Ut till öarna

By Björn Collarp

En man tar Waxholmsbåten ut till öarna mitt i vintern. Han vill komma undan från sig själv. Från situationen han befinner sig i. Han blir kvar på öarna i flera månader, men kommer något att ha ändrats när han återvänder hem? Ut till öarna är en novellsamling av författaren och dramaturgen Björn Collarp som kretsar kring människor i olika ytterlighetssituationer. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726992076

Book preview

Sergio

Han hade stått utanför deras sängkammare och hört hur de pratade om honom och modern: Hennes brev är så förvirrade, hade fastern sagt. Jag borde inte läsa upp dem för honom. Egentligen borde han komma bort från hela den här miljön. Labil, sa hon. Han är så labil. Jag orkar knappt med honom. Vad jag än gör så blir det fel.

— Jag vill ha mammas brev!

Han slet upp dörren.

— Så du har stått och lyssnat!

Fasterns hår var nedsläppt och hon gömde sig förskräckt i lakanet.

— Nej!

Gabriel Parson reste sig upp. Han hade bar överkropp och hängslena dinglade vid låren.

— Varför säger du nej, sa han, när jag vet att du har stått och lyssnat.

— Det är mitt brev. Jag vill ha det!

Och han ryckte till sig brevet och sprang därifrån.

Hans eget rum låg bredvid föräldrarnas.

Han gick in och la sig på moderns säng, på det svala mörkröda överkastet. Fortfarande luktade det mamma, men när han tog fram kudden var det nytt kuddvar, strävt och stärkt.

Han ville spara på brevet, fördröja känslan av moderns närvaro.

Det senaste året hade de bara träffats vid några tillfällen; hektiska veckoslut då modern vitklädd och skrattande ständigt rökte. Och då hennes kinder var brännheta under pudret och ögonen mörka, oroliga.

Hon var från Tyskland. Den där tyskan, som hans faster sa.

I våras hade hon vid ett tillfälle bott i det lilla huset ute i trädgården tillsammans med en sköterska.

Han hade inte fått störa henne. Det är nerverna, hade fastern sagt. Hennes nerver är i olag. Men trots stränga order hade han inte kunnat låta bli att gå dit. Den röda jordstigen var kantad med meterhöga kaktéer och de brandgula liljorna stod som långbenta fåglar i halvmörkret. Han hade vänt sig om flera gånger, varit rädd för att modern rasande skulle dyka upp någonstans mellan eucalyptusträdens flagnande ljusa stammar.

Det var den gången han fick halskedjan. Framför det lilla huset i trädgården fanns ett marmorbord och innan de satte sig ned hade hon torkat ren bordsskivan från det röda dammet.

Hon hade vecklat upp guldkedjan ur en massa silkespapper.

— Du får inte dö, hade han sagt, men hon hade bara skrattat åt honom, lova mig det hade han sagt och hon hade skrattande lovat honom det, men inom sig visste han att det berodde på honom om hon skulle dö eller inte. Det var därför han offrade frukt och blommor ute på vägen. Det rös i honom när de köttiga blommorna och skaften mejades ner och krossades under bildäcken.

Hon hade lovat att de skulle resa till Azorerna. Bara hon och han.

Han visste att när det var fullmåne nådde ljusgatan över havet ända fram till Azorerna.

I sina brev hade modern berättat om dessa öar. Hur grönskan sköt upp ur den lavasvarta jorden, hur moln ständigt svepte in öarnas skogsklädda berg. Och innan portugiserna kom dit var det stormfåglarna som regerade över de utslocknade vulkanerna och kratersjöarna. Han fantiserade om hur de cirklade runt i luftrummet och vakade över de andra fåglarna som hade byggt sina bon på stränderna och i skogarna.

Men så kom då fastern med det gråsprängda håret stramt uppstruket och hon satte sig ned bredvid honom på sängen. Utan ett ord tog hon ifrån honom brevet och började läsa högt:

"Min älskade lille portugis. Tyvärr kan jag inte komma hem i juli som jag planerade. Doktorn säger att jag inte är tillräckligt stark, ändå känner jag mig mycket starkare nu än förut.

