Parabolmannen: Only a Dead Fish Follows the Stream

By Åke Lindquist

Själv hade jag svårt för a somna efter min första händelserika dag i huvudstaden. Vänner och släktingar räknade med att mitt Stockholmsäventyr skulle bli kortvarigt. Det sporrade mig. I storstaden såg jag möjligheter till ett spännande och lyckligt liv. Ta revansch för några svåra år i Växjö.

Jag är intresserad av olika människors livsöden. Alla vi människor är unika. Ofta är det tillfälligheter som påverkar och förändrar våra liv. Berättelsen om Lennart Johansson från Blekinge, handlar om en man som bestämde sig för att mitt i livet flytta till storstaden och börja ett nytt liv.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jan 24, 2018
• ISBN: 9789177851875

Åke Lindquist

Åke Lindquist är född och uppväxt i Karlshamn. Han har tidigare utkommit med böckerna "I taxi chaufförens backspegel" (BoD) och Barnrikehus (Recito).

Book preview

Lindquist.

1. Arbetsförmedlingen

En vacker vårdag 1985 kom jag till Arbetsförmedlingen. Hade förhoppningar om att bli erbjuden ett vikariat över sommaren. Som vanligt var det många ungdomar som sökte sommarjobb. Efter lång väntan blev jag framkallad.

Arbetsförmedlare Christina Brolin sitter som vanligt bakom sin dataskärm.

– Jag har tyvärr inget jobb åt dig i dag. Kan du tänka dig att flytta till en större ort, för att få arbete?

– Absolut. Gärna till Stockholm, för där har jag en bror.

– Bra. Då ska jag ta fram deras senaste journal.

När Christina räcker över den tjocka tidningen, blev jag överraskad.

– Oj, det var lite annorlunda än Växjös fyra blad.

– Jovisst, men det är också många som söker jobb i Stockholm. Nu när det är lågkonjunktur, söker sig fler till storstäder, där jobben finns. Du har ju erfarenhet från många yrken, så det finns säkert möjligheter för dig i en större stad. Största problemet är väl att få någonstans att bo?

– Får jag tag i ett jobb, så får jag nog sova hos min bror?

– Du kan låna en av våra telefoner, om du vill ringa härifrån.

– Tack.

– Jag tror att det finns en del i den här tidningen.

Nu stod jag inför ett viktigt val. Flytta till en större stad för att få ett välbetalt jobb, eller bo kvar i Växjö, där jag bara kunde få tillfälliga jobb.

I Växjö hade jag, barnen Lina 5 och Björn 3 år med Linda, samt 12-årige sonen Henrik med exfrun Agnes, som jag separerade ifrån när sonen var sex år.

I Stockholms Platsjournal, strök jag under telefonnummer, namn, m.m. Satte mig tillrätta vid en ledig telefon. Nog fanns det lediga jobb alltid. Sökes: Generaldirektör, Verkställande direktör, Civilingenjörer, Affärschefer, Försäljningschef, m.m.

För byggnadsarbetare fanns det flera sidor med lediga platser. Tyvärr vågade jag inte åta mig arbete som snickare på grund av en ryggskada.

Bland mer okvalificerade yrken fastnade jag för ett företag som handlade med begagnade möbler. Ringde upp Sune Björkman på Lidingövägen.

– Hej, jag heter Lennart Johansson. Ringer från Arbetsförmedlingen i Växjö. Jag har arbetat i 5 år som byggnadssnickare, och tror att arbetet på ert möbellager kan passa mig?

Björkman svarade:

– Växjö? Har du bostad i Stockholm?

– Jag har en bror i Sundbyberg. Får bo hos honom tills det löser sig med bostad.

– Som snickare, har du ju erfarenhet av trä och praktiskt arbete. Jag behöver en man så snart som möjligt. När kan du vara i Stockholm?

– Jag tar nattåget upp på söndag kväll. Kommer till dig på morgonen.

– Har du en karta så hittar du nog Lidingövägen och Kungliga Tennishallen. Min firma ligger bredvid Tennishallen.

Efter samtalet med Björkman, kände jag mig ganska säker på att få anställning. Därför ringde jag inte till fler företag. På Pressbyrån köpte jag ett vykort och skrev några rader till min bror Samuel.

Hej. Tar tåget till Stockholm på söndag kväll, för jag ska söka arbete. Har du en madrass, om jag behöver sova över hos dig?

Nu var det mycket som skulle ordnas upp, innan jag kunde lämna Småland. Måste prata med barnen och deras mammor, om mina planer på att flytta. Först ringde jag till Agnes. Berättade att jag tänkte söka arbete i Stockholm.

– STOCKHOLM! Vet Henrik om det?

– Nej, det har jag ju inte hunnit säga ännu. Han tränar väl i kväll?

– Så du har tänkt att sitta och åka mellan Växjö o Stockholm?

– Samuel åker ju hem varannan helg, vi har pratat om att samåka. Du förstår väl att jag måste ha ett arbete? I Stockholm finns det möjligheter, så jag kanske på sikt kan bli av med mina skulder.

– Du får höra vad Henrik tycker. Han är hemma vid åttatiden.

– Han ska ju snart börja i högstadiet, han förstår nog att jag behöver ett jobb.

Jag ringde på kvällen igen.

– Mamma har redan berättat. Du kommer väl hem ibland?

– Jag ska åka med Samuel, han kör hem nästan varje helg.

– Den här helgen kan vi väl träffas, för jag ska handla lite på stan?

– På söndag har jag Kalle Anka- DM i Skruv, Längd och 60 meter.

– Då ska jag hålla tummarna. Ha inte för stora krav på dig.

– Nej … Hej då.

– Hej då.

