Svenska skurkar

By Stig Linnell

När ett brott begås och en polisutredning drar igång är det som att skära ett snitt i samhällets yta. Vad som visar sig är inte bara hur det sensationella brottet gått till och vem som är skurken, det avslöjar också annat som vanligtvis pågår i det fördolda. Skamliga hemligheter, mänskliga svagheter, passion och mörka psykologiska avgrunder ... Svenska skurkar är en samling berättelser om verkliga svenska brott nedtecknade av författaren och journalisten Stig Linnell. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 13, 2021
• ISBN: 9788726910179

Book preview

Förord

Låt mig presentera tretton av mina favoritskurkar ur den svenska kriminalhistorien. Favorit innebär i det här sammanhanget inte att de alla är speciellt sympatiska, utan att jag funnit historien om dem och deras brott ovanligt fascinerande. Ingen av dem är någon typisk svensk bov. Det här är avvikarna, de extremt ruskiga eller ovanligt sluga, vars brott på sin tid väckte stor sensation.

Ändå säger berättelserna om dem mycket om livsvillkor och samhällsförhållanden i Sverige under olika perioder.

När ett brott begås och en polisutredning drar igång, är det som att skära ett snitt i samhällets yta. Vad som visar sig är inte bara hur det sensationella brottet gått till och vem som är skurken, utan också en massa annat som normalt pågår i det fördolda. Det är skamliga hemligheter, mänskliga svagheter, laster och passioner, sociala och ekonomiska missförhållanden och mörka psykologiska avgrunder.

Vi har kanske svårt att se oss själva som styckmördare eller mordbrännare, men drivkrafterna som ledde fram till brottet-den hotande sociala katastrofen, skräcken för ekonomisk misär, hatet, svartsjukan och girigheten – dem har vi alla känt av i någon form. Och det är då, när mördarens ansikte börjar likna vårt eget, som det blir riktigt ruskigt.

De flesta berättelserna i Svenska Skurkar bygger huvudsakligen på polisutredningar, personundersökningar, rättegångshandlingar och samtida tidningsartiklar. I ett par fall har skurkarna aldrig blivit dömda för de brott jag intresserat mig för. Där har jag i det ena fallet (Amerikapengar) använt den utredande polisens redogörelse. I det andra (Smugglarkungen) är det skurken själv som berättar.

Smugglarkungen Algoth Niska faller kanske litet utanför ramen om man ska vara noga. Han är ju ingen svensk skurk, utan finlandssvensk. Men eftersom en stor del av hans verksamhet pågick på vår sida av Östersjön, så får han vara med ändå.

Alla skurkarna framträder under sina riktiga namn med två undantag. Det gäller Siri T. och Vilhelm R. vars efternamn har ersatts med initialer. Detta för att berättelserna innehåller uppgifter om icke brottsliga personer som kan vara sårande för efterlevande.

Stig Linnell, Stockholm, april 1995

Den stora bankkuppen

I det första bleka gryningsljuset Marie Bebådelsedags morgon, den 25 mars 1854, smög två dammiga och trötta män ut från rådhuset vid Stora Torget i Linköping. De släpade på en tung säck.

I säcken fanns bytet från den första stora bankkuppen i Sverige – en kupp som hotade att stjälpa såväl Östgötabanken som det spirande näringslivet i en hel landsända.

Omräknat i dagens penningvärde, motsvarade innehållet i säcken otroliga 65 miljoner kronor.

M åndag förmiddag den 27 mars 1854 samlades styrelsen för Östgötha Enskilda Bank i de lokaler man hyrde en trappa upp i rådhuset vid Stora Torget i Linköping. På mötet fanns bland andra kammarherre Soop, överstelöjtnant Jönsson, rådman Lönnberg, bryggare Wawrinsky och bokhandlare Sahlström. Stämningen var gemytlig och sammanträdet avslutades omkring klockan ett sedan man inventerat handkassan.

Ingen av herrarna anade ännu att man styrde över en plundrad bank som sedan två dygn tillbaka saknade kontanta tillgångar. Den som upptäckte katastrofen var rådmannen och jourhavande bankdirektören Lars Johan Lönnberg. Efter sammanträdet gick Lönnberg tillsammans med bankens vaktmästare ned till valvet i källaren för att deponera handkassan.

Korridoren som ledde fram till valvet låg i mörker. Där snubblade de först över några spett och andra redskap som låg slängda på golvet och fann sedan de bastanta järndörrarna kullvräkta mot väggen. Lönnberg rusade fram till den stora generalkassakistan.

