Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen

By Stig Linnell

Tycker du att det är härligt att höra historier som både får pulsen att slå snabbare och blodet att frysa till is? Kanske är du dessutom intresserad av platser som har en lång historia av övernaturliga fenomen. Kanske vill du också kunna besöka dem... I "Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen" har journalisten och författaren Stig Linnell sammanställt en lång rad platser, med hårresande och gränslöst fascinerande historier. Boken tar sin början i Gamla Stan och fortsätter sedan vidare genom stadens allra ruskigaste delar. Här får du läsa om Stockholms äldsta spöke, om den okände vandraren på Riksarkivet och om häxorna i Katarina. Givetvis medföljer även kartor över varje stadsdel, så att du kan ge dig ut på en alldeles egen spöktur i månens sken."Det finns folk som tar ett halvt steg bakåt och får något misstänksamt i blicken, när man berättar att man samlar på spökhus och ruskiga ställen. Dom bör nog inte läsa den här boken. Sen finns det andra som börjar glittra med ögonen och omedelbart drar en historia om skrikande gastar, rullande huvuden eller något sällsynt kusligt mord. Det är er jag har tänkt på när jag letat efter berättelser i stans mörkaste skrymslen." -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 3, 2021
• ISBN: 9788726910186

Book preview

Förord

Det finns folk som tar ett halvt steg bakåt och får något misstänksamt i blicken, när man berättar att man samlar på spökhus och ruskiga ställen. Dom bör nog inte läsa den här boken.

Sen-finns det andra som börjar glittra med ögonen och omedelbart drar en historia om skrikande gastar, rullande huvuden eller något sällsynt kusligt mord. Det är er jag har tänkt på när jag letat efter berättelser i stans mörkaste skrymslen.

Man behöver inte tro på spöken för att uppskatta en god spökhistoria. En och annan varulv eller vålnad nere i de personliga källarvalven är däremot bra att ha. Och så bör man nog vara litet barnslig. Någonstans inom ens till synes vuxna och förnuftiga person, måste det finnas en levande, storögd tolvåring som älskar att ligga under täcket med ficklampa och läsa om de mest fruktansvärda saker medan rysningarna kilar som små möss efter ryggraden.

För att en spökhistoria skall bli riktigt ruskig och bra, finns det några regler, en sorts dramaturgi, som berättaren måste hålla på. Den första regeln är att man måste berätta som om det var sant, antingen man nu tror på spöken eller ej. Man berättar inte en spökhistoria på skämt. Då är den förstörd.

Den andra regeln är att man ska vara noga med detaljerna. En riktigt bra spökhistoria är aldrig vag och lös i konturen. Den är exakt. Den berättar när det hände, var det hände, hur det gick till, vem som spökar och varför.

Det där har med trovärdigheten att göra. Eftersom ju sanningshalten när det gäller själva spökandet ofta är tveksam, måste historien stöttas upp med verkliga och kontrollerbara fakta. Då känns alltsammans liksom mera sant. Eller hur?

Jag tror det är detta som gör att ruskiga historier som utspelar sig på verkliga, namngivna platser blir så mycket hemskare och mer fascinerande än de som är helt och hållet diktade.

Själv upptäckte jag det där i tolvårsåldern när jag hittade en fantastisk bok hemma hos min morfar på Södertörn. Den hette Sägner och minnen från Södertörnsbygden och var skriven av Viktor Persson på 30-talet. Där berättades om spökhus, magiska stenar, gamla avrättningsplatser, offerhögar, gastbackar och andra förskräckliga platser. Och alla ställena fanns! Jag visste var de låg och kunde själv gå dit och titta. Det var otroligt!

Förmodligen är det den boken som fortfarande spökar i de här berättelserna om Stockholm, som är min egen hembygd. Ambitionen har varit att hitta berättelser med anknytning till verkliga platser, personer och historiska händelser. Därför har den här samlingen ruskiga historier också blivit en sorts guide till Stockholms dunklaste sidor och en resa genom några av de mörkare avsnitten i stans historia.

Platserna finns i verkligheten. Gå gärna dit och känn på stämningen. Ha det så kusligt!

Stig Linnell

Gamla stan

Gideon – Stockholms äldsta spöke

Birger Jarls Torg 5

Stockholms äldsta spöke är en svartmunk av Benediktinorden vid namn Gideon. Man kan möta honom nattetid i labyrinterna av korridorer, rum och medeltida källarvalv i den gamla byggnaden på Birger Jarls Torg 5, där Kommerskollegium håller till i dag.

