Hur har andra det?

By Björn Collarp

En kvinna återvänder till sitt liv efter att ha tillbringat en tid på ett behandlingshem. Men hur ska hon lyckas hitta tillbaka till vardagen när allting hon än gång kände till nu är totalt främmande? En man sörjer sin frus bortgång och låter sorgen ta över hans liv. En kvinna kämpar mot sig själv och sitt beroende för att kunna ta hand om sitt barn ordentligt. Alla är de ensamma i sin kamp. Hur har andra det? är en novellsamling av författaren och dramaturgen Björn Collarp som kretsar kring bottenlägets ensamhet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726992038

Book preview

Miami

Den första tiden hade han vaknat med Philips armar omkring sig. Philips marmorsläta hud hade känts sval mot handflatorna. Ibland kunde de vakna upp i samma ställning som de hade älskat natten innan.

Philip gav sig iväg på morgnarna redan vid sex. I ett tillstånd av dröm och vakenhet hörde han honom ute i badrummet; hur det spolade i kranar och duschade vatten innan han återigen somnade i en lukt av Calvin Kleins After Shave.

En gång såg han Philip på en byggnadsställning framför ett av art déco-husen vid Ocean Drive. Havet var blåsvart och det var tomt på stranden. Själv hade han målat om en swimmingpool den första veckan; krupit omkring i badbyxor på den glödheta betongen. Det var till ett av husen vid Indian Creek, där de uppvinschade motorbåtarna gnisslade ödsligt utanför de igenbommade investeringsvillorna.

Den ständiga lukten av fukt och mögliga heltäckningsmattor fanns även i deras lägenhet, även om han inte tänkte på det så länge han levde tillsammans med Philip.

Sedan kändes det som om lukten stannade kvar i huden.

Ända tills han träffade Sergio.

Sergio var från Brasilien, från Rio.

De hade träffats i city på en drugstore innan stängningsdags. Han sade åt honom att det inte var säkert att vistas i downtown efter mörkrets inbrott; Sergio bara skrattade åt honom, men det slutade med att han skjutsade hem honom, till sig.

Sergio var arbetslös, saknade uppehållstillstånd, och han fattade aldrig vad han levde av.

Han var alltid klädd i kostym, förutom den stora resväskan hade han till och med en hänggarderob för sina kostymer.

Han kände en märklig upphetsning när han såg Sergio komma gående längs gatan iklädd kostym och slips –

Vid ett tillfälle sa han att han tagit time out från sin tjänst som docent i litteraturhistoria vid ett av Rios universitet.

Han älskade att försvarslös krypa ner under täcket bredvid honom och efter att ha älskat somnade de så och han vaknade alltid med Sergios armar omkring sig.

Han var med i det arbetslag som vitkalkade de nyrestaurerade husen vid Ocean Drive. Han bar solglasögon i det starka vita ljuset; färgerna var som åtskilda, den blåa himlen, de gröna palmerna, de vita husen och den absoluta stillheten, tystnaden.

En dag var han med Sergio in till city. Plötsligt hade Sergio gått in i en musikaffär och när han kom in efter honom hade han redan satt sig vid en Steinwayflygel. Och där i lugn och ro spelade han ett stycke av Chopin medan personalen började samlas runt flygeln.

Han är inte klok, hade han tänkt, – utan uppehållstillstånd.

Men personalen började applådera och han kände Sergios arm om sin axel och han älskade honom när de skrattande gick ut ur affären.

Det var Sergio som fick honom att upptäcka klubbarna. Redan första kvällen hade han börjat leta på nätet.

Han tyckte det gick för fort men snart åkte de och letade efter de olika klubbarna som låg halvskymda bland de låga vita husen längs motorvägen.

Det var på Flamingo Club som Sergio träffade Luis, och en månad senare hade han flyttat från hans lägenhet på Cleveland Street.

Nu kände han återigen lukten av fukt och heltäckningsmatta. Det satte sig kvar i huden.

Men han fann Michael.

