Fällan

By Sinclair Lewis

Ralph Prescott håller på att tappa balansen. Livet som advokat i New York City tär på honom, men framför allt tankarna på att saker och ting inte blev som han hade hoppats plågar honom. För att finna tillbaka till meningen tar han en resa ut i Kanadas vildmarker. Men det blir inte som han tänkt sig. Vildmarken är tuff och det är lätt att gå vilse. Han blir erbjuden att stanna över hos en vänlig man, och det är då han först gången träffar den vackra, charmiga Alverna. Det blir upptakten till en snårig kärlekshistoria som bara kan sluta på ett sätt...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 23, 2018
• ISBN: 9788711969823

Sinclair Lewis

Nobel Prize-winning writer Sinclair Lewis (1885-1951) is best known for novels like Main Street, Babbitt, Arrowsmith (for which he was awarded but declined the Pulitzer Prize), and Elmer Gantry. A writer from his youth, Lewis wrote for and edited the Yale Literary Magazine while a student, and started his literary career writing popular stories for magazines and selling plots to other writers like Jack London. Lewis’s talent for description and creating unique characters won him the Nobel Prize in Literature in 1930, making him the first American writer to win the prestigious award. Considered to be one of the “greats” of American literature, Lewis was honoured with a Great Americans series postage stamp, and his work has been adapted for both stage and screen.

Book preview

Sinclair Lewis

Fällan

Saga

Fällan

är översatt från engelska av Hugo Hultenberg efter

Mantrap

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1926, 2018 Sinclair Lewis och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788711969823

1. E-boksutgåva, 2018

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

Första kapitlet

En plågsam »soleld» hade slagit sina klor i Ralphs svettiga nacke, då han vacklade fram under sin tunga börda. Under hela den långa landvägen, där allt måste bäras, och under den utpinande rodden efteråt hade han sett fram mot Spökforsarnas strida lopp, lika ivrigt som han sett tillbaka efter förföljaren.

Han var glad att ha fått slut på detta, att äntligen vara framme vid dessa beryktade forsar och se Lawrence Jackfish resa sig upp i fören och med åran peka ut den enda säkra vägen genom de sjudande vattenvirvlarna. Mellan fantastiskt formade klippor rusade floden fram med våldsam fart, jämn och blank som polerad metall. Ralph föreställde sig att om han rörde vid den glatta ytan, skulle den kännas hård och hal. Men på andra sidan farans port spred sig den brusande och förskrämda strömmen i hundratals virvlar, bland klippor som halvt doldes av skummet.

När han böjde sig över åran och styrde båten skarpt åt höger efter den underliga sicksackkurs som Lawrence anvisade, kastade han en sidoblick på strandklipporna och såg att kanoten med ett aeroplans hastighet sköt fram mot malströmmen.

Plötsligt befunno de sig i det lugna vattnet nedanför forsarna, och i en känsla av lättnad snyftade Ralph till över den lyfta åran, så att Alverna förvånad såg sig om och indianen fnissade. Det blev ett ögonblicks välsignat lugn. Men Ralph tänkte hela tiden på att de flydde för en vred man, som kanske förföljde dem — vred och snabb och hotfull.

Ralph Prescott var kanske den mest konservativa delägaren i den synnerligen konservativa advokatfirman Beaseley, Prescott, Braun & Braun i New York. Han spelade sitt juridiska spel liksom han spelade schack. Allt småaktigt käbbel var för honom lika otänkbart som ett slagsmål med knytnävarna, och det var en vecklig chock för honom, då han upptäckte att han blivit nervös och retlig och lätt kom i gräl med klienter och uppassare och chaufförer.

— Det är överansträngning — måste ta det litet lugnare — de där vattenfallsaffärerna tog på mina nerver — får väl försöka med litet golf, mumlade han. Men varken den lilla golfen eller ens den alldeles nya förströelsen att gå på varieté om kvällarna i stället för att sitta hemma och arbeta med de handlingar, hans respektabla portfölj alltid gömde, förmådde vagga till ro hans darrande nerver, och natt efter natt vaknade han av en oförklarlig skräck och låg stel av svart och namnlös fasa.

