Respekt!

By Karl G Sjödin

Sverker Svanholm har definitivt mer pengar på banken än vett i skallen. I sitt sökande efter en identitet dras han in i ett kriminellt spindelnät där dråpligheterna avlöser varandra. Det är nämligen inte helt lätt att hitta rätt bland ryska gangsters, estländska biltjuvar och prostituerade oskulder.Någon som gärna vill vara Sverkers raka motsats är kristdemokraten, tillika brodern, Torker Svanholm. Han drömmer om att bli statsminister och ska snart gifta in sin dotter i en adelssläkt. Och fastän familjens tillgångar kan köpa mycket så har man verkligen inte råd med några skandaler. Frågan är bara om det går att undvika... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788726470789

Book preview

Rochefoucauld

Kapitel 1

En glad satanist, är det en rolig jävel?

Sverker Svanholm log inombords, så långt som till hans mimik nådde sällan hans känsloyttringar.

Blicken förlorade sig i fjärran när han tänkte på dagens visdomsord. Ett sådant hämtade han varje dag från morgontidningens tecknare Jan Berglin, en i Sverker Svanholms ögon genial samhällsbetraktare. Från en eller flera serierutor fanns det alltid något att begrunda. Som till exempel från denna morgons text. Han nickade tyst för sig själv, Berglin levde upp till den vetenskapliga definitionen på humor, vilken krävde både terminologiskt kaos och inkongruens. Det kunde man inte säga om mannen framför honom.

Jaha, mina herrar! Där har ni det, i svart på vitt. Kvartalsrapporten ljuger inte. Torkel Svanholm, verkställande direktör och den som kallat till mötet, slog ut med armarna och såg uppfordrande på de övriga i ledningsgruppen. Vi lever i bistra tider, det gör våra kunder desperata och får dom att pumpa upp sina reklamanslag. Vi tjänar mer pengar, men siffrorna pekar på att vi kan öka vår marknadsandel. Några förslag?

Han möttes av ett håglöst mumlande, alla i rummet hade både läst och bearbetat olika avsnitt i pappershögen framför dem. De flesta ansåg att den var en byråkratiprodukt, men kvartalsrapporterna var Sverkers ansvarsområde.

Det var han som fick dra lasset och han klagade inte. Åtminstone inte så det hördes. Torkel däremot gillade rapporter och det var han som bestämde.

Inte? Jaha, tack då, sade han med ett brett leende till den paranta kvinna, som trots auditoriets illa dolda likgiltighet tappert redovisat innehållet med hjälp av färggranna tårtdiagram och staplar.

Sverker följde henne med blicken när hon gick mot dörren. Hon var relativt nyanställd, i 35-årsåldern, en skönhet med rågblont hår och ett smittande leende. Sverker hade flera gånger sett henne i cafeterian, men inte vågat gå fram och prata med henne. Han visste av smärtsam erfarenhet att hans sex appeal var lika obefintlig som hans kroppsspråk.

Sverker? Torkel tog ur bröstfickan upp en klarblå, oklanderligt vikt näsduk som naturligtvis matchade hans slips och lät den glida över bordet. Du dreglar.

Torkels, i sina egna ögon godmodiga skämt på Sverkers bekostnad, hade i början för de övriga i ledningsgruppen innehållit ett visst mått av spänning. Storebror och verkställande direktör, lillebror och ekonomichef i – visserligen inte uttalat, men ändå – konflikt med varandra? Ingredienserna till ett drama fanns där, men när Sverker varken reagerade eller agerade dog intresset ut. Nu tillhörde skämten mötesrutinen och det skrattades bara som artigast. Sverker undertryckte en gäspning,

Efter mötet gick Sverker nedför korridoren i riktning mot sitt kontor. Runt hörnet mötte han en man, som framför sig på en trilla sköt en stor kopiator. Mannen, en stadig bit i mörkblå t-shirt med LastbilsCentralen i vitt tryck över bröstet och intorkade svettringar under armarna, hade en bistert rynkad panna. Han tog ingen notis om Sverker utan höll blicken riktad mot golvet och fortsatte framåt. Sverker blev tvungen att trycka sig mot väggen för att inte bli manglad. Men när Torkel dök upp bakom Sverker slog mannen till bromsarna, backade in i en dörröppning, släppte förbi Torkel och mumlade fram en ursäkt. Sverker fick däremot ingen.

