Palatsbarnen

By Björn Collarp

Systrarna Ninas och Masjas tillvaro rämnar i december år 1917. Staden där de vuxit upp har tagits över av soldater, de har skiljts från sin familj och övergivits. Deras liv kommer aldrig någonsin att bli sig likt igen. Var ska de ta vägen nu? Och kommer de att lyckas bygga upp sina liv igen?Palatsbarnen är en roman baserad på verkliga händelser av författaren Björn Collarp. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726992045

Book preview

I

Petrograd

December 1917

Hela vägen nedför trapporna skrek Masja och hon hörde sin egen gråt eka mot de kalla marmorväggarna, som fick gråten att studsa tillbaka, och de stora blyinfattade fönstren, de höga dörrarna och ledstängerna följde med henne rakt ner.

Lamporna i farstuhuset var trasiga och det enda ljus som fanns försökte tränga fram genom trappfönstrens slingrande bladornament och tulpaner.

Och då skrek hon än mer, skrek för att inte försvinna i mörkret.

Och väggarna svarade och de höga fönstren.

Styvfadern skyndade nedför trapporna, höll henne så hårt i handen att fötterna knappt hann snudda vid trappmattan.

Och så – när de äntligen hunnit ner till porten och hon försökte stå stadigt på sina fötter, var golvet av sten. Och kall luft från den öppnade porten grep tag om hennes ben, blåste upp sin isblöta kyla innanför kappan, upp mot hennes mage.

Men plötsligt tystnade hon –

Det snöade ute och träden på Zjeljabovgatan var vita, till och med stammarna. Det såg ut som om stora vita svampar vuxit upp ur gatan.

Snöflingorna var stora, hennes kappa blev vit på en gång och hon fick snöflingor i munnen och på ögonfransarna.

Hon ville känna på snön, om den gick att krama, men då fattade styvfadern tag i hennes hand igen och hon såg att Nina också hunnit bli vit av snön.

Nina hade tittat upp mot deras fönster och tyckt sig se modern skymta, svart och skugglik genom snöridåerna.

De gick ut på Nevskij.

Nina trodde att de skulle till Fontanka och protesterade när styvfadern drog iväg med dem mot Mojka.

– Pappa bor inte åt det hållet. Han bor därborta, sade hon och pekade mot Kazankatedralen och Gostinyj Dvor.

– Han bor inte alls där. Inte nu längre.

Trots att det snöade var det rödgardister överallt, med kulsprutor hängande över axlarna. De kom tre och tre och Nina kunde inte undgå att känna hur de luktade fränt av mahorka.

Nu var Masja också tyst och när de inte tvingades klättra över snövallar sökte hon själv styvfaderns hand.

Det var så länge sedan de varit ute; snön, kylan, människorna, all trafik: det här var styvfaderns och Volodjas värld.

Men nu tillsammans med styvfadern såg de att folk pratade som vanligt med varandra, och en rödgardist drog Nina skrattande i flätan. Hon tittade upp i ett ansikte som tillhörde en pojke, knappt äldre än Volodja. Hon skrattade själv åt honom, men då tog han av sig sin mössa samtidigt som han slet av hennes egen och innan hon hann reagera kände hon hans stora, varmfuktiga mössa över huvudet, den nådde ända ner över hennes nästipp.

Medan soldaterna skrattade åt henne såg hon moderns ansikte för sig: Du får aldrig ta på dig andras mössor, framförallt inte från barn du inte känner. Hon slängde ifrån sig mössan i snön och rusade bort mot styvfadern, men soldaterna fortsatte bara att skratta och singlade så på måfå iväg hennes pälsmössa rakt in i snöfallet.

Medan styvfadern gick bort och hämtade den, tog hon av sig vantarna och kände gråtande med handen över håret. Hon tyckte redan att det kliade i hårbotten, att lössen kanske ramlat in genom halslinningen och redan fanns innanför hennes kläder.

– Han har knappt rört vid den, sade styvfadern.

Men hon såg två rödgardister luta sig mot broräcket över Mojka och det enda hon tänkte på var deras orakade ansikten, deras smutsgula hy och trasiga tänder.

När fadern tryckte ner pälsmössan över huvudet på henne, stelnade hon; som om varje rörelse skulle göra så att smittan lättare kunde tränga in i henne.

Hon visste allt om smittor. Om kolera, om tyfus, om lunginflammation, om turberkulos – och det hettade i hennes huvudsvål, kokade i värmen mellan hårstråna och hon kände hur en svettdroppe trängde fram ovanför ögat. Instinktivt torkade hon av sig med vanten och kom samtidigt åt ögat. Det var moderns stående uppmaning, aldrig ta i ögonen om handen är smutsig.

Nu fanns smittan i hennes öga också.

– Jag vill hem, sade hon, jag vill tillbaka till mamma, nästan skrek hon.

Men nu hade styvfadern tröttnat på hennes inbillningar.

Flera spårvagnar hade hunnit passera, för även Nikolaj hade uppfyllts av barnens glädje över att plötsligt få komma ut. Men nu var trycket över bröstet tillbaka. Och han fattade återigen tag i deras händer.

De steg på en spårvagn vid Generalstaben.

Det var fullsatt och de blev tvungna att stå i mittgången. En gumma med en mörk sjalett virad om hela huvudet sträckte fram handen. Först kände hon på Masjas pälskrage, nöp sedan i kappans tyg.

Masja tittade storögt förfasad upp på styvfadern.

– Tanten vill bara torka bort snön från din kappa, sade han.

När de kom ut på Palatsbron lät spårvagnens ljud annorlunda. Masja såg ut över ett vidsträckt snöfält, så stort att det mötte himlen.

Nu kände hon gummans hand igen, hur den fortsatte att nypa i hennes kläder, och hon tryckte sig mot styvfadern.

Nina stod på andra sidan om farbror Nikolaj och tittade stint rakt fram för att inte möta några av de andra passagerarnas ansikten. Hon hörde hur någon hostade, hostade flera gånger. Hon tordes inte se efter, men den som hostade spottade något på golvet. Hon låtsades inte heller se den gamla kvinnan som hela tiden nöp i Masjas kläder, men när hon efter ett tag tittade bort mot den som spottat såg hon hur flera av passagerarna iakttog henne. Hon vände sig bort igen, bort mot spårvagnsföraren.

Det var bara sådana människor, de som dödade småbarn, de som var värre än Baba Jaga.

Hon visste inte hur länge hon stirrade rakt fram mot föraren, livrädd att någon skulle ta i henne. Hon till och med glömde bort smittan som fanns i håret. Härinne på spårvagnen var ändå luften full av smitta. Hon försökte andas genom näsan och höll andan så länge hon kunde, innan hon blev tvungen att svälja och ta ett snabbt förskräckt andetag av den fuktiga och smutsiga luften. Framför hennes fötter var två filtstövelklädda ben utsträckta och byxornas tyg var grovt och fläckigt. I byxknät vilade två jättelika händer, med trasiga naglar. Gårdskarlen Mitias händer var grova, men inte på det viset. De här var röda, svullna och stack ut ur ett par jackärmar. Handlederna var så smala, de passade inte ihop, som om någon skruvat fast de där händerna. Hon ville inte, men kunde inte låta bli att om och om igen titta på dem och de såg tafattare och hjälplösare ut för var gång; de rörde sig inte, var de döda?

Hon såg upp i ett stort skäggigt ansikte; de små djupt liggande ögonen var slutna. Då hörde hon att mannen snarkade. Hon kunde inte fästa blicken någonstans i det väldiga ansiktet; hoppade förskräckt med blicken från sårskorporna i pannan till de torra, spruckna läpparna långt inne i skägget. Bredvid honom, uppklämd mot det immiga fönstret, satt en flicka i hennes egen ålder och iakttog henne.

Nina var nu så upptagen med att hålla ett öga på mannen och på flickan att hon för ett tag glömde bort att andas genom näsan.

– Vi ska gå av nu!

Styvfadern hade lutat sig ner mot Nina, som ryckte till vid beröringen och återigen blev medveten om alla de andra hostande, bleka ansiktena.

