrån. Ni två… sa hon till Henrik och Heino.

Vi är i gång, allting går som på räls, chefen, sa Heino och log lugnande mot henne.

Cecilie rynkade pannan. En kvinna har precis blivit mördad så nej, allting går rätt åt helvete.

Du fattar vad jag menar. Vi är på fallet, som alltid. Så snart teknikerna och Ole-Bole hör av sig så …

Och grannarna? frågade hon och kände hur andfådd hon var.

Som jag redan har berättat: De som var hemma och som vi har fått tag på har varken sett eller hört något. Vittnet som hittade henne, Yusef Hassan, hade inte heller mycket att berätta. Han var fortfarande påverkad av situationen. Grät och hade sig.

Gjorde han? sa hon misstroget.

Vi åker ut igen lite senare, när folk i uppgången är hemma från jobbet.

Kolla upp dem du har, Heino. Det kan lika gärna vara en av dem som är gärningsmannen. Gråtmilde Yusef också.

Jag är redan på väg till registret.

Spring då, för fan, svarade hon och stannade framför dörren till sitt kontor. Och du Henrik, du…

Jag är på den närmaste umgängeskretsen, vi håller redan på att lokalisera familjen. Vi har koll på det, Cecilie.

Jag hoppas det, svarade hon och gick in på sitt kontor.

Hon stängde dörren bakom sig och stönade. Det var som om världen var ur led. 19 mord hade de haft sedan hon hade övertagit Karstensens stol. Det ena mer bestialiskt än det andra. I två tredjedelar av fallen hade gärningsmannen funnits i offrets närmaste umgängeskrets, resten var gängrelaterade eller hade skett i nattmiljön. Det gick snart inte längre att säga vad som var farligast att göra en fredagskväll: gå på krogen eller titta på Idol på teve tillsammans med familjen. I sex av mordfallen saknade de fortfarande en gärningsperson. Statistik som sammanlagt förklarade varför hon ännu inte hunnit göra sig hemmastadd på chefskontoret.

Det såg fortfarande ut som när Karstensen lämnade det, förutom att bilderna av hans barnbarn på skrivbordet och de gamla skyttepokalerna i hyllan var borta. Hon önskade att hon hade haft tid att göra någonting åt det. Inte av fåfänga eller för hemtrevnadens skull, men för att vädra ut efter Karstensens regim. Signalera att det var nya, friska tongångar på väg.

Cecilie gick bort till det stora mahognyskrivbordet som var översållat med aktsamlingar och satte sig ner. Den slitna stolen med det lurviga tyget knarrade oroväckande under henne. Så snart Henrik hade hittat offrets närmaste familj skulle hon själv ta kontakt med dem. Hon skummade igenom sina anteckningar. Kristina Sand. Stackars Kristina Sand som nu hade transporterats in till Ole på Rättsmedicinska. Och stackars familjen Sand som ännu inte visste vilken sorg som skulle drabba dem. I de flesta mordfallen var det Cecilie själv som åkte hem till de anhöriga. Hon hann aldrig säga särskilt mycket. Det var som om hennes närvaro varslade vad som hade hänt innan hon ens hann öppna munnen. Det var inte så många som bröt ihop i hulkningar, som man ser på film. De flesta stod bara som förstenade. Men deras blickar avslöjade allting. Ljuset som liksom släcktes. Hon skulle aldrig vänja sig vid det. När hon en dag blev avtackad som chef skulle det inte bara vara de makabra morden som hemsökte henne, det skulle i lika hög grad vara de anhöriga.

I samma stund hördes en knackning och dörren gick upp. Det var hennes sekreterare, Jane, som hon hade övertagit tillsammans med kontoret. Jane var i 45-årsåldern, alltid elegant klädd och med en sminkning som var lika dämpad som hennes sammetsmjuka röst. Om Cecilie någonsin skulle få för sig att klä sig i någonting annat än jeans och skinnjacka skulle Jane vara hennes ouppnåeliga ideal.

Jag har jävligt mycket att göra, Jane, så…

Du kommer inte att tycka om det här.

Vad är det?

John Nyholm och Särskilda Utredningar är i huset.

Och vad snokar SU runt efter den här gången? Är det inte tredje gången på en månad?

De nöjer sig inte med att snoka, de har plockat in Anders Bjerg på förhör.

Cecilie lutade sig framåt i stolen. "Vad är det du säger? Vad fan tror de att Ankan har gjort? Stulit ur kakburken?"

Om det ändå var kakor det rörde sig om. Jane lutade sig förtroligt framåt och sänkte rösten. Så vitt jag vet rör det sig om narkotikaklassade substanser.

Helvete. Något de har hittat här på avdelningen?

Det är allt jag vet.

För fan. Varför har jag inte blivit briefad tidigare?

Du var ute, och när allt kommer omkring kräver det inte din närvaro. Polisförbundet sitter med därnere.

Cecilie reste sig från stolen. Var är John, det kukhuvudet?

Jane log generat över Cecilies ordval. De sitter i möteslokal 4 allihop. Men som sagt behöver du inte…

Tro fan att jag gör, sa Cecilie och slank ut genom dörren.

4.

Cecilie klev in i möteslokal 4 utan att knacka på dörren. Det hade önskad effekt, och allas blickar riktades mot henne. Anders log lättat vid åsynen av henne, som om hon var miraklet han hade väntat på.

Cecilie, de försöker sätta dit mig, sa han med en dialekt som avslöjade att han kom från Västerort. Med det trassliga håret och de mörka ränderna under ögonen påminde han om någon som inte hade sovit på flera dagar. Vilket kanske stämde om anklagelserna mot honom var sanna.

