Ljudande malm

By Elisabeth Beskow

Greven Henrik Falkenhorn bor med sin stränge far och styvmoder. Henrik anses vacker och tilltalande, men det enda fadern kan se är svaghet. En dag gör Henrik en livsomvälvande upptäckt: hans mor är i livet. Han som hade fått lära sig att den svaga och sköra modern hade gått bort förstår nu att allt var en lögn. Henrik känner sig förrådd. Hur kunde hans far göra någonting så ondsint?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 30, 2022
• ISBN: 9788728371992

Book preview

Elisabeth Beskow

Ljudande malm

SAGA Egmont

Ljudande malm

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1900, 2022 Elisabeth Beskow och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728371992

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I.

Grevarna Falkenhorn.

Solen stod i zenit högt över Korsviks slott och kastade nästan lodräta strålar ned på den ståtliga borgens koppartak. Den stora sandgården framför stentrappan utbredde sig ljus och het som en öken, men nere i parken rådde skugga under lummiga ekar och kastanjeträd. Över en liten å med sakta rinnande vatten välvde sig flera bågiga broar sammanbindande fint sandade gångar, vilka genomskuro den vidsträckta slottsparken i alla riktningar.

På ett ställe, där ån var grund, roade sig tre barn med att gå barfota i dess svalkande vatten. Det äldsta av dem var en gosse på fjorton år. Han var lång för sin ålder och kraftigt byggd, och de vackra, uttrycksfulla dragen hade ännu gossålderns mjuka rundning. För tillfället röjde de stora och mörka ögonen endast barnslig förnöjelse, men trots den sorglösa blicken kunde man av deras dunkla djup ana en svärmisk och djupsinnig själ.

Gossen var den unge greve Henrik Falkenhorn, ende sonen till Korsviks ägare. Hans båda lekkamrater voro Barbara och Maj Brette, hans fasters fru Ingrid Brettes styvdöttrar. De voro jämte sin fader och styvmoder sedan några dagar tillbaka gäster på Korsvik. Maj var vid elva år nästan lika lång som sin trettonåriga syster, men för övrigt voro de båda flickorna stora kontraster. Barbara var liten och bred till växten, och hennes rörelser utmärkte sig för en lugn trygghet, då däremot den finlemmade Maj ej kunde hålla sig stilla en minut. Barbaras djupt liggande blå ögon hade en klok och ren blick, vilken väl överensstämde med den något stora men välbildade munnens godmodiga uttryck. Majs glänsande, livliga ögon hade en guldbrun färg och sågo mörkare ut, än de i verkligheten voro, till följd av de långa ögonfransar, som skuggade dem. Nästan ännu uttrycksfullare än de skiftande ögonen var draget kring de fylliga läpparna.

Maj satt på åstranden och plaskade i vattnet. Hon lyfte upp den ena foten och njöt tyst av dess fulländade form.

— Se, Henrik, hon sitter och beundrar sig själv! utropade Barbara skrattade och pekade på system, som genast plumsade ned med foten för att dock i nästa ögonblick trotsigt lyfta upp den igen.

— Ja, är det något ont i att jag tycker den är vacker? frågade hon spotskt.

— Vem tycker att den är vacker utom du själv? frågade Barbara retsamt.

Maj såg vädjande upp till Henrik.

— Vad säger du? frågade hon.

Han såg på den lilla vita, högvristade foten, som hon utmanande höll fram emot honom. Inom sig tänkte han, att han aldrig sett en vackrare, och det sade han även. Barbara fnös till och knyckte på nacken.

— Se så, Barbara, sade Henrik blidkande. Inte behöver du bli ond, för att Maj har vackra fötter, det har ju du också.

Hon såg misstroget på honom.

— Det är sanning. Jag säger aldrig en lögn, fortfor han. Därför sade jag också rent ut till Maj, då hon frågade mig, att hon har de vackraste fötter jag sett, fast det nog ej var nyttigt för henne att höra det.

— Varför är det inte nyttigt för mig? frågade Maj och såg undrande upp på honom.

— Du kan bli egenkär, svarade han och satte sig bredvid henne på stranden.

— Men alla säga, att jag är vackrare än Barbara!

— De säga också att jag är förståndigare än du, genmälde Barbara.

— Å, vänta tills jag blir lika gammal som du, då är jag lika förståndig!

— Jo vackert!