Vid fyrtio års ålder var Ralph Prescott mer ungkarl än någonsin. Förklaringen var att han ägt en mor, så mycket noblare och finare och mera förstående än någon flicka han mött. Han hade föredragit denna kära moder framför all förförisk romantik. Men nu var det två år sedan hon dog, och när hon ej längre som förr vid tolvtiden på natten lockade honom bort från hans skrivbord till en stunds prat och skratt och gav honom ett glas mjölk, innan hon skickade honom till sängs, försökte han fylla tomrummet efter henne genom att arbeta till ett och två, ja, ända till den bleka gryningen.

Han var en hygglig, allvarlig man, Ralph, mycket omtyckt bland sina vänner, det tiotal advokater, läkare, ingenjörer och affärsmän han blivit bekant med under studietiden och som han var kväll träffade på Yaleklubben. Han såg litet bräcklig ut, hade glasögon och var kanske en smula naiv.

Hur klartänkt han än var och hur häpnadsväckande skicklig i att reda ut en juridisk fråga, var han alltjämt lika full av vördnad för konst och litteratur som han varit vid sitt college, då han gått på professor Phelps föreläsningar, tänt sin tillbedjans låga för den blida skönheten och ljuset och på avstånd svärmat för Thoreau och Emerson och Ruskin.

Ett koncentrerat arbete i förening med hans förbindligt vänliga sätt mot domare och jury hade förvärvat honom hans juridiska anseende, och han ägde alls inte denna imponerande förmåga att spela översittare och bluffa och blända, som kännetecknar mera realistiskt anlagda advokater.

En dag i maj månad på 1920-talet kom Ralph Prescott underfund med hur illa det stod till med hans nerver.

Han åkte den lördagseftermiddagen till Buckingham Moors klubb, bortom White Plains, för att spela golf. Han körde sin egen täckbil, som med sina prydliga nickelbeslag, sina blanka spegelglasfönster, sina kyska, alltid nytvättade lärftöverdrag på sitsarna, var lika deprimerande oklanderlig som en begravningsentreprenörs mottagningsrum.

Det var den första verkligt vackra lördagen denna vår, och varenda människa i New York som kunde mobilisera någon sorts motoråkdon, alltifrån en Ford av 1910 till en ny Rolls Royce, alltifrån en limousine till en lidelsefullt skälvande gammal motorcykel, hade gripits av samma hänförelse och rullat i väg ut för att titta på Westchester-trakten. När Ralph från Östra Trettisjunde, där han hade sin lilla anspråkslösa våning, försiktigt svängde in på Femte avenyn, kände han sig alltför trött för att upptaga tävlan med den grymma och obevekliga massan av bilar.

Endast med akrobatkonster och fara för livet skulle han här kunnat snirkla sig framom de andra. Länge och väl sniglade han i väg bakom en vördnadsvärd Sedan, stoppade förskräckt så ofta den stoppade, tills han började hata glansen från Sedanchaufförens kala huvud. Hela tiden måste han ha sin uppmärksamhet fäst på raden av bilar som gingo i motsatt riktning alldeles inpå hans vänstra stänkskärm, och han måste också tänka på den bil som var tätt efter och vars diktan och traktan det tydligen var att köra på honom.

— Det här kallas att ta sig ledigt en eftermiddag! utbrast han. Jag måste helt enkelt resa bort. Det här kan ingen stå ut med. Jag vill fara någonstans, där jag har rum att röra mig och kan andas fritt.

En gång, då en trafikpolis hejdade honom vid en gatukorsning, och en annan gång, då en liten pojke sprang ut på gatan mitt framför honom, höll hans hjärta nästan på att stanna, ty han var rov för en skräck lika hemsk och uppskakande som en vansinnigs skrik. Under hela åkturen satt han i samma spänning och väntade otåligt på att pinan skulle ta slut.

Äntligen hade han bakom sig bensinposternas, korvståndens och de fula plankhusens bedrövliga kaos och kom in på Buckinghamklubbens rymliga och fridfulla område. Han stannade sin bil på grusgången, som böjde av mellan rhododendronhäckarna, och sjönk slappt ihop över ratten.

— Jag måste sköta mig bättre, sade han till sig själv. Urusla nerver! Jag röker för mycket —

I sin nedstämdhet kände han sig mer än vanligt beklämd vid åsynen av klubbens omklädningsrum.