Som vanligt.

Sverker ryckte till när telefonen ringde. Han tryckte med ett benigt pekfinger ned skvallerknappen på nummerpresentatören och såg att det var ett utlandsnummer, ett nummer han kände igen. Efter fyra signaler slutade det ringa, precis som överenskommet. Han tog ur innerfickan fram en liten, svart anteckningsbok för att notera klockslag och datum och drog ut skrivbordslådan för att ta fram en penna. I samma ögonblick kom hans sekreterare in, Sverker svepte ned anteckningsboken i skrivbordslådan och stängde den.

Glöm inte att hämta kemtvätten på hemvägen. Och klockan sju är det en dokumentär om munkkloster på Discovery. Hon betraktade honom moderligt, nickade moderligt och avlägsnade sig med ett moderligt leende. Hade han varit förkyld hade hon serverat honom en kopp varm choklad. Doris var en pärla, att knacka ingick dock inte i hennes repertoar. Men man kan inte få allt, tänkte Sverker och tog åter fram anteckningsboken. I samma ögonblick rycktes dörren åter upp och Torkel stack in huvudet. Anteckningsboken fick göra en ny, snabb reträtt.

Tänker du sitta hemma och uggla framför TVn, eller kommer du på middag? Torkel tittade på klockan. Prick sju. Jag räknar med dej. Utan att vänta på svar försvann han. Sverker betraktade misstänksamt dörren samtidigt som han gjorde det han skulle i anteckningsboken. Han såg fram emot kvällens dokumentär.

I övrigt var det inte mycket som var muntert. Sverker Svanholm kom att tänka på Hasse Alfredson, som en gång sade att Livet är som en påse – tomt och innehållslöst till man fyller det med nåt. För det mesta tycktes Sverkers påse vara full med gröt.

Analogin kom otvunget från himlen utanför som såg ut som en tallrik grå, klibbig kornmjölsgröt med skinn. Sverker Svanholm rös. Synen påminde honom om alla måltider han i sin barndom utan att våga protestera tvingat ned. I föräldrahemmet skulle det som ställdes på bordet ätas upp, oavsett vad smaklökarna ansåg. Sverker kunde inte skyllda sitt utseende – alpaxlar, Godzillaröv och cockerspanielögon – på sin far, en religiös linjalmänniska med grym snärt i handleden, millimeternoggrann och lika spirituell som SVT:s programtablå. Men sin brist på personlighet skyllde han på tvångsmatandet.

I hela sitt liv hade Sverker drömt om att vara annorlunda. Att vara farlig. En alfahanne, som gick sina egna vägar och skapade sina egna lagar, En sådan som kvinnor drogs till, som män var rädda för. Eller åtminstone respekterade. Men han hade aldrig haft mod att hävda sig utan snällt svalt gröten. Visserligen brukade han efteråt spotta i sin fars skor, men det kändes aldrig som en seger. Slaget var ju redan förlorat.

Han reste sig ur kontorsstolen i brunt skinn och gick fram till en väggfast bokhylla i ädelträ, där han tryckte in den senaste budgetsammanställningen. Något snille på personalavdelningen hade kommit på idén att låta grälla färgkoder på pärmryggarna representera de olika delbudgetarna - gult för personal, blått för löner, rött för kapital, och så vidare. Med åren hade antalet pärmar svällt till att omfatta mer än halva bokhyllan, tittade man för länge på färgkoderna riskerade man ett epileptiskt anfall.

På motsatt vägg hängde några abstrakta tavlor av för honom okända konstnärer, en Yuccapalm slokade i det högra hörnet bredvid akvariet och en påslagen 36-tums platt-TV stod i andra änden med text-TVs börssidor i svart och gult. Mitt på golvet fanns två svarta läderfåtöljer och ett rökfärgat glasbord belamrat med ekonomiska tidskrifter. Framför låg en långhårig matta med ett hotfullt mönster i grått och blått. Den inredningsansvarige måste ha varit färgblind, tänkte Sverker, men brydde sig egentligen inte. Saker som var inköpta måste användas. Men han måste säkra mattan med ett halkunderlag, nu gled man omkring på den som Bambi på is. Han gick i riktning mot sin stol men gjorde en gir runt det blanka, tomma skrivbordet. Lika innehållslöst som hans liv, tänkte han. Han ställde sig framför fönstret och insåg att hans självömkan började bli ett framträdande drag och fick därmed ytterligare en sak att oroa sig för.

