Eftermiddagens lekar

By Björn Collarp

Barnens oskyldiga lekar slutar i dödligt allvar, rädslan för att fängslas i sin egen orörliga kropp tar över, en död familjefar och familjeangelägenheter som förändrar tillvaron för alla inblandade. Eftermiddagens lekar är en novellsamling av författaren och dramaturgen Björn Collarp som kretsar kring rädslor och osäkerheter. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726992052

Book preview

Gasmasken

Han vet att Robert tycker om att bli tillfångatagen; han har sett hans blick när han pressar ner honom mot marken som luktar varma tallbarr, brun, torr jord. Han håller tag om Roberts axlar, pressar knäna mot hans sidor; cowboyhatten slås av honom och de andras indiandans stampar upp damm ur den bruna talljorden.

Det är elva år efter kriget och de har knyckt gasmasken från ett skyddsrum som finns i källaren på Stilgjutarevägen där Roberts pappa är portvakt.

De leker på berghällarna; ett grått hav, Stilla Havet och därborta är Pearl Harbor och han kan både se och höra explosionerna stiga upp som kärvar av eld och rök.

De fäster gasmasken vid Roberts ansikte trots att han inte vill det. Robert får ett jättehuvud till den lilla kroppen. Han ser ut som en insekt som sugit i sig för mycket blod och nu vinglande försöker komma till ro.

Roberts ögon är svarta, främmande bakom de runda glasöppningarna och det långa andningsröret gör att hans kropp ser deformerad ut.

Han börjar stappla och alla skrattar; han viftar med armarna och benen och gymnastikskorna ser patetiskt små ut.

Han uppför en krigsdans; de blåa gymnastikklädda fötterna dansar fram över berget, armarna sträcks upp mot solen, medan gasmaskens andningsrör dinglar som en frustande snabel.

När Robert snubblar första gången fortsätter alla att skratta, även när han snubblar den andra och den tredje gången, sedan ser någon att gasmasken är igenimmad, som om det stiger het, varm luft ur Roberts kropp, men fortfarande är det bara en lek, till och med när de försöker hålla upp hans arm och den faller ner livlös; det är Roberts lek.

Alla vet om det sedan, men det är ingen som törs säga att det var han som band fast gasmasken extra hårt.

Alla vet om att han har gasmasken på rummet.

Senare på natten vaknar han skräckslagen; i ljuset från gatlyktan ser det ut som om gasmasken sitter på en hånskrattande soldat på väg att stiga upp ur golvet.

Eftermiddagens lekar

Han vet precis när det hände och var. Det var på Boktryckarvägen och han var på väg till skolan. På krönet av backen där, finns det en staty som föreställer en flicka. Hon är barfota och ska till att springa; hennes klänning snävar in och just då i solskenet samlade skötet upp alla linjer som i ett crescendo av brons.

Han försökte ställa sig i samma position som flickan och hans ben kändes också stela, bronsstela. När han sedan skulle gå var det fortfarande som om hans ena ben var av brons.

Han släpade det efter sig och skon skrapade mot trottoaren, men då såg han hur det blev gråa dammrepor på skorna. Då fick han för sig att han skulle gå på tå istället. Men bara med högra foten. Och han tog ut stegen, gick fortare och fortare. Och varje gång kom vänsterfoten ner platt, snuddade knappt vid marken. Men sedan hittade han på ett helt annat sätt att röra benet, att liksom släpa det efter sig, från en punkt till en annan. Och vid varje steg svängde vänsterbenet ut en aning. Han fortsatte att gå så. Det kändes så märkligt.

Och han tänkte på dem som haft barnförlamning och överlevt.

Och plötsligt blev han övermedveten om att han haltade.

När han tittade upp fick han syn på en gammal kvinna; hennes ansikte under hatten förvandlades, läpparna och munnen öppnades upp i ett medlidsamt leende.

Han var flera kvarter hemifrån, i området med HSB-hus; gula tegelhus med planteringar framför portarna. Allting var annorlunda här jämfört med hans kvarter och tittade han in genom fönstren kunde han ibland skymta hela väggar med bokhyllor och flera av fönstren gick till och med ända ner till golvet, med smidesräcken för.

Några flickor som han inte sett tidigare stannade upp och började tugga på sina grönvitrandiga hopprep när han haltade förbi. Han var tvungen att vända sig om och då stod de fortfarande och stirrade efter honom.

Och en man i en Opel hade också lagt märke till honom. Och en pojke på en balkong. Och ett par kvinnor som kom ut från mjölkaffären.

Han kunde inte sluta. Inte nu, inte nu när alla tittade på honom.

De kanske trodde att han också haft barnförlamning, precis som Tommy. Han tänkte på Tommy, hur han blev utburen på bår med en filt över sig. Ambulansen hade kört ända fram till porten och stod med ena hjulet uppe på trottoarkanten.

En gång hade han hört mamman halvviskande berätta för pappan om slangen som Tommy haft ner i strupen och om maskinen som pumpade syre direkt ner i hans lungor.

