Frikänd : fallet Joy Rahman

By Gabriel Stenström

Den 8 november 1994 döms Joy Rahman till livstids fängelse av Stockholms Tingsrätt för mordet på en kvinnlig vårdtagare. Under åtta års tid avtjänar den hemstjänstanställde ett straff för ett mord han inte begått. Tvivelaktigheter kring fallet uppdagas och med hjälp av yttre sympatisörers ansträngningar frias Rahman den 19 april 2002 och tilldöms ett skadestånd."Ofriheten, och därmed också friheten, ska få en prislapp. Genom att hans lidande graderas i pengar värderas också det han har gått miste om. Hur mycket är det värt att vara fri en dag som denna? Vad är det värt att se marssolen smälta snöhögar i centrala Stockholm och som en fri man kunna kryssa över Kungsholmsklippan?" Journalisten Gabriel Stenström ger sig hän ett granskande skildrande av detta uppmärksammade fall. Utifrån förstahandskällor, inte minst från Rahman själv, kan vi ta del av en konsekvent genomgång av fallets samtliga hållpunkter. Från det inledande polisförhöret, till kampen för frihet, vidare till resningen av fallet i Högsta domstolen och avslutningsvis friandet och skadeståndet.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 17, 2022
• ISBN: 9788728371824

Book preview

Gabriel Stenström

Frikänd

Fallet Joy Rahman

SAGA Egmont

Frikänd : fallet Joy Rahman

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2004, 2022 Gabriel Stenström och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728371824

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

4 mars 2004

N ågra minusgrader i luften ute, men ingen vinterkyla längre. Marshimlen över Kungsholmen är ljust blå och har inte en enda molntuss. Gatorna är torra och grusiga och dagsmejan kommer snart att börja tära på isfläckar och snöhögar som dröjt sig kvar på trottoarerna. Klockan är strax före tio, solen har ännu inte orkat så högt upp på himlen, och hit in i sal nio på Stockholms tingsrätt når den inte, trots stora fönster längs två av väggarna.

I taket hänger fyra avstängda tv-monitorer och tittar tomt åt varsitt håll. Under dem sitter Joy Rahman på en stol vid ett litet träbord mitt i rummet. Han är 54 år gammal och svensk rättshistoria. Ingen har i modern tid suttit lika länge som han har gjort i ett svenskt fängelse och sedan friats. I drygt åtta år, 2 963 dagar för att vara exakt, satt han inspärrad, först häktad och sedan dömd för mord.

2 963 dagar utan frihet. Hur mycket ska han få i skadestånd för det? Det är det som tingsrätten ska ta ställning till i dag. Ofriheten, och därmed också friheten, ska få en prislapp. Genom att hans lidande graderas i pengar värderas också det han har gått miste om. Hur mycket är det värt att vara fri en dag som denna? Vad är det värt att se marssolen smälta snöhögarna i centrala Stockholm och som en fri man kunna kryssa över Kungsholmsklippan?

Joy Rahman har samlat sitt långa hår till en hästsvans i nacken. Det är riktigt kolsvart, men vid tinningarna och i skägget finns tydliga inslag av grått. De gråa stråna har en mycket ljusare nyans än den hans skjorta har. Till den bär han ett par enkla blåjeans. Ett ganska anspråkslöst klädval med tanke på att han är miljonär flera gånger om. Svenska staten har gett honom åtta miljoner, det största skadeståndet som någonsin betalats ut till en person som suttit i fängelse i Sverige.

Nu kräver han att få arton till, det är därför han sitter här i tingsrätten i dag. Ändå säger han:

– Jag vill inte ha pengar. Ge mitt liv tillbaka.

Hans svenska är inte felfri, trots att det nu är ganska exakt tjugofem år sedan han flyttade hit från Bangladesh. Men det är ingen tvekan om vad han menar och det är inte heller någon tvekan om att det kravet är omöjligt att uppfylla. 26 miljoner skulle faktiskt svenska staten ha råd att betala honom, men att ge honom hans liv tillbaka är omöjligt. Dagar som har gått kommer aldrig tillbaka. Inte för någon. Inte ens för den som tillbringat 2 963 dagar inlåst på grund av ett misstag. Eller vad man nu ska kalla det.

Joy Rahman kom in i rättegångssalen för ungefär en timme sedan, steget efter och huvudet kortare än sin advokat Peter Althin som tog täten in genom dörren och vant hälsade på domaren och nämndemännen när han gjorde entré.

Peter Althin är vid den här tidpunkten sedan länge en av Sveriges mest kända advokater. Han har tidigare varit försvarsadvokat åt bland andra Tony Olsson, en av de män som dömdes för polismorden i Malexander 1999, och det här året, 2004, håller han på att försvara Mijailo Mijailovic, utrikesminister Anna Lindhs mördare. Samtidigt är han också juridiskt ombud åt den svensk som USA håller fangen på Guantanamobasen på Kuba.