Medan hon följde efter styvfadern var hon noga med hur hon satte fötterna på det nedsmittade golvet.

Styvfadern gick av först och lyfte så ned dem på gatan.

Det gick så fort. De hade knappt hunnit komma ner på trottoaren innan spårvagnen fortsatte bort i mörkret.

Det hade slutat snöa och på andra sidan den frusna Nevan sträckte Petrograd ut sig.

Nina hade aldrig åkt spårvagn förut. Hon tänkte på det när hon såg spårvagnsledningarna ligga rimfrostvita som en spindelväv över den nu tomma gatan.

Det var kallare här på Vasilijön.

Hon hade andats så länge genom näsan, att hon hostade till när hon alltför hastigt fick i sig den råa luften från Finska viken.

Styvfadern såg sig omkring, som om han inte visste var han befann sig, men Nina kände igen byggnaderna på andra sidan, Isakskatedralen dit de brukade gå på påsken och Amiralitetet och hon visste att på andra sidan bron låg det bruna Stora Huset, men hon vände sig bort och gjorde korstecknet som modern alltid gjorde när någon i omgivningen talade om det hemsökta kejserliga palatset.

Det var så tyst här och de flesta gatlyktor släckta.

Styvfadern fattade återigen tag i deras händer och de gick in på en tvärgata, där de följde en upptrampad stig mitt i; snön hade kunnat blåsa fritt och bredde ut sig som sandrevlar mellan husen, men i mörkret kunde de ändå se människor skynda in i portar eller försvinna bort genom fyrkantiga, låga gårdsöppningar.

De stannade framför ett ovanligt högt hus, som tornade upp sig som en mur på vilken man ritat dit fönster. Utanför de andra husen hade de hört barnröster, men det var något annorlunda med det här huset. Nu när de vant sig vid mörkret kunde de urskilja en klunga unga män vid den lilla fönsterlösa porten.

Med en gång kände Nina på sig att det var fel att de var här. Och det var precis som om Masja känt samma sak, för plötsligt sade hon: Vet mamma om att vi är här?

Men farbror Nikolaj svarade inte, utan släppte deras vantklädda händer och gick fram till en av de unga männen framför porten.

De hörde inte vad han frågade efter, men såg att den unge mannen pekade på ett fönster.

Farbror Nikolaj vinkade dem till sig och när de kom fram till porten märkte Nina hur de andra tittade på dem, granskande, uppifrån och ner, framförallt den ene av dem. Han var vacker, trots att hans ögon blev stora bakom de tjocka glasögonen; han var bara som en pojke, men inte som Volodja, utan liknade mer fadern, Andrej. Han hade en bunt böcker ombundna med snöre och han lät paketet med böckerna pendla fram och tilbaka, mellan handens långfinger och pekfinger.

– Men de är ju bara barn, sade han, medan han tittade alltmer skeptiskt på farbror Nikolaj.

Sedan gick allt så fort. Farbror Nikolaj förde flickorna framför sig medan den unge mannen i glasögon öppnade porten, och när den med en smäll slog igen bakom dem blev de först bländade av mörkret.

– Vem söker herrn?

De vände sig mot rösten och i det svaga ljuset från en skrubb alldeles till vänster om dem såg de en gammal gubbe komma framhasande.

Den gamle tände en lampa i taket, en stickande vit glödlampa och de såg in i ett skäggigt ansikte; skägget var lika tovigt som håret och han hade ett solkigt förkläde på sig.

– Jag söker Andrej Kozlovskij, sade styvfadern, Andrej Pavlovitj…

– Andrej Pavlovitj, upprepade den gamle portvakten, som om han samtidigt försökte komma ihåg när och var han senast sett Andrej Pavlovitj. Han är inte hemma, fastslog han till slut. Den unge herrn är inte hemma. Han är nästan aldrig hemma, lade han till. Och den plötsliga insikten att Andrej Pavlovitj uppenbarligen aldrig var hemma, fick honom att fråga, vad de egentligen ville herr Kozlovskij.

– Jag kanske ska presentera oss, sade då styvfadern. Kom fram här, sade han till dem och Nina gick motvilligt fram till portvakten, medan Masja höll sig kvar bakom farbror Nikolaj.

– Själv heter jag Nikolaj Kapsov, sade han och det här är Nina Andrejevna Kozlovskaja, och det här sade han, det här är Maria Andrejevna Kozlovskaja. Jag hade fått den bestämda uppfattningen att de här båda flickornas far var hemma.

Den gamle portvakten granskade återigen barnen, men verkade inte förstå att det skulle kunna finnas något som helst samband mellan dem och Andrej Pavlovitj och att någon överhuvudtaget skulle kunna ha en bestämd uppfattning om Andrej Pavlovitj.

– Har ni nyckeln till lägenheten?

Det var så kallt i farstun och Nikolaj Kapsov så bestämd att hans andedräkt frös till resoluta puffar av rök.

– Vet Andrej Pavlovitj om…?

Den gamle mannen hasade bort till sin skrubb och slog igen dörren om den dyrbara värmen.

– Ja, han vet om att han har två döttrar.

Styvfadern höll fortfarande Masja i handen, medan han försökte se förbi de flagnande väggarna och de nedslitna trapporna.

- Det är katter därinne!

Det var Masja som först upptäckte dem.

Nina hade också skymtat ett par katter inne i portvaktens rum, men styvfaderns plötsligt annorlunda röst skrämde henne.

– Jag vill hem, sade hon.

Hennes röst lät så liten att portvakten vände sig om.

- Och vem är ni, frågade han styvfadern.

Och återigen fick styvfadern den där andra rösten.

– Jag är bara här för att lämna över flickorna till deras far, sade han och stoppade samtidigt en rubelsedel i fickan på gubbens förkläde.

– Jag vet inte när Andrej Pavlovitj kommer hem eller om han på något vis är presentabel för två små flickor. Det är i alla fall min åsikt.

– Jag är inte intresserad av att höra era åsikter. Det är hans döttrar, sade han och släppte Masjas hand. Nina, vill du inte träffa din pappa?

Nina såg den unge mannen i glasögon framför sig och fick en intensiv längtan efter sin far.

– Det är kallt, sade Masja och stod nu ensam mitt på stengolvet.

Det hela gick så fort att varken den gamle portvakten eller flickorna hann fatta att han på allvar menade att lämna dem. Han skyndade iväg, efter att snabbt ha kysst deras kinder och sagt att Gud skulle vara med dem, sedan försvann han ut genom porten som alltför villigt slog igen bakom honom. Barnen och den gamle blev stående där mitt i den kalla farstun.

Den gamle mannen kände med handen i fickan efter sedeln och utan att titta åt flickornas håll gick han tillbaka och öppnade dörren till skrubben; värmen som strömmade mot Nina och katternas jamande fick henne för ett ögonblick att tveka. Så kom hon att tänka på det smittade håret, på det svidande ögat och resan med spårvagnen och långt borta någonstans fanns modern. Då började Masja att gråta och Nina blev tvungen att hålla fast henne så att hon inte skulle springa efter styvfadern ut i mörkret.

Den gamle portvakten började oja sig inne i skrubben.

– Ska ni inte komma då ungar, halvskrek han och fortsatte ojandet medan han stängde dörren om dem.

De hade fortfarande ytterkläderna på sig. Nina blev alldeles stel när hon såg den obäddade sängen och silverfiskarna som rörde sig runt slaskhinken.

Först verkade det som om portvakten trodde att flickorna skulle försvinna om han inte låtsades om dem, men till slut kunde han inte dölja sin irritation över att de stod där som två beläten.

– Ni kan väl inte bara stå där era olycksaliga ungar. Annars får ni ge er iväg!

Han hällde upp hett vatten i två glas och lade i några teblad.

– Kom här, sade han, kom här och sätt er så ska ni få te.

Masja gick fram till honom och lät honom ta av henne kappan och vantarna och innan hon tog emot teglaset hade hon satt sig hos katterna i sängen. När hon strök den ena över ryggen kände hon ryggraden som ett pärlband under den toviga pälsen. Katten hade rest sig upp och tryckte sig smekande mot henne, medan den kurrande trampade i filten. Då kom den andra katten också fram till henne med uppsträckt huvud och puffade henne i sidan.

