Anden i silverkannan

By Yngve Kernell

Alexander Basthion, den charmante och alltid så lättsinnige göteborgaren, har nu blivit advokat- och stadsfiskal i sin älskade hemstad. Han har hunnit komma upp i fyrtioårsåldern och klättrat en bra bit på karriärstegen. Men pengarna har sinat och när Alexander hittar ett par silverkannor han bara måste ha sin ägo, måste han antingen låna ihop de fyrahundra riksdalerna eller riskera att belåna huset ute på Hisingen ...Anden i silverkannan är den tredje delen i romanserien som inleddes med Det började med lek.Följer den välbeställde Alexander Basthions uppväxt och senare hans arbetsliv som advokat.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 10, 2021
• ISBN: 9788726958638

Book preview

Grosshandlarens silversaker

G rosshandlare Blombäck i Göteborg var en vithårig gammal herre med ett högdraget sätt, och hans stämma lät så dov, som om han ständigt pratade ned i sin tekanna, den som stod på lilla bordet i salen mitt emot fönstren. Och det fanns i hans röst något som avslöjade både att han var fåfäng och att han ofta blev förkyld av den fuktiga blåsten från havet.

Havsvindarna brukade nämligen virvla in på Möbeltorget eller Lilla Torget, där han hade sitt hus ganska nära Stora Hamnkanalen. Som alla vet, står den genom älven i förbindelse med havet, och Blombäck kände alltid havets närvaro likt en silverstrimma vid horisonten, även när han inte såg det, ty hela stadens existens berodde ju på havet. Och ångfartygen som ungefär vid denna tid hade börjat draga sina långa rökslingor efter sig över. Nordsjön och Skagerak förde med sig varor och pengar till gubben Blombäck, och detta hade åt hela hans apparition givit något av havets silverglans. För havets skull hade han kunnat fylla sin bostad med vackert bohag — och apropå silverglans förtjänar det att påpekas, att hans allra finaste bohag utgjordes av en ovanligt vacker samling silversaker.

Ungefär på detta sätt skulle Blombäck själv ha fört sina silversaker på tal. Han brukade först låta silvret liksom blänka till här och där i sitt prat för att sedan säga med sin allra dovaste röst: »Min herre har kanske inte reda på det, och det är ju egentligen en bagatell, men jag har faktiskt en samling silversaker, och det är ju egentligen ingenting att vara högfärdig över — en hoper hamrad och dekorerad silverplåt. Men…»

Grosshandlarens silversaker var på ett fantasifullt sätt dekorerade med sjögudomligheter, sådana där nakna herrar och damer med fiskstjärt, och där fanns fiskar av silver också och delfiner och sjöstjärnor och slingor av havstång på tekannan. Och eftersom den var komplicerat byggd i sitt inre, tycktes den susa som en snäcka, när man lade örat till den. Och när solen sken in, kunde silversakernas skugga på väggen få en viss likhet med en flock långhalsade fåglar, eftersom dels gräddkannan hade skapnaden av en svan och därtill de båda andra kannorna hade lång smal pip som en mager fågelhals. Kort sagt, dessa silversaker gjorde inte endast Blombäck till en dåraktig gammal man utan vädjade också till fantasien hos alla med sinne för poesi och sinne för gammalt vackert arbetat silver. Så gott som alla andra blev djupt gripna inför dem, därför att silversakerna faktiskt en gång hade tillhört en riktig furstlig person, en med kronor på sina underkläder.

Det var under silversakernas sagoålder. Man skymtar som en spegelbild i silvret en fin herre, som hade rocken broderad med kvistar av förgätmigej och myrten. Han var från en tid, som förstod sig på skönhet, och en mulen kväll under en av hans resor ser man honom i en smutsig verkstad på Kvarnberget i Göteborg, och han pratar nedlåtande med den rynkige gamle Siegler, silversmeden, som står framme vid fönstret och ser bort emot havet. Han hade drömt drömmar i silver och diktat poesi i silver, poesi om havet, så att han hade glömt bort tiden, och därför stod hans vackraste saker kvar på hyllorna. »Ty», förklarade han, »förmögna vill alltid ha modernt.»