För Peter Althin har bekantskapen med Joy Rahman lett till hans största framgång i yrkeslivet enligt honom själv. För Bengt-Göran Johansson, fängelsepastor på Kumlafängelset och en av de första som trodde att Joy Rahman var oskyldig, innebar bekantskapen med Joy att han helt tappade tron på det svenska rättsväsendet. Rättsfallet Joy Rahman har berört många och på olika sätt.

Det som just nu pågår i Stockholms tingsrätt är efterspelet till själva rättsfallet. Efterspelet handlar om pengar, det är en tvist mellan Joy Rahman och svenska staten. Han kräver pengar av oss; staten är ju vi allihop. Staten tycker att Joy Rahman ska nöja sig med de åtta miljoner som han redan fatt, sju för sitt lidande och en för förlorad arbetsinkomst, men Joy Rahman tycker alltså inte att det räcker. Han vill ha mer.

Så till höger om honom sitter en kvinna som företräder oss i den här rättegången. Hon heter Britt-Marie Lundberg och kommer från justitiekanslern, JK. Det är den myndighet i Sverige som bland annat arbetar med att bedöma hur mycket pengar den som suttit häktad eller dömd för ett brott, men som sedan friats och släppts, ska fa. Sådant händer ibland även i Sverige, men ingen har på långa vägar suttit så länge som Joy Rahman, som nu tar till orda igen.

– Vad har jag gjort, herr ordförande?Vad har jag gjort?

Han tittar uppgivet på rättens ordförande, men får inget svar. Han fortsätter och berättar att han gett bort tre av sina miljoner till en klinik i Bangladesh.

– På nåt sätt måste jag leva, förklarar han.

Sedan vänder han huvudet lite åt höger, spänner ögonen i Britt-Marie Lundberg.

– Vad har jag gjort? Kan ni säga det? Vad har jag gjort?

Han far inget svar nu heller och det är inte han som ska ställa frågorna. Han sitter under de tomma tv-monitorerna för att bli förhörd och det är för tillfället Peter Althins tur att fråga.

Den fråga som rätten ska ta ställning till i dag är inte alls den som Joy Rahman nyss ställde till rättens ordförande och sedan också till statens företrädare. Nej, det rätten ska fundera på är prislappen. Hur stort skadestånd ska han fa? Hur många miljoner är åtta år i frihet värda?

Det är något absurt över hela situationen. Inte bara på grund av den omöjliga uppgiften att i pengar försöka värdera lidande och därmed också frihet. Utan också för att det är en underbart vacker senvinterdag utanför, och samtidigt som stockholmarna med rätta kan börja fa vårkänslor, sitter en liten långhårig man här inne i rättegångssalen och verkar vara helt förkrossad, krossad av det svenska rättsväsendet. Dömd efter konstens alla regler, och sedan friad helt i enlighet med samma regler – men framför allt fortfarande krossad.

Hur kunde det bli så här? Hur kunde en människa i Sverige först dömas till lagens strängaste straff och sedan – efter åtta år – bli frikänd?

Mordet

23 maj 1993 – 8 november 1994

■ Dörren till klädkammaren är stängd. Hon ser det direkt när hon kliver in i lägenheten. Här har hon varit många gånger förut, och dörren till klädkammaren brukar alltid vara öppen. Men i dag, den 23 maj 1993, är inte allt som det brukar och det är därför hon är här.

Hon kallas för Bea och är den av hemtjänstens personal som oftast kliver in genom just den här ytterdörren. Egentligen skulle hon inte jobba alls i dag, men eftersom det är ont om folk, det är sista dagen i Kristi himmelsfärdshelgen, så har Bea ställt upp på ett extra pass.

Det är en varm och vacker söndag i Sätra i södra Stockholm. Varje dag är det någon från hemtjänsten som besöker Märta, som bor i lägenheten. Oftast är det alltså Bea, men i morse när de fördelade dagens arbetsuppgifter var det en kollega till Bea som frivilligt hade tagit på sig uppgiften att gå till Märta.

Och det gjorde han också, punktligt klockan ett ringde han på, precis så som Märta vill ha det. Men hon hade inte öppnat. Märta brukar vara kry och alltid komma och öppna när hemtjänsten ringer på och därför har de aldrig haft några nycklar till hennes lägenhet.

Leif, Beas kollega, hade ringt på igen. Och igen. Han hade ropat in genom brevinkastet – men inget svar. Så Leif gick tillbaka till hemtjänstens lokal och väntade in Bea. När hon kom tillbaka från de pensionärer hon fatt i uppgift att besöka den här söndagen, berättade han för henne att Märta var ute, att hon inte öppnade.