Från sitt hörnkontor på tolfte våningen i Danviks Center hade Sverker en utsikt över Stockholm som, trots regnet, skulle få det att vattnas i munnen på varje mäklare. Till vänster låg Hammarby Sjöstad och bortom den vilade Globen som en bortslagen golfboll. Till höger skymtade Gröna Lunds berg- och dalbana. Sverker hade aldrig förstått varför folk lade ut pengar på att bli illamående. Rakt fram honom låg Finlandsfärjornas terminal och bortom den Strömmen och Stockholms innerstad. Som vanligt bestod trafiken av ändlösa bilköer, som vid Danvikstulls klaffbro stod stilla. Ett par vägarbeten hade tillsammans med en broöppning effektivt proppat igen infarten, inne i sina fordon satt förarna och väntade på bättre tider. Precis som han, men snart skulle hans väntan vara över.

På gatan nedanför vandrade människor med uppslagna paraplyer och uppvikta rockkragar. Sverkers blick dröjde omedvetet några sekunder vid ett praktexemplar av homo erectus, en bredaxlad man i hans egen ålder, som tillsammans med en yppig brunett skyndade in i ett av kontorskomplexen. Kvinnan hade sin arm runt mannens midja och log tillgivet. Sverker kände ett styng av avund rispa hans redan tilltufsade ego.

En svart Audi som stod vid trottoarkanten tilldrog sig hans uppmärksamhet, han var säker på att han sett den förut. Registreringsnumret gick inte att tyda, avståndet var för långt. Regnet gjorde också att det inte gick att se om det satt någon i bilen. Var han skuggad? Litade hans nya partner inte på honom? Han kände en ilning av obehag, men när bilen plötsligt startade och körde iväg slappnade han av.

Han lät blicken vandra upp mot den blygrå himlen. Sommaren hade anlänt, som vanligt tillsammans med ett evigt regnande och hans återkommande depression. I vanliga fall skulle också semesterns påtvingade sysslolöshet snart grina honom i ansiktet, men den här gången var det annorlunda. Hjul hade satts i rullning, tärningar kastats, kort delats ut … Han ruskade på sig, han lät som en spåkärring. Men han kände sig som en sköldpadda utan skal – naken och hemlös. Och utanför.

I skolan hade Sverker för det mesta varit ensam, inte ens de andra nördarna brydde sig om honom. Han hade till och med varit för obetydlig för att bli mobbad. I hemmet korrigerade Torkel med stor entusiasm det förhållandet. Sverkers spindelfobi var föremål för drösvis med halvsadistiska skämt, liksom hans blyghet och allmänt klena kroppsdisposition. Men när en av skolans elever i klassen ovanför Sverkers, en fräknig kille vid namn Karl-Evert, en rast fick upp ögonen för Sverkers kvalitéer som mobbingoffer, ingrep Torkel. Karl-Evert fick en omgång stryk, men bilden av en beskyddande storebror förändrades av Torkels förklaring till de övriga eleverna:

Att jävlas med Sverker är mitt jobb. Den som rör honom får med mej att göra!

Deras mor lade mellan cigarettpaketen märke till Sverkers svårigheter med socialiseringsprocessen och föreslog terapi. Fadern tittade på henne med patriarkalisk kärleksfullhet, men skakade bestämt på huvudet. Han ansåg att folk som gick till psykologer borde få huvudet undersökt.

Under tonårstiden var det inte heller mycket bevänt med revolterandet. Längre än till smygrökning och självbefläckelse framför stulna porrtidningar kom han aldrig. Någon charm att spela ut hade han heller inte.

