Mäster Olof

By August Strindberg

Mäster Olof kämpar för folkets frihet och demokratiseringen av kyrkan under 1500-talet, en tid av hårt styre och obönhörliga attityder. I sin kamp blir han både hatad och utnyttjad. Kungen använder honom som en bricka i sitt eget spel och Olofs mor förbannar honom. De enda som helhjärtat stöttar honom är hans hustru Christina och bokpräntaren Gert. Olofs kamp för att förnya det gamla tar en oväntad vändning när han under en bikt får ta del av fasansfulla planer och nu måste han bestämma sig för hur han ska agera ... "Mäster Olof" är ett skådespel i fem akter som gavs ut för första gången 1872 och är ett av den svenska litteraturens mest analyserade verk. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 17, 2021
• ISBN: 9789176390894

August Strindberg

August Stringberg was a novelist, poet, playwright, and painter, and is considered to be the father of modern Swedish literature, publishing the country’s first modern novel, The Red Room, in 1879. Strindberg was prolific, penning more than 90 works—including plays, novels, and non-fiction—over the course of his career. However, he is best-known for his dramatic works, many of which have been met with international acclaim, including The Father, Miss Julie (Miss Julia), Creditors, and A Dream Play. Strindberg died in 1912 following a short illness, but his work continues to inspire later playwrights and authors including Tennessee Williams, Maxim Gorky, and Eugene O’Neill.

Book preview

Mäster Olof

Ett skådespel i fem akter

Av August Strindberg

Prosaupplagan efter första manuskriptet 1872

AB Svenska Ljud Classica, 2014

Personer

Mäster Olof (Olaus Petri)

Gert Bokpräntare

Gustav Eriksson Vasa

Hans Brask i Linköping

Måns Sommar i Strängnäs

Lars Siggeson, riksmarsk

Laurentius Andrea

Laurcntius Petri

Hans Windrank, skeppare

Småländing

Tysk

Dansk

Mårten (svartebroder) I orginalutgåvan finns det en klammer runt både Mårten och Nils som det står svartebröder. bakom.

Nils (svartebroder)

Värdshusvärd

Lilkdräng

Scholaris 1

Scholaris 2

Kyrkvaktaren

Betjänten

Arbetsfogden

Borgaren

Fru Kristina, Olofs moder

Adelsman

Kristina, Gerts dotter

Skökan

Borgarkvinnan

Kyrkvaktarens hustru

FÖRSTA AKTEN

I Strängnäs

En korsgång utanför studiegården med trädplanteringar. Längre bort klosterkyrkan. I bakgrunden mur ovan vilken synas blommande fruktträd. Olof sitter på en stenbänk; framför honom stå Scholares, läsande sina roller till Tobiæ Comoedia.

FÖRSTA SCHOLARIS.

»Vi äro nu komne i vår fiendes garn, ve oss, vi arme Israels barn!»

ANDRA SCHOLARIS.

»Ack, käre broder, vad skole vi klaga! Nu äro komne vår jämmers dagar - borta är oss både åker och ränta, något gott have vi nu aldrig att vänta. Det haver jag länge båd' talat och drömt, att Abrahams löfte är länge bortglömt.»

LARS som inkommit.

Vad gör du?

OLOF.

Jag leker!

LARS.

Du leker?

OLOF.

Ja! Jag leker en liten comoedia om Israels barn och babyloniska fångenskapen!

LARS.

Har du icke bättre att göra? Större arbete åligger dig!

OLOF.

Jag är för ung ännu!

LARS.

Säg icke du är för ung!

OLOF.

Nej, ty de äro nog många ändå som så ropa!

LARS

rullar upp ett papper som han tagit fram; betraktar Olof en stund; därpå läser han.

»Och Herrens ord skedde till Jeremias:

Jag kände dig förr än jag tillredde dig i moderlivet och utkorade dig förr än du av modren född vart och satte dig till en profet bland många folk.

Men Jeremias sade: Ack, Herre, Herre, jag duger icke till att predika; ty jag är för ung.

Då sade Herren: Säg icke: Jag är för ung; utan du skall gå, dit jag sänder dig, att predika, vad jag befaller.

Ty jag vill i denna dag göra dig till en fast stod, till en järnpelare och till en kopparmur i hela landet emot Juda konungar, emot hans furstar, emot hans präster, emot folket i landet;

Så, att om de än strida. emot dig, skola de likväl icke övervinna dig, ty jag är när dig, säger Herren, att jag skall frälsa dig!»

OLOF springer upp.

Sa' Herren det?

LARS fortsätter.

»Så omgjorda nu dina länder och statt upp och predika för alla allt det jag dig bjuder.»

OLOF.

Varför går icke du?

LARS.

Jag är för gammal!

OLOF.

Du är feg!

LARS.

Ja, ty jag har ej kraften; men den har du - Gud give dig nu tron.

OLOF.

O ja, jag hade en gång trons låga och hon brann härligt, men munkeligan släckte av henne med sitt vigvatten, då de ville läsa djävulen ur kroppen på mig!

LARS.

Det var halm som skulle fladdra ut; men nu skall Herren tända dig en stockeld, som skall förbränna de filisteers säd. Vet du vad du vill, Olof?

OLOF.

Nej, men jag känner hur jag vill kvävas, då jag tänker på detta arma folk som suckar efter förlossning. De ropa efter vatten, levande vatten, men där finns ingen som har något att ge.

