Bro till kärleken

By Kjell E. Genberg

Robert har blivit rallarbas vid ett brobygge över Ångermanälven och hans nya kärlek är en flicka från trakten som heter Eva. Catharina vägrar svartsjukt att erkänna sig besegrad av henne och svär på att ta till vilka knep som helst för att vinna Roberts hjärta. En mordisk våldtäktsman härjar i området och en natt försvinner Eva. Robert tar upp jakten. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 23, 2023
• ISBN: 9788728591857

Book preview

Kjell E. Genberg

Bro till kärleken

SAGA Egmont

Bro till kärleken

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Kjell E. Genberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728591857

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

KAPITEL ETT

Äntligen stod Tobias Berg i predikstolen.

Det hade tagit en liten tid för den nyblivne lekmannapredikanten att få sin kyrka byggd. Han hade haft god hjälp av sin norske vän Odd Syversen, som nu också installerat sin apparatur för tillverkning av livets vatten i ett lönnrum bakom den inre salen. Dessutom hade många ortsbor kommit med både bräder, plank och spik för att ägna tid åt byggnationen. Detta var en trakt där man var svältfödd på Guds ord, om man inte lät sig nöja med dem som serverades i den luther-ska statskyrkan.

Tobias Berg var inte ovan att predika sitt budskap för traktens människor. Det hade han gjort i ett par månader, ända sedan han anlände till orten vid Ångermanälven. Det var dessa pre-dikningar i hemmen som gjort att han fått sådan hjälp med uppförandet av sitt kapell. Folk vån-dades nästan i ångest när Tobias drog fram deras syndfullhet i ljuset och hotade med Herrens vred-gade stav som skulle fösa ner dem alla i det brin-nande Gehenna.

Men han gav dem också en möjlighet att ändra sina liv så att de blev Herrens äkta tjänare, sådana som Han tänkte ta med upp till sina gator av guld nu när den yttersta tiden började infalla.

Tobias såg ut över bänkarna i kapellet. Det fanns inte en sittplats ledig och i mittgången ner mot ytterdörren stod folk och trängdes. Som vanligt vågade man sig inte framåt, och därför uppstod trängseln. Här fanns folk från den närmaste omgivningen, från bondgårdarna, torpen och det små utstugorna. Men det hade också kommit människor från tätorterna. Han kände igen flera ansikten som han sett inne i Långsele, Helgum och Forsse. Det hade sagts honom att det fanns folk här ända från Sollefteå. Ryktet om den nye och annorlunda predikanten hade spridits på snabba vingar. På några av de bakersta bänkarna satt människor som han gärna sett hade uteblivit. Det var en hop rallare och byggfolk från brobygget vid Forsmo. Inte för att han missunnade dem att höra förkunnelsen, utan för att de hörde ihop med hans gamla liv. Han kände många av dem personligen och de kände också honom alldeles för väl.

Så började han tala och det blev knäpptyst inne i lokalen. Tobias letade rätt på ett par personer han kunde rikta sin predikan till. Det var på så sätt han åstadkom den närhet och den kontakt som alla kände när de hörde på honom. Tobias visste själv att han var en bra talare. En lång tid som turnerande skådespelare hade lärt honom konsten och dessutom gett honom kunskaper om hur man prickar in poänger som får folk att hålla sig vakna länge fast de har baken som klistrad mot en hård träbänk.

Rösten var varm och kraftig och den bar fram över hela lokalen. Också de som fanns längst bort kunde omslutas av den övertygande stäm-man, låta orden gå till hjärtat och där låta dem bli spirande groddar av den tro han ville förmedla.

Sedan han hälsat dem välkomna började han fingra på papperen som låg på pulten framför honom. Hundratals ögon såg förväntansfullt upp mot honom och han log för sig själv. Det hade varit en mycket bra idé att bygga en predikstol halvvägs upp på väggen på kapellets vänstra sida. Detta var något folk vant sig vid från söndagarnas kyrkbesök. Predikstolens placering gjorde honom till något förmer. Han blev officiell och någon att se upp till i mer än en bemärkelse.