Ibland fastnade katternas klor och rev ut trådar ur filten.

Nina ville varken ta emot teet eller äta av det hårda svarta bröd den gamle mannen plockade fram ur skåpet; hon hade sett de intorkade fläckarna i bordsduken, de smutsiga igenklibbade teglasen.

När katterna inte längre ville kela och en av dem fräste till mot Masjas alltför närgångna händer, och portvakten inte längre orkade med att låtsas som om han inte såg den andra påklädda äldre flickan stå anklagande och stirrande vid dörren, reste han på sig och gick fram till nyckelskåpet.

– Så Andrej Pavlovitj är er far?

Han vände sig till Nina.

– Ja, sade hon, fast hon samtidigt visste att han inte var det, på det viset –

Den gamle mannen sträckte sig på tå och nådde med möda upp till nyckeln.

Om det stämde, det herrn sagt, var det ju hans döttrar, men han korsade sig inombords flera gånger och hade helst önskat att det inte låg en rubelsedel i hans ficka, tyckte att allt var bättre, bättre för en timme sedan, innan mannen med paletån dök upp.

Lampan i hissen var trasig och de rasslade långsamt upp genom mörkret. Nina tryckte i ena hörnet, så långt bort hon kunde komma från mannens tunga andhämtning och visslande pipljud, ett ljud som fick henne att tänka på död, på den gamla köksan, som plötsligt mitt i ett skratt kunde börja hosta och hur barnen då alltid blev tvungna att lämna köket i all hast.

De kom ut i en lång och svagt upplyst korridor, där man kunde se dörr efter dörr i all oändlighet och där varje dörr hade en siffra.

Nina kontrollerade siffrorna; 12, 13, 14, 17. Hon vände sig om, men det var 14 och sedan 17.

De stannade utanför nummer 21.

Portvakten låste upp och följde med dem in, eftersom de inte kunde hitta knappen till takbelysningen.

Det lilla rummet var på något vis bekant, som ett eko långt bortifrån; de båda skinnfåtöljerna, det runda bordet med sin löstagbara svartmålade bricka, byrån, skrivbordet med stora inramade fotografier på dem själva och på modern, och faderns kavaj som hängde över en stol och lukten, lukten av pappans eau de toilette. Medan Nina gick från föremål till föremål avlägsnade sig portvakten, och flickorna hörde inte ens när dörren slog igen bakom dem.

Plötsligt vände sig Masja om och såg att den gamle mannen hade gått och hon rusade fram till ytterdörren, men den var låst utifrån.

– Pappa, sade Nina, pappa, men det var tomt överallt, det fanns ingen pappa, var de än tittade och då såg Nina hur det rann längs benen på Masja, samtidigt som hon själv kände hur något släppte, något blött och varmt rann ur henne.

Nina höll underbyxorna och strumporna framför sig, visste inte vad hon skulle göra av dem. Först tänkte hon kasta ut dem genom fönstret men knycklade istället ihop de skamfullt blöta och kalla kläderna och gömde dem under ena fåtöljen.

Nu hade Masja slutat gråta.

Båda var lika andäktigt tysta, som om de var i kyrkan. Och när Nina tog tag i Masjas händer och tvättade dem i handfatet sade hon ingenting, utan båda lyssnade samtidigt intensivt efter om någon skulle komma. En hostning från andra sidan väggen fick dem att tro att det kanske fanns någon som just nu lyssnade på dem.

Nu viskade de till varandra.

Det kändes konstigt att vara naken under den sträva yllekjolen och att inte ha några strumpor utan gå omkring barfota. Och det stickiga tyget skavde mot den blöta magen.

Nina gick bort till fotografierna igen och flyttade på dem, på bilderna av henne själv och Masja och pappan, så att de alla tre tittade beskyddande ut över rummet, men hon rörde inte fotografiet av modern.

De kröp upp i den obäddade sängen, men tordes inte ta av sig kläderna. Ändå kändes det tryggt att krypa in under lakanen med det välkända monogrammet.

Varje gång hissen gick låg de spända och tittade mot dörren, men rösterna försvann, spreds ut i korridoren.

Nu hade Masja somnat och efter att två gånger barfota ha gått fram till fönstret för att se efter fadern, somnade även Nina.

När hon vaknade var det mitt i natten och hon hörde hur någon försökte få upp dörren. Så plötsligt badade rummet i ett vitt elektriskt ljus och de såg hur fadern försökte hänga av sig sin rock. Han var berusad, kunde knappt stå på benen och fick inte syn på flickorna förrän han tagit av sig skorna och satt sig i ena fåtöljen.

– Pappa, sade Nina, men fadern var sig så olik; han såg på dem, men hans blick nådde först inte fram till henne, hans ögonlock var för tunga. Halsduken låg på tröskeln till hallen, överrocken hade glidit halvvägs nedför den andra fåtöljen och skorna och strumporna markerade vägen från ytterdörren fram till fåtöljen.

– Vad i helvete!

Fadern reste sig upp.

– Vad i helvete! upprepade han och Nina och Masja drog åt sig täcket.

Han snubblade först, lyckades sedan komma fram till sängen och föll tungt ner över dem med sin fräna andedräkt mellan sig och dem.

De hade nu krupit upp mot sänggaveln.

Han strök Nina över håret och hon tryckte sig in mot den vadderade väggen, tyckte fadern var överallt i rummet.

– Vem har släpat hit er?

Han fattade tag om Ninas axlar och hon viskade fram farbror Nikolaj – bort mot den starka spritlukten.

– Och er maman?

– Hon ska flytta.

Fadern släppte taget om hennes axlar: Ska de skiljas?

– Nej, farbror Nikolaj ska flytta också.

– Dom hällde ut vinet i slasken, sade nu Masja. Det var soldater…

– Bolsjeviker –

– Vi åkte hit med spårvagn.

Masja kom ihåg spårvägsfärden över isen, fältet med snö som nådde ända till himlen.

Hon pratade i ett.

Hon pratade nu när fadern satt längre bort och hans hy inte längre såg ut som om den vore spänd över ansiktet och ögonen orkade komma ut ur sin egen tyngd.

Men till slut kunde inte fadern sitta stilla.

– Att hon hatade mig så.

Han vände sig plötsligt mot dem: Ni kan inte bo här. Hur kan hon tro att ni kan bo här!

– Titta, sade han, titta, om jag lyfter upp min knytnäve så här, och han höll sin knytnäve framför sig, höll upp den mot rummet, samtidigt som han kisade; då kan man bara radera ut rummet.

– Gör det Nina, håll upp handen!

Och Nina höll upp sin hand och knöt den och försökte med kisande ögon att få rummet att försvinna.

Han fick plötsligt syn på gardinen, som Nina dragit isär och glömt sätta för.

– Jag har alltid gardinen för, sade han. Vet du varför?

– Nej…

– För att det här rummet inte är värdigt att synas av dagsljus. Vet du vad väggarna här säger till mig varje gång jag kommer hem?

Han riktade sig återigen till Nina.

– Nej…

–Var värd ditt liv! Är du värd ditt liv?

Han kröp upp mot Nina och den fräna andedräkten kom återigen emellan dem. Gör något, säger väggarna, gör något.

– Titta, sade han igen, titta, hur lätt det går att radera ut det här rummet.

Och han höll återigen upp sin knutna näve framför sig och den skräckblandade upplevelsen av att inte minnas vad han hade gjort tidigare på kvällen blandades med den lika plötsliga insikt som rymdes bakom hans knutna näve; att han var far, ett minne av varma och fuktiga händer, någon som hela tiden skymtade bakom kvinnors kjolar, bamsköterskors och guvernanters; någonstans, långt borta, hungriga stora ögon.

Maria Nikolajevna

S:T Petersburg 1914

Klockan var strax efter åtta på morgonen när Maria Nikolajevna hörde hissen sätta igång.

Det måste vara André.

