Vaxkabinettet

By Curt Einar Jinder

De har förvisats till nionde våningen. Gubbarna som enligt chefen för Svenska Betonggjuteriets fabriksavdelning - även kallad "Styggen" - inte längre är önskvärda. Det spekuleras i att de hamnat där i hopp om att någon ska slänga sig ut ur ett fönster och därmed göra företaget ett problem kortare. Allt Sten Jaegers vet är att hans sjutton år i tjänsten plötsligt inte betyder något. Känner Bolmgren, Arvid och Staren likadant? Hur hamnade de egentligen här? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 9, 2021
• ISBN: 9788726655919

Book preview

författaren.

1

Mittemot honom sitter han. På andra sidan skrivbordet.

Huvudet lätt framåtlutat.

Blicken, kyligt klarblå, skärskådar honom ur sned vinkel.

Hans äggformiga, smala ansikte utstrålar en sådan renhet att han förefaller nyss utstigen ur bastun.

På näsan och de tunna kinderna syns likt en svag rodnad ett ytligt, finmaskigt ådernät.

Som sviter efter gamla kylskador eller tecken på lång vistelse i kallt, bitande klimat.

Den toppiga hjässan, kal och rödflammig, glänser likt en nyskållad, illa skrapad svinhud, med några kvarglömda, bleka borst uppstickande här och där.

Han bär en ljus sommarkostym i tunt linne, bländvit skjorta med slips i väl avvägd ton. I de moderätt utstickande manschetterna glimmar bolagets knappar i guld och emalj.

Benen, kokett korslagda, avslöjar ett par matchande Wolsey ovan knappt ingångna, svarta loafers i mjukt skinn.

Aristokrat, troligen.

Han är långt från den barfotapojke som i barndomens tidiga morgonväkter, tillsammans med sin yngre broder, lastade upp dagens behov av grus till faderns murbruksfabrik.

Barfota långt in i den kalla hösten stod han i grustaget och fyllde de rälsbundna kärrorna. Över honom hängde Norrbottens svarta rymd tung och svårmodig och ur älven steg dimman råkall och klibbig.

Skor fick han sätta på sig först då betinget var avklarat och han i hast måste iväg till skolan.

Fadern, grundaren av Norrländska Cementgjuteriet, lärde sin son att vägen till framgång kännetecknas av sparsamhet, hårt arbete och förakt för svaghet.

Därtill inspirerad av sitt föredöme och politiska ideal.

I Tredje riket.

Lärdomarna har fört sonen fram i livet. Skaffat honom öknamnet Styggen bland sina underställda. Och fött ordspråket:

– Trivs de jävlarna inte, så skall jag tvinga dem att trivas!

Händerna vilar knäppta på den enda lediga fläcken i den obeskrivliga röran på skrivbordet framför honom.

Han borrar den kalla, blå blicken fastare i Sten Jaegers trötta ögon och lutar sig en aning längre fram.

Näsvingarna skälver lätt i stundens allvar. Knogarna på de knäppta händerna vitnar. Fladdret i näsvingarna tilltar.

– Om jag vore i dina kläder skulle jag sticka ner på stan och köra taxi. Eller ta vilket skitjobb som helst i servicesvängen. Så här kan du inte fortsätta!

Säger chefen för Svenska Betonggjuteriets fabriksavdelning.

Orden riktas till Sten Jaegers. Femtiotvå år gammal ingenjör med sjutton tjänsteår i Betonggjuteriet.

Sedan mer än tre år oplacerad efter Styggens första utrensning. Och ett flertal följande omorganisationer.

Överbliven. Avstängd från arbete.

Klockan åtta varje morgon kommer han till kontoret.

Kvart över fyra far han hem.

Däremellan dricker han kaffe två gånger om dagen. Äter lunch. Läser dagstidningarna.

Och tittar i väggen.

Eller ut genom fönstret. Utsikten bjuder företaget på.

Djupt under honom, mellan kontoret och skogen som just nu står i sin vackraste sommargrönska, kilar Roslagstågen längs sin smalspåriga bana.