Han hade valt utgångspunkten för sin text i Uppenbarelseboken.

– Och jag såg en ny himmel och en ny jord! sade Tobias med så kraftig stämma han kunde åstadkomma och han märkte att några av människorna där nere ryckte till av röstförändringen. Den förra himlen och den förra jorden voro förgångna och havet fanns inte mer.

Tobias lät blicken bli mild och den gled över församlingen.

Min församling, tänkte han. Jag har den i min hand!

– Snart är det tid för den nya himlen och den nya jorden, fortsatte han med samma tordön i rösten som nyss. Det finns många tecken på att undergångens tid är nära. Jag har haft en uppenbarelse som bekräftar att vi lever i de yttersta av dagar. Men Gud har sagt till mig att just ni kan bli hans folk, de människor som han själv skall bosätta sig hos. På denna lyckans plats finns inte längre någon död, ingen sorg, klagan eller plåga. Det som har varit är förgånget.

Han gjorde en konstpaus som inte tog slut förrän en grå gumma i schalett på andra bänk började vrida på sig.

– Där kan ni få vara med! Allesammans! ropade han och sträckte ut händerna och bytte sedan röstläge så att han blev en åklagare. Men de fega och de otrogna, de som gjort vad styggeligt är, dråparna och de otuktiga, trollkarlar och trollkärringar, avgudadyrkare och lögnare skall kastas i den sjö som brinner med eld och svavel!

De började oja sig nere i bänkarna. Kvinnor vaggade fram och åter. Näsdukar kom fram för att torka ögonvrårna. Det var bara bland rallarna som orden inte bet. De såg visserligen intresserade ut, men Tobias kunde inte missta sig på deras skepsis. Må vara, tänkte han. Det är inte heller dem jag vill åt!

– Detta är den andra döden! skrek han och hytte med näven. Dit skall de föras som icke vill tro och icke vill göra bot. De flygs dit av någon av de sju änglar som medför sju skålar i vilka de sju sista plågorna ligger. Och där kommer de att pinas i all evighet.

Han höjde rösten ännu mer

– Vill ni pinas i evigheters evighet? frågade Tobias Berg sin församling.

Ett susande nej hördes från människorna som såg upp till honom. Tobias log inåtvänt, för han visste att den sortens leende fick honom att se helig ut, som en bladguldstäckt kerub på en kyrkopiedistal.

– Ni behöver inte pinas om ni inte vill, fortsatte Tobias Berg med lägre röst som fick dem att lystra för att inte gå miste om det han sade. Jag har berättat om att jag fått en uppenbarelse. Nu skall jag dela med mig till er om vad den uppenbarelsen innehöll. Ni, alla här i vår kyrka, vår nya kyrka, och alla era anhöriga och vänner, är ett utvalt folk. Gud sade till mig i uppenbarelsen att han valt er, tillsammans med andra människor på andra platser runt hela jorden, där andra predikanter fått samma uppenbarelse som jag. När Gud låter jorden rämna så att alla syndare faller ner i den brinnande, svaveldoftande sjön för evigt, måste han ha människor som är honom trogna och som kan befolka den nya jord han är på väg att skapa. Ni är dessa människor! Vill ni vara Hans folk på den nya jorden?

De var upphetsade nu. Det jakande svar Tobias fick var starkt och där fanns ingen tvekan. Han visste med sig att de frön han sått i hemmen skulle växa till träd och bära frukt.

– I Sverige finns många andra orter och städer, fortsatte han och nu tog han till gesterna från en Hamletföreställning han gjort succé med i Hästveda. Dessa städer skall förgöras med brinnande svavel från himlen, för i dem bor människor som inte vill tro på Herren så som Herren vill att man skall tro på honom. Fråga mig, jag vet! Det räcker inte med att försöka vara god, att någorlunda leva efter de tio budorden, att sluta synda och hora och dräpa. Man måste göra mer!