Det han excellerade i var självförakt, hans bästa gren. På andra plats kom onyttigt vetande. Han fann njutning i att känna till att en sjömil är 1 851 852 millimeter, att man i genomsnitt tillbringar sex månader av sitt liv på toaletten, att en stund på 1600-talet var ungefär en och en halv timme, att nötter ingår i dynamit och att det är lagligt att duellera i Paraguay.

Ekonomichef Sverker Svanholm speglade sig i kontorsfönstret, han strök sig över hjässan. Reflexionen i glaset påminde honom om att han just passerat fyrtio. Hela han var stadd i förfall. Hårfästet var på stadig reträtt, en del verkade komma ut genom näsa och öron. Ett både smärtsamt och förnedrande minne från tjugoårsåldern – han hade utanför en restaurang blivit nedslagen av kaxig yngling, som var knappt hälften så stor som han – hade resulterat i den sneda näsan. Mittbenan var lika tvetydig som en elräkning, de sorgsna ögonen satt för tätt och det glesa getskägget förde tanken till svårartad missväxt. Han hade dessutom de senaste åren på lunchrestaurangen runt hörnet börjat ägna mer tid åt att fördjupa sig i menyn än åt att studera de snygga servitriserna. Ett illavarslande tecken.

Sverker knäppte händerna på ryggen och gungade på fotbladen, hans gängliga, magra lekamen vajade som ett vasstrå i vinden. Eller snarare som en vidja, han var av segare virke än man kunde tro. En gång i veckan gick han på World Class och tränade, han gillade miljön. Närmare lättklädda kvinnor än så brukade han inte komma. Fast han vågade knappt titta på dem.

Trots sitt i övrigt känslofattiga förhållningssätt till livet hade Sverkers far älskat sin hustru, en tio år yngre, vacker, kedjerökande nagelskulptris från Borlänge. De hade träffats på ett frikyrkligt sommarläger där båda energiskt brutit mot det bibliska påbudet om avhållsamhet. Under deras sällsynta gräl hände det att fadern anklagade henne för att vara hemfallen åt Mammons frestelser i form av en välutvecklad aptit när det gällde dyra resor, stora bilar och hejdlös shopping. Men Sverkers far dyrkade henne och tackade Gud för att han var tillräckligt förmögen för att ha råd med henne. Han satte henne på en piedestal, en hög sådan. Men Sverkers var både högre och mer allomfattande, hans piedestal var i klass med Turning Torso. Kvinnor var för Sverker främmande väsen, åtråvärda men oåtkomliga. Trots tanken på det motsatta könet hade det avlånga ansiktet en dyster uppsyn. Det fanns ofta något av begravningsförrättare över honom.

Han släntrade över till det motsatta fönstret och tittade in i företagets nyinköpta kontorsbyggnad på andra sidan av Hästholmsvägen. Även där hade Svanholms Marknadsdesign lyckat korpa åt sig det översta våningsplanet.

För framtida expansion, hade Torkel deklamerat.

Våningen sjöd av liv, eller rättare sagt arbete. De anställda, i huvudsak ekonomer och civilingenjörer, satt lutade över sina datorer och digitala ritbord. Andra stod eller gick omkring i korridorerna med mobiltelefoner klistrade vid örat. Själv vägrade Sverker att införskaffa en sådan tingest, något som de flesta i företaget tog som tecken på begynnande senilitet. Att han bara hade en gymnasial ekonomiutbildning bekräftade för akademikerna att han var inkompetent. Två betyg i ryska, tagna på åttiotalet vid Folkuniversitetet i Prag, vittnade om en suspekt, politisk läggning. Men negativa åsikter som dessa var inget som Sverker upprördes över. De stämde alltför väl med hans självbild.

Hans blick fastnade på en rödhårig ung man som jonglerade med två mobiltelefoner, han pratade växelvis i båda. Tänk så beroende mänskligheten blivit av dessa apparater, att alltid vara tillgänglig, uppkopplad och påslagen. En del av medarbetarna hade tre-fyra telefonnummer som man kunde nå dem på. Var det verkligen nödvändigt att vara så kontaktbar?