Fuktiga cementväggar, ett sandigt cementgolv, en lukt av svett och sprit och använda badhanddukar, anblicken av medelålders herrar med mage, som försökte se ungdomliga ut i sina sporttröjor, ljudet av självbelåtet skratt och mer eller mindre humoristiskt skryt över vunna poäng — han hade aldrig kunnat med den där otrevliga lokalen, men i dag var den outhärdlig. Det var en lättnad att bli omhändertagen och räddad av mr Wesson Woodburys oemotståndliga jovialiskhet.

Woodbury var ordförande i golfklubben och vice direktör och försäljningschef i det fabulöst mäktiga Twingletoeska Strumpbolaget, vars mjuka och smidiga kvaliteter kunna ses på så gott som alla damers ben i det här landet, från japanska arbeterskor i konservfabrikerna i Seattle och till varietésångerskorna i New York. Mr Woodbury var en fet och frodig, självbelåten man. Han liknade ett stort och saftigt lår av söndagsmiddagens kokta höna, och hans plötsliga, högljudda skratt ljöd lika ohyggligt som en bilbroms under en oskicklig chaufförs hand.

Woodbury stod och klädde sig vid det skåp som var det fjärde i ordningen från Ralphs. Han drog på sig rutiga knäbyxor och strumpor med ränder i rött och gult och ärtgrönt, här och där omväxlande med snedrutformiga ornament. Medan han klädde sig, skrek han som om Ralph varit en mil borta:

— Det är bäst att du kommer med oss — jag har fått ihop tre till vårt lag — just fått ihop tre — det är jag och Withers, domaren, och Tom Ebenauer — har just fått ihop tre — men det är något till golf lag, gosse, det är något till finfint lag. Det är bäst att du kommer med oss — bäst att du kommer med oss — så kanske domarn en vacker dag låter dig slippa lätt undan, när du blir fast för spritsmuggling.

Ralph brukade för det mesta undvika Woodbury. Han föredrog lugnare, skickligare och vederhäftigare spelare. Men i dag, i sin oroande nervositet, hölls han uppe av Woodburys friska, svällande och skinande självtillit. Han kände sig som den lille gossen i småklasserna, som måhända inte så högt uppskattar fotbollskaptenens insikter i den latinska grammatikan men är ytterst smickrad av att bli uppmärksammad av honom.

— Kanske det — sade han.

Woodbury var i alla fall just den som passade honom för ögonblicket. Han behövde någon som kunde rycka upp honom ur hans nervösa depression.

Ralph var en ärlig och samvetsgrann golfspelare, och fastän han för tillfället var ur gängorna, var han i alla fall obestridligt den bäste i laget. Woodbury trodde att bara han skrek: — Hur i Herrans namn kunde jag slå så galet, så kunde han reparera alla fauter. Medan dessa fyra vandrade och vandrade på de av almar överskuggade, fridfulla gräsmarkerna, återvann Ralph sinnesfrid och kraft och började känna sig välvilligt stämd mot sina skämtsamma kamrater.

Woodbury var emellertid inte lika skämtsam hela tiden. Det var en sak han var ledsen för.

— Jag har verkligen haft otur. Jag hade planerat en sabla stilig båt- och fisketur uppåt norra Canada — norrut från sista järnvägsstationen, på gränsen till Manitoba och Saskatchewan — trakten kring Mantrapfloden a . Det är ett härligt land — där är man alldeles borta från all civilisation. Man glömmer att det finns såna förbannade saker som kontorspulpeter och telefonpåringningar och felaktiga räkenskaper. Jag var däruppe för tre år sedan — kom inte ända upp till Mantrap, men närapå. Om jag fiskade? Jo, det vill jag lova. Muskalong, gädda — fast de kallar den doré i Canada — och laxöringar på en fem, sex kilo, må du tro, gosse! Jag hade gjort upp att fara dit i sommar med en vän som bor i Winnipeg — kanoterna var köpta, resplanen var klar, fyra raska indianer hade vi lejt till vägvisare, och så går Lou — min vän — och får den fåniga idén att lägga sig sjuk. Hör du, Prescott, skulle inte du kunna följa med i hans ställe? Ni advokater har ju aldrig något så rysligt viktigt för er. Du kan gärna låta dina stackars klienter vara i fred en tid och ge dem tillfälle tjäna litet pengar, som du kan pressa ur dem sedan till hösten!

— Jag skulle inte ha något emot en tids ledighet, mumlade Ralph, men han hade sin uppmärksamhet mer riktad på var hans golfboll skulle hamna än på de stora, vilda vidderna i norr.