– Gode Jesus! stönade en kvinna på fjärde bänk och runt omkring henne suckade menigheten.

Han väntade ut dem. Efter en stund var tystnaden så påfallande att man kunde gripa tag om den.

– Han kräver att ni bekänner era synder, och ni skall göra det här i vårt härliga kapell, fortsatte han. I Guds namn har vi byggt ett litet bås där ni stilla kan lätta ert hjärta för mig, utan att jag ser er, utan att jag vet vem det är.

Nu flyttades alla blickar från predikstolen till det lilla runda båset vid andra långväggen. Ingången täcktes av ett scharlakansrött draperi. Tobias väntade till dess de åter såg på honom.

– Ni undrar kanske vilka tecknen är som säger att undergångens dag är mycket nära? frågade han och tolkade mumlet nerifrån som ett jakande besked. Det finns flera tecken. Ett sådant är järnvägen. På dessa rälsar av stål kan de stora städernas syndfullhet föras hit ut till landet, och det vill inte Gud. Landet är i stort sett gott, städerna är en häxkittel av ondska och otrohet. Ni har själva hört vad som börjar ske när det kommer nymodigheter till bygden. Var det någon enda kvinna som blev våldtagen i de här trakterna innan järnvägen började byggas? Nej, inte en enda! Men sedan tidigt i våras har sju kvinnor våldförts. Gud vill inte veta av sådant otyg. Det är därför han tänker förgöra jorden.

Det fick sjunka in en stund. Tobias kände sig säker. Han hade dem helt i sin hand.

– Men ni skall inte tro att ni kan komma till den nya jorden utan uppoffringar, fortsatte lekmannapredikanten. Gud kräver av oss att vi bygger en ark. Vi måste göra precis som Noak gjorde när det väldiga regnet kom. Jag är utsedd att bygga arken. De som vill följa med när Herren lyfter upp den till sin nya jord måste ha bidragit till byggnationen.

Tobias talade i ytterligare tio minuter, ömsom skällande, ömsom tröstande, ömsom övertygande. Människorna var i gungning. De svarade på hans ord trots att de ingenting sade. Men de var gripna och lite stolta över att vara de utvalda.

I samma ögonblick som han uttalade amen i slutbönen nickade han ner till den unge pojken som stod vid orgeln. Pojken skyndade in bakom instrumentet och började trampa. Det självspelande instrumentet, som bara någon månad tidigare stått på ett lustans ställe i Kramfors, lät den perforerade pappersremsan glida in mellan valsarna. Tangenterna började spöklikt röra sig utan att någon spelade på dem och psalmen ljöd i rummet där det ännu doftade friskt av kåda från nytt virke.

Tobias Berg tog själv hand om kollektinsamlingen och han noterade med tillfredsställelse att allt det arbete han lagt ner började ge resultat. Folk som bara tänkt lägga i en liten slant tvekade, men stoppade sedan ner en större eller kanske till och med en sedel i håven med den långa stången. De insåg att detta kunde vara en billig försäkring mot Herrens straff.

Rallarbasen Robert Stark hade suttit och lyssnat på Tobias från en av de bakersta bänkarna. När Tobias kom dit med sin håv ruskade han på huvudet och fick ett snett leende tillbaka. Men tydligen hade skådespelaren lyckats skrämma några av rallarna också. Robert såg att flera av dem stoppade ner pengar i håven. Han tyckte inte om det, för han var ganska säker på att Tobias inte tänkte ett dugg på själars frälsning utan enbart på vad deras pengar kunde åstadkomma för tyngd i den egna plånboken.

Men det fanns också rallare som skrattade åt helvetespredikantens domedagsvisioner. Robert hörde ord som vilda fantasier och lika mycket ull som när man klipper grisen när järnvägsbyggarna viskade till varandra. Och han förstod dem. De som hade mest roligt var sådana som träffat Tobias Berg innan han blev en självutnämnd ställföreträdare åt Gud i den här landsändan.