En tredaler kvar

Den var framsläpad mitt på golvet i kassavalvet. Locket var delvis uppbrutet och några vedträn hade kilats fast så att det gick att få in en arm i kistan. Lönnberg stack in armen och famlade runt. Tomt! Eller nästan tomt. På kistbotten fick han tag i någonting. Det var en treriksdalers sedel inlindad i ett gulnat papper. Bankdirektör Lönnberg vecklade upp pappret. Där stod präntat med spretig handstil:

Vi länsat haver Östgöta Bank

och mången rik knös torde bli pank.

Vi lämna dock en tredaler kvar,

ty hundar pissa på den inget har.

I en kista av den här typen förvarades bankens pengar.

Innan banken stängde för helgen hade kassakistan innehållit 262 845 riksdaler banco i sedlar och mynt. Där hade också funnits sedelblanketter till ett värde av 604 000 riksdaler.

Blanketterna var färdigtryckta sedlar som ännu var ogiltiga eftersom de saknade bankdirektörens namnteckning. Än i dag måste sedlar vara påskrivna – av chefen för riksbanken. Men numera trycks namnteckningen tillsammans med resten av sedeln.

På 1850-talet signerades fortfarande alla sedlar för hand. Devar inte så många på den tiden. Sverige var fortfarande ett bondesamhälle, där folk själva tillverkade det mesta de behövde. Kontanter användes inte så mycket. Tryckta sedlar i bestämda valörer var en nymodighet, liksom affärsdrivande privata banker. De hade bara funnits i drygt tjugo år.

Dödligt hot

Liksom övriga privatbanker, gav Östgötabanken vid den här tiden ut sina egna sedlar. Banken var skyldig att på begäran lösa in dem mot riksbankssedlar eller silvermynt.

Därförvar stölden av sedelblanketterna ett dödligt hot mot bänkens existens. De namnteckningar som fattades var inte svåra att förfalska. Om sådana falska sedlar kom i omlopp, kunde allmänheten gripas av panik och kräva att deras sedlar från Östgöta bank löstes in. Andra banker kunde vägra ta emot dem. En sådan situation hade banken ingen möjlighet att klara. Det fanns egna sedlar för 1 400 000 riksdaler i cirkulation.

Dessutom krävde bolagsordningen utredning om eventuell konkurs i det fall banken förlorade tio procent av sitt aktiekapital. Bara de stulna kontanterna – drygt 262 000 riksdaler – utgjorde 25 procent av det tecknade aktiekapitalet.

När kuppen blev känd, började det gå rykten om att banken skulle tvingas kräva in alla utestående fordringar omedelbart för att gardera sig. En sådan åtgärd hade tagit knäcken på mycket av den ännu blygsamma industriella verksamhet som börjat växa fram i Östergötland.

Genom sin nattliga räd, hade tjuvarna faktiskt riktat ett verkligt dråpslag mot hela den småskaliga kapitalism som börjat utvecklas i den här delen av landet. Det sammanlagda värdet av de mynt, sedlar och osignerade sedelblanketter de stulit, motsvarade i dagens penningvärde 65 miljoner kronor.

Det vi i dag kallar näringsliv hade vid den här tiden en mycket blygsam omfattning i Sverige. Bara några år tidigare hade skråväsendet avskaffats och näringsfrihet införts. Kungen hette Oscar I, en koleraepidemi härjade i landet, gaslyktor på gatorna och elektrisk telegraf var nymodigheter som nyligen införts i huvudstaden.

Krismöte

Tisdagen den 28 mars hölls krismöte i banken. Extra postförsändelser och kurirer sändes kors och tvärs över landet för att meddela polis, andra banker och den egna bankens intressenter vad som hänt.

Man beslöt också att gå ut med en kungörelse där man varnade allmänheten för sedelblanketter med falska namnteckningar. Detta ändrades emellertid dagen därpå. Ingen varning gick ut till allmänheten, däremot till större affärsmän, som fick kopior på direktörernas namnteckningar för att kunna kontrollera sedlar från Östgötabanken.

En regementstrumslagare Moberg skickades med brev till landshövdingen i Malmö och svenske ministern i Köpenhamn eftersom man var rädd att tjuvarna skulle försvinna ur landet den vägen. I samma ärende sändes bud till polisen i Hamburg.