Michael var äldre än han. Äldre än Sergio.

Han var chef för en Drive-Thru McDonald’s på Main Street. De träffades hemma hos honom, men han stannade aldrig kvar över natten, tyckte om att vakna upp hos sig själv på morgonen.

Michael bodde på ett bostadshotell på Main Street, där stranden redan tidigt på morgonen var upptagen av hotellets alla winterbirds.

Han var bara en av Michaels många skyddslingar, men han fann det upphetsande att kunna tillfredsställa honom för stunden. Och det var Michael som introducerade honom som go-go-dansare på de olika klubbarna.

Han tyckte om att stå ensam uppe på scenen och se sig själv mångfaldigad på olika videoskärmar.

Han började allt oftare åka ensam till klubbarna. Till Boardwalk, till Uncle Charles.

Han träffade Pablo, Pietro, Luigi –

Det bara blev så. Bara killar från Latinamerika.

Men främlingskapet i den andres ögon ville han inte kännas vid förrän på morgonen, när nattens prins pissade på toaletten.

Han blundade alltid när den andre reste sig ur sängen, men till slut måste de få namn, alla nattens gäster, så att han inte blandade ihop dem med poseringsbåsens desperata besökare.

Han kunde inte alltid låtsas att allt dränktes i tjuten från barndomens och sagans Disney World; från Haunted House eller från Mississippifärjan på väg till Tom Sawyerland.

Han sitter äntligen i bilen och solen står rakt i ögonen på honom, kommer att gå ner om någon kvart; den belyser de stora tallskogarna utanför Kissimmee med dess skimrande tassar av barr och de låga motellen, barerna, affärerna med t-shirts, alla Waffle Houses, Pizza Huts, alla Days Inns och Fun Wheels –

På Boardwalk hade han nästan fått femtio tiodollarsedlar instuckna innanför tangan den natten han blev vald till Mr October.

Det var sedan han blev anvisad poseringsbåsen. Ibland var det inte ens en glasskiva emellan honom och dem och han fick dansa naken i tanga framför halvfulla rökande och runkande män som dolde sig i det dimröda ljuset och i ljudet från softad rockmusik.

Ibland duggade kommentarerna tätt i luften.

Men han lät bli att munhuggas och log hela tiden med sitt sminkade ansikte; en av go-go-dansarna hade satt på honom turkos eyeliner.

Nu är solen i linje med de låga husen i mexikansk stil vid Bell Kiss Plaza. Reklamskyltarna halshuggs snart av skymningen; Drive-Thru Kentucky Fried Chicken, Barnet’s Bank, som stora kiosker, fasthållna enbart vid sina neonemblem.

En kille med bar överkropp står lutad över räcket till en av motellens loftgångar.

Under november och december hade han uppträtt på Uncle Charles; sett sig själv dansa på alla videoskärmar, innan han vid tolvslaget stött huvudet i en dörr och svurit sig in i det nya året. Det blåa växte vid vänstra ögat efter slaget mot dörren och han ville få av sig kläderna, strippa en sista gång, gå till de rädda glasögonprydda, de hämmade; han tyckte om deras blyga sätt att snudda vid hans stjärt när de stoppade dollarsedeln innanför tangan.

Han passerar en kyrkogård med blommor enbart i vaser, inga gravstenar, bara nyklippta gräsmattor.

Nu är månen framme på den ljusa himlen och solen når bara de högsta skyltarna för Days Inn, Barney’s Bar; ovanför skogsranden är himmelen rosafärgad och Bruce Springsteen sjunger på radion, 1 200 miles hemifrån.

Skymningen tätnar, men himlen är fortfarande ljus, alltmer lysande.

De var två och de höll fast honom när en av dem kysste honom, alltför hårt, så att han fick panik.

Han tyckte sig känna igen en av männen; ett snett leende i ett alltför hårt ansikte. Han som tvingat honom en gång att ha handbojor.

Han fick knappt någon luft, fick inte fram ett ljud när de drog ner honom på golvet i det dimröda ljuset, medan musiken pumpade på inifrån dansgolvet.