— Varför träta? Ni äro lika fula och oförståndiga bägge två eller lika vackra och förståndiga, om det låter bättre, förklarade Henrik, lade sig baklänges på gräsvallen och roade sig med att sparka i vattnet, så att en hel kaskad av klara droppar stänktes över Barbara. Hon flydde undan med den påföljd att hon snavade och föll plums i vattnet. I en blink var Henrik på benen och hjälpte upp henne.

— Förlåt mig, jag menade inte illa, bad han och ledde den snyftande flickan till stranden.

Ett mindre sällskap bestående av två herrar och två damer nalkades långsamt under förtroligt samspråk. Det var Henriks far, greve Egil Falkenhorn, med sin maka och sina gäster, major och fru Brette. Solstrålarna trängde igenom parkens lövverk och glittrade på de brokiga dräkterna och i de pudrade peruker, som herrarna buro enligt gängse bruk den tiden, under senare hälften av sjuttonhundratalet.

— Vad står på här? frågade Korsviks ägare då han såg det bedrövade paret.

Henrik såg upp på sin far och skulle just svara, då han hejdades av sin faster, fru Ingrid:

— Men Barbara och Maj, vilka fasoner! Att klä av er barfota i Henriks sällskap, sådant borde ni förstå inte går an. I synnerhet du, Barbara. Och så våt du blivit! Gå genast till sängs och ligg under resten av dagen, det får bli ditt straff!

Barbara teg. Skammens rodnad täckte hennes kinder vid anklagelsen att ha begått en oblyg handling. I det ljuset hade hon ej sett sin oskyldiga lek. Hon tog upp skor och strumpor och beredde sig att genast efterkomma styvmoderns befallning, då Henrik hejdade henne:

— Nej, gå inte Barbara! sade han ivrigt. Faster skall först få veta att alltsammans är mitt fel. Straffa inte Barbara och Maj, faster, det var jag, som fann på att vi skulle gå barfota, och att Barbara föll omkull var också min skuld. Jag stänkte vatten på henne, och när hon skulle springa undan, föll hon. Låt henne vara fri och låt straffet drabba mig istället! Jag skall gå upp på mitt rum och stanna där hela dagen. Säg att jag skall det, far, så att Barbara slipper straff. Hon är oskyldig.

— Är du så ivrig på att gå i arrest, så kan jag ju göra dig den tjänsten, sade herren till Korsvik med ett halvt spefullt, halvt misslynt leende och tillade, vänd till sin syster: Skall hans ridderliga offer bli lönlöst?

Hon ryckte på axlarna.

— Du kan ju slippa gå till sängs, Barbara, sade hon.

— Jag tycker, att Henrik också kunde få gå fri. Det är väl nog att han erbjudit sig träda i fångenskap, sade med klar och ungdomlig röst den glada grevinnan Blanca Falkenhorn, Henriks styvmor, sedan tio år tillbaka gift med hans far.

— Nej, sade Henrik och såg på henne, när jag tog skulden på mig, tog jag även straffet och vill inte undandra mig det ena mer än det andra.

Han drog kvickt på sig skorna, gjorde en bugning för sällskapet och gick sedan upp mot slottet till sin frivilliga fångenskap. Greve Falkenhorn den äldre såg tankfullt efter den spänstiga gossegestalten, som dock snart doldes för hans blick av parkens växtlighet.

— Det är en ovanlig yngling, den där, anmärkte major Brette, som hittills varit en tyst åskådare.

— Han är överspänd. Du får tänka på det, Egil, sade fru Ingrid till sin bror.

— Han tycks vara av samma stoff som forna tiders martyrer, och jag tror att han med fröjd skulle kunna vandra på glödande järn för en rättvis sak, sade grevinnan Falkenhorn till hälften på skämt.

Greven till Korsvik gav intet tecken till att han hört de ord, som yttrats. Hans skarpa örnblick var ännu fäst på det ställe, där Henrik försvunnit, men av det dystra ansiktsuttrycket att döma tycktes han se något helt annat än färgrika blommor och lummigt lövverk. Så förblev han stående, tills han kände en liten smal hand smyga sig in i hans. Han såg ned och mötte blicken ur Maj Brettes ögon.

— De andra ha gått, upplyste hon.

— Jaså! Då få vi följa efter, sade greve Falkenhorn och gjorde en rörelse, som om han velat skaka av sig någon osynlig börda.

En rodnad så dunkel och svag, som om huden varit för läderartat grov att klart genomlysas av blodets röda färg, syntes på grevens vanligen bleka kinder och var det enda tecknet till att hans inre av en eller annan orsak blivit upprört. Hans maka och son hade lärt sig att känna igen detta tecken och iakttog alltid tystnad, när det syntes, ty då var greven farlig. Maj Brettes blick var ej så skarpsynt.

