Gastarna På Calle Goya: Costa del Sol-samlingen

By Owen Jones

Gastarna På Calle Goya

En lärorik berättelse om goda avsikter och onda handlingar

När det nygifta paret Frank och Joy reser på smekmånad till en lägenhet i Fuengirola på Costa del Sol som tillhör Franks chef, anar de båda föga vad som kommer att ske. Den romantiska semestern förvandlas till något helt annat och mardrömmen fortsätter när paret reser vidare till Thailand för att fortsätta med bröllopsceremonierna där, i Joys hemland. 

Men allt får sin förklaring, om dock en något oväntad sådan.

• Language: Svenska
• Publisher: Megan Publishing Services
• Release date: Sep 2, 2022
• ISBN: 9781071537701

Book preview

En lärorik berättelse om goda avsikter och onda handlingar

Av Owen Jones

Översättning Ulf Diktonius

Publicerad av Megan Publishing Services

på CreateSpace och Kindle

––––––––

CreateSpace Edition: License Notes

Denna bok får inte kopieras till någon enhet i någon form utan författarens skriftliga medgivande

Tack för att du respekterar denna författares hårda arbete.

––––––––

DEDIKATION

Denna upplaga tillägnas min hustru, Pranom Jones, för att hon gör mitt liv så lätt hon kan – och hon gör ett fantastiskt jobb. Vår dotter, Chalita, har varit otroligt vänlig mot oss under skapandet av denna bok, vilket kan styrkas på mer än ett plan.

Aliya skapade omslagsbilden.

Karma betalar tillbaka till alla med vänlighet.

––––––––

INSPIRERANDE CITAT

Tro inte på något bara för att du hört det,

Tro inte på något bara för att många pratar om det,

Tro inte på något bara för att det står nedskrivet i dina religiösa texter,

Tro inte på något enbart för att lärare eller äldre hävdar det,

Tro inte på traditioner enbart för att de levt vidare i generationer,

Utan efter observation och analys som visar sig överensstämma med syftet och som främjar allas godhet och lycka, acceptera det och lev upp till det.

Gautama Buddha

———

Store ande, vars röst lever i vinden, hör mig. Låt mig växa i styrka och visdom.

Låt mig alltid betrakta den röda och violetta solnedgången. Låt mina händer respektera de ting du gett mig.

Lär mig hemligheterna som döljs under varje löv och sten, såsom du lärt människor i det förflutna.

Låt mig använda min styrka, inte för att vara starkare än min broder, utan för att kämpa mot min största fiende – mig själv.

Låt mig alltid möta dig med rena händer och öppet hjärta, så när mitt korta jordeliv bleknar som solnedgången ska min ande återvända till dig utan skam.

(Baserat på en traditionell Sioux-bön)

––––––––

  INNEHÅLL

1 Sjön Mjøsa, Norge

2 Sedolfsens årliga bal

3 Den hundrade lärjungenatten

4 Frank och Joy

5 La Residencia ‘Home from Home

6 Stranden

7 Sydvästra Fuengirola

8 Los Boliches

9 Paranoia 

10 Thailand

11 Joys syster

12 Bew

13 En resa uppåt landet

14 Baan Lek

15 Bo med mamma

16 Bannlyst

17 Pinsamma stunder

18 Boos ställe

19 Upp- och nedgångar

20 Visumjakten

21 Dimman börjar lätta

22 Gifta sig igen, och en gång till

23 London 

24 Goya-sällskapet för sanning och skönhet

25 Brevet

26 Epilog

De otillåtna – kapitel ett

Om författaren

––––––––

1 SJÖN MJØSA, NORGE

Den gamle baronen satt vid det stora, välpolerade skrivbordet i teak och läder i sitt arbetsrum och blickade ut över sjön framför honom. Han var kort för att vara norrman, runt etthundrasjuttio centimeter, hade ett stilfullt lockigt grått hår, ett tämligen runt ansikte med bruna ögon som pryddes av ett par glasögon. Vardagskläderna han bar utgjordes av en grön cashmere-cardigan, urringad tröja och grå flanellbyxor, då han inte väntade några besökare förrän möjligen efter lunch. Den perfekta tystnaden bröts blott av ljudet från isen som sprack på sjön utanför, eller fåglarna som jagade småfisk på vattenytan. Det gamla slottet hade stått isolerat på de stora ägorna i fem sekel och den nuvarande baronen hade tillbringat all sin tid här efter att han slutfört sin utbildning. Tystnaden var ingrodd i honom.

