I fjällets grepp

By Kjell E. Genberg

Robert har dragit till fjälls tillsammans med Eva, som åtrår honom, och pojken Pertti som söker tryggheten hos en familj. Han vet inte att det finns folk som har stora planer för honom. Advokaten Strunke söker honom med ljus och lykta eftersom Roberts egendom kan ge honom en storslagen maktbas.Ebba Nordenfalk, dotter till Sveriges förmögnaste och inflytelserikaste bankir, åker vilse under en skidtur i fjällen. Efter sin räddning träffar hon Robert och blir till Evas förtvivlan kär i honom.I samma trakter finns den förrymde dråparen Petter Rosgren och han vill också ha ett finger med i det som nu utspelas i den mäktiga fjällvärlden. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 23, 2023
• ISBN: 9788728591833

Book preview

Kjell E. Genberg

I fjällets grepp

SAGA Egmont

I fjällets grepp

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Kjell E. Genberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728591833

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

KAPITEL ETT

Det var ett liv och ett kiv denna vårvinterdag i Stockholm. Juris kandidat Joakim Strunke hade för ovanlighetens skull fått en ledig eftermiddag för att kunna uträtta privata ärenden och det hade gått rätt fort. Han hade därför tagit sig tid att promenera en smula, söp in luften som kom från havet och struntade helt och hållet i att den förde lite tunn snöyra med sig. Strunke hade visslande och utan egentligt mål vandrat på smågatorna invid Brunkebergs torg där han stannade upp lite för att titta på pumpen mitt på torget. Han hade sett den många gånger förr, men då hade han haft bråttom. Nu tittade han på den en liten stund och kom på att det egentligen var en klumpig pjäs. Han stack ner händerna djupare i fickan och fortsatte den planlösa vandringen medan tankarna surrade i huvudet.

Strunke var en ung man med ambitioner och ett fast arbete. Fast det skall erkännas att han inte uppskattade sitt arbete över hövan. Som yngste man hos vice häradshövding Johan Adolphssons Advokatbyrå på Kungsgatan i Stockholm skulle det dröja innan han kom någon vart, det kände han på sig. Men det kunde bli en språngbräda mot större uppgifter i livet. Han var medveten om att det hade sina fördelar att vara anställd på en byrå som nästan enbart arbetade med civilmål.

Byrån hade tre jurister, och var inte någon av de största i huvudstaden. Men anseendet var det inget fel på. Johan Adolphsson och hans bror Arnold samt tredje delägaren Nils Löwing hade gott rykte och fina klienter inom det snabbt växande svenska industrilivet.

Fast kandidaten Joakim Strunke hade snabbt upptäckt att det var en sak att bli anställd, en annan att bli erkänd som den kraft han själv ansåg sig vara. Egentligen utnyttjades han inte mycket mer än som springpojke av delägarna. Som advokaterna behandlade honom kändes det som om de anställt honom på nåder.

För det mesta sade de till honom att hjälpa kamrer August Stringman som också svarade för det administrativa gissel som kommunikation av handlingar med motparter innebar. Det blev ett väldigt springande med papper eftersom det inte förekom några muntliga förhandlingar i överrätterna utan allt måste ske skriftligt.

Alla inlagor måste delges och redovisas inom exakta och rätt snäva tidsramar. I hovrätten kunde någon av delägarna sitta och betrakta golvurets sekundvisare. När sista tolvslaget förklingat var det obönhörligen för sent och ett mål kunde på formella grunder avgöras till byråns klienters nackdel. Joakim Strunke hade kommit för sent med ett sådant papper en gång, och reaktionerna han fick från sina chefer var sådana att man kunde tro att världens undergång just inträffat.

På byrån fanns också två sekreterare som egentligen hade till uppgift att stå och skriva hela dagarna, mest med penna och papper, men också på den nya, otympliga skrivmaskinen. Fast sekreterarna – både Elon Modig och Emma Ullman – befann sig mest på rörlig fot för att ge in handlingar, hämta mantalsbevis och domstolsutslag. Strunke undrade ibland varför företaget installerat telefon när man inte utnyttjade nymodigheten.