Jag var inne i Würtemburg för några dagar sedan. Jag köpte en ny hatt. En sådan du tycker om, med ljust, vitt brätte.

Jag såg flera pojkar i Würtemburg som var i din ålder. Du förstår att det är svårt för mig att se dessa gossar utan att längta efter dig. Men jag vet att du är stark och att du förstår varför jag inte kan komma hem.

Jag såg en sådan lustig hund i parken idag. Kinesisk nakenhund kallas den. Jag tror inte du har sett något liknande. Man sa att det endast finns ett tiotal i hela Europa. Hunden är inte större än en cockerspaniel, snarare mindre och den saknar helt päls! Den har bara några albinovita fjun och huden är rosa och mycket het. Den ser ut som en solbränd tysk i Portugal! Jag undrar hur den stackars kraken ska klara den tyska vintern.

Och nu till det tråkiga igen.

Doktorn tillåter mig alltså inte att återvända hem förrän tidigast september, senast oktober. Jag vet att du kommer att bli ledsen, men jag vet också att du är stor nu och att du förstår.

Jag har också skrivit ett särskilt brev till pappa.

Du får inte glömma att jag fortfarande är alltför svag.

Hälsa faster Ana Maria och krama om henne från mig".

Han blev rasande.

— Mamma skulle ju komma hem i juli, skrek han. Du lovade att hon skulle komma hem i juli.

— Jag visste hur det skulle bli, sa fastern och reste sig upp.

Jag skulle aldrig ha läst brevet.

Och innan hon lämnade rummet låste hon in det bland alla de andra i sekretären.

Han sprang ut i galleriet och smällde igen dörren efter sig så att det ekade i hela huset.

Modern hade inte nämnt ett ord om Azorerna.

När han passerade tavlan — tavlan som föreställde en vitklädd pierrot häftigt omfamnande en svartklädd kvinna som han var övertygad om föreställde hans mor, skrek han:

JÄVLAR, JÄVLAR, JÄVLAR!

Han sprang fram och tillbaka i galleriet och varken Ana Maria eller Gabriel Parson kunde få honom tyst.

— Ni har lurat mig, skrek han.

Han darrade i hela kroppen.

— ERA JÄVLAR, skrek han. NI HAR LURAT MIG!

Gabriel Parson och Ana Maria hade skrattande och högljutt pratande alltmer tagit sig plats.

Det skar i honom. Deras skratt. Det måste vara tyst i huset, även om modern inte bodde där måste det vara tyst, annars kanske hon aldrig skulle återvända, då kanske hennes nerver skulle gå sönder. Då skulle de aldrig få göra sin resa.

Nu var det en månad sedan Gabriel Parson hade flyttat in i huset. Förut brukade han få följa med Ana Maria, när Gabriel bodde i Sintra. Sergio hade älskat att resa med den smalspåriga järnvägen. Medan det lilla tåget tuffade fram och ångvisslan lät sina väsanden bränna luften ovanför dem svepte den tjocka röken in cederträden nere i dalgångarna. Och de åkte genom bestånd av smala vajande bamburör som slog upp mot kupéfönstret.

Där i villan hade det inte heller funnits några barn och han hade bara hört vuxna röster från andra sidan de fuktiga murarna.

Nu bodde Gabriel Parson i ett rum åt gården, men efter varje besök i Sintra släpade han med sig nya koffertar. Luis Sergio hade sett hur hans ljusa kostymer hängde på rad inne i farmoderns gamla klädkammare. Men hans far verkade inte bry sig om det. Han var bara hemma under veckosluten. Resorna från kontoret vid Rua do Comercio ut till Fästningen som han kallade huset var för långa. För det mesta sov han över i lägenheten i Lissabon.

Vid middagen sa han ingenting, han teg trots att fastern och Gabriel Parson hade gjort sig till på alla möjliga vis.

Han dinglade med fötterna och försökte mellan varven att med ena tåspetsen nå stengolvet, det mjuka sammetslena stengolvet.

— Sitt åtminstone still, sa fastern. Om Rubén vore här skulle du få lämna bordet med en gång.