LARS.

Riv ner det gamla murkna huset först, det kan du! Herren själv skall bygga dem ett nytt!

OLOF.

Men då bli de utan tak över huvudet en tid!

LARS.

Då få de åtminstone frisk luft!

OLOF.

Men att röva ett helt folk på dess tro; de skola förtvivla!

LARS.

Ja, de skola förtvivla!

OLOF.

Men man skall ropa ve över mig och smäda mig och dra mig inför de översta!

LARS.

Fruktar du?

OLOF

Nej! - Men förargelsen -

LARS.

Olof! Du är född till förargelse; du är född till att slå. Herren skall nog hela.

OLOF.

Jag känner hur strömmen drar; ännu har jag taget kvar i dammluckan, men släpper jag, då drar strömmen mig med.

LARS.

Släpp du, de komma nog som hålla igen!

OLOF.

Räck mig din hand, Lars, om jag kommer för långt in i virveln.

LARS.

Det står ej i min makt, och du skall in i virveln, även om du skall förgås.

OLOF.

Vilka stormar du blåst upp i min själ; jag satt nyss och lekte i trädens skugga och det var pingstafton, och det var vår och det var frid. Och nu

- varför skakas icke träden, varför mörknar icke himmelen! Lägg handen på min panna, känn hur blodets böljor börja gå! Lämna mig icke, Lars; jag ser en ängel som kommer emot mig med en kalk; hon går på aftonskyn därborta, blodröd är hennes stig, och hon har ett kors i handen. - Nej, jag förmår icke, jag går tillbaka till den lugna dalen; må andra strida, jag skall se på. - Nej, jag skall gå efter och läka de sårade, jag skall viska frid i de döendes öron. Frid! - Nej, jag vill strida med. men i de sista lederna; varför skall jag gå främst?

LARS.

Därför att du är den djärvaste!

OLOF.

Icke den starkaste?

LARS.

De starke komma efter: och den starkaste har du vid din sida; det är han som manar dig till kampen!

OLOF.

Hjälp mig, Gud! Nu går jag!

LARS.

Amen!

OLOF.

Och du följer mig!

LARS.

Du skall gå ensam med Gud!

OLOF.

Varför drar du dig tillbaka?

LARS.

Jag är icke född till stridsman; jag skall blott bli din vapensmed! Guds rena ord skall bli dina vapen, och du skall sätta dem i händerna på folket; ty nu är dörren till de påvliges rustkammare inslagen, och var och en med namnet människa skall själv kämpa för sin andes frihet!

OLOF.

Men var äro mina fiender? Jag brinner av stridslust, men jag ser ingen att strida mot!

LARS.

Du behöver ej mana dem fram, de komma nog! Farväl. Du kan börja när du vill! Gud vare med dig!

OLOF.

Gå icke, jag måste tala med dig längre!

LARS.

Här kommer förtruppen - rusta dig. Går.

En skara borgare med kvinnor och barn gå fram mot kyrkdörren på högra sidan. Där stanna de, lyfta på hattarne och korsa sig.

GERT BOKPRÄNTARE

förklädd till borgare.

Man har icke ringt vespern på pingstafton - det är högst ovanligt!

EN BORGARE.

Och kyrkdörren är stängd! Möjligen är prästen sjuk.

GERT.

Eller är han ej uppstigen!

BORGAREN.

Vad sägen I?

GERT.

Jag menar att han är sjuk!

BORGAREN.

Men då har han så gott om mässelärlingar, att någon av dem kunde läsa oss en mässa i hans ställe!

GERT.

De äro väl så upptagna.

BORGAREN.

Vad med?

GERT.

Ja, det är inte gott att veta!

BORGAREN.

Akta dig, min gode man! I tycks ha en släng av lutherit! Biskop Hans från Linköping är i stan och kungen också!

GERT.

Är Brask i stan?

BORGAREN.

Ja, Gud är han så. Men vi ska väl känna på dörren först om kyrkan är stängd.

GERT

springer upp på trappan och slår på porten.

Guds hus är stängt på pingstaftonen. Det högvördiga prästerskapet ger icke audiens hos Gud i dag, därföre får det vällovliga borgerskapet gå hem och lägga sig utan mässa. Se hit, gott folk - här är en dörr, den är visserligen bara av trä, men det gör ingenting, ty den är fodrad med koppar, titta på den här dörren! Om jag nu säger er att Gud bor härinnanför, ty det är ju hans hus, om jag nu säger er, att biskopens diakonus eller sekretarius eller kanonikus eller någon annan man som slutas på us, ty det är bara andans män som slutas på us, om jag nu säger att en sådan man har nyckeln till denna dörr hängande på en spik inne i sitt sovrum, så säger jag därmed icke att han har låst in Gud för oss och hängt nyckeln på en spik i sitt sovrum, utan jag säger bara det, att vi få inte komma in och hålla någon gudstjänst i kväll, vi som stretat sex dagar med att göra skor och rockar, och vi, som hela veckan hava bryggt och bakat och slaktat åt högvördiga prästerskapet, på det att de på den sjunde måtte orka hålla gudstjänst åt oss. Detta förebrår jag ingalunda höglovliga kapitlet, ty de äro ju bara människor de, och det var blott Gud som rådde arbeta i sex dagar och vilade sig