En tonskapelse

By Elisabeth Beskow

"Aldrig hade han spelat som ikväll. Det trotsade och grät, det jämrade och jublade, det steg mot himmelen och sjönk mot bottenlösa djup."Det musikala geniet och violinisten Simon Zadrak har just genomfört en av hans hittills främsta konserter. Ackompanjerad av vännen tillika den skickliga pianisten Birgitta Ross, har han fått en hel konserthall att tappa hakan. Sällan skådat vare spel på den här nivån. Som en judisk man i ett kristet land är det enligt Simon inte bara hans musikalitet som applåderas: det är hela hans folk."En tonskapelse" är en berättelse om ett musikaliskt geni och hans känslor för sin nationella och religiösa tillhörighet.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 18, 2022
• ISBN: 9788728372135

Book preview

Elisabeth Beskow

En tonskapelse

SAGA Egmont

En tonskapelse

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1913, 2022 Elisabeth Beskow och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728372135

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1.

I sitt arbetsrum gick Simon Zadrak, den store musikern, av och an. Mjuk och tyst var hans gång i sig själv och ännu mjukare och tystare blevo stegen på den tjocka matta, som täckte golvet.

I hans bruna, sammetsmjuka ögon var ett uttryck, som om han tänkt på hemligheter, och draget kring munnen var förteget. De skarpt röda, skägglösa läpparna krökte sig som till ett halvt leende av sarkasm och svårmod. Hårets svarta våg gav ökad skugga åt den mörka hyn. Det starkt utvecklade bakhuvudet gav tyngd åt hans utseende, den höga, något böjda näsan kraft, och de lätt skälvande näsvingarna förrådde stor känslighet.

Hans mjuka gång var rytm, varje hans rörelse melodi, hela hans väsen musik.

En tidig våreftermiddags glansdager fyllde rummet, där Zadrak drevs av sina tankar fram och tillbaka i rastlös vandring. Han var i en av de stunder, då själen är vaken och förnimmande, då det, som ligger en om hjärtat, kommer nära och koncentreradt, hur fjärran och utbredt det än må vara till tid och rum.

Simon Zadrak hade utom musiken ännu en stor passion, och den var hans folk. Nyss hade han i sitt folks heliga urkund läst ett ord, som fastnat i hans själ likt en sanningens glödande pil:

»— Och Herren skall förskingra dig ibland alla folk ifrån jordens ena ända till den andra — — —

— — — Och ibland dessa folk skall du ingen ro hava och intet fäste för din fotsula, och Herren skall där giva dig ett bävande hjärta och försmäktande ögon, och ditt liv skall hänga som på en tråd för dina ögon, och du skall rädas både natt och dag och icke vara säker för ditt liv — — —»

Genom sekler, ur öknen därbortom länder och hav förnam han dessa varningens ord burna av en mäktig stämma, som en gång talat dem till Israels folk på hedarna öster om Jordan med det utlovade landet i sikte.

»— — — Om du icke hörsammar Herren din Guds röst — — — — så skola alla dessa förbannelser komma över dig — — —»

Zadrak ryste och hans blick lågade, då han tänkte på hur bokstavligt den blivit uppfylld under sekler, den varning, som ej blivit aktad.

Hans arma folk! Förbannelsen hade kommit över dem, förskingringen hade spritt dem som agnar för vinden att leva som främlingar bland alla folk, hemlösa, darrande för sina liv.

Hörsammade då verkligen ej hans folk sin Guds röst, då de tiderna igenom trots förföljelser och trångmål såsom folk hårdnackadt hållit och ännu höllo fast vid de gamla stadgarna? I vad hade de varit så ödesdigert ohörsamma?

Av och an med snabba, tysta steg gick han, driven av dessa brännande frågor.

Då fylldes hans rum av djupa, dämpade toner. Det var klockklang från stadens kyrkor.

Mitt på vardagskvällen klockringning?

Zadrak stannade undrande.

Då mindes han, att det ju var de kristna folkens passionstid. Nu samlades de i sina kyrkor omkring historien om, hur Israel korsfäst Jesus av Nazareth!

Han stod stilla och lyssnade på klockklangen, och hans blick mörknade av grubbel.

2.

Det var bredd och djup och strävan mot höjden i Simon Zadraks spel, hela människolivet brusade fram i det. Man kunde tro, att han gömde en hel orkester i violinens strängar. Försjunken i musik stod han där, själv buren av sina egna toner. Birgitta Ross, hans ackompanjatris och vän, följde honom smidigt på pianot, spelade som om hennes händer varit hans och hennes själ en själ med honom.