Själv hade Robert först mött Tobias under en utflykt till Alnön ett par dagar före den fruktansvärda branden som ödelade Sundsvall måndagen efter midsommar. Han hade suttit på stranden till en tjärn tillsammans med zigenerskan Catharina, som han kände sedan tidigare, när Tobias gick till anfall, full och galen. Tobias trodde att Robert försökte kurtisera Catharina på ett otillbörligt sätt, och eftersom de båda tillhörde Hiram Jurgelius teatersällskap ansåg han sig ha all rätt att försvara kvinnans heder.

Han höll på att bli dränkt på kuppen, för Robert kastade honom i tjärnen. Sedan blev rallaren tvungen att rädda honom också, för Tobias Berg var inte simkunnig. Tobias och Robert blev någorlunda goda vänner efter det. Jurgelius imponerades av den unge rallarens kroppskrafter och ville anställa honom som Sveriges starkaste man i sitt sällskap.

Vid den katastrofala branden i Sundsvall omkom Roberts fästmö Gudrun och rallaren tackade ja till anställningen som stark aktör, mest för att få skjuts upp till Ångermanälven där han fått kondition som bas. Efter vägen fick han sparken som Sveriges starkaste man när Jurgelius såg honom förlora i armbrytning mot en av sina kamrater, rallaren Calle Lusth.

Under vägen hade Tobias talat om att bygga en kyrka, slå i de lättskrämda bönderna en rövarhistoria eller två och leva flott på de pengar som skulle strömma in i kollekthåven. Robert tackade nej till erbjudandet om kompanjonskap. Det gick i stället till spritlangaren och före detta sjömannen Odd Syversen från Løten i Norge. Denne såg många fördelar i arrangemanget och ställde upp med pengar.

På sätt och vis var det beundransvärt hur Tobias Berg genomfört sina planer. Robert Stark ogillade lurendrejeriet, för han visste ju att det var ett sådant, men det var konsekvent genomfört och ingen kunde ta ifrån Tobias Berg att han var en övertygande folktalare. Han predikade bättre än många av svartrockarna i statens kyrkor och Robert trodde inte att dessa nallade mindre ur kollektkassan.

Folket strömmade ut ur kapellet och många dröjde sig kvar för att tala med sin nye gudsman. Han hade gett dem flera skrämmande tankeställare och nu ville de prata med honom om en tänkbar framtid på den nya jorden.

Robert och några av hans rallarkamrater tog sig en titt på kapellet. Det var gediget byggt och följde till punkt och pricka de ritningar som Tobias gjorde längs vägen från Sundsvall och då visade för Robert. Han drog undan det scharlakansröda draperiet och klev in i biktbåset. Det var ganska trångt därinne, men det fanns en liten bänk att sitta på och på väggen hängde en spegel. Vid den satt en kam fast i en bit snöre. I väggen fanns ett litet hål så att predikanten skulle kunna höra de bekännelser avgavs.

Tydligen ville Tobias att syndarna skulle vara välkammade.

Men när Robert gick runt och tittade in i den del av båset där själasörjaren skulle vistas såg han vad spegeln egentligen var till för. Från det här hållet kunde man se in bakom väggen, och spegeln var så placerad att den biktandes ansikte kom i fokus.

Robert skakade bistert på huvudet och gick därifrån. Calle Lusth och Härjedals-Roland väntade på honom utanför kapellet. Menigheten hade slagit en tät ring kring Tobias Berg.

– Det kommer att gå bra för den där fan, sade Calle Lusth övertygat. Han har talets gåva, den saken är klar.

– Om han inte tagit i så att han tappar byxorna, svarade Robert. Du vet att krukan går efter vatten till dess den spricker.

