Förloraren tar allt

By Kjell E. Genberg

En boss i undre världen har gått ur tiden och lämnat en och en halv miljon kronor bakom sig. Men kruxet är att pengarna är gömda någonstans i Spanien. Sonen, som ärvt rollen som högsta hönset i drogernas och brottens skumma värld, anser sig ha rätt till pengarna och sätter sin kosa mot Barcelona. Men han är inte ensam att anse sig ha rätt till pengarna. Det gör även pappans gamla ljusskygga vapendragare, skattemasen och en semestrande, och helt ovetande om pengarnas förgreningar in i kriminaliteten, Svensson-familj. Vem hinner först? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 25, 2021
• ISBN: 9788726710878

Book preview

Prolog

1971

Kreditbanken på Hamngatan 12 låg och vilade sig i majsolens sista rödaktiga strålar. På andra banker i stan gjorde sig personalen klar att gå hem för dagen. Men så icke medarbetarna i mammonpalatset på Hamngatan. Där hade man öppet till klockan arton.

Det fanns inte särskilt många kunder i lokalen, när de två maskerade männen störtade in och fram till var sin kassa och visade sina pistoler. I den ena kassan satt emellertid ingen. Fröken Lena Karlsson hade ätit skaldjur på lunchen och satt sedan dess på toaletten. Hon hade glömt att sätta upp skylten Nästa kassa, tack.

Den andre bankrånaren hade bättre tur. Han vinkade med pistolhanden framför sin kassörska.

– Det här är ett rån! morrade han. Ro hit med stålarna!

Flickan stirrade skrämt på karlen. Ansiktet fick hastigt samma färg som det vätesuperoxidtonade håret. Hon gjorde ett försök att nå larmknappen, men rånaren skakade vänskapligt varnande på huvudet. Hon lät bli. En av bankens regler var att man inte skulle stöta sig med kunderna, och som kunder räknades (det hade filialföreståndaren en gång framhållit) alla som besökte banken.

– Pengarna? flämtade hon.

Kassörskan kunde ge sig sjutton på att hon såg en antydan till ett leende bakom masken. Det vågade hon aldrig berätta när polisen förhörde henne efteråt. Man kan inte se leenden bakom masker. Inte ens om masken bara är en nylonstrumpa inköpt i en vanlig diversehandel.

– Javisst, svarade rånaren vänligt överseende. Pengar är en underbar tillgång i affärer. Jag behöver dem till en affär.

Bankrånarens kumpan hade lämnat sin tomma lucka och gjort kamraten sällskap. Han nickade hotfullt. Hon tyckte i alla fall det. Så hotfullt nu en människa i mask kan nicka. Medan kunderna och resten av personalen snällt stod i givakt fyllde hon den stora säck som den leende rånaren räckte fram.

Vid kontrollräkningen efteråt framkom att hon hade överlämnat en miljon sexhundrafyrtiotusen kronor. Plus några hundralappar och tior som inte hunnit komma med i sammanräkningen.

Fast det var inte riktigt sant.

Eftersom hon var en klipsk flicka stoppade hon efter rånet ner tolvtusen i sin egen handväska. Ingen kontrollerade den i den allmänna upphetsningen. För pengarna köpte hon kosmetika och en resa till Are. Där träffade hon en karl som hon gifte sig med. Mannen slösade sedermera bort alla pengarna, men det är en annan historia.

I samma ögonblick som rånarna lämnade banklokalen och kastade sig in i den väntande bilen tryckte hon på knappen och larmet gick. Rånarna hann lagom starta och komma iväg innan en nitisk parkeringskvinna kom fram med den redan utskrivna böteslappen. Polisen som anlände till platsen fick därför genast bilnumret, något som resulterade i att kyrkoadjunkt Alf Edebro, 46, fick sitta i förhör i åtskilliga timmar.