Aldrig hade han spelat som i kväll. Det trotsade och grät, det jämrade och jublade, det steg mot himmelen och sjönk i bottenlösa djup. Han spelade, som den, vilken undfått en kallelse, spelar. Han spelade Israel, sitt folk.

När han slutat, var det andlöst tyst i konsertsalen några ögonblick, så bröt en åska av applåder fram. Man stampade, man ropade.

Mjukt och långsamt bugade han tre gånger, stod sedan stilla, kringböljad av den brusande hyllningen och försjunken i den som nyss i sina toner. Det halva leendet låg kring munnen, och i ögonen skimrade det av dolda tankars djup. Han lyddes till hyllningen och såg fram emot ett förtrampadt folks triumf över sina förtryckare. En gång skulle de kristna folken så hylla Israel, som denna församling i kväll hyllade honom.

Nog visste han, att de ej hyllade honom som jude utan som snille. De tänkte ej alls på hans nationalitet, men han gjorde det, och sötman i hans triumf sådana stunder som denna, var den, att han fått en snillegåva, som fördrev föraktet och gav honom makt. Och denna kväll stod han i hyllningen berusad av aningen om än större seger, ty han kände sig ha undfått gnistan till en stor eld. Israel, sitt folk, skulle han tolka i toner så att de, som nu hyllade hans snille, ej skulle kunna undgå att med det också hylla hans föraktade folk. —

Publiken ville, att han skulle ge ett extranummer, och Birgitta Ross vände sig halvt om och såg frågande på honom. Han mötte hennes blick och skakade omärkligt på huvudet till svar. När man spelat med hela sin varelse, som han gjort i kväll, får man känna sin krafts begränsning. Den heliga extasen mattar.

Birgitta förstod honom, vände sig till sina noter och lade ihop dem, men hans blick dröjde vid hennes behagfulla gestalt och ädla hållning, och därvid kom det värme och godhet i den förtrampades triumf, och han tänkte på ett ord av en kristen jude, att Israels fullhet skall bli folkens rikedom.

Zadrak kunde ej hata de kristna folken, och han måste till och med älska det svenska, som han såg individualiseradt i Birgitta Ross.

Man talar ej om ridderlighet hos kvinnor, och det fann Zadrak underligt, ty skulle han med ett ord uttrycka Birgittas väsen så var det just med ordet ridderlig.

Han bugade åter för den hyllande publiken och gick ut, följd av Birgitta.

3.

Då Simon Zadrak komponerade och var riktigt inne i arbetet, ville han ej bli störd av några regelbundna måltidstimmar. Men han tyckte om att finna en bricka med lätta, kalla rätter bredvid sig, då inspirationen släppte honom så pass, att han fick tid att känna hunger, törst och trötthet.

Hur brickan kommit in på det lilla bordet bredvid skrivbordet, visste han nog, fast han ej alltid visste, när den kommit, så tyst smög hon sig in med den, Rakel, hans hustru.

Hon störde honom aldrig, hans Rakel, icke heller då han märkte hennes närvaro. Föll hans blick på henne under inspirationens stunder, såg han i henne blott sitt folks dotter. Ur hennes glänsande guldbruna ögon blickade hans folks själ honom till mötes, hennes varma hy hade österlandets glöd i sina färger, hennes trogna kärleksvärme var besjungen i den visaste judakonungens Höga Visa.

Hon talade ej till honom, då hon kom in med brickan, ej ens när han såg upp, ty hon förstod av uttrycket i hans ögon, hur han uppfattade henne blott som ett moment i hans inspiration. Men för var gång hon kom in, sökte hennes blick med undran en bok, som låg uppslagen på hans bord mitt ibland skrivna och oskrivna notpapper. Alltid fann hon den uppslagen, men ej på samma ställe. Hon märkte, hur han gick fram igenom den, icke noga, sida för sida eller kapitel för kapitel, ja knappast bok för bok ens, han skummade igenom det från början till slutet, men de ställen han stannade vid, stannade han grundligt vid.

Att han hämtade ämnen ur Mose och profeterna förstod hon godt, men varför var det de kristnas bibel i sin helhet, som låg uppslagen på hans bord? Ämnade han övergå också till deras nya testamente? Vilket ämne kunde han ha valt, som sträckte sig utöver Guds förbund med Israel?

En dag såg han riktningen av hennes blick, då hon kom in, och han såg hennes outtalade undran.

Bibeln låg uppslagen vid den siste profeten, och Rakel läste de understrukna orden:

»Si jag skall sända min ängel, och han skall bereda väg för mig, och snart skall han komma till sitt tempel, den Herre, som I söken, och förbundets ängel, som I begären, si han kommer, säger Herren Zebaot. — — — — Och han skall sitta och smälta och rena