Silverkannorna speglade den fine herrns händer, när han förundrad betraktade de utsökta dekorationerna i silvret.

»Ah, det är poesi, vraiment poesi. Men rococo, det är omodernt, och barock. Horribelt!»

»Men skönhet och fantasi, då?» undrade den gamle silversmeden sorgset.

»Oui, c’est ça», svarade den fine herrn, som hade tänkt att pruta, och Siegler, som var en slug karl, tillade på sin brutna svenska, att »med det silver följer det auch något tragiskt. Men jag säger ingenting!»

Och han sade ingenting, så folk började tänka underliga tankar. Detta blev betydelsefullt, ty mystik och svavelrök har så lätt att fastna vid gammalt silver.

Den furstlige herrn begagnade sig nu av silvrets mystik för att stimulera fantasien hos sina många väninnor, och han tog för vana att arrangera små intima herdestunder med tedrickning och kaffedrickning, i synnerhet som han hade en särskild faiblesse för små nätta flickor av borgerlig extraktion.

Silvrets mystik fick nu en oemotståndlig furstlig parfym. Det speglade siden och spetsar och så lilla Charlotte, som var något förtjusande borgerligt med blommiga musliner och himmelsblå strumpeband och hon hade ett vänligt hjärta. Hennes smala hand strök smeksamt över silvertritoner och silverfiskar, eftersom hon hade vuxit upp vid havet, och när hennes furstlige vän ömt slickade henne på näsan, kände han en frisk saltsmak, som om han hade slickat en sjöjungfru. Medan kvistar av blommande körsbär slog mot fönstren, var de båda lyckliga tillsammans som två små skära grisar, tills Charlotte en dag av tanklöshet och i drömmande ton antydde, att magiskt silver kunde förvandla herdinnor till prinsessor.

»Ah, mon Dieu, så vulgärt efter alla presenter du redan har fått», fnös hennes furstlige vän, och så sade han till den stackars gråtande Charlotte, att hon blivit så besynnerligt överdriven. Men så började han fundera, och då kom han att tänka på att allting hade blivit så överdrivet också för honom själv på senaste tiden. Ah, fem olika små borgardöttrar! Ja, fem stycken, och alla hade han slickat på näsan, och det på så kort tid som mellan påsk och första juni, fastän påsken kom ovanligt sent det året. Och berodde detta överdrivna på silvret… Ah, Mon Dieu, då vågade han sannerligen inte ha det kvar, utan tidigt en morgon slängde han det i ren panik i avskedsgåva till lilla Charlotte för att slippa undan både henne och barnet.

Det var en trist historia, men den verkade förnämare serverad i silverkannor.

»Förresten har du uppnäsa», sade den furstlige herrn, när han skildes från Charlotte, och från den morgonen upphörde han helt att tala om sitt märkvärdiga silver.

Hans dotter med lilla Charlotte föddes till världen med all diskretion, uppfostrades på landet och fick gå i yllekläder. Hon fick ärva en skvätt furstligt blod och en samling silversaker. Eftersom hon fick sköta höns och fjäderfä, kom hon särskilt att älska den lilla silversvanen, som var gräddkanna. Hon drömde om att få höja sina vingar till flykt och bli gift med en rik och ädel hjälte. Därför odlade hon en myrtenplanta i den ädelt formade gräddkannan, och blev gift med grosshandlare Blombäck, så att dessa silversaker med sina drömmar om havet kom tillbaka till Göteborg, där de hade blivit gjorda, och hamnade på lilla bordet i matsalen, där man kunde se ut över Stora Hamnkanalen på alla de små båtarna, som trängdes i det mörka vattnet framför Rådhuset och Tyska Kyrkan.

Men flickan, som hade odlat en myrten i en gräddkanna av silver, blev besviken, ty Blombäck var ingen hjälte och dessutom gjorde han affärer i så vulgära ting som ljustalg och salta hudar. Därför resignerade hans hustru och ägnade sig åt sträng fromhet i tidens stil.

»Silver», sade hon trött, »är till sist bara fåfänglighet, och man bör inte sätta sin lit till silver.»