Det var Emma Ullmans förtjänst att han nu vankade omkring i det tilltagande snögloppet, glatt visslande och fortfarande med vilt bankande hjärta,

Visst hade han sett att hon kastat ögon på honom. I början hade han inte alls brytt sig om det, för hon var ju flera år äldre och alltid strikt klädd, barsk i ansiktet och med en stenhård hårknut i nacken. Det kunde knappt vara så allvarligt menat, tänkte Strunke, som lite grand skämdes över sitt morotsröda, något stripiga hår, det smala, glåmiga ansiktet och närsyntheten som tvingade honom att alltid bära brillor. Själv hade han alltid uppfattat sig som ful, absolut ingen kvinnornas gunstling. Så Joakim blev förvånad, för att inte säga förskräckt, när han föregående kväll hamnat inne i arkivet tillsammans med Emma och hon plötsligt vänt sig mot honom, gripit tag i hans utstående öron och gett honom en kyss mitt på munnen.

Hela natten hade han tillbringat med henne och det hade varit underbart, inte alls som tillsammans med de töser som han vid enstaka tillfällen plockat upp på gatan och följt till påvra rum för att bli av med klådan i kroppen.

Emma hade denna morgon sagt att hon var kär i honom, att hon skulle göra allt för att de skulle bli ett par. Hon berättade om sin stora ensamhet i den kalla svenska huvudstaden, dit hon kommit från Örebro ett par år tidigare. Nu när hon äntligen fått någon att älska och vara tillsammans med var kylan borta och solen trängde in i hjärtat.

Han tänkte på den formuleringen när han strök bort lite blötsnö ur ögonbrynen. Själv var han inte det minsta kär, men precis som det fasta arbetet var en språngbräda visste han att Emma Ullman också skulle kunna bli det.

Hon visste allt som hände på advokatfirman, höll reda på var alla dokument fanns – också de som räknades som hemliga – och nu skulle Joakim Strunke kunna ta del av allt detta. De planer han höll på att smida var storslagna, just så storslagna som de kan bli i hjärnan hos en tjugo-treåring som ännu inte lärt sig vilka trösklar man måste kliva över för att lyckas med det man tänkt sig.

För två dagar sedan hade Joakim Strunke beordrats in med papper till delägarna. När han kom in i direktionsrummet och stod där avvaktande på brysselmattan var alla tre så upptagna av sin diskussion att de knappt märkte att han kommit in. Joakim hade först inte tänkt tjuvlyssna, men han höll inne med sin harkling när han uppfattade att samtalet handlade om ohyggligt mycket pengar. Pengar hade alltid intresserat honom mycket eftersom han visste att sådana ger makt. Han lystrade till alldeles särskilt då han upptäckte att deras samtal handlade om en man som Strunke nyligen skrivit brev till – en ung rallare vid namn Robert Stark. Ett par dagar tidigare hade Strunke fått svarsbrev uppifrån Ångermanland och detta brev fanns nu med i pappersbunten han hade med sig.

– Det här ärendet har hittills inte gett oss annat än bekymmer, suckade vice häradshövding Johan Adolphsson. Sydsvenska Kraft och Elektricitets Aktiebolaget är vår viktigaste klient just nu. Det är vår firmas förtjänst att bolaget lyckats köpa upp nästan all mark runt sjön Vekarn i Småland. Nu är den klar att dämmas upp så att de kan bygga sitt kraftverk där.

– Jag vet det, svarade Nils Löwing. Alla planer är klara, men hittills har vi misslyckats med att lokalisera den siste markägaren, den här Robert Stark som äger en av fastigheternas närmast sjön.

– Det torpet ligger i vägen, nickade Arnold Adolphsson. Får vi inte tag på honom kan det spoliera hela affären för oss. Kraftbolaget är ju till och med villigt att betala en och en halv miljon kronor för tomten vid sjön om de får den snabbt. Det är mycket pengar, ohyggligt mycket pengar, och om vi löser frågan kan en stor del av den summan komma oss till del.

