Röd terror

By Bengt-Åke Cras

En rafflande spionthriller med agenterna Ricky och John som tar en tillbaka till 80-talet.
Det är lördagsmorgon i ett vårigt Stockholm när agenterna Ricky och John sitter i bilen på väg mot Kungsholmen. De har fått order om att besöka direktören och miljonären Fredrik Gyldner - ägare av Förvaltningsbolaget GLIMA, men de har ingen aning om uppdragets karaktär. Väl på plats visar det sig att Gyldners familj blivit kidnappad av terroristgruppen Röda brigaderna och han är nu i behov av professionell hjälp, och det snabbt. Kidnapparna är ute efter en utväxling - Gyldners familj mot två miljoner dollar och Barbara Balzanari - en av de få medlemmarna av Röda brigaderna som fortfarande är på fri fot.
Mötet med Gyldner blir startskottet för ett invecklat och rafflande fall för Ricky och John. Ska de lyckas hitta Balzarini och föra henne till kidnapparna innan det är för sent?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 20, 2023
• ISBN: 9788728405864

Book preview

Bengt-Åke Cras

Röd terror

SAGA Egmont

Röd terror

Omslagsfoto: Shutterstock & Midjourney

Copyright ©1983, 2023 Bengt-Åke Cras och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728405864

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

En lördagsmorgon i april händer inte mycket på Kungsholmen. Kommunala nämnder och statliga verk putsas upp av invandrade lokalvårdare för att byråkraterna ska kunna ta itu med veckans ärenden i skinande moduler. I veckorna myllrar det av människor på Kungsholmen, men under helgerna förvandlas stadsdelen till en lugn idyll.

En gång i tiden var Hantverkargatan en av Stockholms livligaste affärsgator. Monopol var spelet för dagen, och den som byggde hotell på Hantverkargatan skinnade sina medspelare och blev rik som ett troll. Numera går varken spårvagnar eller trådbussar, de flesta butikerna har slagits igen, och det tankekrävande tärningsspelet Monopol har ersatts av fräsande och dånande videospel.

Den röda Saab Turbon väckte ingen uppmärksamhet bland de fåtaliga flanörerna, när den passerade Landstingshuset och svängde in på Scheelegatan. Trots påstådd lågkonjunktur, galopperande inflation och skenande arbetslöshet hade Saab Turbo blivit en vanlig bil i välfärdslandet Sverige.

Chauffören, en mörkhårig ung man vid namn Rickard »Ricky» Bergner, bromsade in framför en dyster brun husfasad och lirkade skickligt in Saaben mellan en blänkande limousine och en diskretare Volvo. Rickys följeslagare, den blonde John Frost, applåderade inte den millimeteranpassade precisionsparkeringen. Han var van vid att Ricky behärskade de flesta fordon såväl på land som till havs och i luften.

— Ser rätt dystert ut, tyckte Ricky. GLIMA borde väl ha råd med något flottare.

— Fan att jag skulle betala fjällveckan i förskott! grymtade John och klev ur. Att man aldrig lär sej. Semester är inte för sådana som oss.

Ricky drog igen blixtlåset till hälften i sin bruna jacka för att inte skylta med den Smith & Wesson 38 han liksom kollegan John bar i ett axelhölster. I fastigheten, som reste sig sex våningar hög över deras huvuden, var smygkontoriseringen genomförd till hundra procent. Samtliga hyresgäster hade ett par år tidigare evakuerats, varefter byggnaden genomgått en totalrenovering. Åtskilliga av husets tidigare invånare trodde fortfarande att de skulle få komma tillbaka så snart ombyggnaden var klar.

— Sa Erickson verkligen att det var bråttom? suckade John och tryckte på GLIMA AB:s knapp; Ricky hade hämtat upp John en halvtimme tidigare.

— Eva, korrigerade Ricky. Erickson hade åkt till UD. Vet inte om det har något med det här att göra.

Eva var Speciella Byråns blonda, vackra sekreterare. Hon var vaken och mycket effektiv med ett ordentligt bett i repliken när så behövdes.

— Det lär vara en meter snö och strålande sol i Åre, mumlade John resignerat.

Porten öppnades med ett ryck, och en jättebaby inklämd i svart uniform av SS-snitt, minus ridstövlar, såg fientligt ner på inkräktarna. Ricky var hundraåttio centimeter lång och John tre centimeter längre, men framför portvakten kände de sig små.