— Ha något emot? Så du talar, karl! Tänk, att dra upp en baddare på en sex kilo! Och att sitta vid lägerelden och höra dom som var med på den gamla, goda tiden berätta skepparhistorier om hur det gick till, när de bröt mark till nybyggena, och så att sova i tält och att slippa höra bilhornen tuta! Och så skall jag säga dig allvarsamt, Prescott, att det är en väldigt lätt tripp att göra, som jag gör den. Indianerna bär allting åt en förbi forsarna. De kokar käket och rensar fisken och sätter upp tälten. Och när vi inte begagnar utombordsmotorn, är det de som ror, inte vi.

— Motor? På kanoter? I norra Canada? utbrast Ralph häpen. Det tyckte han var riktig vandalism.

Woodbury svingade sin golfklubba under hejdlöst skratt.

— O, din stackars ömfoting! Urskogsmänniska från Manhattan! Varenda indianhövding i Canada ... Du vill naturligtvis att de ska gå klädda i buckskin och paddla i näverkanoter! Men, ser du, det finns knappast en enda hövding däruppe som inte har sin utombordsmotor och en segeldukskanot likadan som de vitas. Herre Gud, vad ni är mattsamma, ni stadsbarn! Du har ganska bra reda på London och Paris och Rivieran. Jag har hört dig gå på om det där med Eddie Leroy — men när det gäller ditt eget Nordamerika här, har du inte bättre reda på dig än en kanin. Det är tusan vad du är okunnig! Det är bäst du kommer med mig och får råka riktiga människor till omväxling!

Ralph kände sig sårad, men samvetet slog honom på samma gång. Ty det var alldeles sant vad den andre sade. Han visste inte det minsta om de pälsjägare och guldsökare som hålla till däruppe i obygden. Han hade aldrig sovit på bara marken. Han var förvekligad, förvekligad och nervös — han med sina små ferieresor till Bretagne och Devonshire och det bajerska höglandet. Men nu var han också litet irriterad av Woodburys överlägsna sätt, då han som en riktig radioföreläsare förklarade att det finns sex sätt att framdriva de stora lastkanoterna, som begagnas vid långfärderna norrut. De kunna paddlas, stakas, drivas med motor, dragas med lina, seglas och till och med, vid hög sjö, ros med åror.

Mr Woodbury betraktade tydligen med förakt de små prydliga roddbåtar med röda kuddar och smånätta namn, som man ser vid badorterna. Som nu dessa voro de enda båtar Ralph gjort bekantskap med i sitt liv, och som han hade ett glatt minne från en viss sjö, en viss båt och en viss flicka, vilken han rott en hel engelsk mil i sin gyllene ungdomstid för tjugu år sedan, så tyckte han att Woodbury var en riktig buffel ... en gräslig karl att ha med sig till ständig följeslagare på en färd i ödemarken.

Men när partiet var slut och de lunkade tillbaka till klubbhuset och till spriten och ingefärsölet, som domaren Withers särskilt längtade efter, sedan han knogat en hel vecka med att döma folk för att de sålt sprit, slog Woodbury sin arm kring Ralphs skuldra och sade på ett pojkaktigt och vinnande sätt som han ibland kunde ha:

— Bli inte arg för att jag skojar litet med dig, Prescott. Du är inte van vid vildmarken, men du skulle snart lära dig hur det går till där — det är spänst i dig och du är inte dum. Om du kan ställa det så, skulle jag gärna vilja ha dig med. Tänk på saken! Upp till Hudson Bay, där man börjar se norrskenet flamma på himlen i augusti!

Fast Ralph inte tagit förslaget på allvar, körde han nu mycket lättare den långa vägen hem från golfklubben. Han gav nu alls inte akt på den enerverande trafiken, utan satt försjunken i syner från höga norden — syner han fått från de historier han brukat ligga och läsa på nätterna, när han varit för irriterad för att sova ...

Den långa vildmarksstigen, en dunkel gångstig mellan väldiga granar. Från ovan silar sig ett guldgrönt ljus mellan grenarna. Ödsliga sjöar, som likt polerad ebenholts spegla björkdungarnas silverstammar. Den bistra natten med sina klart tindrande stjärnor i den stora stillheten. Tysta, allvarliga indianer, resliga gestalter med örnnäsor, som mil efter mil förfölja en skadskjuten älg. En stockhydda och i dörren en skön indianprinsessa. En pälsjägare som bär en packe skinn — den förnämliga hermelinen och korsräven och bävern.