Johan Adolphsson sträckte sig efter tobakspungen på det glänsande skrivbordet och började fundersamt stoppa sin krumma pipa.

– Jag tänkte mig att vår firma kan erbjuda Stark femtio tusen för tomten. Det är en stor summa för en man som han. Sedan tar vi själva ut dubbelt så mycket. Om Sydsvenska Kraft och Elektricitets Aktiebolaget bara behöver punga ut med etthundrafemtio tusen kronor anser de att vi har gjort ett gott arbete.

– Det har vi i så fall, nickade Löwing. Därmed kommer vi i ett bra läge hos klienten och kan få kraftbolaget som kund i all framtid.

Johan Adolphsson sträckte sig efter tändsticksasken och fick i det ögonblicket syn på Strunke vid dörren.

– Varför står ni där och trycker, pojke? sade han och lät plötsligt arg på rösten. Vårt samtal är inte till för utomståendes öron! Vad är det ni vill?

Strunkes uppsyn ändrades omedelbart. Axlarna sjönk ner och ryggen blev lite krum. Han var plötsligt under-dånigheten personifierad. Det här var en förvandling som han övat på mycket och nu behärskade till fulländning.

– Ni kallade på mig, sade han. Jag har de begärda papperen här.

– Lägg dem på hörnbordet och lämna oss sedan.

Vid hörnbordet sig det ut som om Strunke var noga med att lägga pappershögen snyggt och prydligt. De tre advokaterna satt tysta och betraktade sin underlydande. Eftersom Joakim Strunke hade ryggen emot dem märkte de inte att han smugglade undan svarsbrevet som kommit från Robert Stark. Han bugade mycket hövligt innan han lämnade rummet.

Ute vid sin pulpet såg han till att verka mycket upptagen av sitt arbete. I själva verket funderade han skarpt över hur han skulle hantera sina nya kunskaper.

Jag är ju den ende här som vet var Stark finns, tänkte Joakim. Om det är sant som mina arbetsgivare säger kan jag hjälpa den här rallaren att bli en ohyggligt rik man. Och bättre upp än så! Jag kan själv också bli mycket förmögen … och mäktig!

Det var på detta han tänkte när han kom in på Västra Trädgårdsgatan, den tysta och förnäma privatgata där ganska många av Stockholms bättre familjer hade sina bostäder. På andra våningen stod en husa och skakade sängkläder genom ett öppet fönster.

En dag skall jag bo så här, kontemplerade han innan han fortsatte vidare. En stund senare var han framme vid torget invid Jacobs kyrka och var tvungen att gå ut från trottoaren på den norra sidan eftersom den var dåligt skottad och hal. Byggnaderna runt torget hade byggts under förra seklet. Det var ganska anspråkslösa hus som påminde honom lite om Sankt Petersburg. Inte för att han någonsin varit i denna ryska stad, men han hade en gång fått ett postkort därifrån med en bild föreställande en gata i centrum.

Mot väster avgränsades torget av Arvfurstens palats och mitt emot fanns den pendang som var Kungliga Operan. Strunke hade sett i tidningarna att det fanns planer på att riva operahuset och ersätta det med en ståtligare byggnad. Detta skulle ske samtidigt som ett nytt riksdagshus blev till. Då skulle trakten kring slottet förvandlas från rysk till tysk – något som man ansåg passa moderna människor bättre, för nu sneglade man mycket mot hur det såg ut i Berlin.

Han såg efter hur mycket pengar han hade och fann att kontanterna kanske skulle räcka till spisning på Rydbergs. Därför vände han på klacken, men gick inte direkt till hotellet med dess restaurang. Det var visserligen där man skulle visa sig om man ville vara någon i Stockholm, men det var ett beslut som krävde viss men dock eftertanke. Så han gjorde en runda i Kungsträdgården och stannade ett ögonblick för att se på affischerna utanför Kungliga Dramatiska Teatern – ett ståtligt namn på den inte särskilt betydande och slitna lokal som bebodde ett hus som ganska mycket liknade en vanlig hyreskasern.

