Farväl syster

By Lars Kjædegaard

En 62-årig kvinna hittas död i sin lägenhet av en granne, spetsad mot väggen. Teknikerna på platshar inga tvivel om att det rör sig om ett mord och Agnes Hillstrøm sätts på fallet tillsammans med Otto Vang. De inleder utredningen med att förhöra alla boende i lägenhetskomplexet, men deras frågor leder dem ingenstans. När de sedan hittar en låda med en förmögenhet i kontanter i den döda kvinnans lägenhet tätnar mysteriet. Var kommer pengarna ifrån, och varför tog inte mördaren dem med sig? Agnes, som på många sätt kan identifiera sig med offret, bestämmer sig för att lösa fallet till varje pris och den väg hon leds in på under sina efterforskningar kan mycket väl kosta henne mycket ... "Farväl syster" är den tredje boken i Lars Kjædegaards deckarserie om seniorutredaren Agnes Hillstrøm.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 19, 2021
• ISBN: 9788726570175

Book preview

www.sagaegmont.com

Kapitel 1

Agnes Hillstrøm parkerade bilen framför hyreshuset. Det var mörkt och regnet föll. Hon såg en gul ambulans och en patrullbil framför uppgången till nummer 32. Blåljusen från ambulansen lyste upp den gula tegelfasaden och hon kunde se ljus och människor i fönstren.

Hon tog på sig sin keps, klev ut och gick in under avspärrningstejpen som spänts upp framför ingången. Hon nickade till polisen i dörren. Är Otto däruppe?

Han väntar på dig, sa polismannen.

Hon gick in och upp på första våningen. Fastigheten liknade hennes egen. Det var en äldre byggnad, inte något socialt utsatt område. Det kändes bekant.

Dörren till den vänstra lägenheten stod på glänt. Hon tryckte till den och klev in i hallen. Hon såg de röda golvplattorna i plast som teknikerna hade lagt ut. Hon klev på dem och kom in i vardagsrummet.

På golvet fanns en öppen liksäck och i den låg en kvinnokropp i blå jeans och en rutig flanellskjorta. Hennes rutiga kamelullstofflor stack upp.

Agnes kunde se lite blod under hakan, men inga andra skador. En akutsjukvårdare satt på huk vid den döda kroppen och en tekniker i nylonoverall tog bilder.

Teknikern tittade upp. Otto är ute i köket. Vi blev tvungna att ta ner henne.

Ner? Hur då ner?

Teknikern nickade ut mot köket. Det vet Vang.

Hon klev försiktigt vidare ut i köket där hennes assistent, Otto Vang, stod vid väggen tillsammans med ytterligare en tekniker.

Otto vände sig om. Vi blev tvungna att flytta henne, sa han.

Vad har hänt? sa Agnes.

Otto såg på teknikern, som pekade på väggen.

Du kan se att det finns en spets här på väggen. Den liknar väggupphängningen till en av de där fritt svävande Ikea-hyllorna.

Agnes gick närmare och såg spetsen. Det var en vass metallpinne som stack ut från ett beslag i väggen. Den var blodig och från undersidan rann en mörkröd strimma blod.

Vi kom för en timme sedan. Den döda heter Marianne Holmegaard, 62 år. Änka. Hon hittades strax före klockan sex av grannen ovanpå, Birgitte Weischenk, sa Otto.

Agnes nickade. Och offret stod mot väggen och var död?

Precis. Grannen fick en chock.

Det förstår jag. Varför kom hon ner hit?

De turas om att äta middag hos varandra. De har en signal. De bankar i varmvattenrören när maten är klar. Grannen bankade, men Marianne kom inte. Så …

Hon gick ner. Har de varandras nycklar?

Tydligen.

Och var är fru Weischenk nu?

Otto spärrade upp ögonen en aning. Ja, hon är på sjukhuset.

Varför det?

Chock. Akutsjukvårdarna ansåg att hon höll på att få ett hjärtstillestånd så de skickade efter ytterligare en ambulans. Vi vet inte hur det går. Men de körde henne till Glostrup.

Och förloppet? Tankar? sa Agnes.

Otto vände sig mot spetsen i väggen. Det skulle kunna se ut som om hon har gått rakt baklänges in i den. Höjden stämmer och hon befann sig som sagt upprätt när Birgitte Weischenk hittade henne.

Det kan vara en olycka.

Ja, fast det tror jag inte.

Varför inte?

För att hon skulle ha fallit framåt om inte någon hade tryckt henne mot väggen så att hon stod upp.

Finns det några andra skador på kroppen?

Några märken på höger handled. Men spetsen har gått rakt in i ryggraden och hon dog på en gång. Det skulle nog inte ha hänt om hon inte hade tryckts emot den.

Agnes nickade. Okej. Jag vill gärna ha uppgifter från de boende i trappuppgången. Vem har vi?

Andersen och Ploug.

Okej. Be dem tala med folk i trappuppgången. Under tiden kör du ut mig till Glostrup. Vi bör prata med Birgitte Weischenk så fort som möjligt.

Otto nickade och lämnade köket samtidigt som Agnes såg sig om.

En äldre kvinnas trevliga, lite gammaldags lägenhet. Här hade Marianne Holmegaard bott i många år.

Agnes betraktade interiören med en känsla av att titta på något välbekant. Ett fint matbord med fyra stolar, en bokhylla med böcker som tydligen hade lästs, en Bang & Olufsen-stereoanläggning från sjuttiotalet, lp-skivor, en rutig yllesoffa och en reproduktion av Sikker-Hansens vackra men helt politiskt inkorrekta svarta kaffeflicka och en stor kokosfibermatta på vardagsrumsgolvet.

Vi är från samma generation, tänkte hon. Det här skulle kunna vara mitt hem, med några små skillnader.