Men allt det där skulle visa sig onödigt. Bankens pengar befann sig i själva verket aldrig mer än ett par mil från Linköping. På kvällen samma dag som klappjakten på tjuvarna sattes igång från bankens styrelserum i Linköpings rådhus, hölls ett annat möte i en kammare på Tornby säteri i Fornåsa. Det var där bytet från kuppen delades upp.

Gråt i Mammons läger

Nyheten om stölden spred sig som en löpeld över staden och skapade stor bestörtning. Grevinnan Ottiliana Cronhielm, som ägde sex aktier i banken, blev så chockad att hon drabbades av slaganfall och dog. Men sorg och skräck var inte de enda känslor händelsen framkallade.

Att gråt och tandagnisslan råder i Mammons läger, finna vi helt naturligt. Däremot är det förvånande att se huru de flesta andra människors ansikten ljusnat vid nyheten. Det tycks som skulle penningaristokrater äga lika få sympatier härstädes som i det övriga Sverige, skrev Linköpings ledande journalist H.B. Palmaer i Östgöta Gazetten.

Många människor betraktade på den här tiden det tämligen nystartade bankväsendet med stor misstro. Majoriteten av befolkningen hade ingen användning för banker. De kunde inte låna pengar och hade inga att sätta in.

För de verkligt rika, var bankerna en ovälkommen konkurrens. Tidigare hade de varit ensamma om att kunna låna ut pengar. Och räntan de kunnat håva in var oftast betydligt högre än de fem procent bankerna begärde.

Så den första stora bankkuppen i Sverige orsakade en hel del munterhet. Men till slut blev det ändå bankanhängarna som fick sista skrattet. Tjuvarna avslöjades inom en vecka.

Polischef i ligan

Ligan som plundrat banken bestod av en ganska osannolik samling personer. Hjärnorna bakom kuppen var en slug och karriärhungrig före detta korpral på dekis i samarbete med Östergötlands korrupte och girige länspolischef. Deras medhjälpare var en smed som var svåger till korpralen och en enfaldig bonde som skötte transporten. Mer i utkanten figurerade en skuldtyngd storbonde och en pilsk prästfru.

Att bankkuppen så snabbt kunde klaras upp, berodde dels på att tjuvarna inte hade vett att dölja sin plötsliga rikedom, dels på ett för sin tid synnerligen avancerat spaningsarbete av polisen.

Ett brott av den här digniteten krävde resurser som inte fanns hos Linköpingspolisen. Därför sände man efter förstärkning från Norrköping. I styrkan som anlände från grannstaden fanns bland andra polisgevaldiger P. M. Larsson, legendarisk för sina skickliga brottsutredningar.

Larsson gav sig genast ut på spaning efter bankligan förklädd till rik kreaturshandlare. Iförd blommig väst, smorlädersstövlar och skramlande penningpung drog han mellan traktens krogar med en präktig tjur tjudrad bakom kärran.

Han spred ut att han sålde prima avelsdjur från Uppland, slog sig i slang med folk, bjöd på öl och frågade efter tänkbara köpare med gott om kontanter.

Storbonn på Tornby

Så småningom fick han höra ryktas att en storbonde vid namn Sven Andersson på Tornby säteri plötsligt verkade ha blivit rik. Han reste runt och betalade alla sina skulder. Andersson togs i förhör och erkände så gott som omgående att han fått pengarna från sin gode vän, korpralen Nils Strid, och att de förmodligen kom från kuppen mot Östgötabanken.

Ungefär samtidigt fick rådmannen och bankdirektören Lars Johan Lönnberg besök av en vettskrämd bonde från Åby som hette Carl Fredrik Carlsson. Darrande berättade bonden att han blivit erbjuden att låna pengar av sin blivande svärson, Sven Magnus Jonsson. De hade kommit överens om ett lån på tusen kronor, men när de skrivit revers på summan, hade Jonsson insisterat på att den skulle dateras ett par veckor före kuppen mot Östgötabanken.

När det gått upp för Carlsson vad detta kunde innebära och vad det var för pengar han lånat, hade han blivit dödsförskräckt. Han kunde ju bli misstänkt för att ha deltagit i kuppen. Därför hade han gått till bankdirektören för att lämna tillbaka pengarna.

Så rullades historien upp också den vägen. Sven Magnus Jonsson förhördes och erkände att han fått tolvtusen kronor av landsfiskalen Johan Isaksson. Det var ersättning för att han hållit häst och vagn och kört landsfiskalen, korpralen Strid och Strids svåger, smeden Lars Petter Ekström, några vändor till och från Linköping dagarna kring Marie Bebådelsedag. Därmed var alla som deltagit i kuppen avslöjade. Den ene efter den andre greps och sattes i häkte i väntan på förhör och rättegång.