Riddarholmen hette förr Gråmunkeholmen och det nuvarande huset på Birger Jarls Torg 5 är byggt på murarna av det gamla gråmunkeklostret. Murar och valv från 1200-talet finns ännu bevarade i källaren och första våningen.

Men svartmunken Gideon är äldre än så. Han fanns där innan gråmunkarna byggde sitt kloster och innan Stockholm över huvud taget existerade. I 1100 år har han vandrat omkring på holmen som, när han hamnade där, kallades Kidskär.

Gideon skickades på 800-talet ut från klostret Corbie i Amiens för att hjälpa sin ordensbroder Ansgar att kristna de vilda vikingarna i Birka. Men han kom aldrig fram. En stormig vårdag förliste hans skepp på väg upp genom Strömmen, som på den tiden var betydligt vildare än nu. Gideon drunknade och hans lik spolades upp på Kidskärs södra strand – precis den plats där gråmunkeklostret byggdes 400 år senare och där Kommerskollegiums byggnad nu står.

Steg i korridoren

Ingen som nu arbetar på Kommerskollegium har egentligen sett Gideon. Men man känner hans närvaro. Tjänstemän som blivit kvar i byggnaden på kvällen har ibland upplevt ätt någon gått bakom dem i korridoren. De har till och med hört steg. Men när de vänt sig om, har ingen funnits där.

Vid andra tillfällen har någon passerat ett rum med öppen dörr och sett en skepnad stå där inne. Men när man gått in för att undersöka det, har rummet varit tomt. Städpersonal, som arbetat sent på kvällarna, har varit rädda för att gå ned i soprummet i de gamla klostervalven i källaren. Där nere har närvaron av något oförklarligt varit särskilt stark.

Dödsringning

En gång skall Gideon ha visat sig i huset samtidigt som klockorna började slå i Riddarholmskyrkan alldeles intill. Klockringning i Riddarholmskyrkan är sällsynt och nästan alltid ett budskap om död. När en riddare av Serafimerorden dött, ringer klockorna en timma på hans begravningsdag.

Hur historierna om Gideon uppstått är det ingen som vet. De har berättats länge i huset. Förra bibliotekarien på Kommerskollegium, Margit Bouvier, har forskat i munkens historia och till och med besökt ruinerna av klostret i Corbie i Frankrike varifrån Gideon kom.

När något oförklarligt inträffar, som att papper försvinner eller mystiska ljud hörs, brukar man på Kommerskollegium säga:

Det måste vara Gideon!

Den hängde på 4:an

Förutom Gideon finns ytterligare ett par spöken som hemsöker huset på Birger Jarls Torg. De är dock betydligt yngre, döda sedan högst ett par hundra år.

Den ene är en man som för länge sedan skall ha hängt sig i ett rum mot sjösidan uppe på vindsvåningen, eller fyran som våningen också kallas. Han kan ibland ses sittande vid skrivbordet i rummet där han tog livet av sig, men upplöses i tomma intet om man försöker gå närmare för att se efter. Många får obehagliga känslor uppe på fyran, liksom nere i de medeltida källarna, och vistas inte gärna där efter mörkrets inbrott.

Ulf Westergren, som arbetar på Kommerskollegium, har för en uppsats i etnologi i början av 80-talet intervjuat husets städpersonal om spökhistorierna. Så här berättar en av dem:

En gång när jag var uppe på fyran och städade, tyckte jag det började fladdra och dåna överallt omkring mig. Jag vet inte vad det var. Jag kände mig förföljd. Som om det var någon bakom mig hela tiden. Det var bara att ta grejorna och rusa därifrån.

Blodfläcken

I gamla skrivcentralen på andra våningen skall finnas en stor blodfläck på golvet som, trots upprepade försök, aldrig gått att tvätta bort. Länge var detta det enda rum på våningen som hade heltäckningsmatta, något som annars bara förekom i chefsrum. Det ansågs allmänt att mattan var till för att dölja den förfärliga blodfläcken.