Nedläggningshotade men ännu vid liv.

I söder står gasklockan i Hjorthagen likt en förpost vid infarten mot Gärdet och Östermalm, flankerad av Kaknästornet med sitt, i det klara solskenet knappt synliga, blinkande varningssljus.

Österut skymtar, mellan Lidingö och Storholmen, Bogesundslandets lummiga slänter längs en flimrande flik av Askrikefjärden. Norrut ser han bortom hustaken i Djursholm Stora Värtans dunkelblå vatten.

Sol, milsvida vyer och blå himmel.

Den utsikten kostar för Stens del Svenskarna nära trehundra tusen per år.

Ute på arbetsplatserna jagar man tioöringar.

Sten Jaegers är inte ensam. Här på nionde våningen sitter andra i samma situation. Och med i stort sett samma jobb.

Här sitter Bolmgren. Avsatt fabrikschef.

Tvångsförflyttad till Stockholm för utredningsuppdrag.

Uppdragen har varit få, med allt längre tid mellan dem, och slutligen har de helt upphört.

Men Bolmgren tar sin påtvingade vila med jämnmod. Ser framför sig dagen då friheten blir total och fördriver sin väntan på den med att planera ombyggnad, tillbyggnad och utbyggnad av stugan i Roslagen. Som likt Lunds domkyrka ännu inte nått sin fullbordan.

Här sitter Staren. Förre utvecklingschefen. Utvecklingen är numera avvecklad och Staren sysselsätter sig med att djupt nedsjunken i skinnfåtöljen studera diverse facktidskrifter. Då han inte i timslånga telefonsamtal underhåller sig med forna kolleger ute i landsorten.

Till sin omgivning håller Staren en vänlig men klar distans. Inför sig själv och andra försöker han i det längsta upprätthålla skenet.

Ett stöd i detta skådespel är det faktum att hans karantäntillvaro inte föregåtts av något meddelande om avdelningens upphörande.

Telefonen har bara slutat ringa.

Inga uppdrag kommer. Ingen efterfrågar avdelningens tjänster. Staren lever i ett tomrum, effektivt avskärmad bakom osynliga men ogenomträngliga, av Styggen uppställda, barrikader.

Och det lyckas honom inte att skyla sin ensamhet.

Med större framgång döljer han den bitterhet han bär.

Bitterheten mot bolaget som kammat in mer än femton miljoner i licensavgifter för Starens uppfinningar.

Men plötsligt inte behöver honom. Inte längre anser honom värd att tillfrågas.

Arvid, Starens medarbetare, sitter i rummet intill.

Och som det inte längre regnar på prästen så stänker det inte heller på klockaren och Arvid har sedan lång tid tillbaka ingenting att göra.

På sitt ritbord har han en halvfärdig ritning på något slag av brunn. Då och då drar han förstrött ett streck på ritningen. Resten av sin tid fördelar han på umgänge med Bolmgren och Sten och ett flitigt studium av gamla världskartor.

Mest intresserar han sig för vad han påstår vara sovjetiska annekteringar av kinesiskt område. Håller långa och indignerade föredrag om alla de nesliga övergrepp och stölder ryssarna allt sedan tsartiden utsatt de vänligt sinnade och oftast försvarslösa kineserna för.

– Det är ju alldeles förbannat, säger han. Titta här på kartan!

Med blyerts har han skuggat in stora områden längs Kinas norra gräns.

För mera närliggande händelser och problem visar Arvid ett ytterst måttligt intresse.

Bolmgren, Arvid och Staren har alla fyllt sextio år.

De fullgör sin närvaroplikt endast på deltid i motsats till Sten som är sysslolös på heltid.

Egentligen ser han ganska normal ut, tänker Sten.

Det är svårt att tro att bakom den propra fasaden lurar en koleriker av allra värsta slag. Som sekundsnabbt växlar från iskall behärskning till vitglödgat, okontrollerat raseri. Som kastar pennan i ansiktet på den som för tillfället råkat falla i onåd.