Den frimodige korpralen

Dramats verklige huvudperson var förre korpralen Nils Strid. Han var vid tiden för bankkuppen 49 år gammal. En person av medelmåttig längd med stark kroppsbyggnad, svart krusigt hår och kindskägg, livliga bruna ögon samt ett frimodigt utseende, enligt ett samtida tidningsreferat.

I tretton år hade han varit grenadjär vid Kongliga Första Lifgrenadierregementet i Linköping, Wreta Klosters kompani. År 1839 tog han avsked som korpral. Han ägde då ett och ett halvt hemman i Brickstad, Klockrike. Det var en gård som rätt brukad kunde ge honom en ganska hygglig försörjning.

Men träget slit på den egna torvan låg inte för korpralen Strid. Under sin tid på regementet hade han sett hur officerarna levde. Det var en tillvaro mer i Strids smak.

Vid denna tid hade han förvärvat ett visst anseende och levde på ett slags herrefot. Man såg honom ofta deltaga i offentliga middagar och andra festiviteter, besöka spektaklerna o.s.v., skriver författaren C. F. Ridderstad i ett skillingtryck om bankkuppen och dess deltagare, utgivet i Linköping 1854.

Av naturen utrustad med mer än vanligt gott förstånd, mycken och skarp observationsförmåga, samt ett i det hela gott hjärta, visste han i umgänget med dem som i samhällsställning och bildning voro över honom, iakttaga ett frimodigt men ingalunda framfusigt sätt parat med lagom hövlighet utan allt kryperi.

Leva som herre

Av de samtida beskrivningarna är det tydligt att Strid åren kring 1840 var omtyckt och respekterad på alla nivåer i samhället. Hundra år senare kunde han ha varit en vinnartyp, en selfmade man som raskt klättrat uppför samhällsstegen såväl socialt som ekonomiskt. Men i 1840-talets Sverige var det för en knekt och småbonde en hopplös uppgift att att försöka lyfta sig över sin klass och leva som en herreman.

År 1842 sålde han gården i Brickstad för att få kontanter och slog sig i stället ned på Lill-Kitta i Lönsås socken. Ett torp bara tredjedelen så stort som gården han lämnade. Därmed minskade förstås hans inkomstmöjligheter. Men utgifterna förblev stora. Nils Strid började dra på sig allt större skulder.

Redan 1845 var han misstänkt för att ligga bakom ett inbrott i Östgötabankens kassakontor, där tjuvarna bara kom över en mindre summa som förvarades i en skrivbordslåda. Inget kunde emellertid bevisas.

I ett prästbetyg, utfärdat 1848, konstaterar komminister Westerholm att den tidigare ganska flitige kyrkobesökaren Strid inte visat sig i kyrkan det senaste året. Prästen skriver:

Vad frejd angår har han nästan gjort sig känd som äventyrare. Många mindre fördelaktiga rykten om honom har varit i omlopp ehuru dock ingenting blivit som verkligt anmält eller mig veterligen i bevisning lett.

Senare samma år satt Strid häktad i tre månader misstänkt för förfalskning. Från en skuldsedel hade han avlägsnat ett kvitto som visade att skulden var så gott som helt betald och använt skuldsedeln som likvid i en helt annan affär. Han dömdes att mista äran, ersätta vad han lurat till sig, betala rättegångskostnaderna och böta 13 riksdaler.

Lös person

Sommaren 1852 dog hans hustru. Senare på hösten tvingades han lämna torpet i Lönsås och skattskrevs som lös person på socknen i Klockrike. Det innebar att han inte hade vare sig fast egendom eller anställning, en mycket farlig situation i mitten av 1800-talet. Strid riskerade att bli intagen på arbetsinrättning som lösdrivare. Och då handlade det om inspärrning på obestämd tid. Det är uppenbart att Strid vid den här tiden fullständigt höll på att tappa fotfästet i samhället.

Samma år slog två stråtrövare till mot postdiligensen mellan Vadstena och Skänninge. De misshandlade postdrängen, hotade honom med kniv, ryckte till sig tre postväskor och sprang. Förövarna blev aldrig identifierade.

Bara två dagar före kuppen mot Östgötabanken 1854, upprepades händelsen. Två män stoppade postdiligensen i Vinberga skog och kom undan med värdesäckar som kan ha innehållit uppåt 10 000 kronor.