Men hennes man tycktes till och med kroppsligen anpassa sig efter silversakerna, så att han med åren blev lika smal som vanligt folk, när de speglade sig i den höga kaffekannan, och hans näsa blev lika tjock som en vanlig näsa speglad i den bulliga tekannan, varförutom hans ansikte antog en dunkelröd färg, som om han alltid nyss hade druckit en kopp alldeles för hett kaffe. Och kärleken till silversakerna gick såsom en smittsam sjukdom över till honom från hans hustru. En kväll kom hon till och med på honom med att kyssa kannorna god natt, som om de hade varit sköna och åtråvärda fruntimmer.

»Nej, nej, Blombäck, nu går det för långt, alldeles för långt. Silvret gör dig så överdriven», förklarade hon, medan hon sorgset satte ned ljusstaken på matsalsbordet, och efter den kvällen upphörde hon nästan helt att tala om silversakerna.

I stället talade grosshandlaren om dem. Inte ständigt, men litet då och då blandade han in dem i sitt samtal, och vissa dagar måste han hänge sig åt pratet om silversakerna, som om det hade varit en last. Men detta berodde inte alls på sinnesrubbning utan på hans fåfänga. Han var en ganska snäll man, men avgjort fåfäng, och silvret var det enda synliga beviset på den ljuva furstliga böjelse, som hade givit hans äldsta dotter stora brandenburgska ögon. Och de ögonen gjorde Blombäck nästan velig av fadersstolthet. För att nu folk skulle förstå, hur fina hans döttrar var, måste han försöka övertyga alla människor om att hans silver var fint nog att ha tillhört en furstlig person. Därför måste han skaffa sig verkliga kunskaper om silver. Han hade lyckats komma över »Éléments d’orfèvrerie» av Pierre Germain, och flera liknande verk. Nätterna igenom läste han om silversmide. Snart visste han allt om ciselering, gravering och drivning av silver. Han kände till alla stora silversmeder, och han tyckte om att sällskapa med juvelerare, för att få höra talas om gamle Siegler uppe på Kvarnberget. När han så var som mest uppskärrad, kunde han taga en i rockärmen och halvt viskande tala om, att hans hustru, som var ett stackars oäkta barn, hade ärvt silversakerna efter sin fader. »Och han var en furstlig person.» Men det var en hemlighet, som ingen, ingen fick veta om, och det måste vara sant, ty det sade han till alla, som ville höra på — men de blev med åren allt färre. Detta gjorde grosshandlaren mycket förargad.

Förargelse i en rosenträdgård

E n julikväll år 1834, just som himlen borta emot havet började bli rosenfärgad, satt Blombäck tillsammans med ett sällskap glada piprökande herrar i klubben Enighetens sommarlokal vid Kronhusgatan, och eftersom det var för varmt till och med i lövsalen, hade man satt ut borden här och var på gruset i trädgården, där det låg nedfallna rosenblad i gräset och rabatterna.

Sommaren var nämligen ovanligt torr och varm, och en klubbmedlem, som var medlem av kyrkorådet i Kristine, sade, att rosenbladen kunde ha lossnat på grund av all klockringningen. Folk hade nämligen dött så mycket under den senaste tiden.

»Läkarna säger, att dödsfallen bara har berott på den osunda väderleken», förklarade grosshandlaren ivrigt, och för sin del medicinerade han mot värmen genom att dricka kall punsch, som man till och med hade kylt av med isbitar. Punsch gjorde honom alltid mera harmonisk och för en stund tycktes hela seklets trivsamma doft av kaffe, punsch, rosenblad och romantik vara koncentrerad till denna ovanligt sköna och idylliska trädgård, där luften var så stilla, att ljusen på borden brann lugnt som i kyrkan och bara fladdrade till helt lätt då och då liksom av vingslagen från fladdermössen. De små djuren flög ju av och an mellan husväggarna.

Men så började Blombäcks förargelser på allvar, och vackra Tilda, som hade hoppats få servera iskylda drycker ända till stängningsdags, sade sorgset, att »ack, nu går den ene herrn efter den andre sin väg och ställer tebaks sin pipa i piphäcken, fast Blombäck ändå säger åt dom, att det ännu är för varmt att spela käglor».