En benjaminfikus stod vid ett lite stökigt skrivbord i det ena hörnet, en billig laptop, en grön papperssamlare i plast med tre fack.

Inga tecken på bråk eller handgemäng. Det kändes som om hon var på samma våglängd som den döda kvinnan. En medsyster, tänkte hon. Som man sa en gång i tiden.

Vi är redo att flytta henne. Är det okej för dig? sa akutsjukvårdaren.

Hon nickade. Ja, det går bra.

Hon hörde det surrande ljudet när plastdragkedjan i den kraftiga svarta liksäcken drogs igen.

Kapitel 2

Birgitte Weischenk låg fullt påklädd på en säng i ett enkelrum. På en liten monitor kunde man se hennes hjärtslag som ett regelbundet rött blinkande. Hon var en rundlagd kvinna i ungefär samma ålder som offret, med mörkbrunt hår och stora bruna ögon som ängsligt betraktade dem när de presenterade sig.

Agnes lade sin keps på det lilla bordet vid fönstret och satte sig på stolen bredvid sängen. Läkaren har berättat att det inte är någon fara med dig, Birgitte, sa hon. Men du har fått en chock.

Kvinnans ögon var fuktiga. Agnes tog hennes hand. Otto stod lutad mot fönsterkarmen.

Det var så fruktansvärt, sa Birgitte. "Jag kom in och ropade på henne. Jag tittade i sovrummet. Jag tänkte att hon kanske hade lagt sig där. Hon fick migrän ibland. Men … ja, hon var inte där. Så jag gick ut i köket och där … stod hon. Det var så overkligt. Jag förstod faktiskt inte att hon stod där på det sättet. Att hon var död."

Vad gjorde du då, Birgitte?

Jag … ja, jag fick panik. Jag sprang upp. Upp till mig. Jag vågade inte göra något. Men så tog jag mig samman och ringde.

Du gjorde rätt, sa Agnes. Nu är det över.

"Hon måste ha ramlat. Jag sa till henne att hon skulle skada sig på den där grejen i väggen. Där hyllan var. Den hade brutits av – jag sa till henne att den var farlig."

Agnes tryckte hennes hand. Birgitte, sa hon, vi tror inte att Marianne bara ramlade.

Birgitte Weischenk såg på henne. Jamen … hur skulle det annars ha gått till?

Vi tror att hon puttades in i den där spetsen. Av någon.

Kvinnan skakade på huvudet. Puttades? Jamen, varför?

Det är det vi ska ta reda på. Vi ska också ta reda på vem som kan ha gjort det. Finns det någon som inte tyckte om henne, Birgitte? Finns det någon som hade velat skada henne?

Birgitte drog till sig handen och försökte sätta sig upp.

Ligg du, Birgitte. Jag är ledsen att vi är tvungna att fråga dig om det här. Men det är viktigt, sa Agnes.

Birgitte sjönk tillbaka i sängen. Hon stirrade rakt framför sig. Jag har aldrig hört Marianne tala om någon som ville skada henne. Hon känner inte så många. Det gör ju inte jag heller. Det var därför vi ordnadedet där medmiddagarnatillsammans.

Agnes nickade. Har hon någon familj?

Bara Rasmus. Hennes son.

Vet du var han bor?

Någonstans ute vid Holbæk tror jag. Kirke något.

Kirke Hyllinge, sa Otto borta från fönstret.

Ja. Där bor han. Men han kom inte så ofta.

Agnes nickade. Varför?

Det vet jag inte. Så var det bara, sa Birgitte Weischenk.

Och Rasmus pappa?

Honom har jag aldrig träffat. Han har inte funnits med i bilden sedan Rasmus var liten. Marianne pratar aldrig om honom.

Agnes gav Otto en blick. Du ska ha tack, Birgitte. Vi kommer säkert att prata med dig igen, men nu får du vila dig, sa hon.

Det blir svårt att komma hem när inte Marianne finns där längre.

Agnes reste sig. Jag vet att det är svårt. Men jag lovar att vi ska ta reda på vad som har hänt, Birgitte.

Jag förstår det inte. Jag kan verkligen inte förstå det, sa Birgitte.

Inte mycket att hämta där, sa Agnes i bilen.

Inte direkt, sa Otto och styrde tillbaka mot staden.

Jag vill gärna se henne.

Offret?

Ja.

Nu?

Ja, nu. Var finns hon? På Riget?

Ja.

Släpp av mig där. Morgonmöte klockan åtta på avdelningen. Kan du se till att alla är där?

Självklart.

Vad tänkte du uppe i lägenheten, Otto? sa Agnes.

Otto funderade. Ja, vad tänkte jag? Lite av en tidsbubbla. Gammaldags teknik. Något lite passé över det. Sjuttiotalsaktigt. Jag tänkte faktiskt på den där lägenheten som de ställt upp i Den Gamle By för att visa hur man levde förr i tiden.

Hon tittade på honom från sidan. Marianne Holmegaard var 62 år, Otto.

Han nickade med blicken riktad framåt. Det är det jag menar.

Efter ett tag sa hon: Jamen, tack så mycket.

Kapitel 3

Hon släpptes in i rummet där den döda låg. Det var ett långsmalt rum med fyra fristående stålbord. Två av dem var tomma, på det tredje låg en kropp täckt med grönt tyg och på det sista låg Marianne Holmegaard, fortfarande påklädd.

Det var tomt. Belysningen var dämpad. Det var efter arbetstid och den döda kvinnan skulle få ligga så under natten tills obducenten påbörjade sitt arbete.

Hon betraktade det uppåtvända ansiktet.

En medsyster.

Från förr i tiden.

Den Gamle By i Århus.

Marianne Holmegaard var inte någon skönhet men Agnes kunde föreställa sig henne