Hon hade förbjudit tjänstefolket att använda hissen före klockan tio på morgonen. Och hon hade helst av allt sett att den stängts av. Men det var för svärmoderns enstaka besök den installerats och det kanske var just därför ljudet gick henne på nerverna. För att den påminde om svärmodern, om det ihåliga gnisslande ljudet från hennes rullstol, när hon med Olgas hjälp tog sig genom korridorerna för att inspektera sitt före detta imperium.

Andrés sovrum låg i anslutning till hennes, men det var någonting han ville, han skulle komma in på hennes rum. Hon kunde höra det på hans sätt att gå. Och vid det här laget visste hon att han alltid knackade samtidigt som han tryckte ned handtaget.

Försiktigt öppnade han den ena av de höga pardörrarna.

– Marusia…? Min älskling?

Först såg hon bara sedlarna i hans händer.

– Är du vaken? Jag trodde du sov.

– Har det hänt nåt…?

Hans röst lät annorlunda medan han sjönk ner bland kuddarna i soffan.

Han såg ut som en pojke där han satt och höll bunten med rubel i handen.

– Marusia, sade han och kom sedan fram till hennes säng.

Han luktade inpyrd rök och konjak.

– Det är trettiotusen, sade han och höll upp sedlarna framför ögonen på henne. Det här är trettiotusen rubel. Och jag fick dem på tre raka givar…!

Hon hade satt sig upp i sängen.

– Fattar du vad det innebär?

– Nej…

Hennes röst bar inte helt, utan hon viskade när hon mötte hans blick.

– Jag är bankrutt, sade han och fattade båda hennes händer, kysste dem.

– Men pengarna… alla pengar?

Han hade ju hållit upp en massa sedlar framför ögonen på henne.

– Du är bara ett barn, sade han. Du förstår ingenting. Och han fattade hennes händer, kysste dem igen.

Han hade ju lovat att sluta spela.

Hon visste inte vad som var värst. Det han gjorde. Eller det han lovade och aldrig höll.

– Älskade, älskade Maria.

Han lät rubelsedlarna falla ner över sängen och de lade sig i drivor, fastnade i hennes hår.

– Jag fattar inte, sade hon. Du har ju pengar…!

– Älskade, älskade Maria, sade han och kröp upp i sängen. Du förstår ingenting. Och jag vill inte att du ska förstå någonting.

– Har vi inga pengar…?

Han hade fortfarande skorna på sig, och medan han försökte sparka av sig dem ville hon ha ett svar och lyfte bort hans händer från sin kropp.

– Har vi inga pengar, André?

Hennes röst lät alltmer mekanisk.

– Men de här pengarna, fortsatte hon. Är de inte dina? Det är ju massor med pengar här.

Men till slut somnade han med kläderna på.

– Andrjusja, sade hon och strök honom över pannan, men han sov redan djupt och hon lossade på hans kläder, fick av honom skorna.

Hon visste inte vad hon skulle göra med alla rubelsedlar som låg överallt, i sängen och på golvet.

När pengar blev så synliga blev de också så flyktiga. I de sedan generationer fullproppade salongerna, saknade rikedomen prislapp. Den bara var.

Bara Andrés sätt att räkna sedlarna hade skrämt henne. Det man kan räkna har också ett slut. Om det är trettiotusen, trehundratusen eller en miljon…

Sedlarna, sedlarna som fallit ner över henne, som sopor…

Själv hade hon aldrig tidigare sett så mycket pengar. Betalade, det var det alltid någon annan som gjorde.

Hon tog på sig morgonrocken i det utkylda rummet. Det gick inte att låsa dörren. Inte bara Olga, utan vem som helst skulle kunna komma in. Först lade hon sedlarna och checken under Andrés kläder. Men där skulle tjänstefolket komma åt dem. Sedan, när hon stigit upp och Andrej fortsatte sova. Om de skulle få för sig att hänga upp kläderna. Och han skulle säkert sova hela dagen. Det gick inte heller att stoppa in dem i byxfickorna eller i smokingjackan. Det var för många sedlar.

I skorna?

Inte om de skulle putsas.

Hon stod där på golvet med pengarna, som om hon skulle stått mitt på Nevskij Prospekt med familjesilvret i händerna.

Plånboken! Hon hade bara inte tänkt på den.

Hon hade aldrig tidigare någonsin drömt om att öppna makens plånbok. Hon blev än mer uppjagad när hon såg att han verkade ha minst lika mycket pengar till i plånboken. Plötsligt insåg hon med vanmakt att hon inte förstod pengars värde – pengars värde i relation till det liv de levde. Men André hade den senaste tiden enbart pratat om pengar. Och ju mer han pratade pengar, desto tydligare framstod prislapparna på allt i deras omgivning. En dag hade han pekat på ett av av bordsuren i matsalen och sagt att ett liknande ur sålts på en auktion i Paris för tusentals rubel. Från och med det ögonblicket kunde hon inte se pendylen utan att tänka på att ett liknande hade sålts på en auktion i Paris…

André sov djupt, skulle inte vakna förrän till eftermiddagen.

Hon kände hur hon darrade på händerna när hon återigen tog fram hans plånbok. Den var ju sprängfylld med sedlar. Han skulle inget märka. Hon hade inte ens tänkt tanken tidigare. Hon stod med ryggen mot honom, medan hon plockade på sig av de skrämmande stora sedlarna.

Klockan var bara halv nio och fortfarande darrande i kroppen lade hon sig ner på sängen, bredvid André.

Det var någonting hos Andrej som alltid oroat Maria Nikolajevna, som oroat henne från första ögonblicket de träffades på strandpromenaden i Biarritz. Hon skulle snart avsluta sina studier i franska vid Sorbonne och hade åkt ner till Rivieran för att ta farväl av Lily och Bobbie, som hade stöttat henne under den här tiden och som också de var nära vänner till prinsessan Jelena Alexandrovna, Smolnyjs rektor och den föräldralösa Maria Nikolajevnas mecenat och högsta beskyddare.

De hade som vanligt tagit sin eftermiddagspromenad när en av damerna i sällskapet uppmärksammade den unge furst Kozlovskij.

Han hade slagit sig ner på stranden, tagit av sig skorna och satt nu och grävde med händerna och så fyllde han kängorna med sand och lät den sedan långsamt rinna ut i vinden. Det var blåsigt och pustar av sand kom att damma över de förbipasserande.

– Kan ingen stoppa den där tokdåren till ryss, sade Bobbie, upprörd över hur den ryska kolonins anseende stod på spel.

Det var en ren impuls från Maria Nikolajevnas sida att följa med den uppretade Bobbie, medan de övriga damerna förskräckt dröjde sig kvar uppe på strandpromenaden.

Det hade bildats en hel folksamling som istället för att gå undan stod och borstade av sig medan de kommenterade den tokige ryssen.

– Vad håller ni på med, sade Bobbie, medan han försökte få Andrej att sätta på sig skorna igen. Förstår ni inte att ni skämmer ut er. Och inte bara er själv, utan även oss andra ryssar.

– Ryssar. Oss andra ryssar! Ryssland! Vet ni vad Ryssland är, hade Andrej frågat. Nej, hur ska ni kunna veta det.

– Och det vet ni förstås!

– Ett tukthus.

– Ja, om man går på som ni förstår jag att tukthus är det första man tänker på.

– Ryssland, hade Andrej fortsatt. Vet ni vad Ryssland består av?

– Det är väl onödigt för mig att svara på. Ni vet väl redan svaret.

– Ryssland, Ryssland består av etthundratrettio miljoner fångar och en miljon fångvaktare. Vet ni vad bara herr von Plevhes livvakt kostar?

Men nu var inte Bobbie intresserad längre av att stå och munhuggas med den berusade fursten.

– Res på er, sade han, men sätt på skorna först.

Då som först fick Andrej Pavlovitj syn på Maria Nikolajevna, som under tiden hållit sig i bakgrunden.

– Ska ni inte presentera mig för damen här?