Bilen hade nämligen stulits utanför Storkyrkan medan adjunkt Edebro (f. Olsson) sammanvigde Maj och Per Hammar, som sedan skilde sig året efteråt, för att när skilsmässotiden gått ut åter gifta om sig olyckligt.

Under detta förhör framkom att kyrkoadjunkt Alf Edebro underlåtit att betala skatt och försäkring för fordonet varför han senare dömdes till böter för detta, och vidare fick han en reprimand av närmaste klerikala överordnad.

Medan rånarnas flyktbil på tjutande däck lämnade Hamngatan och svängde in på Stora Allén för att därefter via Östra Järnvägsgatan ta sig fram till den nybyggda motorvägen, utlöstes en febril aktivitet på polishuset. Sambandscentralen larmade samtliga bilar och var trettionde sekund radierades nya meddelanden ut. De nya semesterlistorna hos polisen hade just kommit i funktion och beredskapen var större än rutinen hos de kolleger som skickades ut.

Ett resultat av detta var att två målade polisfordon kolliderade kraftigt i hörnet Kyrkogårdsgatan–Batonggatan. Det ena var en hundbuss och vid kollisionen vrickade schäfern 491 Karo höger framfot. 1 övrigt noterades endast plåtskador.

Vid utfarten till motorvägen sladdade en annan polisbil av inkörningsrampen och hamnade i det fem meter djupa dike som sedan länge kritiserats av Dagbladets trafikreporter. Föraren i den polisbil som kom efter stannade rör att hjälpa sina kamrater och därvid kom den jagade bilen helt ur sikte.

Via radion meddelades spaningsledningen att jakten varit misslyckad och att bärgningsbil borde rekvireras.

Tre dagar senare hittades kyrkoadjunktens oskattade och oförsäkrade bil på en kommunal soptipp bakom Statens Fabriks AB på Stadionvägen. Eftersom soptippen endast fick användas för kommunens egna sopor föranledde uppställandet polisanmälan.

Efter ytterligare en månads intensiv spaning fick kriminalpolisen tips om att det var köpmannen Albin Olm som låg bakom kuppen mot Kreditbanken. På grund av sin handelsverksamhet kallades mannen allmänt för Kapp–Ohn.

Polisen kände sedan tidigare till att Ohn hade vissa känningar inom den så kallade undre världen och man anade att han tillhörde stadens organiserade brottslighet. Från det nya polishuset vid Vinkelgatan lät man det läcka ut till kriminalreportern Musse Nilsson på Dagbladet att en viss Mr X ansågs ligga bakom dådet.

En bildtidning i Stockholm skickade genast en reporter till staden. Reportern hade för många år sedan varit skolkamrat med Ohn och skrev ett känsloladdat reportage om hur Mr X förföljdes av etablissemanget, som dock inte kunde bevisa, att han gjort någonting olagligt.

I tidskriften kunde hela svenska folket dessutom se hur Albin Ohns ryggtavla tog sig ut i bild.

Med hjälp av inre spaning greps året efteråt två män. De anhölls och häktades, och vid en rättegång där vissa partier hölls inom lyckta dörrar dömda de till fängelse i fyra och ett halvt år vardera för grovt rån och medhjälp till grovt rån. Det var en stor triumf för åklagare och polis, men trots oerhörda ansträngningar kunde man inte sätta fast Ohn för någonting alls.

De sålunda dömda sa sig inte känna till någonting om Ohn, vilket utlöste vilda spekulationer i dagspress och vissa delar av veckopressen.

Albin Ohn förnekade all kännedom om det mesta, men medan han gjorde det höll han två fingrar korsade bakom ryggen, en sedvänja som han snappat upp i Chicago, USA, i mitten av 1920–talet.