Så hade han till sist bestämt sig. Det fick kosta vad det ville. Han hade trots allt något att fira. Strunke kände sig åter som en framtidens man när han öppnade den frikostigt snidade jugendporten och kom in i vestibulen. Intill den breda ektrappa som ledde upp till hotellrummen blev hans ytterkläder omhändertagna och han gick in i matsalen. Alla fönsterbord var upptagna eller reserverade och han fick nöja sig med det näst bästa.

Här doftade gott från köket och Strunke märkte plötsligt hur hungrig han var. Därför bestämde han sig för att ta in Table d’ôhte – smörgåsbord och fem rätter – trots att det kostade hela två kronor och femtio öre.

– Supar ingår, viskade kyparen i hans öra. Jag kan rekommendera kornbrännvinet.

Han var inne på tredje rätten mat, oxstek med kastanjepuré och brynt potatis, när han lystrade till. Vid bordet intill satt ett par män. Han kände igen en av dem som skådespelare. Den andre var lite äldre och hade skallig hjässa och vänliga ögon som redan började bli lite simmiga. Det som drog blickarna till honom var den märkliga klädseln: schackrutig kostym och en svart slängkappa som klängde ner från axlarna.

– Det jag skall berätta nu är i allra största förtroende, Hiram, sade skådespelaren. Du känner förstås till ministern för samfärdsel, herr von Svahn. Hans hustru Cecilia, som jag inom parentes känner mycket väl, har börjat göra nattliga besök på slottet.

Den schackrutige såg inte särdeles imponerad ut inför detta avslöjande. Han tömde sitt snapsglas och rapade lätt innan han svarade.

– Det är väl allom bekant att vår käre konung intresserar sig för kvinnor.

– Ja, han är verkligen en gourmé när det gäller den spis som kommer från Venus, fnittrade skådespelaren. Och kvinnan i fråga är en sann rojalist. Hon lär utbrista Oh, min allernådigaste konung när hänryckningens ögonblick är inne. Det du, Hiram!

– Jag är imponerad av dina kunskaper om det som händer i slottets sängkammare, svarade den äldre mannen. Och jag måste tillstå att jag finner hennes vokabulär tilltalande. Den tyder på stor anständighet och nödig undersåtlig respekt hos henne.

Han tog sitt andra snapsglas, såg allvarligt på det och tömde sedan innehållet i munnen. I just detta ögonblick kunde han inte hålla skrattet tillbaka längre. Det dånade genom lokalen och brännvinet stod som en kvast ur munnen.

Strunke gjorde en försiktig minnesanteckning. Det kunde aldrig skada att veta sådant om regeringsledamöterna som inte stod i tidningarna. Så stoppade han lappen i fickan och kastade en blick på vägguret. Den tillmätta tiden började bli till ända. Det var dags att återvända till Vice Häradshövding Johan Adolphssons Advokatbyrå.

Emma Ullman stod rak i ryggen vid pulpeten när han kom in i den dystra lokalen. Hon låtsades inte ens titta åt hans håll, men Joakim upptäckte att det plötsligt glimmade till i hennes ögon. På väg tillbaka till arbetet hade han fått en snilleblixt och nu gladde han sig åt att han inte utnyttjat restaurangens erbjudande om fler snapsar till maten. Nu behövde han sannerligen vara klar i huvudet.

Han skyndade sig utföra firmans åligganden och var nästan klar med dem när vice häradshövdingen kom ut från sitt rum med ytterkläderna på. Då tittade han upp och fann att alla de andra också var på väg hem.

– Skall inte herr Strunke gå hem? frågade Johan Adolphsson.

– Jag skulle väldigt gärna vilja bli färdig med det jag har för handen, svarade Joakim med en lätt bugning. Vaktmästaren bor ju i huset, så han kan låsa efter mig.