När den länge förväntade knackningen på dörren till slut hördes, svarade han med en överraskande hög stämma.

Stig in! Åh, Maximillian, jag hoppas att du har goda nyheter till mig. Han hade svårt att dölja sin otålighet.

Ja, herr baron, det är jag övertygad om att jag har. Telefonlinjen och parabolen har återställts till fullt fungerande efter stormen i natt, och posten har levererats. Maximilian sträckte fram brickan han bar till baronen, som plockade upp de runt dussinet kuverten som låg på den.

Så det innebär att telefonen, bredbandet och satellitkommunikationen har återställts helt?

Mina tester visar absolut på det, herr baron.

Utmärkt. Tack, Maximillian. Du kan fortsätta med förberedelserna. Fortskrider allt som planerat i frågan?

Ja, herrn, inga problem.

Baronen fläktade med breven och butlern lämnade i total tystnad, även om han innan han drog igen dörren bakom sig tillät en blick på sin arbetsgivares ansikte. Han ansåg det vara en extremt modig och fräck sak att göra, men han gillade att ständigt vara uppmärksam på baronens humör.

Maximillian hade varit baronens manlige betjänt sedan universitetstiden i Heidelberg, när de båda varit unga. Han var tysk och var den enda personen som hade tillåtelse att kalla honom herr baron. Dessutom hade han hundra procent förtroende hos det övriga hushållet. De hade umgåtts tillsammans i mer än femtio år och kände varandra bättre än deras egna fruar.

Baronen tittade efter de tunga, mörkgröna kuverten som innebar att de kom från de närmaste familjemedlemmarna och gemenskapen inom vilken han verkade. Dessa öppnade han med en tydlig känsla av iver, och lade undan de andra till senare. Han log när han drog ut svarskorten ett efter ett. De var totalt åtta. Han höll upp dem framför sig och talade sedan till ett gammalt familjeporträtt.

Klanen samlas, farfar Peter. Vi kommer att vara förenade igen och fortsätta den gamla familjetraditionen!

Längs arbetsrummets panelklädda väggar hängde rader med familjeporträtt, men det var i synnerhet två som baronen ville titta på i det ögonblicket. De visades emellertid inte för alla, även om det inte var många människor som över huvud taget fick besöka hans privata arbetsrum. Endast en handfull företagsledare, advokater, revisorer och liknande hade någon gång klivit över tröskeln.

Baronen hade dock ett annat rum, ett hemligt rum, bakom sitt kontor. Det hade alltid funnits där, ända sedan slottet byggdes, men tillsammans med miljontals dollar på övrigt restaureringsarbete, hade detta rum anpassats till tjugohundratalet med de senaste säkerhets-, livräddnings- och kommunikationssystemen. Han aktiverade fjärrkontrollen i fickan och en perfekt dold panel gled upp – tyst.

Rummet var stort enligt alla standarder. I mitten stod ett perfekt, runt bord med tretton matchande stolar. En till synes onödig antik kristallkrona hängde över bordet men dess ljus kunde tändas med piezotändare och släckas med luftpuffar från kapslar med tryckluft som styrdes med samma fjärrkontroll. Ljusen användes emellertid enbart vid mycket speciella tillfällen eftersom rummet redan var perfekt belyst med dolda lampor, vilka kunde justeras för ändamålet. När han kom in i vad han kallade Fristaden, tryckte han på en annan knapp på fjärrkontrollen och halva väggen mittemot vaknade till liv med en vy mot slottets utsida. Det var ett speciellt envägsfönster som kunde aktiveras eller inte genom en elektrisk laddning i glaset.

Baronen ägnade dock inte mycket uppmärksamhet åt svanarna som sökte efter mat på sjön utanför. Han tryckte på fler knappar, och två andra glasrutor aktiverades och avslöjade hans mest värdefulla ägodelar. En oljemålning och en teckning, båda placerade i kontrollerad atmosfär, blev synliga. Baronen höll upp svarskorten till mannen på målningen och talade.

Vårt fyrahundrade årliga klanmöte är på väg att äga rum, Åh vördade förfader. De har länge försökt förneka din koppling till vår familj men vi har aldrig låtit oss kuvas. Vi har aldrig förnekat dig och kommer aldrig att göra det! Vi vet att vi är av samma blod och vi kommer behålla tron! Bara tre dagar till och sedan kommer vi alla att vara återförenade igen – jag litar på att du kommer att kunna ära oss med din närvaro denna lyckosamma dag, även om bara för en kort stund?