»De går la, för att göbben talar om silver», förklarade en av de andra uppasserskorna, och en stund därefter, när månen hade stigit upp, satt där i trädgården bara två herrar kvar förutom Blombäck. Den ene var advokat- och stadsfiskalen Alexander Basthion, den andre en sprättigt klädd herre med gult hår och svärtade polisonger, och han såg påfallande liten och behändig ut, delvis därför att fiskalen med sitt blomstrande utseende var så storväxt. Den småväxte karlen var främling på stan och hade kommit in i lokalerna bara för dagen — genom en medlems rekommendation och en statutenlig avgift på åtta skilling. Han satt några bord ifrån Blombäck och vände ryggen till och kände sig besvärad av fiskalens närvaro, och denne å sin sida kastade en irriterad blick på den främmande herrns rygg och efter en lätt hostning, ahum, började han i viskande ton fråga Blombäck, om »farbror» möjligen var i tillfälle att låna honom fyrahundra riksdaler banco med gården Källan ute på Hisingen som säkerhet, och då tog grosshandlaren på sig den tankspridda uppsyn, som man endast finner hos en rik man, när han vill slippa att låna ut pengar. Slutligen antydde han, att Alexanders svårigheter säkert kom sig av att han var otidsenlig. Grosshandlarn mumlade något dunkelt om, att Bonapartes äventyrliga tid var ju över och att dagens man skulle vara på samma gång romantisk och ekonomiskt skötsam.

»Men», sade Blombäck, »du är i alla fall duktig i din art, min käre Alexander, och jag högaktar alltid yrkesskicklighet. Och apropå yrkesskicklighet… Har du någonsin hört talas om en gammal hantverkare, som hette Siegler och bodde på Kvarnberget?»

»Förlåt», avbröt Alexander med dämpad röst, »det är mycket intressant, men jag måste bara få säga, att jag naturligtvis kan lämna en inteckning i gården.»

»Jag förstår, jag förstår», svarade grosshandlaren, men ändå fortsatte han att tala om Siegler, som var »så satans fingerfärdig, förstår du, så att han nästan i drömmen kunde buckla fram kvinnor, djur och blommor i silverplåt… Men det kanske inte intresserar dig?»

»Joho, i hög grad, naturligtvis är jag intresserad som tusan, men jag måste bara få skjuta in det, att det bara behöver vara lån för en kortare tid.»

»Lån», sade Blombäck undrande. »Åh, jaså, ja visst, du bad att få låna hundra riksdaler. Åh, det var värst, fyrahundra riksdaler. Hm! Vi får tala om det en dag», sade Blombäck, vilket betydde, att de inte fick tala om det. Och för att visa, hur ointresserad han var, bröt han en ros i rabatten bredvid och luktade på den liksom för att slippa känna stanken av det samtalsämne man sökte tvinga på honom. Dessutom retade det honom, att han inte fick tala om silver, så att när Alexander förklarade, att han måste ha de fyrahundra riksdalerna för att slippa sälja gården Källan ute på Hisingen, förklarade grosshandlarn medan han gestikulerade med rosen, att det fanns mycken mystik såväl hos gamla gårdar som… ja, låt oss säga som hos gammalt silver. Det nös han på, så att han nös ett rosenblad tvärs över bordet. Då kände Alexander plötsligen en lust att gäspa, som om rosenbladet hade varit ett vallmoblad med sövande opium. Dessutom var han arg, och hur fattig han än var, kände han ingen lust att fjäska. Därför sade han allvarligt: »Förlåt, att jag är så påträngande, men det gäller så mycket för mig. Säg, kan farbror låna mig de fyrahundra eller inte?»

»Naturligtvis inte», svarade Blombäck syrligt, han kände sig som om han var en präst och någon hade avbrutit honom och disputerat med honom mitt under trosbekännelsen i kyrkan. Blombäck var ledsen, och ljuset grät vax ned på bordduken, när Alexander reste sig upp och sade god natt.

Men han hade knappast gått sin väg, förrän den sprättige herrn vände sig mot Blombäck, och sedan tog han fram en liten, liten sax och kom artigt fram till ljuset, som flämtade och grät framför grosshandlaren.