När han kom fram till korsningen av Boktryckarvägen och Arvodesvägen var det som om han inte kunde frigöra det stela benet. Han blev skräckslagen men måste fortsätta att halta eftersom han inte visste om de fortfarande tittade på honom. Då såg han att klockan var tio över åtta, att han var försenad till skolan. Han skyndade ner för backen och i skydd av tallarna började han springa.

Han stängde locket till bänken så ljudlöst som möjligt och när han slagit upp sidan 61 i historieboken var han så äntligen beredd att möta Arnes blick, hans klotrunda koögon under luggen, som alltid rann ner över pannan. Arne var den ende i klassen som hade kortbyxor och varje gång han rörde sig svettsmackade låren mot den fernissade skolsitsen.

– Varför kom du för sent, viskade han framåtlutad över bänken.

– En tjej i vårt hus blev hämtad med ambulans i morse. Hon heter Rita.

Han vet inte varför han alltid måste ljuga, men i Arnes ögon kunde han hälla vilka historier som helst.

– Varför då, viskade Arne, än mer framåtlutad över bänken.

– Barnförlamning. Allting blev så rörigt och jag blev tvungen att hjälpa till.

– Med vadå?

– Att låsa lägenheten efter dom och se till att allt var i ordning. Mamma hade annat att tänka på och pappa var ju redan på jobbet.

Hans föräldrar var portvakt och han visste precis var i nyckelskåpet Engströms nycklar hängde; högst upp där det stod nr 17.

Han såg framför sig hur Rita hade kaninmössan på sig när hon bars ut på båren, trots att det redan var försommar.

– Kommer hon att dö, frågade Arne, men han svarade inte, utan tittade ut på skolgården där de gula markeringarna visade var man skulle spela brännboll. Det hade regnat under natten och det var fortfarande små vattenpölar som blänkte i asfalten.

På vägen hem från skolan hade han redan glömt allt, men när han tog genvägen upp till Boktryckarvägen och som vanligt klev över de två stora berghällarna som såg ut som stelnad lava eller som avtryck efter två elefantfötter kände han en lätt sugning i magen; tänk om flickorna med hopprepen stod där igen eller den gamla kvinnan med hatten.

Hans hjärta började banka ofrivilligt.

Han tänkte på Tommy och på ambulansen och på föräldrarnas upprörda viskande.

Nu var gatan annorlunda; eftermiddagssolen vilade gul och utmattad över asfalten; flera balkongdörrar stod öppna och pilträdet bredvid statyn hade redan börjat skifta i grönt. Det var stilla och öde som om alla låg och sov. Men han kunde inte låta bli att röra vänsterbenet stelt över trottoaren, samtidigt som han såg hur det växte gräs i springorna i den heta asfalten. Han kände på sig att någon tittade på honom och hans blick mötte en kvinnas, hon satt i en rullstol på andra sidan gatan.

Hon måste ha sett honom hela tiden.

Hon var liten och verkade sitta uppflugen i den stora rullstolen; hon hade en rosa blus på sig och svarta långbyxor. Det var som om hon tog stöd med armarna för att inte glida ner och hennes ben nådde knappt till de stora fotstöden.

Han tittade bara snabbt åt hennes håll, men hennes blick släppte honom inte när han haltande fortsatte nerför gatan, men vid hörnet där Konsumbutiken låg var han utom synhåll och började återigen gå som vanligt. Han hade lovat mamman att köpa mjölk, hade hela tiden haft pengarna inlindade i papper i fickan.

Det var svalt inne i butiken och han kände på de kalla, immiga glasflaskorna där mjölken lyste gräddvit genom det bruna glaset.

På morgonen innan han gick till skolan hjälpte han mamman som skulle städa nere i källaren. Han bar ut gamla cyklar med punkterade däck och skramlande ringklockor. Han ställde dem i gången till pannrummet, där det hela tiden dånade innanför den grå avflagnade järndörren.

– Hej då, ropade han till modern som redan börjat skura golvet inne i cykelstallet.

– Har du tagit kumminbullarna, ropade hon tillbaka.

– Ja, svarade han och till och med kände den sträva lukten från påsen med bullarna som han stoppat ner i bagen.

Efter skolan skulle han följa med Arne till Västertorpsbadet och han ångrade att han inte tog cykeln, men när han tänkte vända tillbaka fick han syn på kvinnan i rullstolen.

Han stannade, visste inte vad han skulle göra.

Men hon måste ha känt igen honom från igår. Han mindes hur hon hade tittat på honom.

Hon måste också ha haft barnförlamning.

Han var övertygad om att hon måste ha haft barnförlamning.

Och plötsligt blev allting på allvar.

Morgonljuset var skarpt, varje buske, varje träd verkade annorlunda än igår. Det kändes som om han gick på lina eller på ett räcke, som om varje steg vore lika viktigt för att han skulle komma fram till andra änden, fram till gatukorsningen och skogsgläntan ner till Bäckvägen, dit hennes ögon inte nådde honom. Han förstod att varje felsteg skulle förstöra alltihop, att det skulle göra henne ledsen.

