Ängel skadad i sitt fall

By Yngve Kernell

Dagen då prästdottern Nina föds blir en historisk dag i lilla Holma. På väg till prästgården snubblar nämligen barnmorskan och vrickar foten – allt på grund av en trasig stenbyst i ett närliggande hus. Bara någon månad senare avlider Ninas mamma. I den skrockfulla byn sprids snart ryktet om stenbystens övernaturliga krafter. Något måste ju ha sänkt barnmorskan och sedermera tagit livet av prästfrun. Har det kanske något med den fruktade Skogsfrun att göra?Bondpojken Seved blir under sin uppväxt nära vän med den hårt hållna Nina, som tycks fast besluten att göra uppror mot sin familj. Och ju äldre de blir, desto större blir deras fascination av Skogsfrun. Stämmer det att hennes förstenade kropp ligger begravd någonstans vid prästgården? Och vad händer i så fall om man lyckas hitta henne? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726958584

Book preview

Fatal stenbyst

Från min tidiga barndom i Holma minns jag, att fröken Jonsson i gamla Klockaregården hade en bit av en trasig marmorskulptur som prydnadsföremål i sitt finrum. Hon var en halvgammal blondin med behagligt skulpturala former. Vad beträffar skulpturbiten, utgjorde den alldeles tydligt ett väsentligt stycke av en naken kvinnofigur, och de skämtsamma i socknen kallade den för fröken Jonssons stenbyst.

Hon hade skulpturbiten placerad på en låg bokhylla framför fönstret just den dag då min barndomsvän Nina stod i begrepp att låta sig födas till världen. Man har berättat mig, att fröken Jonsson en regnig höstdag fick se barnmorskan komma småspringande med sin svarta väska ute på vägen som svängde upp mot prästgårdsgrinden förbi Klockaregårdens gavel. Eftersom fröken Jonsson var mycket nyfiken, öppnade hon då fönstret, men stenbysten hindrade henne från att luta sig ut och därför måste fru Holm, barnmorskan, hoppa över diket för att höra och skrek aj, eftersom hon vrickade foten.

»Ojsan då, det blev väl inget brutet, hoppas jag?» undrade fröken Jonsson förskräckt.

»Tror inte det», stönade barnmorskan, men blev alldeles blek i sitt regnvåta ansikte och måste sitta ned på marken ett slag, innan hennes kinder återigen blev röda som övermogna säfstaholmsäpplen. Jämrande antydde hon hur bråttom hon hade. Kyrkoherden hade ju fruktat, att hon skulle komma för sent. Därför linkade hon snart tappert vidare upp för allén fram till prästgården. Hon jämrade sig därvid både av smärta och av oro. Det senare för att barnaföderskan var själva prästfrun, så att sockenborna därför skulle fästa speciellt avseende vid en god förlossningshjälp.

När fru Holm nalkades prästgårdsbyggnaden, fann hon det olycksbådande, att trädgården luktade begravningsaktigt av granris från skogen, eller var det kanske från kyrkan som man just då hade klätt för en begravning.

Regnet strömmade nu ned från tunga grå moln som täckte över hela Holma, och en känsla av grå tröstlöshet trängde sig in till den unga prästfrun. Man har försäkrat mig, att hon var vacker som endast en skådespelerska kan vara det, men just då var hon märkt av lidande.

»Den pekar på mig, den pekar på mig… den elaka dödsängeln i kyrkan pekar på mig», stönade hon, men åh, nu kom visst någon.

»Ja», sade kyrkoherden lugnande, »det är fru Holm.»

Blenda i köket stod redan och värmde tvättvatten medan hon helt dämpat gnolade slagdängan om drängen Jonas i skogen, han som »mötte lilla vännen bak en buske».

Men vad var det med foten? »En vrickning», snäste barnmorskan, ryckte handfatet ur Blendas händer och skyndade in i sängkammaren. På kyrkoherdens fråga vad som hade hänt upprepade hon att det var en vrickning och ingenting att bråka om. Men nog gjorde det ont så en var nära att svimma. Fastän det fick man glömma, när prästfrun började skrika av smärta. Då satte kyrkklockorna också i gång med att ringa. De dånade, så att några vissna löv på aplarna i trädgården lossnade och singlade ned på ett vemodigt sätt. Just då, när man hörde Ninas första späda skrik, var det emellertid också som om klockornas dånande kom himlens molntäcke att rämna. Allting tycktes ljusare för en stund, och ett vackert solljus bröt fram.

I skuggan av det förflutna

Eftersom prästgården låg lika långt från kyrkan som tornet var högt, kunde tornet sträcka ut sin skugga över prästgårdsbyggnaden, och därför föddes Nina nästan bokstavligen i kyrktornets skugga.

Kyrkoherden var utom sig av både glädje och oro. Nu måste han emellertid torka sina ögon och skynda bort från både hustru och barn, ty han skulle begrava handelsmans gamla mor i kyrkan. När han kom ut i trädgården, skrämdes han av att kyrkans fasad var svartvit som ett sorgkort, och under själva begravningshögtidligheten tyckte han att dödsängeln i gravkoret såg särskilt hotfull ut. Han fick onda aningar, kände sig litet mera hoppfull när en vecka hade gått, men redan efter drygt en månad nödgades han begrava sin egen hustru.

Ack, vad folk tyckte det var tråkigt. Men sade de, Himlen hade väl så bestämt, och dessutom hade ju fru Holm inte varit på toppen av sin konst med en så förfärligt vrickad fot.

Och att hon hade vrickat foten, sade de vidskepliga senare, var något som stenbysten hade ställt till med.

Just vid den tiden stod fröken Jonsson en dag i beundran inför sin skulpturbit, och medan solen lyste in på den, lade hon märke till att marmorns yta fick som ett gyllene skimmer. Då började hon med stolthet tänka, att hon var ägare till ett märkligt konstverk.