Men Bea tyckte att det verkade märkligt. Märta som fyllt 72 år den gångna vintern går mycket sällan ut själv, och det berättade nu Bea för Leif. Då provade han att ringa hem till Märta. Ingen svarade. Så Bea bad honom försöka få tag på Märtas yngste son Göran och fråga om hon var där. Det gjorde Leif, men sonen hade ingen aning om var Märta var.

Det är i och för sig inte så förvånande eftersom han inte har särskilt mycket kontakt med sin mamma. Det är överhuvudtaget ingen som har särskilt mycket kontakt med Märta. Förutom hemtjänsten som tvättar, städar och handlar åt henne.

I vintras hade Märta blivit dålig och legat på sjukhus. Efter det började hemtjänsten besöka henne varje dag, alltid klockan ett. Några andra besök brukar hon inte få. Hennes två andra söner har ingen kontakt alls med henne, och hennes före detta make, barnens far, skilde hon sig från redan på 1950-talet.

Eftersom Göran inte hade någon förklaring till varför Märta inte öppnade, hade Bea och Leif gjort sällskap från hemtjänstlokalen, passerat Sätras lilla centrum och sedan fortsatt uppför backen till det ljust gråtonade trevåningshuset. Inne i trappuppgången sa Leif att han tyckte det luktade konstigt. Bea kände också lukten, men trodde det var sopor, det kunde lukta så ibland i trappuppgången.

De ringde på, men Märta öppnade fortfarande inte. De gick ut och såg att balkongdörren till hennes lägenhet stod öppen och försökte få tag i en stege för att komma in den vägen. När de inte hittade någon, hade de till slut ringt sonen igen och bett honom komma.

Göran hade kommit och satt sin nyckel i låset – men som Bea skulle vittna om efteråt hade de ändå inte kommit in. Dörren hade två lås och det övre var också låst. Konstigt, eftersom Märta inte låser båda låsen när hon är hemma. Men Göran hade nyckel till det övre låset också så de kom in ändå.

De letar snabbt igenom den sparsamt möblerade tvårumslägenheten, de tittar i köket, sovrummet, vardagsrummet, nu återstår bara klädkammaren. Bea blir allt oroligare, vågar inte öppna dörren.

I stället blir det Leif som gör det. Där inne är det mörkt, och det luktar starkt av tändvätska. Det tar någon sekund innan hans ögon vant sig vid mörkret, men sedan ser han att det ligger någon på golvet. Han tänder i taket och ropar till de andra att han hittat Märta. Göran går in i klädkammaren han också, men Bea stannar kvar i hallen. Hon ser ända därifrån att det är Märta. Kroppen ligger utsträckt på rygg, snett över golvet. Ansiktet syns inte, det är täckt av en grön kappa, men det är ingen tvekan om att det är Märta.

När Göran sett sin mor går han ut på balkongen. Leif ringer efter ambulans och försöker hitta Märtas puls. Men det är för sent och armen är kall och stel. Märta är död. Strypt med några decimeter röd textiltejp som fortfarande sitter hårt åtdragen runt hennes hals.

■ Det var en våldsam död. Obduktionen av Märtas kropp och polisens tekniska undersökning av hennes lägenhet berättar en hel del om vad som hände strax innan Märta dog och något om vad som hände efteråt.

Hon är inte bara strypt. Bröstbenet och elva av hennes revben är brutna. Någon verkar ha tryckt sitt knä mot hennes bröstkorg när hon låg ner, och sedan pressat ihop henne med hjälp av vikten från sin egen kropp.

Märtas ena tandprotes ligger kvar på golvet i köket intill ett tillplattat mjölkpaket, den andra protesen hittas i hallen. Polisens tekniker drar slutsatsen att Märta blivit strypt i köket och sedan släpad genom hallen och in i klädkammaren. Mattorna från köket och hallen ligger i en stor hög utanför klädkammaren, som om de blivit hopfösta. Till exempel av en släpad kropp.

Men den som dödade Märta genom att strypa henne, nöjde sig inte med att lämna henne livlös i klädkammaren med knäckta revben. Han eller hon försökte också elda upp henne. Även om det inte lyckades särskilt bra.

Intill Märtas döda kropp på golvet i klädkammaren ligger en flaska tändvätska, nästan tom. I resterna av vad som en gång var nederkanten på hennes vänstra byxben ligger en smält plastklump som också verkar ha varit en flaska tändvätska. Och mellan benen, i höjd med knäna, ligger resterna av tidningspapper som någon tagit hjälp av för att tända på.

Det kunde ha blivit en rejäl brasa. Men nu var ju som sagt dörren till klädkammaren stängd, så elden dog av syrebrist.