Tre dagar senare skulle jag vara i Stockholm. Planerade vad jag behövde ha med mig. Handla kläder på lördag.

Henrik hade just kommit fram till stationen, när han fick se mig komma gående över järnvägsbron. I Växjö låg nästan alla butiker på Storgatan eller Sandgärdsgatan. Jag hade bott där i 18 år, så på stan kände jag igen de flesta ansiktena. Leenden och hälsningar, till höger och vänster. I tankarna var jag redan i Stockholm, där jag kunde gå omkring helt anonym.

Hos Jánsens köpte jag en skjorta och underkläder. Därefter gick vi till Båtsmanstorget och fikade. Jag beställde kaffe och Henrik tog en glass. När vi satt där, funderade jag på vad jag kunde behöva mer inför resan?

– Måste nog till Åhléns och köpa en ny necessär och hygiengrejer.

– Då vill jag till Intersport, sa Henrik.

Intersport i Växjö drevs av före detta fotbollsstjärnan Harry Bild. Henrik fick se en fin tröja med Adidas-tryck i guld. Trots min begränsade ekonomi betalade jag hans tröja.

När vi skildes åt vid stationen, fick jag dåligt samvete. Var det rätt beslut av mig att flytta? Lovade naturligtvis att ringa honom ofta.

Inför lördagskvällen, hade jag kommit överens med några idrotts kamrater om att ha en avflyttningsfest. Först middag på Restaurang Oxen, innan vi fortsatte till danskrogen Oleo. Drack vanligtvis aldrig alkohol när jag skulle dansa. Den här kvällen bjöd kompisarna mig på några groggar eftersom jag skulle flytta.

– Kan slå vad om att du är tillbaka inom två månader.

– Jag sätter gärna emot. Ser fram emot att flytta till Stockholm.

När dansen på Oleo var slut, fortsatte vi till Patrik Olssons lägenhet på Sandgärdsgatan. Två tjejer, som vi hade dansat med tidigare på kvällen, följde med dit. En stund senare somnade jag i en säng ihop med en blondin.

Vid 5-tiden vaknade jag för jag behövde gå på toaletten. Huvudet dunkade efter kvällens alkohol. Först visste jag inte var jag befann mig, men insåg att jag hade hamnat i en främmande säng. Efter toalettbesöket, tog jag på mig kläder och skor i hallen. Smög ut, stängde dörren försiktigt. Porten ut mot gatan bestod av en låst järngrind, ca 2 meter hög. Ett besvärligt hinder i lågskor och snyggkläder. Kände mig dock fortfarande stark och smidig.

När jag landade på trottoaren, ca 10 meter från en schäferhund och dennes matte, började hunden storskälla. Gjorde utfall mot mig.

Antingen blev den rädd, eller ville den försvara sin matte. Det var allt tur att kvinnan var vaken och stark nog, att hindra hunden från att hoppa på mig. Mötet slutade lyckligt. Jag kunde lufsa vidare.

För övrigt var gatan tyst och öde. Solen hade redan kommit en bra bit upp, nattdimman var kylig i enbart kavaj. 10 minuter senare var jag hemma på Järnvägsgatan. Efter en kopp nybryggt kaffe med en nattmacka, var jag klarvaken. Nu var det ingen idé att gå och lägga sig. Hade mycket att hinna med under min sista dag i Växjö.

När jag borstade tänderna, funderade jag på vad tjejen hette som jag hade somnat tillsammans med. Nej, vi hade inte presenterat oss för varandra. Borde kanske ringa Patrik för att tacka för gårdagen. Han vet säkert vem tjejen var som hamnade hos mig. Egentligen hade det ingen betydelse, för jag skulle inte vara kvar i Småland.

Separation från barn, brist på pengar, hade satt sina spår. Trots att jag inte hade fyllt 40 år, började mitt hår skifta i grått. Runt ögonen hade jag små rynkor.

Söndagskvällen den 28 maj, gick jag in på Växjö Station med min sportbag. Hade denna gång endast packat med kläder för en vecka framåt.

På Pressbyrån frågade jag efter en stockholmskarta. Nej, den måste jag tydligen köpa i Stockholm. Nattåget skulle avgå 22.30.

2. Resan till Stockholm

Nästa Stockholm Södra!

Konduktörens överraskande information, fick mig att ta ett skutt ur sängen.

– Varför hade inte klockan ringt, mumlade jag för mig själv,

gnuggade mig med pekfingrarna i ögonen.

Vad var det som luktade? Jo, nu kände jag igen den fräna lukten av vitlök.

– Gomorron, sa en hes röst från sängen ovanför.

Jag darrade till av överraskning. Vände mig om, såg en mörkhårig, lockig man på överbädden. Denne fanns inte där när jag gick till sängs kvällen innan.

– Gomorron … När kom du?

– Jag steg på i Alvesta o då sov du.

– Jaså … ja jag somnade nog direkt? Hade inte sovit så bra natten innan.

– Du jag måste på toa.

Efter en skön dusch, rakning, deodorant, kände jag mig någorlunda fräsch.

Grannen klättrade ner från översängen och sträckte fram handen.

– Tjäna, Roffe.

– Hej, Lennart.

Roffe försvann in på toaletten. Hans nonchalanta attityd, ovårdade utseende, gjorde mig osäker. Han hade asiatiskt utseende. Kunde han heta Rolf?

Varför skulle jag bry mig om vem han var? Jag hade viktigare saker att tänka på. Gick igenom min väska. Allt var med inför det viktiga besöket hos Björkman. Saknade bara en karta, men den skulle jag köpa på Centralen. Utan den skulle jag nog känna mig handikappad i storstaden.

Luften var inte den bästa i den lilla kupén, så därför behövde jag ut för att få frisk luft. Jackan och väskan lät jag vara kvar.