— Låt Henrik slippa ut, bad hon bevekande.

— Han vill det ju inte själv, svarade greve Falkenhorn strävt.

— Jo, om morbror sade, att han intet straff förtjänar, vidhöll hon.

— Han tycker sig förstå den saken bättre än någon annan, svarade greven kort.

— Men är morbror ond på Henrik? Han uppförde sig så vackert. Jag skulle ha velat slå armarna om halsen på honom, förklarare hon.

— Nå, varför gjorde du inte det? frågade greven med ett leende, som ännu mer framhävde bisterheten i hans mörka ansikte.

— Jag vågade inte för mor.

— Det var illa det. Annars kanske han avstått från sin ädla fångenskap och stannat ute hos dig i solskenet i stället, sade greven och såg ned på Maj, där hon gick med sin lätta och glidande gång vid hans sida.

— Maj, sade han, fattad av en plötslig nyck.

Hon såg upp på honom, och han lade märke till något sammetsmjukt i de guldbruna ögonen.

— Hon är redan nu en riktig liten häxa, vad skall hon då ej bli som fullvuxen, tänkte han, men sade högt: Vill du bli min bundsförvant?

Hon såg undrande på honom utan att svara.

— Vill du hjälpa mig med Henrik? Du skall locka ut honom i solskenet.

— I dag bränner solen, så därför sökte vi skuggan, sade Maj, som ej anade någon undermening i morbroderns ord.

Ett flyktigt leende gled över grevens hårda drag.

— Låt gärna solen bränna honom, Maj, låt blott inte skugga locka hans själ, sade han.

Maj hade en dunkel aning om att han ej menade vanlig sol och vanlig skugga.

— Nå, vill du bli min bundsförvant?

— Ja, viskade Maj skyggt utan att fatta vad han egentligen begärde av henne. Hon vågade ej fråga och ännu mindre neka.

— Ge mig din hand på det, uppmanade han.

— Så, det var snällt. Ännu är du blott ett barn, men när tiden är inne, skall jag påminna dig om ditt löfte. Du skall komma honom att glömma sina högt flygande tankar för verkligheten, sade han och tryckte flickans hand varligt, som han själv trodde, men Maj måste bita sig i läppen för att ej skrika till.

Greven hade talat och handlat egentligen blott för att skingra obehagliga tankar, som besvärade honom, men kände sig road av att se den högtidlighet, varmed barnet gick in på hans förslag.

— Och du förstår, att ingen får veta något om det fördrag vi slutit med varandra? fortfor greven med låtsat allvar.

— Jag skall ingenting yppa, viskade Maj och såg undrande upp i morbroderns ansikte. Hon brydde förgäves sin lilla hjärna för att förstå.

Den heta sommarsolen svalnade mot kvällen. Aftonsolen sände guldröda strålknippen att förgylla de små, blyinfattade rutorna i Korsviks slottsfönster. På gårdens sandplan avtecknade sig den stora byggnadens former i gigantiska skuggor, vilka växte från stund till stund, ju mera solen sjönk.

I ett av hörnrummen, som vette åt väster, satt Henrik vid ett öppet fönster och läste. Solen sände en flod av ljus över det mörka håret och belyste klart en tavla, som hängde på motsatta väggen. Det var ett sällsynt vackert kvinnoporträtt. Men Henrik kastade ej en blick ditåt. Han var så upptagen av boken som låg i hans knä, att han inte såg, hur solstrålarna lekte på den unga kvinnans brokiga sidendräkt och i de yviga spetsarna kring hennes fint rundade armar, hur de kommo hennes djupa ögon att glänsa, så att man vore färdig att tro att de kunde se.

Plötsligt avtecknade sig mot det solbelysta porträttet en skugga. Den föll även över Henriks bok och kom honom att lyfta huvudet så hastigt, att en liten hand, som skalkaktigt räckts ut för att nypa honom i håret, ej hann dra sig undan.

— Maj! Hur kom du hit? utbrast Henrik bestört och tappade boken i golvet då han reste sig för att gripa ett fast tag i den lilla djärva flickans klänning.

Hon satt ytterst på fönsterkarmen tätt bredvid honom liksom dittrollad.