Baronen log då han kände att han fått ett tyst bekräftande svar i sitt huvud. Han log mot den medelålders mannen med stripigt hår på bilden och kände åter ett svar. Han flyttade blicken till kvinnan på den andra bilden. Det var inget porträtt utan avbildade enbart en person i en scen. Han bockade lätt och slog ihop sina klackar på bästa sätt för att visa den djupaste respekt han kunde.

Vördade förfäder, er önskan kommer att uppfyllas enligt vår gamla familjetradition. Efter att han sagt det bockade han sig igen inför varje målning, vände på klacken, gick ut från Fristaden och tryckte på rätt knapp för stänga ner rummet igen med blott ett knappt hörbart svischande från dörren. Han återvände till skrivbordet, startade datorn och kallade på sin butler igen.

Maximillian, sa han, det verkar som om kommunikationerna verkligen återställts till det normala igen. Breven jag fick i morse visar att det traditionella familjemötet fortsätter som planerat. Var så vänlig och genomför de gamla procedurerna för det kombinerade fyrahundraårsmötet och den speciella hundraårsinitieringen. Du har ju förberett ett dussin initieringar tidigare, eller hur, Maximillian?

Det stämmer, herr baron, det här blir den trettonde i ordningen.

Dina tjänster uppskattas mycket, Maximillian, inte bara av mig själv utan av hela familjen. Har de nya medlemmarna i personalen fått sina uppgifter under mötet och blivit instruerade var de får vara och inte under tvådagarsfirandet?

Ja, herrn, allt är som det ska.

Uppehället, för våra övernattande gäster, mat, dryck, speciella behov etcetera?

Ja, herr baron, jag har personligen tagit hand om alla dessa detaljer.

Är det något du vill att jag ska ta hand om?

Nej, herrn, enbart de saker jag inte vet något om.

Nåväl, du kan fortsätta med dina sysslor, Maximillian.

Ja, herr baron.

I och med det flyttade baronen sin uppmärksamhet mot dagens vardagliga affärsaktiviteter och lämnade butlern att sköta sitt.

∞

De trettioen gästerna anlände nästan samtidigt följande eftermiddag. De kom i sina egna fordon, mestadels med bil, även om två flög in med egna helikoptrar. Det var elva medlemmar i den Inre kretsen, fyra kandidater, tio makar och sex tonåringar. Makar var tillåtna liksom barn över tretton år men de klassades inte som den Inre kretsen, vilken utgjordes av baronen, baronessan och elva andra nära vänner och familjemedlemmar. Gästerna utanför den Inre kretsen hölls på avstånd från tillställningens huvudsyfte. Partners, flickvänner och pojkvänner var strikt förbjudna.

De elva övriga medlemmarna i den Inre kretsen var alla släktingar men på håll, och de hade tio makar och tio barn mellan sig. Fyra av dessa barn hade valts ut att ägnas särskild uppmärksamhet.

Vid förstagradsceremonin var kandidaterna villiga men rädda och spända och de som visste mer om vad som skulle hända sade ingenting, även om dessa sponsorer naturligtvis hoppades att deras egna lärjungar skulle klara testet och bevisa att deras omdöme inte påverkats av föräldraskapet. Om de klarade testet blev de följeslagare – aspiranter att gå med i den Inre kretsen – och lärde sig hemligheterna om dess medlemmar, när någon av dem vandrade vidare för att möta de stora förfäderna.

Den Inre kretsens medlemmar var gamla men inte uråldriga, och de var förmögna med tillgång till den bästa läkarvården i världen. Baronen med sina sjuttio år var den näst yngsta i Styrelsen, som den Inre kretsen ibland kallades, och hans hustru Ingrid var ett decennium yngre och ordförande. De hade inte välsignats med några barn så de kunde inte befolka Styrelsen med sin avkomma men de hade ändå virtuellt full kontroll på gruppen. Det var så organisationen hade skapats för fyrahundra år sedan.

I själva verkat var dess konstitution på många sätt som den var utformad, tämligen progressiv, då män och kvinnor hade samma möjligheter men när en ledare valts kunde hon eller han om denne så önskade vara enväldig. Baronen var mycket respekterad eftersom han alltid lyssnade på de oliktänkande och ibland accepterade andras åsikter över sina egna även om han inte behövde det.