En rutinerad grupp mordutredare på Stockholmspolisens våldsrotel får ansvaret för att försöka ta reda på vem som mördat Märta. Vem är det som misshandlat henne svårt, strypt henne till döds och sedan försökt elda upp henne – troligen för att dölja spåren efter sig? Och varför? Varför detta våld mot en ensam, gammal kvinna?

Kanske ger hennes yngste son Göran svaret redan när han förhörs av polisen i Märtas lägenhet, strax efter att hon hittats död. Han berättar då att Märta hade mycket pengar hemma, mellan 20 000 och 30 000 kronor. Hon hade inte velat sätta in dem på banken, trots att han försökt få henne till det. Och de två plånböcker som ligger kvar inne i Märtas sovrum, en röd och en grå, är mycket riktigt tomma nu.

Så det finns ett tänkbart motiv – och en misstanke om att mördaren antingen hade nyckel eller att Märta kände igen honom eller henne och öppnade ytterdörren frivilligt. På något annat sätt kan ju inte mördaren ha kommit in i lägenheten eftersom Märta brukade ha sin ytterdörr låst.

Redan veckan efter mordet finns det också ett huvudspår för polisen att arbeta efter. På fredagskvällen den 28 maj hämtas en person in till förhör och far veta att den är misstänkt, delges misstanke om brott som det heter. Misstankarna har riktats mot en anställd i hemtjänsten. Inte mot Bea, men mot en kvinna.

■ Ibland kan något som inte ser så märkvärdigt ut få en stor betydelse i en mordutredning. Så blev det den här gången. På golvet i klädkammaren, under Märtas huvud, ligger en plastkasse och i den en prislapp. En alldeles vanlig prislapp, gul till färgen och med angivet pris 18 kronor och 40 öre.

Prislappen kommer från Prisma Mat, en Vivohall i Skärholmen, några kilometer från Märtas lägenhet. Det framgår tydligt. Men vad har den suttit på? Kan den komma från någon av de tändvätskeflaskor som också finns i klädkammaren när Märta hittas? I så fall kan prislappen ha något med mordet att göra, och skulle kunna hjälpa polisen att spåra mördaren. Märta brukade inte ha tändvätska hemma, hon brukade inte grilla, alltså är det troligare att mördaren haft med sig flaskorna. Och köpt dem i Skärholmen?

Först verkar det inte så. Redan dagen efter att kroppen hittats ringer en av polisens tekniker till Prisma Mat. Men då blir svaret att på Prisma Mat kostar tändvätskan inte alls 18,40 utan 13,90.

Två veckor senare har polisen bestämt sig för att gå till botten med prislappen, så två av utredarna gör nu ett besök på Prisma Mat. Och när polisens utredare vid lunchtid den 7 juni kommer till affären så tänds ett hopp om att prislappen ska kunna hjälpa dem att hitta mördaren. För visserligen hittar de först en hel trave med tändvätska som mycket riktigt kostar 13,90. Men en flaska avviker från de andra. Den har en prislapp som är identisk med den som hittades i plastpåsen under Märta Petterssons huvud. Pris – 18,40. Och det är inte bara priset som stämmer. I traven har alla flaskor märket Gula Flamman, men den ensamma flaskan är T-Gul, precis som flaskorna på golvet i Märtas klädkammare.

Dagen därpå är poliserna tillbaka i affären. Då har en kassörska plockat fram alla kassarullar från fredagen den 21 maj och lördagen den 22 maj. Det blir en hel plastkasse full som poliserna får ta med sig. Bara att börja leta…

Men även om det står 18,40 på prislappen i plastpåsen under Märtas huvud så är det inte det priset som polisen nu ska leta efter på kassarullarna. Kassörskan berättar nämligen att just den veckan som Märta Pettersson dog var T-Gulen nedsatt till 15,50. Flaskorna kunde ändå ha prislappar kvar med det gamla priset, men det lägre priset var inlagt i affärens datoriserade kassasystem. Så om kassörskan använde flaskans streckkod fick kunden ändå betala det lägre priset. Mördaren kan alltså ha fått betala ett annat pris än vad som står på prislappen.

Det gäller att ha tålamod om man ska utreda ett mord, framför allt ett mord utan vittnen som det verkar röra sig om den här gången. De erfarna mordutredarna på Stockholmspolisens våldsrotel har tålamod, och får träff i kassen med rullarna från Prisma Mat. Någon har köpt just två flaskor T-Gul, och bara det, på fredagseftermiddagen den 21 maj. Det är bara några timmar efter att Märta sista gången öppnade för ett av de vanliga besöken från hemtjänsten.

Alltså kanske polisen nu kan veta var och när mördaren köpte T-Gul. Klockan var visserligen inte 16.11 som det står på kvittot, för klockan i kassaapparaten visar sig gå fyra minuter fel, men 16.15 har någon stått på Prisma Mat i Skärholmen och handlat