Det fanns indicier som tydde på att det var korpral Strid som låg bakom de två postrånen tillsammans med ytterligare ett par medlemmar i bankligan – bonden Sven Andersson på Tornby och skjutsbonden Sven Magnus Jonsson. Men några riktiga bevis fanns det inte.

I mitten av 1800-talet var det inte ovanligt med stråtrövare som låg i försåt i skogarna och rånade postdiligenser. Flera greps och halshöggs de här åren. Bland annat den ökände Stygge Lars.

Den lömske landsfiskalen

Man kan urskilja tydliga sociala orsaker till korpral Strids brottslighet. Utslagning, hotande social katastrof och desperat behov av pengar. När det gäller kuppens andre huvudperson, landsfiskalen Johan Isaksson, finns inga sådana förklaringar. Där får man söka drivkrafterna mer på det personliga planet.

Johan Isaksson var 40 år gammal vid tiden för bankkuppen. I rättegångsprotokollet beskrivs han som en person av mindre än medelmåttig längd, klen kroppsbyggnad, rakt mörkbrunt hår och skägg, samt ett ytterligt sjukligt och förtärt utseende. Isaksson var ämbetsman och tillhörde därmed en helt annan samhällsklass än Strid. Han hade tidigare varit kronlänsman och avancerade 1847 till tjänsten som landsfiskal i Östergötlands och Vadstena län – en tämligen hög polistjänst.

Men trots sin samhällsställning var Isaksson betydligt sämre ansedd än sin slarvige men trevlige kumpan Strid. Han ansågs vara en korrumperad och girig polis som utnyttjade sin position för egen vinning. C. F. Ridderstad skriver:

Snart stod han inom allmänna opinionen illa anskriven, men detta tycktes inte besvära honom… Förbehållsam och sluten till naturen umgicks han med ingen, var icke vän eller meddelade sig med någon. Han levde som en fullkomlig enstöring och alltid, utom de timmar då han nödgades för sin tjänstgörings skullvistas utomhus, inom stängda dörrar. Skulle han någon gång hämta frisk luft så skedde det vanligtvis i mörkret.

Böter i egen ficka

Till hans arbetsuppgifter hörde att driva in skulder, vilket han också utförde med stor energi. Däremot gick det trögare när landsfiskal Isaksson skulle lämna pengarna vidare till fordringsägaren. Ofta släppte han dem inte ifrån sig förrän han hotades med stämning.

Provokationen är en arbetsmetod vars lämplighet i dag diskuteras livligt, bland annat inom narkotikapolisen. Isaksson använde den flitigt redan i mitten av förra seklet. Han brukade dyka upp på gårdarna civilklädd och be att få litet kaffe eller en sup. Fick han något, satte han dit bonden för olaga utskänkning. Och bötesbeloppet hamnade oftast i landsfiskalens egen ficka.

Han tog själv emot mutor för att låta bli att anmäla någon och det ryktades att han betalade vittnen, både för att klara sitt eget skinn när han blev stämd och för att få ovänner fällda.

Och ovänner hade han många. Isaksson tycks inte ha hyst några varmare känslor för någon. Däremot älskade han fåglar och blommor. Han pysslade ofta i sin trädgård och hans hem på Tanneforsgatan var fullt av uppstoppade fåglar.

Det var också där, bara något kvarter från rådhuset vid Stora Torget, som Isaksson och Strid tillsammans planerat bankkuppen. Landsfiskalen hade genom sitt arbete kunskap om hur det såg ut i valvet där banken förvarade sina pengar. Han visste hur portarna var konstruerade och var kassakistans svaga punkt fanns. Den kunskapen var hans främsta bidrag till kuppen. I själva inbrottet deltog han inte.

Till grovarbetet i bankvalvet hade Strid skaffat en annan medhjälpare. Det var hans svåger, smeden Lars Ekström, som också tillverkat inbrottsverktygen.

Spett och hackor

Strid och Ekström anlände till Linköping fredagen den 24 mars. Inbrottet var planerat till samma kväll. På lördagen var det Marie Bebådelsedag och helgdag. Det innebar att de skulle få två dagars försprång innan någon kom till banken och upptäckte vad som hänt.

Som skjutsbonde hade Strid anlitat Sven Magnus Jonsson i Fornåsa. Hans främsta merit var att han allmänt ansågs enfaldig. Förmodligen räknade Strid