— Vad gör ni här? rosslade Hulkens tvillingbror utan Georg Rydebergs timbre i rösten.

Ricky klämde på mannens lårtjocka överarmar och sa imponerat:

— Han är riktig. Fantastiskt! Att de görs i den här storleken.

— Lägg av! morrade John vresigt och visade upp sitt falska ID-kort.

Både han själv och Ricky gällde för kriminalinspektörer. SÄPO:s hemliga blindtarm SB fick inte nämnas i något sammanhang.

— Vem söker ni?

— Vi söker ingen, svarade John stridslystet. Det är Gyldner som söker oss.

Vakten var uppenbarligen inte imponerad av sina besökare. Han mönstrade dem hånfullt uppifrån och ner.

— Det har direktör Gyldner inte sagt något om, brummade han.

John Frost hade några år tidigare gått till semifinal i SM i lätt tungvikt, men denna aprildag skulle han gärna ta sig an en supertungviktare. När han tänkte på den vackra, unga dam som förhoppningsfullt väntade på honom uppe i Åre, hoppades han att portvakten skulle gå till handgripligheter för att avhysa dem. Ricky noterade omedelbart sin väns irritation och gav John ett varnande ögonkast. Kriminalinspektörer slår inte folk på käften på öppen gata.

— Har du jobbat här länge? sa Ricky lent.

— Två månader. Hur så?

— Gyldner kanske inte har användning för dej länge till, om du inte talar om för honom att vi har kommit.

— Stöddig, va?

Ricky suckade och började även han tröttna.

— Tänker du släppa in oss? sa han vasst.

— Knappast. Direktör Gyldner vill inte bli störd när han jobbar på lördagarna.

De hade varken tid eller lust att käfta med det här förvuxna muskelberget längre. Ricky gav John en vink att sätta i gång, och hans vän fintade blixtsnabbt en höger som fick vakten att klumpigt gardera mellangärdet. Snett bakifrån tacklade Ricky ner mannen på trottoaren, och innan han hunnit uppfatta vad som hänt var porten stängd och klickade i lås.

— Gyldner borde byta vaktbolag, tyckte Ricky.

— Det här är hans egna gubbar, sa John som hängde med i press- och SÄPO-skvaller.

Hulken svor och ylade och bankade på porten. De lät honom banka och marscherade under spejande TV-objektiv fram till hissen i andra änden av en lång korridor. Dörren öppnades och stängdes bakom dem, men hissen vägrade att lyfta. En röd lampa blinkade varnande vid sidan av spegeln. De hade en känsla av att hela vaktsystemet blivit aktiverat av deras intrång.

— Vad gör ni här? frågade en metallisk stämma ur en dold högtalare i hisstaket. Vilka är ni?

— Direktör Gyldner har kallat hit oss, svarade Ricky. Bergner och Frost. Från krim. Det gäller en anmälan av något slag.

Efter en kort paus, då vaktchefen troligen konsulterade Gyldner, satte sig hissen i rörelse. Den stannade på femte våningen trots att knappen till våning sex var intryckt. Två bistra vakter eskorterade dem uppför den sista trappan fram till en stängd, mörkbetsad dörr. Efter exakt tjugotre sekunder gled dörren ljudlöst upp, och en myndig stämma gav vakterna order att försvinna. De gjorde militärisk helomvändning och Ricky viskade:

— Vilka naturtrogna robotar!

John drog inte på munnen. Det var en sådan lördag.

Direktör Fredrik Gyldner satt i skjorta och igenknäppt väst bakom ett skinande blankt, pappersfritt skrivbord av kolossalformat. Han var lång, mörk, smärt och såg vältrimmad ut. De visste redan att Gyldner var fyrtioett år gammal, miljonär många gånger om och känd för sina förmåga att förbli okänd. Allmänheten visste nästan ingenting om Gyldner och Förvaltningsbolaget GLIMA och dess sju dotterbolag. Ricky och John visste inte mycket mer.

— Jag ska gå rakt på sak, sa Gyldner beslutsamt. Min familj har blivit kidnappad.

Han tände en cigarrett, och både Ricky och John noterade att affärsgeniet verkade föga skakad. Händerna var stadiga och den stålgrå blicken fast.

— Jaa? John väntade på en förklarande fortsättning.