»Får jag lov att klippa veken», sade han sirligt, och han var klädd just så, att man kunde tänka sig honom bära på sig en liten sax.

»Jaså, en tjuv», sade Blombäck, och det tyckte den främmande herrn var så egendomligt sagt, att han i förskräckelsen brände sig på ljuslågan.

»Hur?» sade han och stoppade fingret i munnen.

»Jo, en tjuv i ljuset. Veken behöver putsas, klippas eller vad tusan ni vill, och tack för vänligheten och så vidare.» Medan så den sprättige herrn med lättad min klippte veken, förklarade han, att han hade råkat höra namnet Siegler. Ordet Siegler hade liksom svävat över till honom, sade han, varefter han stoppade ned saxen i västfickan och blåste på det brända fingret. Så fastställde han som sin åsikt, att Siegler i vissa fall nådde ännu högre än både Kelson och Schotte och att det ibland fanns något hos Siegler som påminde om Zethelius och Wall.

Åh, detta var hänförande, och när den lille herrn därefter visade prov på en förvånande kunskap om soppskålar av silver från 1700-talet, blev Blombäck nästan ifrån sig av förtjusning.

Så sade den främmande herrn: »Förlåt, jag har visst inte… Jag heter i alla fall Max. Nej, Max till efternamn. Bara Max, ingen titel, eftersom jag är yngre son.»

Blombäck bjöd honom med en gest att sitta ned vid hans bord, och karlen lydde med en viss högtidlighet i sina rörelser, eftersom han begagnade snörliv. Blombäck betraktade honom med nyvaknat intresse och fann att det var ett slags modelejon med lejongult hår. Man blev strax övertygad om att karlen hade en viss bildning, men betvivlade, att han hade helt rena underkläder, och hans karaktär verkade något tvivelaktig. I själva verket var han åtskilligt av en parasit, och för sådana liksom för de vilda lejonen börjar den egentliga jakttiden först med mörkrets inbrott.

Med en viss lättnad konstaterade Blombäck i alla fall, att karlen åtminstone inte försökte låna pengar, även om han stundtals liknade en pudelhund, som satt vackert för en sockerbit. Han ville bli bjuden på något, det var tydligt.

Därför talade han om den förfärliga värmen, aah, och vred på det samtalsämnet som på en kran, tills grosshandlaren med ett leende bjöd honom på torr sherry, och medan Blombäck slog i hans glas, förklarade mannen drömmande, att just sådan torr sherry hade han brukat dricka i sin ungdom hemma hos sina föräldrar i svenska Pommern.

»Och där hade vi en av Kilian Kelsons silverkannor i det lilla kabinettet vid fönstret mot den franska trädgården. Och Siegler, som var mecklenburgare, räknade släkt fastän på mycket långt håll med vår förvaltare.»

På det sättet kan man ormtjusa en grosshandlare, som vurmar för gammalt silver, och sedan Blombäck hade påpekat, att han faktiskt hade en samling silversaker, som var gjorda av Siegler, lät han utan svårighet locka ur sig, vad var och en av hans silversaker hade för vikt. Slutligen mumlade han, att det bestämt var silversakerna, som hade gjort honom både rik och mäktig och att det var som om han i detta silver ägde en Aladdins underbara lampa.

Det var månen och punschen som gjorde honom sådan, och hans yttrande kom den främmande herrn att känna sig som trollkarlen Nureddin, han som ville byta gamla kopparlampor mot blänkande nya. Men när Blombäck så började prata om sin dotters brandenburgska ögon, tyckte den sprättige herr Max att det var tid för honom att gå. Det hade verkat onaturligt annars, ty de brandenburgska ögonen brukade markera den yttersta gränsen för vad även den mest silverintresserade stod ut med. Den främmande herrn tänkte också på hur det pratades i stan om en rad djärva silverstölder och tänkte, att han måste vara försiktig. Men genom att han redan hade hört så mycket om silversakerna, hade de fått grepp om hans fantasi, och han kunde inte förjaga dem ur sina tankar. På hemvägen, när han stannade på Kämpebron för att snyta sig i fingrarna, såg han slingrande silverband i kanalens svarta vatten, därför att någon rörde sig ombord på en av båtarna och därför att månen lyste som en stor silverskål, och varje månbelyst fönster glänste som silver, och allt detta bidrog till att den lille herrn drömde om silver, sedan han den kvällen hade klätt av sig och hade gått till sängs. »Det är precis som magiskt», sade han till sig själv, ty han var en tämligen skrockfull liten herre.