Han vaknade naken med sönderslaget ansikte och blåmärken över hela kroppen och blodet som en mörk pöl under sig.

Han är så trött att han knappt kan hålla ögonen öppna. Han är på väg hem, på väg hem från de dämpade rösterna, cigarettröken, heltäckningsmattornas lukt av mögel, de gifta männen på väg in i vansinnet i de fuktiga poseringsbåsen i husen undangömda längs med motorvägen.

Det sövande entoniga ljudet från den automatväxlade motorn och de mötande bilarnas lyktor håller det sista dagsljuset vid liv och baklyktornas röda ljus håller fast skymningen, medan bilarna åker i små sjöar av ljus.

Låt dem bli fria, tänker han, låt alla bli fria.

Foxtrot

Ni ser likadana ut, du och Meg, och i rummets halvskymning skulle ni till och med kunna tas som tvillingar.

Varje gång jag är där berättar du samma historia om och om igen.

Ditt ansikte är tungt och rouget andas liv över dina kinder och dina rödmålade läppar sluts om orden, som om det skulle göra ont i dig för vart ord du måste uttala.

Vi har redan hunnit dricka upp en halv flaska whisky.

Vi sitter alla tre i ljusgatan från de franska fönstren; och byråarna, de små runda borden, stolarna, pendylerna, mattornas mönster, allt sugs upp av det inströmmande ljuset.

– Vi hade varit på en kryssning, säger du, jag och Lennart, till Färöarna, Island och Skottland.

Jag kan historiens fortsättning. När ni kommit hem med tåget från Göteborg hade ni beställt taxi, och precis som din man Lennart satt sig tillrätta bredvid chauffören hade han med tydlig röst sagt Karlavägen 68 och sedan dog han.

Min man är död, sade du till chauffören. Du hade sett det med en gång fast du satt bakom honom. Han är död, sa du. Ser ni inte det?

– Jag var alldeles lugn, säger du, alldeles lugn, och jag bad chauffören åka direkt till Karolinska sjukhuset. Men han var ju död när vi kom fram och det enda dom frågade mig var om jag ville ha några valium.

– Du skulle aldrig ha tvingat honom att köpa den där kilten i Edinburgh, skjuter Meg in. Och dom där skotskrutiga slipsarna, tillägger hon som alltid.

– Jag tänkte ju inte på det. Och jag var ju tvungen att växla pengar. Snälla, rara Lillan, sade han, är du inte klar snart? Jag var ju tvungen att besöka ett växlingskontor högst upp i varuhuset. Jag visste inte att han var så sjuk. Han hade nyligen varit på Sophiahemmet. Han hade ju kommit ut därifrån som en alldeles ny människa.

När vi kom till Göteborg gick jag direkt upp till rederiets kontor och försökte ordna med ett tidigare tåg till Stockholm. Min man var så trött klagade han, men vad ska jag göra åt det lilla gubben sade jag. Och sen tänkte jag ge honom whisky på tåget för att han skulle bli lite piggare, men det kunde jag ju inte, eftersom det steg på ett par i Falköping.

När vi kom fram till Stockholms Central så kallade jag på ett stadsbud. Lillan, varför måste du ha så bråttom, sade min man, men jag ville ju skynda på, jag hade mina pälsar i ena väskan och smycken, jag visste ju inte att han var så dålig.

Varje gång jag är här, så berättar du samma historia.

Du har aldrig frågat varifrån jag kommer eller vem jag är; jag är den som räddade dig den där försommarkvällen för ett år sedan, det är min plats i din historia.

Jag hade först inte sett vad det var i halvskymningen, kanske ett bylte ljusa kläder, men jag ryggade till när jag hörde din ljusa och lite släpiga röst.

Du räckte fram en vit handskklädd hand och långsamt drog jag upp en kvinna lika lång som jag själv.

– Jag har nycklarna här, sade du och plockade fram dem ur din svarta lackväska.