Han undrade varför SB inkallats. Kidnappning sorterade under kriminalpolisen, inte under SÄPO. Gyldner knäppte i väg sitt cigarrettpaket och Cartier-tändaren över den spegelblanka bordsskivan, men SB-agenterna tog inte för sig.

— Erickson är på UD just nu, eller hur? Rösten skälvde en smula och kanske var Gyldners lugn bara en fasad.

— Kanske det, svarade Ricky. Har det med er familj att göra?

— I allra högsta grad. Det handlar nämligen om terrorister. Röda brigaderna.

— Byrå B, sa Ricky hjälpsamt. Ta kontakt med gamla kära SÄPO. Det här är ett jobb för dem.

Gyldner fimpade ilsket och sa:

— Hör på nu! Erickson lovade att skicka sina bästa medarbetare, och jag hoppas verkligen att ni tänker göra något, inte bara prata skit som vanligt. Terroristerna har min fru, dotter och son, och de kommer att döda dem om ni sätter er på tvären.

Än så länge hade de inte hört något som gav någon förklaring till Ericksons oväntade hjälpsamhet. SB agerade endast när SÄPO-agenterna på grund av lagar och förordningar inte kunde arbeta effektivt. För John och Ricky, och deras kolleger ute på fältet, fanns inga förbud. Det enda som gällde var att visa ett resultat, vägen dit var oväsentlig.

— Så här ligger det till. Gyldner lutade sig framåt och trummade ljudlöst med vänstra handens fingertoppar mot bordsskivan. Kidnapparna är ute efter en utväxling. Min familj mot Barbara Balzarini.

Det var alltså så det låg till. Det var där SB kom in i bilden. Sedan trettiotvå rödbrigadister dömts till livstids fängelse i Rom hade organisationen mer eller mindre krossats, åtminstone tillfälligt. Men den trettiofyraåriga Barbara var fortfarande på fri fot.

— Förstår ni inte? sa Gyldner otåligt. Balzarini var terroristernas vice ledare för bara några år sedan. Det är självklart att de som fortfarande är på fri fot vill ha henne tillbaka.

— Det kan tyckas så, sa John lugnt. Men det är något som inte stämmer här. Varför kräva utväxling mot en person som är fri, Gyldner? Barbara Balzarani lever i Frankrike under falskt namn, kanske med ett helt nytt utseende. Vill terroristerna ta kontakt med henne klarar de den saken utan en kidnappning.

— Det rör mej inte i ryggen var människan finns, sa Gyldner och det bleka ansiktet fick en hektisk färg. Det enda jag vet är att min familj kommer att dö där nere i Österrike, om ni inte gör något. Och då kommer det att ta hus i helsike i pressen, det kan jag lova.

— Österrike? Ricky rynkade pannan.

— Zell am See. De åkte på vintersemester och jag skulle komma efter. Fan också! Han tände en ny cigarrett och ställde sig vid fönstret med ryggen mot dem.

— Hur kontaktade ni Erickson? ville John veta.

— De sa att jag skulle ringa SÄPO och fråga efter Albert Erickson. Han skulle veta vad som måste göras.

Gyldner lugnade ner sig en smula och började om. De lyssnade intresserat. Mannens hustru Lena, 36, dottern Marie, 15, och sonen Martin, 12, hade snappats bort en och en tre dagar tidigare, och kidnapparna hade omedelbart gett Gyldner order att vänta. Om han kontaktade den österrikiska polisen undertecknade han sin familjs dödsdom. Började han konstra skulle väl valda kroppsdelar anlända per expresspost som extra påtryckningsmedel.

Två miljoner dollar och Barbara Balzarani på silverfat var terroristernas krav, varken mer eller mindre. De hade redan från början talat om att de tillhörde Röda brigaderna.

— Vad kan vi göra här i Sverige? frågade Ricky. Det är i Frankrike och Österrike det måste hända saker.

— Ni förstår inte, stönade Gyldner förtvivlat. Terroristerna vet exakt vad de vill. Det var ingen slump att de valde en svensk familj. Jag har fått veta att de skuggade oss i nästan två månader innan de slog till.

— Vi kan inte göra någonting förrän vi talat med Erickson, sa John allvarligt. Var kan vi kontakta er?

— Här eller i min lägenhet. Jag stannar i stan tills vidare.