Bredvid Anders satt Jette från Polisförbundet. Hon hade inte blivit mindre sedan sist Cecilie träffade henne, och hennes tics hade inte blivit färre.

Hej Cecilie, ja, jag vet inte om du egentligen … skulle ha suttit med. Det är ju bara ett inledande samtal och det är visst inte brukligt …

Det är helt okej, Jette. Hursomhelst var det nog SU som borde ha informerat mig.

Det har vi gjort, svarade John Nyholm och fortsatte med ett stelt leende på läpparna: Polisdirektören har blivit informerad.

Hon såg kyligt på John. Var det nödvändigt att besvära honom, min dörr står alltid öppen?

Det är noterat, svarade John och drog sin bleka hand genom det tunna håret.

Cecilie lät blicken vandra bort mot Johns kollega som påminde om honom men hade en aning mer hår på huvudet. De två utredarna från SU bar likadana kostymer och satt med varsitt anteckningsblock framför sig. De var så långt ifrån bilden av patrullerande poliser som man kunde komma. Hon mindes inte vad kollegan hette … visst var det Karsten, Kristian, Klaus? Kenneth! slog det henne plötsligt. Kenneth och så John-jävla-Nyholm, som alltid hade fullt upp med att gräva fram skit på hennes medarbetare och inte minst på henne själv.

Vad handlar det här om? sa hon och slog irriterat ut med handen.

John sköt en plastficka över bordet till svar. Cecilie plockade upp den och såg att den innehöll ett laboratoriesvar på Anders urintest.

Cecilie slängde ifrån sig mappen på bordet. Några kommentarer, Anders? Det står här att de har hittat coke.

Anders lutade sig ivrigt framåt i stolen. Ja, för fan. Precis som jag redan har berättat för de där två, sa han och pekade på John och Kenneth, så var det i samband med en utredning.

Som han inte vill gå närmare in på, tillade Kenneth med sin pipiga stämma.

Nej, för det är hemlighetsstämplat, för fan. Till och med för er SU-snubbar, fräste Anders.

Jag kan bekräfta att Anders och en kollega utreder en rad knarkrelaterade fall med koppling till gängmiljön på Vesterbro och i Sydhavn. Det är ett farligt arbete, sa Cecilie.

Säkert. Men jag förstår inte vad det har med testresultatet att göra, svarade John kyligt.

Överhuvudtaget, tillade Kenneth.

Nej, eftersom ni sitter bakom era förbannade skrivbord medan vi andra springer runt med livet som insats.

Så hur gick det här till, Anders? frågade Cecilie.

Du vet, som det brukar gå till, sa han och gned sig i ögonen. "Vi, Jepper och jag var på PussySkin och snackade med några. Du vet, några stora lirare som vi förhoppningsvis kan bura in i jävligt många år. Ja, och så var det fest. Han slog ut med händerna. Ryska tjejer, vodka, champagne och … allt snoken begär. I en sådan situation försöker man smälta in. Okej? Se ut som klientelet, annars är man död."

"Det är skillnad på att se ut som och att vara klientelet", sa John och pekade på plastfickan.

Stor skillnad, sa Kenneth.

Så när ägde det här mötet rum?

Mötet? Jaså, det … Anders rev sig i skallen. Förra torsdagen.

Och hur gammalt är drogtestet?

Från igår, svarade John.

Det är lång tid att ha coke i blodet, sa Cecilie och betraktade honom allvarligt.

Anders hukade. Jag vet det. Det måste vara för att jag inte är van.

John fnös. Så fungerar det visst inte riktigt.

Kenneth nickade instämmande.

Och Jeppers test då? Jeppe Fries? frågade Cecilie och såg på John.

Ingenting, negativt.

Noll komma noll procent, sa Kenneth.

Cecilie satte händerna i sidorna och tittade ner i golvet medan hon lät allting sjunka in. Anders sa någonting som hon inte uppfattade. Hon kände Johns stirrande musögon på sig. Vilken jäkla skit. Till sist tittade hon upp. Jag antar att SU tar ärendet vidare till Åklagarmyndigheten. Under tiden är du avstängd, Anders. Du kan tömma ditt skåp.

Jag är vad då? Det kan du för fan inte göra, Cecilie. Du vet ju hur det är. Du kan inte offra mig till de där tölparna?

Du hörde vad jag sa.

Anders reste sig så häftigt att hans stol välte. Du…du …då? Och all skit som du själv har gjort? Hur många gånger har man inte räddat din röv? Va?! Du har aldrig tackat nej till en lina. Du har också kommit till jobbet hög som ett hus. För att vi måste hantera all skit som vi får se! skrek han med gråten i halsen.

"Gå hem, Ankan. Nu", sa Cecilie.

Det här är mitt jävla liv! Och det tar du ifrån mig på grund av vad då? Ett pissprov. Skulle du själv klara ett? Hur är dagsformen egentligen, chefen?

Är du klar? sa hon och blängde på honom.

Han skakade på huvudet. Jag vet så mycket skit om dig. Om jag började kvittra om allt du har gjort. Allt gangster-skit du har hittat på, då skulle du vara färdig.

Vi är idel öra om du har något att tillägga i ditt ärende … eller något annat, sa John och lade armarna i kors.

Anders vände sig mot honom. Något att tillägga? Till SU? Om du kan få din flickvän där borta att suga mina kulor, sa han och pekade på Kenneth – så kan du själv få hela struten. Han tog sig i skrevet och klämde åt om sin lem.

Hittar du ut själv, eller ska jag be någon om att eskortera dig? frågade Cecilie.

Anders makade sig förbi Jette och kom fram till Cecilie. "Det