— Blev du rädd? Åh så roligt! Jag ville skrämma dig, utbrast hon och klappade förtjust i händerna. Ser du, jag såg dig där nedifrån sitta och läsa här. Och, som jag vet, att du varken hör eller ser, när du har en gammal tråkig bok framför dig, så …

— Den är varken gammal eller tråkig, avbröt Henrik och tog med sin andra hand ett fast grepp om Majs arm. Han tyckte, att hon satt som på flykt, så ovarsamt.

— Jo, det är den säkert, envisades hon, men i alla fall, då fick jag så stor lust att smyga mig på dig och skrämma dig, och därför så — vad tror du? Jag flög hit.

Hon såg på honom med en blick full av skalkaktighet. Han smålog och lutade sig ut genom fönstret bredvid henne, dock utan att släppa sitt tag om klänningen och den späda armen.

— Nej, du flög inte, sade han, du smög dig in i tomrummet här bredvid och kröp ut genom fönstret och gick sedan på stenlisten där. Men, Maj, gick du verkligen på den smala listen? frågade han, orolig vid tanken på den fara hon utsatt sig för.

Hon skakade skälmaktigt på huvudet.

— Jag sade dig ju, att jag flög hit.

— Nu narras du, Maj, sade han leende.

— Inte kan man väl alltid tala sanning, sade hon lekfullt.

— Jo, det kan man, och måste man!

Leendet försvann och det flammade till i hans öga. Hon såg på honom och kom att tänka på det mystiska fördrag hon slutit med hans far samma dag. Var leendet, som så hastigt försvunnit från hans ansikte, solskenet? Och var allvarsdraget, som fördrivit leendet, skuggan, från vilken hon lovat hålla honom fjärran? Det var långt ifrån, att dessa frågor togo bestämd form i hennes barnsliga medvetande, men hennes fina instinkt grep efter något dunkelt och oklart i den riktningen.

— Vad kom du att tänka på nu? frågade Henrik.

— Är du rädd för solen, Henrik?

— Nej, varför skulle jag vara det? Jag är inte rädd för någonting, förklarade han.

— År du inte? Det är jag, jag är rädd för åskan.

— Ja, du är en flicka, men jag är en man, och en man får inte vara rädd för något. Min far är aldrig rädd, och han är man.

Henrik uttalade de sista orden med särskilt eftertryck, och hans blick röjde stolthet och ömhet. Fadern var för honom idealet.

— Minns du din egen mor? frågade Maj, vars blick fallit på det solbelysta porträttet i Henriks rum.

Solen hade sjunkit, dess ljus nådde blott den unga kvinnans ansikte och axlar. Henrik följde riktningen av Majs blick.

— Jag vet knappast, svarade han dröjande, det är nog för att jag länge haft det där porträttet av henne, som jag inbillar mig, att jag minns henne. Jag kan inte gärna komma ihåg henne, jag var endast tre år, när hon dog.

Barnen betraktade under tystnad de vackra dragen, som tycktes få liv under kvällssolens strålglans.

— Det är som om hon smålog mot oss, viskade Maj.

— Om vi flyttade oss vart som helst i rummet, så skulle ändå hennes ögon se på oss, sade Henrik, även han viskande.

Utan att svara hoppade Maj in genom fönstret och gick långsamt omkring i rummet alltjämt fixerande bildens ögon. Hon smög sig nästan ängsligt till Henrik.

— Ja, du har rätt, viskade hon knappt hörbart. Hur kommer det sig? Är det inte hemskt? Kan hon verkligen se oss?

— Nej, svarade Henrik. Men ändå vet du, har det hänt, att om jag gjort eller sagt eller tänkt någonting elakt, så har jag alltid blygts, så snart jag kommit in hit och sett hennes ögon följa mig var jag gått. Men det är endast när jag haft något orätt för mig, som hennes blick plågar mig, annars tycker jag så mycket om den.

— Jag minns inte alls min riktiga mor, sade Maj, men Barbara och jag gå ändå varje söndag med blommor till hennes grav. Gör du det också?

— Nej.

— Men varför inte? Det borde du göra.

— Jag har aldrig sett min mors grav, den finns inte här, den är på Vallargärde.

— Vallargärde, var är det?

— Vår ätts gamla stamgods. Det ligger långt härifrån och är mycket förfallet. Jag har aldrig varit där och vet inte var det ligger.

— Du har aldrig sett din mammas grav? utbrast Maj på det högsta förvånad.

Henrik teg. Det hade ej förr än nu fallit honom in, att det kunde ligga en försummelse i detta. Från moderns bild hade den sista solstrålen flytt, men de sköna dragen syntes ännu vekare och vackrare i skymningen. Henrik betraktade dem nästan ångerfullt och beslöt inom sig att tala med fadern om att så snart som möjligt få besöka Vallargärde.