Hängivande sig åt dessa drömmar och upplivad av en förträfflig middag på en japansk restaurang vid Croton River, åkte Ralph hem och satte in sin bil i det stora, surrande garaget, där framstående advokaters och spritsmugglande miljonärers och till och med berömda filmstjärnors motorfordon ha det rent furstligt. Visslande vände han hem till det gamla patricierhuset, som förvandlats till hyreskasern, och han visslade när han öppnade sin fantastiskt målade, svarta och gula dörr.

Han hade inte väl stigit över tröskeln, förrän han tvärstannade och höll på att tappa andan av skräck. Hans hjärta började bulta. Mitt framför honom stod en objuden gäst med en revolver i sin framsträckta hand ...

Efter två sekunder såg han att den objudne gästen var han själv, otydligt återkastad av den stora spegeln i badrumsdörren. Han såg att den utsträckta armen var hans egen och den blänkande revolvern hans gamla dörrnyckel. Men han hade blivit så upprörd, att han ännu andades flämtande, då han raglade genom hallen in i det tungt dekorerade och med bokhyllor möblerade arbetsrummet, där han slappt sjönk ned i en röd skinnstol.

— Jag — jag måste göra något, annars blir det en krasch! Jag reser till Canada med Woodbury! När allt kommer omkring, är han väldigt hygglig, fast han skriker och skränar och går an som en galning. Jag reser!

I hela sin väl kringgärdade och sorgfälligt planerade existens hade han aldrig låtit så förtvivlat beslutsam.

Han darrade litet på rösten, då han begärde Woodburys nummer i telefonen och talade med denne hedersman i hans bostad vid West End Avenue. Och darrningen i rösten var nästan lika stark, när han ringde efter en bil och mumlade ett godnatt till portvakterskan, som från förstugan skadeglatt åsåg hurusom den städade mr Prescott begav sig ut klockan elva på kvällen.

— Jo, var säker på det — var säker på det — kom genast — det gör ingenting att det är sent! Jag skall be min hustru låta våran jap lägga några flaskor äkta, oförfalskat öl på is, hade Woodbury sagt. Medan taxameterbilen rusade i väg norrut, började Ralph känna sig allt varmare om hjärtat till följd av den vänlighet han fått röna av sin blivande kvartermästare.

— lämna alla dina juridiska korsordsgåtor och dina konserter och dina höglitterära engelska tidskrifter och försiktiga bridgepartier! Giv dig ut bland riktiga människor och ät riktig »grub» och sov på Moder Jord, mumlade han. Gamle hederlige Woodbury — han är allt bra hygglig ändå!

Woodbury stod och väntade i nedre hallen, när Ralph kom. Han hälsade honom med att skaka hand tre gånger och dunka honom tre gånger i ryggen och förde honom upp för den snidade trappan i svart valnöt till sin »kula», ett dyrbart möblerat, alltför väl ombonat rum med en mängd uppstoppade änder, gamla pipor på en glödritad hylla, förhärligande Colgate-universitetet, samt originalet till just de bilder av flickor med vackra, silkesiena ben, varigenom den goda nyheten om Twinkletoes strumpor hade förkunnats för en längtande värld.

Han presenterade mrs Woodbury, en vacker kvinna om trettio år, som ivrigt utbrast:

— Å, mr Prescott, det vore verkligen så förtjusande, om ni kunde följa med Wesson. Den käre, gamle björnen! Han tror att han är en sådan väldig vildmarksmänniska, men i grunden är han vek som ett litet barn, och jag hoppas verkligen att ni följer med och ser till att han har det bra. Ni säger att ni inte är van vid strapatser, men jag tycker sannerligen ni ser ut som en riktig atlet — en riktig kapp löpare.

Hennes herre och man medgav:

— Ja, det är nog så. Jag är inte lika duktig som man skulle kunna tro, när man hör mig. Men jag reder mig på skinka och bannock mycket bättre än den här lilla frun tror, och det kan just vara lika bra för dig att göra din första tripp till de stora skogarna med en man som inte är alltför upptränad och inte låter dig knoga och gå ända till aderton timmar om dygnet.