Albin Ohn hade nämligen haft en hel del med saken att göra. De polismän som ansåg att han var den undre världens okrönte konung hade till nittioåtta procent rätt. Ohn hade lagt under sig den svarta penningmarknaden, jobbade lite löst med porrklubbar, poseringsateljéer och massageinstitut och var dessutom ockrare i stor skala. Det han emellertid tjänade mest på var grosshandel i morfinbas, ett nytt undermedel som slagit ordentligt på tonårsmarknaden sedan haschisch, centralstimulerande medel och svagare opiater hamnat på nedgång.

Han var också rätt nöjd med inkomsterna från sin spel– och dobbelverksamhet.

Det var en tillfällig oförutsedd utgift, i ett läge då han saknade kontanta medel, som fick honom att organisera kuppen mot banken på Hamngatan. Han var inte med om rånet själv. Det var däremot den närmaste mannen i klanen, Arvid Bastman, som i åtta år varit Ohns segundo.

Bastman var en av de två som åkte fast. Det berodde på att han vid ett tillfälle tog av sig handskarna för att ta fram en näsduk. Han hade nämligen råkat ut för snuva och behövde snyta sig. Just då tvingades chauffören Nils Karlsson bromsa och Arvid Bastman placerade fyra tydliga fingrar och en handflata på bilrutans insida.

Att de inte avslöjade vem som fått säcken med pengarna berodde dels på att Albin Ohn hade stora möjligheter att åstadkomma kroppsliga repressalier, dels på att de dömdas familjer försågs med väl tilltagna bidrag under männens fängelsetid. De tjänade mest på att hålla tyst.

Detta var ytterligare en sak som Ohn lärt sig i Chicago under förbudstiden.

När Albin Ohn hade pengarna i sin hand visade det sig att han inte behövde dem. Den affär de var ämnade för gick i stöpet på grund av ett olyckligt dödsfall i Sydeuropa. Dödsfallet orsakades av ett sicilianskt vendettavirus.

Eftersom han visste att polisen höll ögonen på hans affärer såg han snabbt till att han fick med sig pengarna på en charterresa till Barcelona, Spanien. Där gömde han två sedelsprängda väskor på en till synes mycket säker plats bland kullarna utanför staden, och resten av veckan ägnade han sig åt solbad på turistorten Sitges, några mil söder om Barcelona.

Samtidigt som han solbadade funderade han över hur han lämpligast skulle föra pengarna från Spanien till Schweiz där han hade ett nummerkonto på en bank. Kontot var registrerat på ett bolag med postbox i Liechtenstein, och bolaget i Liechtenstein var dotterbolag till ett företag på Bahamas. Det senare bolaget hade en något större postbox.

Han bestämde sig för att låta pengarna ligga där de låg eftersom han ansåg sig ha hittat ett säkert gömställe. När det gått ett år, resonerade Albin Ohn, skulle han än en gång kunna ta semester i Spanien och då vara mindre påpassad av polis och annat oknytt.

Mellan Barcelona och Zürich fanns utomordentliga flygförbindelser, och det förekom dessutom sällan tullkontroll av de resandes handbagage vid färder mellan de två metropolerna.

Han hade alltså intet att oroa sig för.

Människan spår och högre makter rår dock. Strax efter hemkomsten drabbades Albin Ofin av hjärtinfarkt och tvingades slå ner på takten. Polisens intresse för hans person var också ganska väl tilltaget och minskades inte nämnvärt förrän Ohn fick en andra infarkt som tvingade honom till sängläge i sex månader.

Under den perioden försonades Albin Ohn med de makter som rår och skrev sitt testamente. Den privata förmögenheten skulle efter arvsskatt delas mellan hustrun och sonen Marlon. En liten del avsattes till trotjänarinnan, som i många år städat och slitit hund i familjens stora förortsvilla, och en ännu mindre del skrevs över till en förening u.p.a. med välgörenhet som sitt motto.