Han hejdade sin tankegång. Han var den siste som skulle prata om vad som var nödvändigt, det han och företaget sysslad med var lika nödvändigt som att sätta badbyxor på isbjörnar. Merparten av all reklam gick i grunden ut på att inbilla människor att en viss produkt, oavsett dess egentliga nytta, skulle ha en positiv inverkan på hur de uppfattades av andra och av sig själva. Produkten skulle stärka deras självförtroende och image, en process som tydligen kunde pågå i evighet. Därför var den nya eller förbättrade produkten nu en nödvändig del av deras fortsatta liv. I all oändlighet. Hela företagets historia hade gått ut på att göra det onödiga nödvändigt. Ett slags storskaligt men lagligt bedrägeri, som han för var dag fann allt mer motbjudande. Kanske var det därför han hade sådan aversion mot mobiltelefoner?

Hans farfar, Edmund Oskar Svanholm, föddes i ett fattigt jordbrukarhem utanför Kramfors. Åkerlapparna var små och låg inklämda mellan åsar och vattendrag, de flesta av dem sluttade åt något håll, vilket gjorde dem svåra att plöja. Ladugården var liten och bostadshuset ännu mindre. Inne i huset var allting renskalat ned till det nödvändiga, med betoning på nöd. Tapeter var till exempel onödiga. Likaså mattor, tavlor och gardiner. Det fanns bara så mycket mat att det räckte för att nödtorftigt stilla hungern, nya skor köptes bara när de gamla inte ens till nöds gick att lappa, och så vidare. Om Edmund ville ha en leksak som han inte själv kunde tillverka, var han tvungen att på egen hand tjäna de pengar som leksaken kostade. Detta stimulerade hans kreativitet, men han begränsades av den rådande bristen på resurser. Han var dock övertygad om att han kunde, han visste bara inte vad. Ungefär som en politiker.

En dag hittade han på gatan inne i staden en liten magnet, inte större än en nutida femtioöring. Han limmade fast magneten på en träbit och skruvade in en krok i träbiten. Han gick in i köket där Sverkers farfarsfar satt vid det grovhyvlade köksbordet med en sockerbit mellan tänderna och drack kaffekask på fat. Edmund stegade fram till den vedeldade järnspisen och satte magneten mot järnet, tog spiskroken från spiskransen och hängde den på kroken. Stolt tog han ett steg tillbaka och deklarerade att han ville ha tio öre för sin uppfinning.

Farfarsfar fånstirrade, sedan brast han ut i ett gapskratt. Han skrattade så att han fick sockerbiten i halsen, vilket gjorde honom vrång.

Pöjk, ä du alldeles från vette? Varför ska en köp den däringa kroka, när man ha spiskransen å häng saker på? Nu ha du allt hitt på en onödig mojäng! När gubben lite senare hade fått i sig ytterligare några kaskar Skogsstjärnan tröstade han Edmund och sade, att han i alla fall varit duktig som tänkt ut magnetkroken. Även om den var onödig.

Men Edmund behövde inte tröstas. Han visste att han hade något bra på gång, men att det var något som fattades. Han satte sig på utedasset och uträttade högljutt sjungande sina behov, en ovana som hans föräldrar tyckte var smått pervers. Han satt i över en halvtimme och vred och vände på sin magnetkrok, till det slog honom. I moderna termer kan man säga att han insåg sin products brist.

Den hade funktion, men saknade form.

Försiktigt pillade han bort magneten från träbiten. Med en lövsåg han lånat från grannpojken sågade han ur en masonitskiva han hittat i vedboden ut en större bit med vågiga kanter. Han målade den med vattenfärg vackert himmelsblå, satte en gul sol i mitten och avslutade med en vit molntuss på ena kanten. Sedan klistrade han fast magneten på baksidan och skruvade dit kroken på framsidan. När han var klar gick han in i köket, satte magneten mot järnspisen och krävde åter tio öre. Farfarsfar glodde oförstående, men innan han hann avfärda den nya designen utbrast Edmunds mor förtjust:

Nämen Gud, va gulligt! Ge pöjken hans tiöring!

Och på den vägen fortsatte det. Edmund hade redan som elvaåring gjort en slående iakttagelse – han hade insett att man genom att fokusera på formen kunde ge även fullständigt onödiga produkter ett värde.