— Det är min pappa som bestämmer här i huset, sa han. Inte ni.

Han satt på ytterkanten av stolen och han tog av sig ena skon för att bättre kunna känna konturerna av bordets fot formad som ett lejonhuvud. Han kände de välbekanta refflorna som skulle föreställa morrhår och ögonen och den halvöppna munnen. Och manen var som en knagglig kullerstensgata.

Det var kallt i matsalen. Han var trött. Han ville sova.

Fastern och Gabriel Parson tronade på föräldrarnas plats. Tidigare hade de suttit längs med långsidan av bordet.

De brydde sig inte om honom längre.

De hade enbart ögon för varandra. Och han hörde inte längre vad de sa, han var så trött.

Plötsligt slog vinden upp det halvöppna fönstret.

Det hade regnat de senaste dagarna, varit storm och ljudet från bränningarna hade långsamt ätit sig in i allas huvuden, så att människorna till slut blivit som en del av havet.

När han låg i sängen på kvällen var det som om han vilade direkt på stranden, som han åter sköljdes upp i sängen med varje våg.

När han låg så i halvdvala hörde han fastern och Gabriel Parson viska i våningen under:

Vi måste döda honom.

Han hörde det tydligt.

Vi måste döda honom.

Han satte sig upp i sängen.

— Jag vill inte dö, viskade han, jag vill inte dö, men ljudet från bränningarna dränkte hans framviskade ord.

Och det drog ihop sig i bröstet på honom och han fick knappt någon luft.

Han satte för fönsterluckorna medan det hettade i tinningarna och lungorna fylldes av det oroligt framviskade mörkret.

Han måste ha somnat fastkilad i skräck.

Han väcktes av att någon ropade på honom: Sergio ropade fastern, Sergio. Du måste gå upp. Klockan är mycket.

Men han svarade inte.

Han ville inte dö.

— Sergio, var är du?

Hon fick upp dörren och den framflyttade byrån föstes åt sidan.

— Varför har du barrikaderat dig härinne, undrade hon.

Ljuset utifrån hallen stack honom i ögonen. Han knuffade undan henne. Hon följde efter och när han vände sig om stod hon där uppsvälld, med sina breda armar och det flåsade och pep ur bröstet på henne.

Hans far hade ofta påmint honom om fasterns dåliga hjärta; du måste tänka på det, sa han, att faster Ana Maria har svagt hjärta, så du får ta det lugnt och inte skrika.

Men alltid när hon var tillsammans med Gabriel så skrattade hon, kunde fnittrande hiva upp Sergio i luften och slänga runt med honom och säga att jag är kär, kär.

En gång hade han frågat fastern varför hennes hjärta var så svagt.

Då hade hon tittat på honom och så fört hans hand mot sitt hjärta: känn, sa hon, känn hur oregelbundet det slår.

Han hade velat dra undan handen, för hjärtat slog så förtvivlat oregelbundet och det var som om hennes andfådda hjärta ville byta plats med hans eget.

— Jag vill inte, hade han sagt och dragit undan handen.

Han hade sett på henne och kom ihåg hur hon förra veckan hade haft som blåa läppar, hur det hade kommit blåsljud ur bröstet på henne när hon andades.

— Varför ser du på mig så där, hade hon sagt. Barn, sluta.

Plötsligt hade hon slagit till honom, gett honom en örfil, men ångrat sig och ropat honom tillbaka.

— Du bryr dig bara om Gabriel Parson, hade han skrikit.

— Det gör jag inte alls. Sergio kom hit.

Men han ville inte. Istället ville han att modern skulle komma hem, skulle komma hem från Tyskland.

— Nu när jag äntligen har träffat en man. Sergio. Hon torkade hans tårar. Du ska inte bara tänka på dig själv. Det räcker med att din mor bara har tänkt på sig själv hela livet.

Han körde in huvudet i den mjuka, fettvalkiga kroppen och den vek undan och han tappade allt, även hennes skrik som ekande försvann in i honom.

Hon hade ramlat nedför trappan och låg längst ner på avsatsen med ögonen inåtvända, emaljvita.

Han mötte den skrikande Gabriel Parson