Det sägs att blodet tillhört en italiensk eller spansk ambassadör som någon gång på 1800-talet mördades i rummet. Nattvakters hundar har börjat morra och vädra när de passerat detta rum, trots att huset varit tomt på folk. En av städarna i Westergrens undersökning berättar, att någon för omkring 20 år sedan skall ha mött den mördade ambassadören i gamla skrivcentralen och att vålnaden också visat sig i korridorerna på andra våningen.

Benrester i källarvalven

Ner i källaren går jag då inte om jag kan slippa, säger en städerska. En annan berättar att hon alltid brukar städa bottenvåningen först, medan det ännu är någorlunda ljust.

För där finns en trappa som leder längre ner i källaren. Det är en spiraltrappa och där nere är det alltid mörkt.

Källaren består av valv från gråmunkeklostret, byggda på 1200-talet. Även om man tänder ljuset, är där dunkelt och kusligt. Det finns de som släppt sopsäcken och flytt innan de hunnit fram till soprummet. Tidigare var golvet där nere av stampad jord. När källarna renoverades omkring 1980 och golvet lades om, grävdes mängder av benrester fram. De lades upp där det fanns plats och än i dag kan man hitta gulnade benbitar här och var i nischer och på balkar i källaren.

Om benresterna härstammar från gråbrödernas middagar eller från dem själva är det ingen som vet.

De längesedan döda känns i alla fall påträngade nära nere i de gamla klostervalven, antingen det gäller benrester av gråmunkar, svartmunken Gideons vålnad eller gamla kungar. I ett hörn av källaren finns mynningen till den underjordiska gång som leder över till Riddarholmskyrkan med alla de kungliga gravkoren.

Mordet i Gråmunkekyrkan

Riddarholmskyrkan

Riddarholmskyrkan är ursprungligen gråmunkeklostrets kyrka, som under årens lopp byggts till i flera omgångar. År 1382, medan den ännu kallades Gråmunkekyrkan, begicks ett förfärligt dråp där inne. Det var den mäktige riksdrotsen Bo Jonsson Grip som högg ned sin släkting Carl Nilsson Färla mitt framför högaltaret.

Det sägs att orsaken till dråpet var svartsjuka. Färla hade haft ihop det med Grips hustru.

Grip skall i raseri ha huggit den döde Färlas kropp i bitar. Färla begravdes sedan i kyrkan där han blivit mördad och det berättas att gravhällen efteråt rämnade i lika många bitar som han blivit styckad. Sanningshalten i detta går inte att kontrollera, eftersom Carl Nilsson Färlas gravhäll inte längre finns kvar i kyrkan.

Överste Gustavsson knackar på

Riddarholmskyrkan

Från 1634 till 1950 användes Riddarholmskyrkan som kunglig gravkyrka. En som fick vänta länge på att komma dit, var Gustav IV Adolf, kanske Sveriges olyckligaste kung.

Gustav IV Adolf var son till Gustav III. När hans far dog i sviterna efter skottet på Operan, var han bara 14 år gammal. En förmyndarregering tillsattes under ledning av hans farbror hertig Karl. Denne stod dock under starkt inflytande av sin frimurarbroder Gustav Adolf Reuterholm, som blev minister och var den som egentligen bestämde.

(Såväl hertig Karl som Reuterholm stöter vi förresten på i ett helt annat sammanhang i deň här boken, nämligen i historien om den stora skattjakten i den förtrollade prinsessans hus på Baggensgatan.)

Vid sitt trontillträde 1796, lät Gustav IV Adolf avskeda Reuterholm. Adeln var för samarbete med Napoleons Frankrike, men det var inte den unge kungen. År 1808 anföll Frankrikes allierade Ryssland det då svenska Finland. Sverige led ett katastrofalt nederlag och kungen fick skulden.

Den 13 mars 1809 avsattes Gustav IV Adolf genom en officerskupp. Han fängslades, landsförvisades och levde därefter mer eller mindre sinnesrubbad ett kringflackande liv i Europa under namnet överste Gustavsson. Han dog på ett värdshus i schweiziska S:t Gallen den 7 februari 1837.

Klockan tolv följande natt hörde en väktare på Riddarholmen tre hårda bultningar på Riddarholmskyrkans port. Men när han gick dit för att se vad som stod på, syntes ingen människa till.

Först fyrtiosju år senare, år 1884, fördes den avsatte Gustav Adolfs stoft hem till Sverige och gravsattes i den kungliga gravkyrkan.