Det tog inte många år innan Edmund slog sig på reklam och marknadsföring. Det stora genombrottet kom i branscher som kosmetika, kvinnokläder och olika hushållsprodukter. Men han satsade aldrig på mer än tre olika produktområden samtidigt och alltid med betoning på formen. På det sättet hängde han med i både mode- och konjunktursvängningarna.

Kronan på verket var dagens inriktning på varumärkesstrategier och marknadskommunikation, tänkte Sverker. Det återspeglade dagens ytliga samhälle. I hela företagets producerades inte en pryl. Alla anställde arbetade som konsulter och tog fram säljstrategier, koncept, plattformer och en massa annat nonsens med märkvärdiga beteckningar – och till höga priser. Because you’re worth it. Formen var överordnad funktionen. Cirkeln var sluten.

Sverker hade en känsla av att det moderna samhället höll på att överge det som egentligen räknades, det centrala. Eller som hans farfar hade uttryckt det:

Allt en männska egentlig behöv ä en balja rotmos, en liten gris å en hink brännvin!

Han kallade det Den Heliga Treenigheten. Beviset fanns i livet självt, påstod han. Syre, mat och vatten var nödvändigt för överleva. En familj bestod av man, hustru och barn. Framgång byggde på förnuft, flit och tur.

Oavsett dess allmängiltighet rönte hans tilltro till sin egen tes stor framgång. Från det att Svanholms Manufaktur AB bildades år 1884 till dagens Svanholms Marknadsdesign hade företagit vuxit. Oavbrutet, idag fanns filialer i fjorton svenska orter. Sverkers farfar och far hade dessutom varit duktiga på att investera företagets kapital, både i aktiemarknaden och i fastigheter. Efter en lyckad börsintroduktion var släkten Svanholm en av landets förmögnaste familjer.

När sedan reklam-TV och Internet, som ett svar på varje marknadsförares våta drömmar, öppnade för korruption av kommande generationers unga hjärnor, var manegen krattad. In med skiten, ut med moralen. Utseendefixering, prylsjuka och överkonsumtion gjordes till legitima och önskvärda företeelser. Även om Moder Natur börjat protestera rullade hjulen på som vanligt och pengarna formligen strömmade in.

Inte för att det betydde något för Sverker. Pengar intresserade honom inte och företagets verksamhet tråkade ut honom något monumentalt. Hans plats som ekonomichef var mest en formsak, verksamheten styrdes med järnhand av Torkel, resten sköttes av duktiga anställda.

Skymten av ett leende gjorde att Sverker för ett ögonblick såg ut som en munter get. Positionen som ekonomichef innebar onekligen en rad fördelar. Som insyn. Och attesträtt.

Snart skulle han bli synlig, men ändå förbli osynlig.

Men ikväll skulle han, efter Discoverydokumentären, gå på bio, på den sena föreställningen. Sverker gillade komedier. I förra veckan såg han en som var rolig.

Kapitel 2

Slicka min stövel! Den helt i svart lack klädda Dominatrix tryckte ned grevinnan Kristina von Heppen på alla fyra och drog den tvinnade läderpiskan över hennes nakna rygg. Kristina gjorde som hon blivit befalld, lät en skär tunga komma fram bakom masken och slickade med långa drag tån på den svarta stöveln. Hennes nakna underliv skälvde av begär. Det tätt åtsittande, rosa snörlivet och ett par knallröda, lårlånga stövlar var, förutom en lika röd ansiktsmask, den enda klädsel hon bar.

Ett störande moment var det dock att stövlarna var minst två nummer för små, de klämde smärtsamt ihop hennes tår. Dessutom stack några av snörlivets hyskor henne i midjan. Att hennes härskarinna hade andra partners var uppenbart, det störde inte Kristina. Däremot tyckte hon att det var beklämmande att Dominans garderob var så påver. Det fanns gott om sexbutiker i staden, bland annat en välsorterad vid Fridhemsplan. Lite seriös shopping hade varit på sin plats, en god värdinna var alltid noga med förberedelserna. Det var sådant som vittnade om klass. Hon förträngde sina rektala personlighetsdrag och koncentrerade sig på den sexuellt laddade situationen. Slavlekar gjorde henne alltid upphetsad. En snärt med piskan följdes av ett nytt kommando:

Upp på korset!