Andrej Pavlovitj höll på att sätta på sig skorna och Maria Nikolajevna vände sig bort, generad av det nu plötsligt så intima i situationen. Människorna borta på strandpromenaden var redan skingrade och hennes väninnors ansikten skymda under parasollerna.

Innan Bobbie hunnit leverera någon ny nedlåtande sarkasm förekom hon honom; Maria Nikolajevna, Maria Nikolajevna Knjazievskaja presenterade hon sig och Andrej som nu kommit på fötter fann sig snabbt, rättade till kläderna och håret och med en bugning kysste han hennes framsträckta hand.

Hon kände väl till familjen Kozlovskij, men hade bara träffat brodern Vsevolod på en av de tillställningar som grevinnan Suvalova höll i sitt palats på Fontanka. Andrej Pavlovitj var yngre, längre och blond, var slätrakad och han mötte hennes blick; den förut sluddrande och slängigt apatiska figuren hade plötsligt stramat till sig, fått liv. Bobbie kom av sig, fattade Maria Nikolajevna under armen och de tre gick upp från stranden som den självklaraste sak i världen, som om de alltid känt varandra, och kom så fram till den förvånade gruppen kvinnor bakom sina viskande parasoller.

Dagen därpå for Maria Nikolajevna tillbaka till Sorbonne.

Hon skulle inte glömma Andrej; hans desperata gestalt där på stranden i Biarritz, hans skrämmande och osammanhängande prat om Ryssland. Och så hans oförblommerade uppvaktning. Hans konversation på väg tillbaka till Bobbies och Lilys villa.

Hon hade hittills sett allting som en lek; vad var studierna på Sorbonne om inte en fortsättning på vistelsen på Smolnyj? Hon delade rum med samma slags flickor, var lika övervakad i Paris som i S:t Petersburg. Att hålla sig undan var en lek, att ha hemligheter. Att vara prisad för sin skönhet.

Väl i S:t Petersburg hade leken fortsatt.

I Paris hade hon fortfarande känt hur prinsessan och Smolnyjs lärarinnor följde varje hennes göranden. Dörren till buren hade stått öppen, men hon hade inte tänkt på det. Det var först i Biarritz hon hade uppfattat sig själv som en ung kvinna och sett hur andra unga kvinnor och män var inbegripna i kurtiser, handgripligen, inte som i en het febrig fantasi på Smolnyj.

Och hur många gånger hade inte hon och Lily åkt förbi Kozlovskijs palats vid Fontankakanalen…

Hon låg kvar någon timme i sängen innan hon ringde på Olga, som automatiskt tittade bort när hon fick syn på den sovande Andrej. Hon ställde fram tofflorna och började plocka i ordning Maria Nikolajevnas kläder. De hade redan bestämt kvällen innan vad hon skulle ha på sig och vilka smycken hon skulle bära.

Maria Nikolajevna avskydde morgnar och det var uppgjort dem emellan att Olga helst skulle vara tyst, inte ställa några onödiga frågor, om möjligt inte ställa några frågor överhuvudtaget.

Solen sken in i det stora vitkaklade badrummet.

– Det här badrummet får mig alltid att tänka på sjukhus, sade Maria Nikolajevna högt rakt ut till väggarna.

Olga svarade med att ta ett tag hårdare med kammen, men med ett mjukt anslag och fortsatte sedan att varsamt kamma ut hennes hår innan hon sköljde det i ett lätt parfymerat vatten och tvingade in det våta håret mellan vågkammarna, så att de pussade varandra som Nina sade en gång när hon för ovanlighetens skull fick följa moderns toalettbestyr.

Hon reste sig upp, drog in magen när Olga andades henne i nacken medan hon vant knöt snörlivet, och Maria Nikolajevna vände sig självmant om, men vek undan ansiktet, orkade inte ha någon så inpå sig, så tidigt på morgonen. Hon låtsades inte märka det, men blev alltid illa berörd när hon kände hur sträva Olgas händer var mot det tunna ripssidenet. Hon hade tagit upp det tidigare, men Olga började alltid gråta och jämra sig över sin mor, tydligen övergiven av alla här i världen utom av dottern Olga.

Maria Nikolajevna satte sig ner på en stol, i en ö av vitt kakel och solsken och drog själv på sig silkesstrumporna, kunde inte låta Olga fortsätta att rispa. Hon höll upp ena benet mot badkarskanten, så att hon tydligare kunde granska de rundstickade strumporna.

De skulle ut till Krestovskij efter lunch och sedan bli tvungna att åka direkt till bjudningen hos prinsessan Jelena. Hon och Olga hade visserligen bestämt att hon skulle ha enkel blus, kjol och jacka, men Maria Nikolajevna stod och höll i ensemblen av yllemuslin och föreställde sig klädd så bland ambassadörsfruarna på tebjudningen. Hon lät Olga plocka fram en eftermiddagsklänning istället, höll den framför sig med ena handen och tunnbandstunikan i den andra, medan hon undvek att komma åt vågkammarna.

– Klänningen, sade hon till Olga. Det får bli klänningen!

Olga knöt hennes snörkängor medan hon kunde se rakt ner i hennes grova, gråsprängda hår, men ingenting uppvägde så mycket som Olgas tysta samförstånd; bara en blick räckte för att de skulle förstå varandra. Ingen var henne så nära som Olga.

Så vände hon sig mot sin egen spegelbild och hon visste att Olga tyckte att hon använde för mycket puder, men nöjd, ja i alla fall inte missnöjd med sitt utseende strök hon på sig parfym från flaskan med Joy. Från Jean Patou.

Hon hade gjort upp med Ivan Bykov om att först åka via Lily. Hästpolon började inte förrän efter lunch och under tiden gick hon förbi barnkammaren, men Natasja, en bondflicka från Tarchovka, satt och ammade Masja framme vid fönstret. Trots Maria Nikolajevnas ideliga påpekanden hade hon inte klätt på sig ännu och ena bröstet var blottat; hon satt med håret utsläppt, och flickans blandning av madonna och professionell hetär från Vladimirklubben fick henne att stänga dörren, upprörd, äcklad.

Men Natasja och Ninas guvernant hade förstås genast funnit varandra. Och Ninas egen amma var redan som en familjemedlem.

– Det var länge sedan hon förlorat kontrollen över familjen.

Zulamit satt tillsammans med Nina ute i burspråket mot kanalen.

– Mamma, ropade Nina och reste sig så häftigt att boken ramlade på golvet.

– Ma petite, ma cbère petite! Ma belle!

Maria Nikolajevna lyfte upp Nina och kysste henne på båda kinderna, men Nina höll om henne så hårt att hon blev tvungen att lösgöra sig från henne.

– Calme, ma petite, calme!

– Ninotjka är bättre nu. Hon har slutat hosta.

– Så min lilla, lilla älskling är frisk nu?! Vad läser ni?

– Om Jemelja och gäddan.

– Jemelja, den rackarungen!

– Det är den enda saga hon vill höra just nu. Jag vet inte hur många gånger jag har läst den.

– Vasilisa, finns Vasilisa i boken?

– Ja, sade Nina.

Zulamit räckte Maria Nikolajevna den stora sagoboken med förgyllda läderpärmar.

– Vasilisa, den sköna. Det är du det, ma chèrie. Annars tycker jag ryska sagor är så fruktansvärt tråkiga.

Maria Nikolajevna hade vänt sig till Zulamit: Är de inte? De handlar bara om gubbar och gummor, om rävar och tuppar och getter och alla har ihjäl varandra. Det är synd. En saga som skulle kunna innehålla så många dimensioner.

– Ninotjka älskar H.C. Andersen.

Zulamit hade velat utveckla samtalet men Maria Nikolajevna strök henne bara uppmuntrande över kinden, orkade inte fortsätta att diskutera.

Zulamit hade som vanligt sitt mörka, tjocka hår samlat i en knut i nacken. Hon hade redan börjat lära Nina läsa och skriva och i barnkammaren fanns en stor griffeltavla där Nina textat MAMAN JE T’AIME med stora runda bokstäver.