Adolphsson log och klappade sin anställde på axeln med en behandskad hand.

– Det är bra, min gosse, sade han. Man kommer ingenstans här i livet om man inte är ambitiös. Men säg till vaktmästaren då. Dörrarna får inte stå olåsta.

Han försvann ut till sina två kompanjoner som väntade i trapphuset. Det blev signalen till övriga anställda att det var tillåtet att gå. Bara Emma tycktes tveka vid sin kappa. Joakim Strunke log för sig själv.

– Har du någonting särskilt för dig i afton? undrade han.

– Nej, inte alls, svarade hon hastigt.

– Så bra. Jag undrar om du vill hjälpa mig att hitta rätt på en del papper som jag behöver läsa före morgondagen.

– Väldigt gärna, sade Emma och lät kappan hänga kvar.

Han visste precis vilka akter han behövde och hon kände till var alla förvarades. Det var fler än han hade väntat sig.

– Är du ensam i huset i kväll också? frågade Joakim. Hon nickade tyst och förväntansfullt.

– Jag kommer hem till dig när jag är klar här, sade han. Om jag får …

– Det är klart att du får.

När Strunke åter var ensam gick han igenom alla papper i ärendet. Han visslade igen, fast tyst den här gången, när han fann att det handlade om ännu större summor än han trott från början.

Han var på ohyggligt gott humör när han tidigt nästa morgon lämnade Emma och gick hem till sig. De närmaste kvällarna arbetade han hårt med att kopiera alla handlingar.

– Jag får nästan skrivkramp av det här, mumlade han för sig själv.

Fem dagar senare sade han upp sig. Detta retade vice häradshövding Johan Adolphsson så mycket att han lät Strunke gå på minuten.

– Det kan tyvärr inte bli ett så fint avgångsbetyg som jag trodde, sade advokaten. Herr Strunke var inte så ambitiös som jag inbillade mig.

Du skulle bara veta, din gamla get, tänkte Joakim Strunke när han tog emot papperet. Jag har stora planer, både för mig själv och det här landet. Vill man komma någon vart måste man skaffa sig makt.

Makten finns inom politiken.

Det var inget hugskott utan något han funderat över ganska länge. Dock var han medveten om det stora problemet – det att han var alldeles för ung och för okänd för att skapa sig en position inom det offentliga livet. Egentligen ville han inte heller ha det så. Man kunde åstadkomma mer om man styrde någon annan.

Nu låg han på sängen i sin bostad. Skorna hade han sparkat av sig och i skenet från fotogenlampan läste han än en gång svarsbrevet från Robert Stark.

– Jag har på känn att du inte bara blir min språngbräda in i politiken, sade han högt till den murriga tapeten med fettfläcken intill kudden. Du kommer att bli rena hävstången dit, käre Robert. Fast det vet du ingenting om. Inte än. Och jag skall styra dig, kontrollera dig. Med alla pengar jag skaffar dig blir du en man att räkna med och jag blir din grå eminens. Nu kommer jag att kunna verka utan att synas!

Robert Starks brev avslöjade mycket om avsändaren. Han tyckte sig ha funnit en man med en hel del innanför pannbenet, trots dålig utbildning och bara en karriär som rallare att skryta med. När han började forska i Roberts öden och äventyr hade han hittat han märkliga saker. Mannen hade varit efterlyst för ett mord han inte begått, men sedan han på underliga vägar lyckats skaffa sig mäktiga vänner – bland annat kronofogde Pehr Söderman i Härjedalen – blev han frikänd.

Om den mannen blir rik kommer han att bli en utmärkt politisk front för min egen karriär, tänkte Joakim Strunke och stoppade tillbaka brevet i kuvertet. Frågan är bara i vilken fålla han bör motas in. Det blir nog bäst med Liberala partiet för folk i det här nybildade arbetarpartiet Socialdemokraterna gillar nog inte mina tankegångar och dessutom skulle de knappast tycka om att en vanlig arbetare blivit stormrik. För det, min gode Robert Stark,