Sonen Marlon (som i skolan alltid blivit retad för att han hette Marlon Ohn och aldrig lyckades övertyga kamraterna om att han inte stammade) skulle läras upp att sköta Albins underjordiska imperium, och för detta ändamål importerades tre dugliga lärare. Två från USA och en från Italien. Marlon var läraktig men – som lärarna påpekade – inget geni på området.

Albin Ohn skrev vidare ett brev som förseglades med sigill och lades i den dyre advokatens kassaskåp. Det var adresserat Till min son Marlon, att, öppnas efter min död. Det innehöll karta och beskrivning över hur man hittade till platsen där bankbytet låg.

Men det dröjde innan Marlon Ohn fick kuvertet i sin hand.

Albin Ohn levde ända fram till två dagar före jul 1975.

1

Marlon Ohn var rund och knubbig, hade trubbnäsa och utstående öron. Till vardags var han lätt vindögd, en åkomma som förstärktes varje lördag då han brukade klämma två whisky medan han tittade på Kojak och hejade på bovarna. Till hans besvikelse klarade flintisen alltid av att lösa brottet.

Ingen som såg Marlon Ohn kunde tro att han var stadens brottslige ledare.

Det var precis så Marlon och männen runt omkring honom ville ha det. De lyckades till och med dupera polisen att tro att Marlon inte hade något med kriminalitet att göra. Utåt figurerade Marlon Ohn som lite dum och för att förstärka det intrycket gick han med i Rotary.

Med hjälp av sina advokater hade han satt fart på kommersen i de klädesbutiker som fadern lämnat efter sig. Nya försäljare och en strängare kontroll när det gällde bokföring och lagerinventeringar hade ökat hoppet om att den legala delen av verksamheten skulle komma att ge större vinster.

Nu satt han bakåtlutad i snurrstolen på det eleganta kontoret med bruna paneler längs väggarna. I askkoppen höll en cigarr på att självdö. Sekunden före hade han gett sin sekreterare besked om att hon skulle släppa in advokat Henrik Ceson. När dörren öppnades reste han sig och gick fram för att hälsa på advokaten.

– Välkommen, Henrik! sa han. Jag tror inte jag har träffat dig personligen sedan far dog, och det är snart en månad sedan. Får jag bjuda på någonting?

Advokaten var mager och skinntorr. Han hade ett blekt ansikte och brinnande ögon. Kindernas sträckning gav honom ett lätt orientaliskt utseende. Ceson skakade lätt på huvudet när Marlon tog ett par steg bort mot barskåpet. Sedan lade han ifrån sig portföljen i den mjuka skinnstolen vid mosaikbordet där nyblivne direktör Ohn underhöll sina gäster.

Kontoret låg i ett av de nybyggda glaskomplexen vid Kyrkogårdsgatan och från det stora perspektivfönstret hade man utsikt över Stadsteaterns park där lövträden hade frostiga grenar.

– Ingen alkohol, sa advokaten. Det är för tidigt på dagen. Men gärna lite kaffe om det går att ordna.

– Visst går det att ordna!

Marlon stegade fram till skrivbordet och gav snabbtelefonen en tryckare. En lampa lyste och sedan svarade sekreteraren.

– Kan du ta in två kaffe till oss, Anki? frågade han. Ett ögonblick … vill du ha bröd till, Henrik?

– Nej.

– Inget bröd, Anki.

Den röda lampan slocknade och de två männen gjorde sällskap vid mosaikbordet. Advokat Ceson öppnade sin väska och lade ett brunt kuvert på bordet. Sedan stängde han omsorgsfullt igen väskan och placerade den mellan sina ben. Dörren öppnades och fröken Anki Jönsson kom in med en kaffebricka.

Advokaten väntade tills sekreteraren slagit upp i kopparna och lämnat rummet igen. Då tog han upp sin krokiga pipa, tände den och drog ett par bloss innan han pekade på kuvertet.

– Det här är från din far, sa han. Albin var noga med föreskrifterna när det gällde det här kuvertet. Jag har haft det