– Jag och Lily ska ut till Krestovskij, sade hon. Jag kanske blir sen, men ni går ut som vanligt idag med barnen. Du och Natasja. Jag tror att det blir fint väder trots allt. Ja, adjö då min älskling, sade hon och lyfte upp Nina och lät henne sniffa i rävboan.

– Och för guds skull påminn Andrej om konsertbalen ikväll hos Putiatins!

Ute på Nevskij var trafiken öronbedövande. Maria Nikolajevna lutade sig bak i sätet, fick alltid en känsla av att spårvagnarna åkte rakt mot bilen.

Hon fascinerades av Ivan Bykovs sätt att köra; i kurvorna följde händerna med den blanka ratten, gled över varandra, elegant som om han ensam spelade dubbelhändigt på piano. Till och med hans öron, hans öronvalv, var välskapta och de svarta ögonfransarna så naturligt långa som hon aldrig tidigare sett hos en man.

Hon visste att han kunde se hur hon iakttog honom.

Och ibland möttes deras blickar i backspegeln.

De stannade utanför Nevskij 39 och Ivan Bykov gick upp för att hämta Lily och hon lutade sig bakåt, in i det skyddande halvmörkret, orkade inte möta alla barnansikten som dök upp utanför bilrutan och tidningspojken som till och med knackade på rutan, ihärdigt, medan han flinande pekade på sin bunt med Peterburgskije Vedomosti, Petersburgs Nyheter.

I Bobbies lag var, förutom Bobbie själv, Teddy den ende civilisten. Trots solen var det kallt och Maria Nikolajevna och Lily småfrös, knöt händerna i muffarna och ibland när någon ryttare kom för nära stänkte det upp färsk jord och illskrikande av förtjusning backade de tillbaka från lukten av löddrande hästar.

Lily bar en vit, florklädd hatt och hennes kappa var hellång och uppseendeväckande ljus, med en sjalkrage av sobel.

Bobbie var så nära att Maria Nikolajevna kunnat röra vid honom, när han nästan halvliggande längs med hästens flank passade över bollen till Ted, som stannade, tvärvände och så lyckades svinga klubban och med ett smällande hårt ljud förvåna det andra laget med att passa över bollen till Boris, som med sin frustande häst var högst upp på motståndarsidans planhalva.

Var det inte Bobbie som sade att Nikolaj Kapsov var en vinnare?

De hade träffats på en bjudning och mannen med det bondska efternamnet hade öppet flirtat med henne. Han var tio år äldre, mörk, grovt byggd. Han är chefsingenjör vid Siemens, hade Bobbie viskat åt henne. Idag är det ingenjörsvetenskapen som gäller. Inte furstetitlar. Han äger hus, massor av hus, fortsatte Bobbie och hon hade leende och osäker försökt möta Nikolaj Kapsovs blick.

Lily jublade.

Det var Bobbies och de andras sjunde mål.

Egentligen var Lilys kappa för iögonfallande och hennes mun för röd och hennes kropp för stor.

Det andra laget med enbart livgardesofficerare från Krasnoje Selo hade bara lyckats med att göra ett enda mål.

Ibland duckade Maria Nikolajevna instinktivt, rädd att få den hårda träbollen i huvudet; det ven genom luften och de dundrande hovarna och männens vrålande tjut fick själva marken att slitas upp i fräna tovor.

– Ted! Ted! It’s insane. It’s crazy!

Lily var så ivrig att hon viftade med parasollet och muffen låg kastad i det nedtrampade gräset.

Senare vid prisutdelningen steg storfurst Michail ut på planen och sedan han lämnat över prispokalen till Bobbie, höll Maria Nikolajevna och Lily på att vika sig dubbla av skratt åt det lustiga ljudet när alla de närvarande klappade i händerna med sina handskar på. De hade inte tänkt på det förut, men ljudet lät så ynkligt och dämpat. Och genast sögs det upp av vinden i de nyutsprungna björkkronorna.

Bobbie red sitt segervarv.

Nikolaj Kapsov skulle ändå inte passa in här, tänkte hon. Eller skulle han?

När Bobbie passerade hustrun och Maria Nikolajevna höll han ner pokalen så att de bättre skulle kunna se, men vad de såg var hur deras ansikten och hattar och näsor blev ihopklämda, avlånga och mässingsfärgade mot en lika mässingsfärgad majhimmel.

Var det inte så de såg ut? Just så!

De började skratta samtidigt och medan Bobbie sårad red bort mot de andra i laget fortsatte de att skratta, återigen nästan dubbelvikta. Den gamla furstinnan Mesjtjerskaja spände upp sitt svarta parasoll och med en ogillande min stödde hon sig på sin sällskapsdam, som inte heller hon tordes göra något annat än att vända sig bort från dem; två hysteriskt skrattande inte alltför unga kvinnor.

Maria Nikolajevna såg plötsligt Andrej framför sig, med sedlarna i handen.

Vad höll på att hända?

Prinsessan Jelena Alexandrovna hade alltid sina eftermiddagsmottagningar i sin privata bostad på Smolnyj, i den södra flygeln, och sedan de lämnat sina visitkort ropade den livréklädda pagen upp deras namn: Furstinnan Maria Nikolajevna Kozlovskaja! Grevinnan Lidja Andrejevna von Malenkov!

En ung flicka, en av eleverna från avgångsklassen, kom fram till dem och lotsade dem tafatt fram till Smolnyjs gamla rektor. Fast det var flera år sedan Maria Nikolajevna gick på Smolnyj och hon personligen inte kände några av eleverna, kunde hon alltid med detsamma se vilka dessa var, även om några av gästerna var i samma ålder; det var de skygga sidoblickarna, magnetfältet mellan flickorna och deras högsta beskyddarinna.

Själv hade hon bara varit tretton år när prinsessan första gången bad henne närvara vid en eftermiddagsmottagning. Och det var prinsessan som såg till att hon fick behålla sin guldmedalj då en av hennes klasskamrater hade skvallrat på henne, rapporterat att Maria Nikolajevna sagt att hon tveklöst skulle sälja sin guldmedalj om hon behövde pengar. Uttalandet var ett reglementsbrott som skulle ha kunnat få henne relegerad.

– Ni är en av institutets bästa elever, hade Jelena Alexandrovna sagt, ni är föräldralös. Smolnyj är ert hem och guldmedaljen insigniet för våra familjeband. Detta heliga insignium vill ni sälja. Som om man skulle kunna sälja ett löfte. Som om man skulle kunna sälja sin vigselring på gatan!

Maria Nikolajevna hade inte fallit i gråt, hade inte kastat sig för hennes fötter och ödmjukat sig och kysst prinsessans klänningsfåll eller ens hennes hand.

– Jag ångrar att jag sade så. Det var bara på skämt, men om…

– Men om, om vadå, Maria Nikolajevna?

– Om det skulle bli svält, om jag ingenting hade att äta, om det enda jag ägde var denna guldmedalj…

– Ja…?

– Skulle inte prinsessan sälja…?

– Nej. Man säljer inte sin heder. Om jag inte hade lärt känna Marias föräldrar. Om jag inte hade träffat general Knjazievskij… Gå, hade hon sagt. Och jag vill aldrig mer höra Maria prata på det här viset.

Och Matia Nikolajevna hade fått behålla sin medalj och prinsessan lät till och med Institutet bekosta hennes studier vid Sorbonne.

Att assistera under mottagningarna var egentligen ett slags slutprov, men alltsedan hon var tretton år fick hon vara med så ofta att hon till slut närvarade enbart i egenskap av sig själv.

Maria Nikolajevna hade knappt uppfattat vad den blyga flickan sade att hon hette och det var med viss kyla hon lät denna bortkomna varelse leda dem fram till prinsessan, som numera helst presiderade sittande.

– Maria Nikolajevna!

Jelena Alexandrovna var utom sig av glädje, men hade inte ett ord till övers för den nyblivna grevinnan Lily von Malenkov, även om det var tredje gången Lily följde med till Smolnyj.

Den åldrade Jelena Alexandrovna, alltid svartklädd, sträckte fram sin hand mot Maria Nikolajevna, medan hon knappt vände sig om mot Lily när hon lät även denna kyssa sin lilla leverfläckade och briljantprydda hand.