Vem vandrar i Riksarkivet?

Arkivgatan 3

På gråmunkeklostrets tid låg munkarnas begravningsplats intill kyrkan. Kyrkogården bredde så småningom ut sig över ett stort område i norr och väster. Det var inte förrän 1807 som kyrkogården blev torg. Under kullerstenarna på Birger Jarls Torg vilar benen efter många generationer av döda munkar.

Eventuellt sträckte sig kyrkogården ända in under Gamla Riksarkivets stora byggnad i norra änden av torget. Kanske är det där nerifrån underjorden någonting stiger upp genom den dystra gamla tegelborgen från 1880-talet och vandrar i de mörka arkivgångarna om nätterna.

Någonting är det som rör sig där inne. Det viskas om en arkivarie, som arbetat över sent en kväll, och blivit galen av skräck efter ett möte med någon obeskrivlig varelse som borde hålla sig stilla i sin grav.

Vålnaderna på Stortorget

Ruskiga historier kring Stockholms blodbad

Natten mellan den 8 och 9 november varje år, dansar en skara bleka skuggor utan huvuden kring Stortorget och ned genom Kåkbrinken. Det är vålnaderna efter dem som avrättades vid Stockholms blodbad just de här dagarna år 1520.

Om det regnar den här natten, kan man få se blodblandat regnvatten rinna nedför gränderna från Stortorget, precis som det gjorde under blodbadet.

Det berättas att kung Kristian II betraktade avrättningarna från ett fönster i det röda huset med trappstegsgaveln på Stortorget 20.

Det finns ett rum en trappa upp över magasinet, där Kristian Tyrann skall ha setat och sett på Stockholms blodbad. Det har gammal inredning. Förfärligt är det där rummet.

Mer troligt är att Kristian Tyrann befann sig i Rådhuset, som låg vid Stortorgets norra sida, där Börsen finns i dag. Men helt osannolik är inte historien om det hemska rummet i nummer 20. Visserligen är detta hus från början av 1600-talet, men det kom till som en påbyggnad av ett tvåvåningshus som stått på samma plats sedan medeltiden.

Plattor och kullerstenar

Det sägs också att kalkstensplattorna som dekorerar husets fasad, skall vara lika många som offren för blodbadet. Antalet plattor är 92. Det enda man vet om antalet offer för blodbadet är uppgifter från bödeln själv, Jürgen Homuth, att han halshuggit 82 personer med svärd. Men dessutom hängdes flera av lägre rang. Exakt hur många vet man inte. Det kan förstås ha varit tio.

På själva avrättningsplatsen, ungefär där brunnen står i dag, skall det förr ha funnits fyra kullerstenar med siffrorna 1,5,2 och 0, blodbadets årtal. De försvann i samband med grävningen av brunnen 1778.

Sten stures död

Bakgrunden till Stockholms blodbad var att den danske kungen Kristian II på nyåret 1520 börjat marschera upp genom Sverige med en 20 000 man stark krigshär, huvudsakligen bestående av legoknektar.

På sjön Åsundens is i Västergötland mötte den svenske riksföreståndaren Sten Sture d.y. danskarna med en bondehär. Redan i början av slaget, den 19 januari, sårades Sten Sture av en dansk kanonkula. Han försökte ta sig hem till Stockholm, men kom aldrig fram. Den 3 februari dog han i sin släde på Mälarens is. Den danska hären fortsatte upp genom Sverige och i maj belägrades Stockholm av danska flottan. Med vapenmakt lyckades man emellertid inte inta huvudstaden. Det gick i stället genom förhandlingar – den så kallade dagtingan – där svenska anhängare av en union med Danmark övertalade stockholmarna att kapitulera. I gengäld utlovades benådning av alla svenskar.

Kristian tyranns intåg

Den 7 september tågar Kristian Tyrann in i Stockholm. Den 4 november kröns han till svensk kung i Storkyrkan. Alla adliga och kyrkliga svenska ledare bjuds in till kröningsfesten som pågår i tre dagar.

Festligheterna avbryts plötsligt onsdagen den 7 november. Portarna stängs och beväpnade vakter spärrar utgångarna. Ärkebiskopen Gustav Trolle, unionsanhängarnas ledare, träder fram och anklagar Sturepartiets – de svenska nationalisterna – främsta företrädare för kätteri.

En rannsakning