Deras blygsamhet i fråga om Woodburys vildmarksprestationer lyckades bättre än timmar av skrytsamt tal övertyga Ralph om att det skulle bli trevligt att följa med honom, och när Woodbury, som en ganska egenkär, men mycket gladlynt liten gosse, drog fram alla sina älskade leksaker ur skåp och cederkistor, var det ett par nötta och veckiga snörkängor som vann Ralphs hjärta i vida högre grad än en vacker, fernissad fisk (som såg alltför obehagligt död ut, för att man skulle kunna tänka sig att det varit något roligt att fånga den), och en sinnrik, agatprydd metspörulle.

— Här ska du nu få se ett par finfina pumps, att dansa i på Ritz, sade Woodbury med längtan i rösten. Titta på de här spikarna — det är som om de blivit ditströdda med en saltdosa. Jag har låtit göra dem enkom. Och känn på ovanlädret, mjukt som en mockasin. De här kängorna, ser du, de har varit med mig i Maine och Michigan och Canada. Många stora abborrar har jag dragit upp, när jag haft dom på mig! Många berg har jag gått över! Och nu ska du få se något som verkligen är värt att visa!

Han vecklade upp en på tyg uppfordrad karta, på vilken stod »Mantrapfloden med omgivningar». Där låg Winnipeg längst till höger; där var Flambeau-floden där var Warwick-sjön och Mantrapfloden, Mantrap Landing och Lac Qui Rêve, Spöksquaw-floden och Spökforsarna, Lost River och Weeping River och Midnattssjön.

Ralph kunde mer eller mindre tydligt föreställa sig Winnipeg, ehuru han aldrig hade varit väster om Chicago, och om Flambeau-floden hade han hört talas. Han tyckte han såg för sig dess dystra, grågula vågor, som vällde fram på en sträcka av hundratals mil genom en vildmark med furor och videsnår och ödsliga moras, som få ett så vemodigt utseende i solnedgången. Men det mesta av kartan, både åt Manitobahållet och åt Saskatchewan till, var lika främmande för honom som mellersta Tibet, och namnen hade för honom det hemlighetsfullas lockelse: Krigstrummeforsarna. De sjungande forsarna, Neepegosis-sjön, Sothönebäcken, Thunderbird Lake, Jackpine Point. Han såg nybyggena med namnen Whitewater och Kittiko och Mantrap Landing — byar som utan tvivel hade sin särskilda tjusning genom sina mörkhyade indianer, små indianbarn på kvinnornas ryggar, Hudson-Bay-kompaniets blockhus och de brokiga pälsjägarna i sina röd- och svartrutiga skjortor.

Innan hans i allmänhet skarpa och praktiska öga hunnit halvvägs över kartan, visste han att han nu skulle komma bort ifrån sitt lilla upplinjerade dagliga liv och dyka in i det hemlighetsfulla, och innan han druckit halva den ölflaska som Woodbury stolt dragit upp för hans räkning — med hjälp av handtaget på en låda i köksskåpet, ty eget nog var korkskruven för tillfället försvunnen — utslungade Ralph nästan hysteriskt oförsiktigt:

— Jag tror verkligen jag skall försöka göra mig ledig, och jag är förfärligt tacksam mot dig och din fru för att ni har tagit emot mig vid den här otillständigt sena timmen —

Den kvällen gick han, fast det var så sent, hela vägen till fots tillbaka till Trettiosjunde gatan. Han kände sig stark och stor och fri, och när hans eleganta fötter i svarta snörskor och linnedamasker övermodigt och nonchalant smällde mot trottoaren, tyckte han att de trampade mossan och myllan på vildmarksstigarna i norr.

Andra kapitlet

Bland de skyltfönster vid Femte avenyen, som ståta med cocktailsblandare av silver, smaragdarmband och klänningar direkt från Faubourg Saint Honoré, märkes även Fulton & Hutchinsons, den stora sportaffärens, imponerande utställning.

Den föreställer ett läger i det fria. Hur grönt är inte bomullsgräset, hur spegelblänkt är inte glasvattnet, hur tilltalande måste inte den uppstoppade trasten, som sitter på en livlös gren och sjunger en ljudlös sång, vara för varje i staden fången naturälskare! Och hur nödvändiga för det strapatsfyllda lägerlivet äro icke den portativa radioapparaten, luftkudden som blir ett