Hon frågade ut Maria Nikolajevna om barnen och maken och för ett ögonblick fick hon lust att säga att hon inte förstod någonting av vad som hände mellan henne och Andrej.

Maria Nikolajevna och Lily slog sig ner bredvid den gamla prinsessan och Maria Nikolajevna visste exakt hur länge de kunde sitta, innan Jelena Alexandrovna resolut släppte dem med blicken och med ett leende uppsökte någon annan, och de båda kvinnorna förenade sig med det övriga sällskapet i väntan på att Smolnyjs avgångselever skulle börja servera dem te.

Det var för det mesta alltid samma damer på dessa bjudningar, mest representanter från Petersburgs högadliga familjer, men ytterst sällan någon från den lilla kretsen kring tsarfamiljen.

Även om tyskan som tsaritsan kallades var det allmänna samtalsämnet på storfurstarnas fester, bevarade Maria Nikolajevna sitt eget alldeles speciella minne av kejsarinnan Alexandra. En gång hade hon dykt upp på en av Jelena Alexandrovnas mottagningar. Det hade genast spritt sig en dyster oro bland gästerna och de assisterande flickorna var hysteriska. När den blyga kejsarinnan anständigtvis inte längre kunde uppehålla Jelena Alexandrovna, hade Maria Nikolajevna på prinsessans enträgna begäran låtit sig presenteras och på flytande tyska bedyrat sin kärlek till Heine. Två dagar senare hade hon blivit utbjuden till Alexanderpalatset i Tsarskoje Selo. En ytterst ovanlig gest, eftersom kejsarinnan nästan uteslutande använde Vinterpalatset för audienser och mottagningar. De hade suttit i ett mindre rum, helt modernt möblerat med engelska möbler från Maples i London och med stora grupper av palmer i krukor direkt på golvet.

Eftersom tsaritsan hört sig för om Maria Nikolajevna och fått veta att hennes största intresse knappast var den tyska litteraturen, utan den franska, hade hon gett henne en utgåva av La Fontaines fabler, i ett helfranskt band, och de båda hade obehindrat klarat av en konversation på franska. En dag senare dök en hovlakej upp på skolan och överlämnade den tekopp hon druckit ur dagen innan. Och i koppen, under en handskriven hälsning, låg ett smycke i kamé, visserligen enkelt, men gjort på Fabergé.

En av flickorna serverade på engelskt vis varma scones med marmelad. Det var en gåta för Maria Nikolajevna hur denna flicka kunnat gå flera år på Smolnyj utan att ha minsta aning om hur man beter sig; hon gick omkring och såg ut som om hon var rädd att tappa allt hon höll i och på ett nästan genant vis undvek hon att bli inbegripen i samtal med de engelska och franska gästerna.

Tiden på Smolnyj var Maria Nikolajevnas hittills största triumf. Hennes skönhet prisades redan när hon var barn, men på Smolnyj fick hon sin slutgiltiga bekräftelse. Ingen av flickorna i hennes klass eller på hela Institutet kunde tävla med henne. Ingen hade längre, mer glänsande hår, ingen kunde föra sig som hon, kunde bara upp ett förkläde som om det vore en aftonklänning. Och hon hade haft lätt för sig i språk, i religion och musik och kände aldrig fruktan när hon framträdde med pianospel eller sjöng uppe på estraden på Smolnyj, flankerad av de båda jättelika kandelabrarna, där det elektriska ljuset fick kristallprismorna att skimra, att fortplanta sig till de stora kristallkronorna i taket. Förtröstansfullt tittade hon ut över balsalen med dess massiva pelare, där det längs väggarna satt officerare och storfurstar, men genom vänskapen med prinsessan Jelena Alexandrovna kunde hon frimodigt möta tsarens blick från det stora porträttet på andra sidan salen. Och nästan oförskämt oblyg debuterade hon bara femton år gammal på hovbalen i Vinterpalatset. Otålig och nyfiken hade hon ställt upp sig i konsertsalen tillsammans med ett hundratal andra flickor som nästan skakade av oro i sina första urringade aftonklänningar och som småviskade av fruktan, innan ceremonimästarinnan, furstinnan Maria Michajlovna Galitsyna, hade presenterat var och en av dem för den likaledes osäkra och rodnande tsaritsan, som till och med hade rodnande flammor ner på de bara armarna och bröstet, trots sitt juvelbesatta diadem och en klänning i så tjockt siden att den hade kunnat stå för sig själv.

Efteråt hade hon ohejdat lämnat ut alla detaljer om den förskrämda och tafatta kejsarinnan Alexandra. Det var året innan hon personligen blev utbjuden till Alexanderplatset och sedan dess hängiven tsarfamiljen.

Men då, då på balen hade hon ifrågasatt den blyga kejsarinnan, men hade sedan tveklöst och hungrigt tagit för sig av Nikolajsalens blänkande, släta parkettgolv, hade dansat i timmar, varit självutnämnt centrum bland blixtrande diamanttiaror, hade skrattat i spegelsalarna, där raden av utställda palmer aldrig tog slut.

Men i triumfen fanns också tryggheten, tryggheten när de höga järngrindarna stängdes om dem. Smolnyj, med alla sina långa välvda vitkalkade korridorer och sina hemliga rum och dörrar, hade blivit hennes nya hem. Hon kunde än idag minnas ljudet av lätta fötter över parkettgolven och det huttrande springet i marschled bort mot katedralen med sina blåa kupoler! Och skriken och skratten när någon ramlade omkull ute på den frusna Nevan, medan de andra fortsatte att åka skridskor i sina halvlånga svarta kappor, där det förhatliga vita förklädet alltid stack fram som en kant av grädde! Och träden som var höga och kala mot den vintergråa Petersburgshimlen. Och vart de än vände sig möttes de av höga järnstaket och i fönstren satt de mörkklädda lärarinnorna i vita spetskragar och följde varje deras steg.

Allt, allt var delar av en trygghet, så solid att en rastlös Andrés oro bara skulle kunna framstå som lockande. Och attraktiv.

Men Maria Nikolajevna blundade, lät nu minnet klippas av.

Det var eftermiddag och solen föll mjukt in genom fönstren, med dess blåa sammetsgardiner, föll över den ljust blåa aubussonmattan, de blåa tygtapeterna, de blåa sidensofforna med sina förgyllda karmar och ben.

Ingenting hade förändrats sedan hennes tid; de tyska potpurrikrukorna av fajans stod som alltid på konsolborden, medan samlingen med ägg från Fabergé måste ha utökats med några i cloisonné. De stod där blanka, inbjudande på sina små ställningar av trä. Hon älskade dessa lyckoägg, kunde aldrig få nog av de små precist utarbetade detaljerna; öppnade man favoriten i hennes egen samling av ägg fann man en kanin i rosa chalchedony sittande bland gracila grässtrån smidda i guld. Hon delade prinsessans förtjusning i små föremål och hennes senaste vurm var japanska netsuke. Hon kunde ägna hela eftermiddagar åt att gå runt bland antikhandlarna i Petersburg.

Denna hennes kärlek till miniatyrer var kanske en av anledningarna till att hon fortfarande förnyade möblerna i sitt dockskåp. Hon kunde formligen bli rasande om någon av döttrarna kladdade på glaset till dockskåpet och än mindre tillät hon dem att röra någonting i hennes alltid städade och pyntade små kabinett. Hon hade fått dockskåpet på sin femårsdag. Det var nästan två meter högt, ett helt palats med balsal och matsal och officersrum och vinterträdgård och på Smolnyj hade hon tillverkat små pappersblommor, som något blekta i färgen än idag fanns i hennes docksalonger. Hon hade inte ens visat dockskåpet för Lily, skulle aldrig kunna uthärda eller tillåta att någon uttryckte sig ironiskt eller skämtsamt om hennes leksakspalats.

Varför kom hon att tänka på det nu?

Maria Nikolajevna måste ha varit tyst alldeles för länge, för Lily rörde lätt vid hennes arm och de båda möttes i ett leende.