– Jo, den risken finns nog, instämde Härjedals-Roland. Såg ni vilken lustig orgel han skaffat? En som spelar av sig själv. Jag undrar om de bygger dragspel efter samma mall … det skulle inte vara så dumt att få gå på dans och slippa spela så att man själv kan få klämma lite på fruntimmer.

– Du har väl ingen anledning att klaga, fnös Calle Lusth och strök undan den gula locken som envisades med att falla ner i pannan på honom. Flickorna är ju som tokiga efter spelmän.

De gick sakta längs den grusade gången och kom ut på vägen. Sensommarsolen stekte ner mellan molntapparna. En bit bort såg de två gestalter som satt på röset till en milsten. Robert kände mycket väl igen den ene. Det var Kalle Kanonski, en gammal rallare som fått soldatnamnet Kanon förryskat sedan han arbetat på ett järnvägsbygge i närheten av Sankt Petersburg. Den andre verkade också bekant och när han kom närmare såg han vem det var. Han tog ut på stegen och sträckte fram handen. Ansiktet sprack upp i ett brett och glatt leende.

Mannen som tog emot den utsträckta handen log lika uppskattande.

– Anders! utbrast Robert Stark. Anders Vestberg! Det var inte i går.

Det var sant. De två männen hade träffats första gången i Stockholm när Robert var på flykt undan polisen. Han hade falskt anklagats för dråp och innan alltsammans var löst upplevde Robert en svår tid. I Stockholm blev han mer eller mindre omhändertagen av Anders som hjälpte honom att få arbete som schåare i hamnen. Sedan fortsatte Robert norrut och fick arbete som rallare i Hälsingland. Det var ett yrke som lockade många och Anders var inget undantag. Nästa gång de möttes hamnade de i samma lag på de myggpinade myrarna i Härjedalen.

– Men vi stöter på varandra ibland, Robert, svarade Anders Vestberg. Jag har varit här ett tag redan, men jag har haft underhållsarbete på depån i Långsele. Det var där jag fick höra att du har blivit bas. Hur fasen har det gått till?

Calle Lusth skrattade bullrande och klappade Robert på axeln.

– Det undrar vi allihop, sade han.

– Han är en bra rallare, menade Anders. Men inte trodde jag att han var ämne till lagbas. Han är ju så ung, eller hur, herr Lusth?

– Så du vill säga att jag är en gammal stöt? svarade Calle. Ånej, nog klarar han det arbetet. Och skulle det knipa kan han alltid komma till mig och fråga. När jag tänker närmare efter så gör han det flera gånger om dagen.

Robert Stark åstadkom en fnysning som var avsedd att låta irriterad.

– Du skall inte tro på den här mannen!

– Det vet jag, svarade Anders Vestberg. Vi har träffats några gånger när han kommit och kvitterat ut verktyg.

– Vet hut! Jag talar sanning nästan jämt! sade Calle Lusth bestämt och blängde till när Kanonski började fnissa.

– Jag har sökt ut till brobygget, förklarade Anders. Inspektorn nere i Långsele sade att jag skulle prata med dig, Robert. Om du vill ha mig i laget får jag förflyttning.

– Naturligtvis vill jag det, svarade Robert Stark. Om du följer med nu så försöker vi hitta en koj åt dig i baracken. Då kan du samtidigt bekanta dig med resten av gubbarna. Jag skulle förresten behöva ytterligare ett par bra karlar, för det är ett tungt jobb borta vid Ångermanälven. Det fattas folk för både Calle och mig.

– Jag hör mig för när jag går tillbaka och hämtar mina grejer, sade Anders. Men ingen av dem som går på depån klarar av riktigt hårt arbete. Det är luggslitna gubbar som knäckt rygg och leder i jobbet och nu är gå på nåder hos järnvägsbolaget. Den lilla rallarskaran passerades av helguppklädda ortsbor som äntligen kommit sig för att slita sig från Tobias Berg. De pratade nästan