Rullandet av vagnshjul, hästtramp och muntert prat ljöd genom skogen vid middagstid. På den smala landsvägen, som slingrade fram under ett grönskande valv, syntes ett sällskap på utflykt. I spetsen rullade Korsviks eleganta, fyrspända karet, vari grevinnan Falkenhorn och fru Ingrid Brette jämte Barbara och Maj åkte. Efter dem följde till häst major Brette och grevarna Falkenhorn, far och son.

— Nu äro vi strax vid vägen till Skoganäs. Få se om vi möta dem, som komma därifrån, ropade Henrik och sporrade sin häst för att rida om vagnen.

— Halt, pojke! Man generar inte damerna på det viset, dundrade greve Egil, så att det ekade i skogen.

Henrik lydde ögonblickligen och satte åter sin häst i jämnbredd med faderns, men hans ögon lyste av otålighet.

— Sätt över diket och rid på mossan, då röra hästhovarna inte upp damm, och du får gärna rida före vagnen, sade hans far, blidkad av den villiga lydnad som visats honom.

Henrik lät ej säga sig detta två gånger, utan red över stock och sten så fort, att han snart var utom synhåll.

— Vad han måtte längta efter jämnåriga pojkars sällskap, yttrade major Brette småleende på sitt godmodiga sätt.

— Å nej, det är bara ungdomsivern, som skenar iväg med honom, svarade greve Falkenhorn och kastade en belåten blick på de upprivna tuvorna bredvid vägen, där sonens guldfux jagat fram.

— Jaså, du tycker om att man skenar ifrån dig, Egil? Det är bra att jag fick veta det, sade hans hustru skämtande.

— Jag råder dig inte till ett försök, svarade hennes man.

Vid avvägen till Skoganäs syntes ett annat sällskap invänta de kommande. Henrik var ibland dem och svängde triumferande sin hatt.

Se, det var bra att jag red i förväg, annars hade de hunnit före oss till Korsviks vall, ropade han.

I vagnen från Skoganäs satt grevinnan Bråå med sina bägge döttrar, Gerda och Ragnhild. Greven själv och hans båda söner, Johan och Harald, voro till häst. Sedan man hälsat, fortsattes färden gemensamt ungefär en halvtimme. Då upphörde skogen och ett vidsträckt gärde utbredde sig ned mot en stor öppen vik av Saltsjön. Just i skogsbrynet höjde sig marken till en gräsbevuxen vall, som blivit uppkastad någon gång i forna krigstider. Det var Korsviks vall, målet för dagens färd. Nedanför den inåt skogen väntade en lukullisk måltid, uppdukad på en hög flat sten. Middagen var iordningställd av greve Falkenhorns tjänare, som skickats i förväg.

Ytterligare några gäster anlände, och festen i det fria begynte med middagsmålet. När detta var undanstökat, utbreddes kläden på vallen, där det glada sällskapet tog plats.

Henrik Falkenhorn, de unga grevarna Bråå och några andra ynglingar bland gästerna gjorde sig i ordning att pröva sina krafter i tävlan med varandra till fots och till häst. De äldre herrarna voro prisdomare och Maj Brette, den yngsta i hela samlingen, utsågs till prisutdelarinna.

Efter varje tävlan knäböjde en stolt segrare för den av förtjusning rodnande Maj Brette och mottog av henne priset, en guldnål, ring, halskedja eller liknande. Synnerligen lycklig var Maj, när hon fick fästa det högsta priset, en tjock guldkedja, om Henriks hals. Men när han reste sig upp med kedjan glittrande i sammetskragen och hörde ett sorl omkring sig, var det inte Maj, utan fadern, som hans öga sökte. Och när han läste ett stolt gillande i dennes ansikte, då rodnade han av glädje.

Efter tävlingen kom leken. Skickliga spelmän gjorde sitt bästa och både äldre och yngre deltogo.

Först långt efter solnedgången anträddes hemfärden. Till en början var sällskapet talrikt, men avtunnades så småningom, då man gruppvis begav sig åt olika håll till sina hem. Snart befunno sig Korsviks invånare ensamma på färdvägen. Major Brette red vid sidan av kareten i samspråk med damerna. Henrik och hans fader följde efter bredvid varandra.

Sommarnattens skymning rådde i skogen, fåglarna hade upphört att kvittra och vinden hade lagt sig till ro. Man färdades i sakta mak. Henrik roade sig en stund med att tygla