Ordförandeskapet och styrelsemedlemskapet var livslångt, eller som de formulerade det, för den utvalda personens hela liv på jorden Baronen och baronessan förväntades båda uppfylla sina roller i ytterligare tio till tjugo år men ingen kände någon förbittring över detta. Han var ändå, när allt kom omkring och så vitt de visste, världens närmaste levande släkting till den Vördade förfadern Naturligtvis gjorde även andra anspråk på släktskapet och vissa kunde till och med bevisa det men den norska grenen ansåg att de var den enda äkta familjen, de enda som verkligen förstod honom och de ända sanna innehavarna av Tron, även om de inte erkändes av allmänhistoriker eller någon annan heller för den delen.

Det bekymrade dem dock inte ett uns. De njöt av det. Vad dem anbelangade kände de sitt släktskap och hade ingen anledning att bry sig om vad andra från utsidan ansåg. Några gånger under århundradenas lopp hade rykten om det hemliga sällskapet läckt ut men dessa hade alltid krossats. Förr i tiden hade det åtgärdats med skoningslöst våld men i modern tid hade stämningar varit lika effektiva. Släkten Sedolfsen hade tillgång till de mest beräknande och knipsluga advokaterna i världen och var beredda att släppa loss dem vid minsta tecken på skandal.

Det inträffade inte ofta eftersom tidningsredaktörerna kände till risken de tog om de angrep familjen Sedolfsen, men några modiga sanningssökare hade blivit utblottade i historien när de försökt avslöja mer än de kunde bevisa och innan nästa omgång potentiella avslöjanden var på väg att inledas.

Missnöjda potentiella kandidater som inte klarat testet var den stora risken. Att vara ung innebar att de ofta blev berusade och avslöjade detaljer för vänner som de inte borde gjort. Ibland sålde dessa vänner sina historier om den mäktiga men hemliga släkten Sedolfsen till pressen.  Det skulle vara under de kommande två månaderna som de var mest sårbara. Hela firandet skulle vara i två dagar. Den första dagen innefattade lokala dignitärer och de som kom längre bort ifrån men dessa gäster bjöds inte in att övernatta. När de fick frågan om anledningen till det årliga firandet blev svaret alltid detsamma.

Åh, vi vet inte längre varför. En av våra släktingar, den avlägsna farbror Peter, tror vi, startade traditionen med ett party detta datum för fyrahundra år sedan, och ingen har någonsin kommit på en bra anledning att avsluta dem. Vi har haft dem varje år sedan dess!

Det hade alltid framkallat ett skratt och ett slut på diskussionen. Den verkliga anledningen till den första nattens firanden var att ladda slottet med energi som den Inre kretsen kunde inkapsla för att använda i sina egna privata ritualer den andra dagen.

Inte många personer förstod det och ännu färre märkte att de största festerna hölls vart fjärde år, när potentiella nya lärjungar valdes.

Och detta, hundraårsvalet, skulle bli en spektakulär händelse.

––––––––

2 SEDOLFSENS ÅRLIGA BAL

Baronen ville att fyrahundraårsbalen och hudraårsvalet av lärjungar skulle bli den bästa någonsin. För att uppnå det hade han funderat och sedan hade han och hans hustru slagit sina kloka huvuden ihop och slutligen bett Styrelsen om deras råd. Det var så han normalt genomförde saker och en av anledningarna till att han var så populär.

Detta resulterade i att trehundranittio gäster hade bjudits in och femtio extra personer tjänstgjorde i personalstyrkan. Baronessan var väl medveten om att inget fick gå fel i år, även om balsalen skulle fyllas med nästan dubbelt så många som den var avsedd för. Därför hade hon kallat in hjälp från de bästa festorganisatörerna i Norge och Sverige för att ha kontroll över kostnaderna och tillhandahålla extrapersonal.

Von Knutson var de bästa i branschen och det ryktades att kungahusen i båda länderna förlitade sig på deras tjänster när behov uppstod.

Vad säger väderleksrapporten, Francisco? frågade baronessan sin make. Tror du att gudarna kommer att se på oss till vår fördel i år? Hon var endast ett par centimeter längre än sin man men naturligt smal och elegant, även om han var benägen att lägga på sig i kilon. Men det, hennes frisyr och de höga klackarna fick henne att se mycket längre ut, trots att det inte bekymrade baronen. I själva verket var han stolt över att ha en fru som var längre, vilket många korta män är.

Jag tror att de kommer det, Joie, svarade han och använde sitt smeknamn på henne. Isen har lämnat sjön, fåglarna och rävarna återvänder... det är inte så kallt och meteorologen säger att vi kan förvänta oss en fantastisk vår. Så ja, jag tror att vi har tur.