Och som slungar telefonen i väggen.

Sten kan känna sig hedrad.

Jonas, kamraten och avsatte chefen för den genom åren olönsamma Enköpingsfabriken, fick nöja sig med biträdande avdelningschefen. Styggens medhjälpare vid regionskontoret i Sundsvall. En före detta försäljare som gjort en lika snabb som oväntad karriär. Troligen lika överraskande för honom själv som för omvärlden.

Den enda egenskap som tidigare utmärkt honom är hans ansenliga längd. För att dölja den tar han sig fram genom livet med en släpigt hukande gång. Alltid klädd i samma brunmelerade kostym med för korta byxben.

Ansiktsdragen är tunga och kring dem vilar trumpenheten hos en boxer. Genom tjocka linser i uråldriga bågar betraktar han omgivningen med likgiltig blick.

Men på kort tid har han visat sig besitta den tjuriga envishet, det orubbliga kallsinne som gör honom lämpad som verkställare av obehagliga beslut.

Som administrativ skarprättare.

– När jag vinner en miljon på Lotto, brukar Bolmgren säga, skall jag ta flyget upp till Sundsvall och tömma papperskorgen över skallen på den långa fan. Du vet ingen som vunnit en miljon, skall jag säga.

– Nej, svarar han då, men jag har mina misstankar.

Lugnt och stilla hade den brunmelerade meddelat Jonas att hans uppdrag som fabrikschef var avslutat.

Attesträtten indragen. Personalen underrättad.

– Jag kan bara beklaga, hade han sagt, att lagen inte medger att vi gör oss av med dig direkt. Du får väl sitta i något rum här tillsvidare och sortera papper!

Sten kan känna sig hedrad. Styggen själv kommer på besök.

Styggen, arvtagaren till Norrländska Cementgjuteriet.

Ett företag som på grund av sitt geografiskt lämpliga läge, med tanke på väntade, stora projekt kring Stålverk 80, tilldragit sig Svenska Betonggjuteriets intresse.

Bröderna hade erbjudits ett furstligt antal aktier i Betonggjuteriet och snabbt slagit till.

Styggen hade i samband med affären blivit direktör i moderbolaget och tillika chef för fabriksverksamheten i norra Sverige.

Något Stålverk 80 blev det inte. Konjunkturerna försämrades och investeringarna i den köpta anläggningen lades på framtiden.

I slutet av sjuttiotalet kom problemen vid Styggens förra familjeföretag i öppen dag.

Men genom en serie sluga manövrer befriade han sig i ett slag från hela arbetsstyrkan och nyanställde ett betydligt mindre antal, handplockade arbetare.

Att han dessutom lyckades med konststycket att bli kvitt hälften av den omoderna och nerslitna anläggningen, för att låta den likt fågel Fenix återuppstå ur askan i ny, modern skepnad utan ett öres investering av egna medel, står som ett vittnesbörd om från vilket andligt läger han hämtar sin inspiration.

Under tiden har han i samarbete med en motståndsrörelse i Malmö utplånat fabriksavdelningens centrala ledning i Stockholm.

Från Malmö leder han nu själv verksamheten, omgiven av sina tillskyndare vars uttalade uppfattning om Stockholm är att Kristian gjorde ett uselt jobb där uppe på Stortorget.

– Han skulle ha kapat skallen på hela rasket, när han ändå var i farten. Så vi hade sluppit de jävla idioterna!

Styggens senaste schackdrag är en omfördelning av produktionen mellan Enköpingsfabriken och Gävle. En plan som enligt Stens uppfattning syftar till förlustresultat i Gävle. Som alibi för nedläggning. Avsked av personalen.

Ännu en för bolaget helt olönsam medarbetare har sitt rum i samma korridor som Sten och de övriga dagdrivarna.

Marknadschefen, Sven Bengtsson.

Skillnaden är att denne som tack för de tjänster han gjort Styggen belönats med en skensyssla. Utan någon som helst betydelse.