När han äntligen kom fram till gatukorsningen och den upptrampade stigen mellan husen tordes han inte först stiga ur känslan han befann sig i, som om kvinnan skulle ha fortsatt efter honom i rullstolen och skulle ropa efter honom att han lurat henne.

– Det är städdag, sade han till Arne, jag måste hjälpa mamma.

– Kan hon inte klara sig själv?

– Jag måste hålla i stegen när hon ska klättra upp och tvätta fönstren i trappen.

– Men om vi går till Lyran istället?

Mamman hade lindat in hans blåa badbyxor i en frottéhandduk som låg längst ner i skolbagen tillsammans med påsen med kumminbullarna.

Men han hade ingen lust att följa med till Lyran heller, att sitta på hans fasters rum innanför konditoriet och dricka saft som smakade mögel, medan hon hela tiden pratade och hällde upp likör åt sig själv. Och hon vände sig bara till Arne, medan Martin tittade ut på Mälaren och Kungshatt där eftermiddagssolen blänkte i fönstren till de stora grosshandlarvillorna. Och till slut blev hon alltid så trött att hon bad dem gå.

– Jag ska i alla fall bada, sade Arne och just då kom en boll flygande genom luften och smällde till mot ett par uppsträckta händer. Det hörde ett jublande tjut bakom dem.

När Martin kom fram till genvägen satte han sig ner på den ena lavasvarta bergshällen. Bullarna hade smulats sönder och han hällde de torra bitarna direkt ur påsen och in i munnen; det smakade varm galon och smärting.

Han visste, att kvinnan i rullstolen skulle sitta på samma plats som igår. Han var lika övertygad om det som att hon inte skulle finnas kvar om han kom senare.

Han började halta redan på väg uppför backen och för första gången oroade han sig för om någon kamrat skulle dyka upp.

Han gick på hennes sida av gatan, med dess solstinna uteplanteringar och pilträd.

Redan innan han fick syn på henne kände han hur det bultade i handen och väskan slog hårt mot det stela benet. Det var knappt någon människa ute och gatan verkade oändlig, men efter huset med reliefen som föreställer en mor som skrattande håller upp sitt barn, fick han syn på henne; först såg han hennes rödmålade läppar som var formade som ett O; Oh, sade hon och han såg hela hennes ansikte och det mörka håret som var klippt i lugg och var långt, nådde ända ner till hennes axlar.

– Är du ute och går igen, sade hon och skrattade.

Efteråt mindes han inte om han hälsade eller om han bara hälsade inom sig själv.

Rullstolen var så stor att det skulle kunna sitta två till på den grå galonsitsen. När hon rullade fram till honom blixtrade ekrarna. Då såg han att hennes naglar också var rödlackerade, långa. Allting på henne var smalt och långt; halsen, handlederna, fingrarna.

– Jag heter Inga-Lill, sade hon och skrattade igen.

Han hade aldrig hört ett sådant skratt förut; det var på något vis också långt, som om det kommit upp ur en lång tunnel genom kroppen.

– Vad heter du, frågade hon, när han ingenting sade.

– Martin Johansson.

– Inga-Lill Axelsson, sade hon och skrattade samma slags skratt, som om det hade väntat länge på att släppas fritt, men säg Inga-Lill.

Hon tittade på hans stela ben, men sade ingenting.

– Bor du här i närheten, frågade hon och han förstod genast att det var farligt att svara för exakt.

– Längre bort, sade han.

– Jag har aldrig sett dig här förut. Bara idag och igår.

Han brukade ju gå en annan väg annars, förbi LM Ericson, men han sade ingenting.

Han var övertygad om att hon haft barnförlamning. Hon såg ut som någon som varit långt borta på en resa.

– Är det inte kallt här, sade hon plötsligt och han såg hur hennes ögon blev mörka, pupillerna drogs ihop och hon verkade spänd i hela kroppen.

– Vi kan åka dit bort. Det är varmare där.

Hon pekade på uteplatsen där han sett henne sitta igår. Istället för balkong var det spaljéer på båda sidor om dörren, framför vilken det fanns en bred åkramp för rullstolen.

Han hjälpte henne skjuta på och höll för ett ögonblick på att glömma bort att hans ena ben var stelt.

– Ska du verkligen, frågade hon, men lät honom skjuta rullstolen fram till ett runt bord med vaxduk och gröna trädgårdsstolar.

– Sådärja, sade hon. Här har vi väl det bra? Och så låste hon stolen med ett vant grepp.

Själv visste han inte riktigt hur han skulle sitta, utan stod i det längsta tills Inga-Lill bad honom att sätta sig på en av stolarna. Han ställde ifrån sig bagen och satte sig sedan med vänsterbenet rakt ut.

Träden runtom dem var höga och de satt som i en ljusglänta. Han tittade upp mot den försommarblåa himlen långt däruppe.

– Vad har du gjort med benet, frågade hon. Har du stukat dig?

Han kände plötslig panik, visste inte vad han skulle svara. Han tänkte på imorse när han först inte tordes sluta halta fastän han visste att hon inte kunde se honom.

– Jag har