Det var även ett genidrag att bjuda in så många människor så oavsett hur vädret är på utsidan kommer människor uppleva det för varmt inomhus bara på grund av deras egen kroppsvärme.

Det är väldigt vänligt av dig att säga så, min kära. Jag är faktiskt själv ganska stolt för det lilla tilltaget. Jag tyckte verkligen om ditt förslag att placera ut dolda underhållare mellan balsalen och paviljongen. Det kommer få dem att hoppa till! Ja herre jösses.

Tack älskling. Att ta hand om tvåhundra i matsalen och tvåhundra i paviljongen bidrar till viss cirkulation och så finns ju rökrummet, verandan och trädgårdarna. Jag tror att vi med säkerhet kan påstå att våra gäster har många möjligheter att själva reglera sin kroppstemperatur.

Jag håller med dig, Joie, en välförtjänt klapp på axeln för att du genomfört detta. Så låt oss fortsätta. Den första gruppen gäster är planerade till klockan åtta, eller hur?

"Ja, Frank, vi får gå och byta om. Det är dags att låta personalen och cateringfirman simma eller sjunka själva. Det finns inget mer vi kan göra förrän vi själva är redo

Nåväl, Joie, jag kommer förbi dina rum vid åtta för att hämta dig.

De omfamnade varandra lätt, pussade varandra på kinden och gick åt varsitt håll.

∞

Baronen och baronessan stod vid drinkbordet ungefär sex meter från balsalens entré. Ceremonimästaren annonserade varje gäst som anlände men värdarna stannade bara där i trettio minuter medan de viktigaste gästerna gjorde entré, de som hade fått den tidiga ankomsttiden klockan åtta. De övriga som fått tiden halv nio skulle få svårare att hinna skaka baronens hand och uttrycka sin tacksamhet för att ha blivit inbjudna.

Klädseln var formell men det var inga problem för de flesta, även de lokala affärsidkarna som redan var innehavare av smoking att bära på sina frimurar- eller runda bordsordnar, båda där baronen var medlem, även om han sällan deltog på mötena längre. Han hade gått med eftersom det var tradition, ett tecken på goodwill, ett offentligt utövande snarare än att han såg fram emot en trevlig utekväll med anständigt lokalt klientel.

Majoriteten av lokalbefolkningen förstod detta och respekterade honom för sina ansträngningar att stöda de lokala välgörenhetsorganisatörerna. De aristokratiska Sedolfsen åtnjöt ett gott rykte hos den överväldigande majoriteten av människorna som bodde runt slottet och i provinsen som helhet.

De lade båda till med sina bästa leenden för att matcha sin aristokratiska officiella middagsklädsel. Baronen var prydd med medaljer, cummerbund och ett ordensband medan baronessan bar en fullängdslång mörkgrön balklänning i silke, en tiara och ett ordensband. De sträckte ut en vitbehandskad hand mot respektive tidig gäst. Vid några sällsynta tillfällen bugade sig baronen lätt och slog ihop sina klackar och hans fru neg när någon av kunglig börd stod framför dem. När balsalen började fyllas upp minglade medlemmarna av den Inre kretsen sömlöst mellan de franska dörrarna, matsalen och huvudentrén beroende på vad de kände för.

Alla upplevde evenemanget som spektakulärt. Det rapporterades om festen i lokaltidningen av tidningsredaktören själv som var på plats, vilket även hans chef, tidningsägaren från Oslo var.

En liten orkester spelade lämplig musik i balsalen för de som visste hur man dansade i klassisk stil och det fanns ett antal. En harpspelare underhöll i matsalen för de som önskade en paus och en liten teatergrupp spelade sketcher i paviljongen. De samlade flyttade sig mellan de olika evenemangen och vädret kunde bäst beskrivas som friskt men det var verkligen inte kallt.

Gästerna vandrade mellan de tre huvudpunkterna och stod på verandan eller promenerade i trädgårdarna, vilka var upplysta av en mängd lampor styrda av ett antal datorkontrollerade, för programmerade sekvenser. Överraskningarna var också effektiva. Lättklädda män och kvinnor i tajts och kroppsstrumpor, som måste ha känt av kylan, sprang ut från alkover och små arboretum i en flod av färgade lampor, och eldslukare spottade ut lågor från dolda slumpvis valda platser. Mängder av skratt och skrik av förvåning kunde höras över området hela kvällen.