Korset var egentligen ett kryss av grova, hyvlade träbjälkar, man fick se upp så att man inte fick träflisor i ändan. Lite sandpapper hade inte skadat, tänkte Kristina. Bjälkarna var sammanfogade med försänkta bultar och lutade bakåt mot en kraftig stötta. I varje ände på korset satt fastnitade hand- och fotbojor av läder med grova metallspännen.

Ja, Härskarinna, sade Kristina undergivet. Domina, eller Härskarinnan, som hennes plågoande krävde att Kristina skulle tilltala henne – när hon alls fick tala – låste fast hennes händer och fötter, Kristina var nu helt i hennes våld. Sakta drog Domina skaftet på läderpiskan uppför insidan på Kristinas lår, som svarade med ett kättjefullt stönande. Kättjefulla stönanden hörde liksom till.

I samma ögonblick började det klia någonting infernaliskt på Kristinas överläpp, strax under näsan. Hon grimaserade vilt och försökte med framskjuten underläpp blåsa bort klådan. Domina rörde sig inte, men stirrade på henne bakom masken med ett uttryck i ögonen som Kristina inte sett förut. Blicken lyste av illvilja.

Plötsligt slog Domina henne över ansiktet med piskan, kastade tillbaka huvudet och skrattade. Det var ett rått, hånfullt ljud som rev i Kristinas öron och tillsammans med smärtan från piskrappet dödade resterna av hennes sexuella lust. I stället fylldes hon av en otäck, krypande känsla av att något katastrofalt skulle inträffa. Hon slet desperat i sina bojor, men förgäves.

Domina vände henne ryggen och gick fram till ett par stora, vitmålad dubbeldörrar med ett ålderdomligt lås. Ljudet från hennes höga klackar mot stengolvet ekade i det kala rummet. Hon vände på huvudet och gav Kristina en elak blick, vred med ett gnisslande ljud om nyckeln i det gamla låset och öppnade dörrarna på vid gavel. Kristina stirrade stumt mot öppningen.

In i rummet kom hennes gamla far och mor, modern med handen förskräckt över munnen. I bådas ögon lyste förebråelse och skam. Bakom dem kom väninnorna, sedan alla klubb- och föreningsmedlemmar med uppspärrade ögon och skvallerlystnad skriven över sina ansikten. De samlades runt henne och inspekterade henne som vore hon en begagnad bil. Men värst av allt, bakom dem vällde som myror in fotografer och journalister från Se och Hör, Hänt Nu och halvdussinet andra skvallertidningar. Fotoblixtar exploderade i hennes ansikte och bländade henne.

Domina ställde sig framför Kristina, ett triumferande leende spred sig över hennes ansikte. Med en teatralisk gest slet hon av sig masken. Det var Beatrice Jyttinge, Kristinas motståndare i det kommande valet.

Kristian von Heppen insåg att hon aldrig skulle bli ordförande för bridgeklubben. Hon kastade tillbaka huvudet och skrek ut sin besvikelse.

Och vaknade.

Kristina, kan du ta dörren! Det var Jacob, hennes man som ropade inifrån våningen.

Kristina var inte säker på om det var hans röst eller ljudet från dörrklockan som väckt henne ur hennes eftermiddagsslummer. Hon strök bort lite svett från ansiktet och drog några djupa andetag, samlade sig. Samma återkommande mardröm hade plågat henne den senaste tiden, och hon visste varför. Hon reste sig från soffan, skakade av sig en kvardröjande obehagskänsla och öppnade, utan att titta i spionögat, dörren.

Vi vill träffa greven, på stört!

Kristina von Heppen snörpte förnärmad på munnen åt de två tatuerade männen i mc-västar. Vilka fasoner! Och inte blev det bättre av att en av dem, som förutom att han såg ut att ha samma slutledningsförmåga som en flundra, högljutt tuggade tuggummi och kliade sig i baken. Den andre lät sina glosögon ogenerat vandra upp och ned för hennes kropp, ett liderligt flin växte fram i hans koppärriga ansikte. Kristina rös. Vad skulle grannarna tänka! Hade det varit på godset på Österlen hade hon hänvisat dem till köksingången och där gett dem