Den skrockfulle inbrottstjuven

N ästa morgon kom en viss sprättigt klädd liten herre ut ur en port vid Övre Kyrkogatan. Det var i ett stenhus, som var mycket litet och en aning liknade ett sådant fågelhus, som man sätter upp på en stång i sin trädgård, och den lille herrn med sina långa rockskört och sina ryckiga rörelser hade en viss likhet med en fågel. Medan han stod i porten, sade han till sig själv, att han uppförde sig förbannat underligt, ty han brukade ju annars ligga kvar i sängen tills fram på eftermiddagen, då folk var mera bjudsamma.

»Det är egentligen inte skötsamt av dig, Max, att stiga upp redan klockan åtta», sade han till sig själv, och sedan han hade tagit på sig handskarna, gick han åt vänster mot de finaste gatorna, ty, sade han sig, slaskgroparna i fattigkvarteren, där pöbeln bodde, jäste och bubblade i värmen och spred vulgära dunster. För att få se vatten gjorde han en sväng på Södra Hamngatan, där han nickade förstående åt kråkorna och skatorna, som plirade mot honom från takkanterna och tycktes flåsa i värmen. Och fan vet, om de inte svettades också fastän de inte begagnade snörliv. Det var tydligt att borgarfolket också kände sig varma, så att de därför hade fönstren öppna. Man hörde inifrån som en tidens egen melodi ett aptitretande tingeltangel av kaffekannor, koppar och silverskedar, och det kom skatorna att med trötta vingslag flaxa förbi fönstren, så de kunde kika in på silverskedarna. Och där borta vid Möbeltorget kunde man nästan se, hur Blombäcks hus flåsade ut kaffedoft, så att fåglarna borde kunna känna denna typiskt borgerliga utdunstning som ett inslag i skorstensröken. När det så blänkte till i ett fönster, sade den lille herrn, att det var naturligtvis för att den dumme, högfärdige grosshandlaren satt i solen och stjälpte i kaffe ur sin blanka silverkanna, och hade man haft vingar skulle man ha flaxat fram till fönstret, därför att man var lika intresserad av silversaker som en skata. Det var därför man uppförde sig så förfärligt underligt den morgonen.

Man var ju av försynen utsedd att låta borgerligheten betala sin tribut till intelligensen och förbannade de arbetskarlar, som just klängde omkring på en byggnadsställning utanför Blombäcks hus. Där klängde också någon sorts byggmästare, och när så hela följet gick sin väg, antagligen för att dricka sitt kaffe, och fåglarna slog sig ned på byggnadsställningen, tog den lille herrn av sig handskarna och beslöt att leka byggmästare.

Det var som upplagt, ty Möbeltorget låg alldeles öde, kanske för att det var för varmt att schackra med möbler. Den lille herrn sökte se ut, som om han hade ett alnmått i fickan, när han klängde upp på byggnadsställningen och därvid jagade undan fåglarna, och han skulle mera ha liknat en byggmästare, om han inte i stället hade liknat en nyfiken skata. Men huvudsaken var, att ingen fäste avseende vid honom, när han helt lugnt kikade in i ett fönster i första våningen. — Åh. Jesus Kristus, han såg ju Blombäck sitta där och äta frukost med silverkannor och allt. Den lille herrn hoppade ned på stenläggningen igen i lycklig förvissning att försynen hjälpte intelligensen.

För ett kort ögonblick hade både grosshandlarns och den sprättige lille herrns blickar varit som trollbundna av silvrets glans, liksom många andra vid den tiden var som trollbundna av penningar och ägodelar, och sedan skulle Blombäcks fromma hustru säga, att det var för all tidens jordbundenhet som kolerasjukdomen kom till staden den sommaren — således som en Guds