Med så många gäster närvarande, och så mycket som pågick, var det en lätt uppgift för de tretton i den Inre kretsen att smita iväg när de ville. Det var sällan en gemensam ansträngning att lämna platsen och mötas tillsammans men ändå var det inte svårt för två tredjedelar av Styrelsen att befinna sig i Fristaden samtidigt.

Baronen hade öppnat envägsfönstret mot balsalen och de två angränsande rummen. Där fanns även övervakningskameror som bevakade festlokalerna och området via slottets huvudsäkerhetskameror.

Vilken stämning, Francisco! sa en av medlemmarna i den Inre kretsen som satt vid bordet. Du har verkligen överträffat dig själv i år.

Ursäkta, Claus? svarade baronen som hade en viss svårighet med hörseln, om rösten inte var helt bekant. Claus vinkade mot skärmarna och håll upp tummen. Å, ja, jag förstår vad du menar. Tack så mycket. Joie lade ner mycket arbete på den här tillställningen.

Jag tycker särskilt mycket om det geniala initiativet att ha trettio gäster för varje medlem i Styrelsen. Det ger stämningen den extra lilla kryddan, tycker du inte det? kommenterade någon annan.

Ja, tillade Claus, det kommer att skapa en rejäl boost för imorgon. Bra gjort, båda två. Jag tror att jag ska promenera bort till paviljongen och ta en rök på vägen. Det ser ut att gå livligt till där borta. Någon som vill följa med?

Ja, jag följer gärna med, svarade någon annan och de begav sig in i arbetsrummet.

Hela slottet var uppfyllt av ljuden från människor som roade sig men det som utspelade sig ute i trädgården och i paviljongen verkade tilldra sig mest popularitet, delvis tack vare att vädret var så milt och delvis för att balsalen började närma sig sin avsedda kapacitet.

De mest aktiva rumlarna var emellertid de tretton medlemmarna av den Inre kretsen som verkade blomstra i spänningen runt dem. Baron Sedolfsen och hans maka verkade vara överallt. Alla ville tala med dem och var villiga att samarbeta – eller mer än villiga, de var verkligen entusiastiska kring det. De bokstavligen dinerade på de glada gästernas humör.

När festen officiellt var slut vid midnatt, placerade sig värdarna i närheten av balsalens utgång så att de personligen kunde tacka alla som ville önska dem en god natt och det var alla de som inte behövde lämna slottet tidigt.

När de sista eftersläntrande gästerna hade lämnat slottet, och personalen säkrat slottet för natten, samlades den Inre kretsen mitt i balsalen som om de stigit upp ur golvet. Alla log brett.

Jag lyfter hatten för er alla, Franky, och du min kära Joie, ni har verkligen gjort oss stolta i år. Det följdes av en mängd hyllningar.

Tack, farbror Hakon, tack till er alla på Joies och mina vägnar. Nu, om ni ursäktar mig, har jag några saker att ägna mig åt innan jag drar mig tillbaka men ni kan fortsätta tills ni stupar om ni så önskar. Jag är säker på att det måste finnas mat och dryck kvar som ni kan frossa i, annars är det bara att be personalen som fortfarande städar stället. God natt.

Baronen stängde ner Fristaden med fjärrkontrollen och återvände till sitt rum med en känsla av upprymdhet men ville samtidigt bevara energin till senare denna afton.

––––––––

3 DEN HUNDRADE LÄRJUNGENATTEN

De flesta i den Inre kretsen tillbringade följande morgon i sängen, och eftermiddagen åt att flanera runt i slottet, promenera på markerna eller fiska i sjön, som var välfylld och känd för sin öring. Sedolfsens hade några saker att kontrollera men lämnade det mesta av organiserandet till Maximillian, då cateringföretaget inte längre behövdes.

Frukost och lunch serverades men de lade inte till någon mat efter det eftersom det var tradition för alla att dinera tillsammans efter att mötet avslutats runt klockan tio.

Rummen för alla i den Inre kretsen hade godkänd åtkomst till fotografierna från festen föregående kväll och alla medlemmar tillbringade en timme eller två genom att titta på alla höjdpunkter när de förberedde sig för att släppa festen och förbereda sig mentalt på kvällen som låg framför dem.

Ceremonin började vid sju. All belysning i slottets allmänna utrymmen var släckta på huvudsäkringspanelen, och enbart köket lämnades med elektriskt ljus så att personalen kunde förbereda middagen. Facklor av infettade kvistar var placerade i sina fästen längs korridorerna och ljus och öppna brasor användes i alla