Men som han i sitt oförstånd utför med stort allvar.

Till sitt förfogande har han dessutom en statushöjande sekreterare.

Något lite smolk i Bengtssons glädjebägare är det faktum att sekreteraren till sjuttiofem procent betjänar bolagets skyddstjänst. De återstående tjugofem av sin halvtid servar hon marknadschefen.

Sekreteraren, en frispråkig dam i femtioårsåldern, är den sist placerade efter upplösningen av den centrala skrivtjänsten.

Även detta skymmer något Sven Bengtssons gloria. Som på detta Guds barnbarn ändå hamnat åtskilligt på sned.

Aktivt har han medverkat vid Bolmgrens avsättning. Och därvid inte dragit sig för att åberopa fackklubbens instämmande. Något den då chockade och blixtsnabbt förflyttade Bolmgren senare kontrollerat och funnit vara ren lögn.

Bengtsson övertog Bolmgrens plats, visade sig vara helt oduglig och befordrades till försäljningschef i Stockholm.

Där han med sin nedärvda inställsamhet och sitt hycklande frimicklarmaner anslöt sig till arbetsgruppen för avsättandet av fabriksavdelningens förre chef.

Ledd av Styggen.

Sedan försäljningssiffrorna i Stockholm nått sitt absoluta bottenläge upphöjdes Bengtsson till marknadschef.

Från sin enmodulare på nionde våningen utsänder han säljbrev och broschyrmaterial som redan distribuerats från respektive försäljningskontor.

Då och då förhör han sig högdraget om Stens situation.

– Det är ju så Sten, säger han farbroderligt, att bara du kan lösa dina problem.

Sten har upptäckt att snabbaste sättet att kommunicera med Styggen är att tala med Bengtsson.

I den vetskapen roar han sig med att systematiskt sprida vilseledande informationer om sina synpunkter på framtiden.

Han bokför noga sina olika ståndpunkter för att undvika allt för ofta återkommande upprepningar.

I tur och ordning har han påstått sig vilja sluta självmant, kräva tretton årslöner i avgångsvederlag, invänta att Styggen äntligen avskedar honom, uppmana facket att driva frågan om omplacering och i fall av uteblivet resultat slutgiltigt krossa Betonggjuteriet, ringa Aftonbladet och Expressen samt senast antytt sig överväga att i en roman avslöja allt det mygel och alla de oegentligheter han under sina sjutton år i bolaget kommit i kontakt med.

Bolmgren har en teori om anledningen till att så många undantag placerats här, högst upp i huset.

Han menar att ledningen samlat dem här i förhoppningen att någon en dag skall öppna fönstret, luta sig för långt ut, falla ner och slå ihjäl sig.

Om ytterligare någon av nyfikenhet öppnar sitt fönster, för att se vad som hände, och även han faller ut, är det bara en fördel.

Genom ett på så sätt igångsatt strömhopp kan personalproblemen väsentligt minskas.

Miljonklubben, kallar han församlingen här uppe.

Tillsammans kostar de bolaget mer än etthundratusen i månaden.

En och en halv miljon per år. Utan att avkrävas någon arbetsinsats.

Sten har sin egen benämning på undantagsfolket.

Panoptikon. Vaxkabinettet.

Ett antal livlösa, stelnade attrapper, svagt påminnande om tjänstemän.

De kan ju alltid hoppas på facket. Den lokala SIF-klubben.

Eller borde kunna.

Sten ser ingen skillnad på den och en Lions Club.

En förening vilken som helst, där högre tjänstemän likt företagsledningens förlängda arm i stor utsträckning styr besluten. Som ägnar sig åt bekämpning av fondförslag.

Vid klubbens jubileumsfest utbringar fyrfaldiga leven för bolaget.

Och vid SAF:s lockouthot sänder kapitulationsuppmaning till PTK:s förhandlingsdelegation.

Undertecknad Svenska Betonggjuteriets Tjänstemannaklubb av SIF.

– Om jag vore i dina kläder …

I sina