Ett av mina första minnen var luktleken.

Eller doftleken, parfymleken!

Och haren ovanpå kudden!

Varje kväll kom alltid mor in för att kyssa oss godnatt.

Och när mors klänning frasade extra och hennes skuldror var nakna och kalla och det gjorde rispande ont från hennes ringar, fick vi båda gissa vilken parfym hon använt. Jag lutade mig fram mot mors kind, men fick inte komma för nära, inte ha sönder frisyren. Jag kom ihåg de briljantinfattade kammarna. Hur safirerna kunde blänka till som knivseggar.

Mor hade försökt göra det lätt för oss. Alltid när hon frågade visste vi att det bara rörde sig om fyra dofter; Aprés Londées, Heure bleue, Vol de nuit och Dix.

Nina hade börjat ta lektioner i franska och redan innan hon hunnit läsa H. C. Andersens sagor kände hon till Guerlain, Jean Patou och Balenciaga. Och jag, jag var ju nästan två år yngre än Nina!

Vi lärde oss läsa av mors humör på hennes lukter.

Aprés Londées var tung kommer jag ihåg, höstlik, var granater, vinröd helsiden, Heure bleue var lavendelblått, var satin och silkessammet, var crêpe de chine och ovalformade stora turkoser, kantade med rosettslipade diamanter, och Vol de nuit svart chiffon och organza, små korta skratt och en snabb andhämtning och Dix var flor som mor och tant Lily leende vek undan, var vita, långa glacéhandskar.

Jag var alltid först, innan Nina ens hade hunnit särskilja lukten från mors uppsatta hår och blåa spända ögon, ropade jag APRÉS LONDÉES, men det var Nina hon först kysste på pannan, hur högt och hur snabbt jag än ropat.

Det var det att jag hade potatisnäsa och mina ögon var runda och stora som valnötter.

Jag liknade ingen i familjen Kozlovskij, allraminst den vackra Nina, men jag kunde läsa och skriva redan när jag var tre år. Jag satt alltid i rummet tillsammans med Nina och hennes franska guvernant och förvånade alla med att plötsligt en dag kunna tala bättre franska än Nina.

Men när även jag började delta i lektionerna var det ändå bara Nina som guvernanten hade ögon för.

Men Nina, hon frös alltid, tänkte alltid på något annat, kanske på fåglarna i bassängrummet. Eller på mössen i lådan under trappan.

Klockan var alldeles för mycket när Maria Nikolajevna steg ur bilen; ja, hon såg André titta ut genom fönstret på andra våningen.

I det ögonblicket längtade hon bara efter en sak, att få av sig kläderna, snörlivet, att få vila innan kvällens konsertbal.

Zulamit hade låtit Nina springa och möta henne och hon hörde hennes rop på mamma medan hon sprang nerför den stora svängda trappan. Nina och Zulamit mötte henne samtidigt, bara det att Zulamit tagit hissen och steg ur precis när Nina kom rusande över marmorgolvet.

– Mamma!

Nina sträckte upp sina armar mot henne, men hon gjorde sig fri, trött och irriterad över att aldrig få vara ifred.

– Hur ofta har jag sagt åt dig att inte springa nedför de här hemska trapporna!

Nina stod tyst och tafatt i sitt vita, nystärkta förkläde.

– En dag kommer du att snubbla och bryta nacken av dig!

Då började Nina gråta.

– Det var mitt fel. Jag hann inte få fatt på henne –

– Förlåt. Förlåt mamma.

Det var som om dotterns glädjeskrik nådde henne först nu, mamma hade Nina jublat av glädje, mamma!

– Äskling, älskling, sade hon, plötsligt övermannad av dotterns glädjeskrik och med ett helt nytt ansikte lyfte hon upp Nina och dansade runt med henne mitt på hallgolvet och höll upp henne mot den stora directoireljuskronan, vars kristaller böljade som kjolfållar. Men mitt i dansen, med Ninas hår genomlyst av det elektriska ljuset, blev hon illamående, fick yrsel av det höga taket, av att de snurrat runt, runt alltför fort och hon räckte över Nina till Zulamit.

Jungfrun kom fram och hjälpte henne av med pälsen och hatten, men hon ville inte fråga om Andrej varit hemma hela dagen. Hon skulle åka direkt upp till Olgas rum, för att kontrollera om hon hämtat ut smyckena på banken. Och om Olga visste något mer. Om det hade kommit några andra meddelanden.

Egentligen var det ett kaos i huset. Tänk om alla utom hon visste…!

Hon fick för ett ögonblick syn på sin egen spegelbild i hissen; hon måste plocka ögonbrynen. Det började se groteskt ut. Hon måste genast be Olga plocka hennes ögonbryn. Och hon var blank i pannan.

Hade hon sett ut så, hela tiden på Smolnyj?

Att inte Lily påpekat något. Så väl som de kände varandra. Och en ilning av misstänksamhet sved i ögonen.

Hon fick inte hetsa upp sig.

Så fort hon steg in i detta hus hetsade hon upp sig.

När hon kom ut ur hissen gick hon förbi Zulamits rum där Nina skrivit sin kärleksförklaring till henne på svarta tavlan. Och av en lätt snarkning inifrån Masjas rum förstod hon att antagligen både Natasja och Masja sov middag. Hon skyndade vidare, förbi stängda dörrar innanför vilka liv utspelade sig, liv som för var dag förändrades och blev henne alltmer främmande. Förr kunde hon vistas hela dagar i huset, ge sig tid att följa ljusets skiftningar, vara med och planera måltiderna och veckans inköp och hon ägnade timmar åt läsning.

När slutade hon med det?

Då var Nina liten och ibland följde hon med barnsköterskan och kunde sitta i timmar på någon parkbänk i Sommarträdgården med en bok bredvid sig. Då var Nina lika gammal som Masja… Nu for hon och flängde från det ena till det andra. Hon och Andrej umgicks mest i baksätet i bilen när de åkte mellan olika evenemang.

Hon öppnade dörren till Olgas rum, utan att knacka. Olga satt och sydde och när Maria Nikolajevna kom inskyndande höll hon triumferande upp skrinet med Winstonensemblen.

– Oh, rara, rara, söta Olja.

– Vad är det mitt barn?

Men Maria kunde inte få fram ett ord, bara grät, medan hon lät sig omfamnas av den tröstande, gamla kvinnan.

Hon sänkte sig långsamt ner i det heta, ångande badvattnet som fick hennes hud att knottra sig, och hon rös av välbehag. Det rann små rännilar längs med det immiga kaklet och det vita, kala rummet verkade mindre nu, när det slöt sig kring hennes kropp.

Hon hörde hur Olga ordnade inne i hennes rum. Hon hade antagligen plockat fram klänningarna.

– Får jag se, ropade hon. Olja kom hit!

Och Olga öppnade dörren till badrummet. Den drygt femtioåriga kvinnan var lika lång som Maria Nikolajevna och kunde trots sin ålder klä sig i hennes klänningar. Hon var den perfekta provdockan, med sin smala, ja nästan gängligt könlösa kropp.

Olga var uppspelt, som ofta vid sådana här tillfällen. Och Maria hade lika roligt åt att se henne med putande röda läppar och matta, pudrade kinder.

Dörrarna till deras rum var låsta och hon kröp tillbaka ner under skumtäcket.

Olga gick runt på badrumsgolvet. Det måste ha tagit henne en evighet att göra sig i ordning. Även om hennes bröst var tunt och hennes hals smal fick diamanterna henne att strålande och självklar uppfylla rummet och klänningens tunna svarta silkessammet smekte bort allt det knotiga, allt det sträva som fanns i hennes längtande kvinnokropp.

– Vi bryr oss inte om de andra, sade Maria Nikolajevna, när hon såg att Olga hängt fram både den cerisefärgade i chiffon och den malvafärgade.

Den cerisefärgade skulle bara se vulgär ut till den vita isskimrande diamantensemblen och den malvafärgade, den i organza, skulle te sig intetsägande. Då skulle hon likaväl kunna använda moderns pärlcollier.

– Vi tar den här. Får