För att öka ut sina kunskaper om gammal skulptur, skyndade hon strax över till sockenbiblioteket i Kyrkskolan som låg alldeles bortom ålderdomshemmet. Småskollärarinnan som också var bibliotekarie plockade fram en konsthistoria åt henne. Fröken Jonsson bläddrade i den under stigande hänförelse och sade sig, att konst var verkligen något alldeles förtjusande vackert. Antagligen tänkte hon nu också: »Kan det vara något egyptiskt? Nej, sånt är ju nästan bara i profil… och grekiskt eller romerskt… förfärligt naturligt och precis som det är… men min skulptur är något kyrkligt, för far min har nog hittat den i någon vrå i kyrkan, och den underbara bysten där hemma har hål i ryggen som om någon har ryckt bort änglavingar med roten liksom. Åh, Michelangelo… Ja, han gjorde det mesta naket — också för kyrkor… målade dessutom stora stora kyrkor i taket, tills han blev konstig i nacken. Men han gjorde allt sitt i Italien. Men här är det… Svensk och skandinavisk ny-klas-sisk konst. Varför inte Sergel eller, ja så är det… Thorvaldsen, han som gjorde den underbare Jesus. För det är ett underbart konstverk jag har!»

Av rädsla att förlora sin skulpturbit sökte fröken Jonsson nu hånfullt tillbakavisa alla påståenden om att stenbysten kom från kyrkan. Tanken att den hade gjort det var annars inte helt orimlig, eftersom där fanns så mycket gammal skulptur. Under min barndom var många av kyrkans heliga bilder så trasiga, att de inte kunde förevisas utan försmäktade i småbitar på kyrkvinden eller i tornkammaren. Där hade gamle kantorn alltså mycket väl kunnat hitta armar, ben, kroppar och avslagna huvuden av både trä och sten — och säkert också sådant, som var naket. I själva kyrkan fanns ju också något så oblygt naket som familjen von Bergenhoffs dödsängel bakom det rostiga plåtskranket i gravkapellet till höger om koret. Dödsängeln hade visserligen på sig ett slags marmorskjorta, fastän denna enligt fröken Jonsson mera liknade en slarvigt påsatt negligé.

Fröken Jonssons upphetsning började nu snart bli romantiskt färgad. En dag lade hon märke till, att bofinken i lönnen vid vägen frambragte sina allra ljuvaste toner just som den betraktade skulpturbiten i fönstret. Men titta, nu kommer fröken Sandin — den skinntorra ragatan, om sanningen ska fram — ut genom prästgårdsgrinden snett emot klockargården. Jojo, det kunde då få vilken liten fågel som helst att tystna med sina vackra visor.

Fröken Sandin eller damen med smyckena, som vi ibland kallade henne, var på väg till handelsboden, och hon sneglade också mot stenbysten. Åsynen därav kom henne emellertid ingalunda att sjunga några vackra visor, utan gjorde henne i stället moraliskt upphetsad. I handelsboden smittade hon av siň allt starkare upphetsning på ett par av sina väninnor, och eftersom de inte hade något naket som prydnad i sina hem, hjälpte de till att hetsa upp alla goda damer i socknen mot stenbysten. En av dem gjorde en sammanfattning: »Sannerligen, om vi längre vill besöka den där klockardottern, så länge hon har denna otrevliga tingest exponerad i sitt hem.»

Fröken Jonsson blev mycket förargad. »Och förresten», utbrast hon en dag på posten, »när änkegeneralskan borta på godset har hela sin blå salong proppfull av nakna byster, så sticker det inga gamla tanter i näsan, fastän somliga av dom bysterna ändå omfamnar andra nakna byster. Ja, ni kan gärna höra allesammans, vad jag säger.»

Alla de närvarande hörde det, och fröken Sandin ansåg det vara sin plikt att tala allvarligt med sin bror om fröken Jonssons prydnadsföremål. Han hade ju tidigare brukat ryta som en kyrkklocka när han ville ha den otuktiga dödsängeln avlägsnad från kyrkan, men nu… »Vill inte ta upp skvaller», mumlade han, och sedan vågade man inte på flera år tala med honom om fröken Jonssons stenbyst, så förkrossad som han var av sin sorg. Därför lade sig oron i socknen, och man hade kanske glömt bort stenbysten, om bara fröken Jonsson hade slutat upp att försvara den.

»Det är så futtigt och lantligt allt detta bråk om skön konst», förklarade hon en dag och tillade: »Alla moderna inser numera, att den nakna kvinnokroppen är med det mest estetiska som Gud har skapat — näst musiken förstås och så aftonrodnaden.» Därvid kom vreden att måla över hennes kinder med en klädsam aftonrodnad, och hon verkade nästan ung.

Så en dag när Nina var ett par år gammal skulle fröken Jonsson gå till en bjudning i prästgården klockan sex men råkade komma ut på vägen redan tjugo minuter i och måste promenera ett slag. Då mötte hon gamle Fagrell, som gjorde henne sällskap ett stycke, och han tänkte, att besynnerligt så ung hon verkade, och säkert var hon ännu i stånd till husliga sysslor. Han var en pensionerad lektor, som hade ett hönseri med tusen vita leghornhöns i en gård ovanför prästgårdsskogen. Nu upprepade han enträget sina gamla anbud att gifta sig med henne. I tio minuter lät hon sitt hjärta fyllas av jubel över detta, men sedan måste hon vända om.

Prästgården hade stor dambjudning, och fröken Jonsson fick nu till sin stora förvåning uppleva att kyrkoherden visade henne stor uppmärksamhet. Det var hon som fick söka rätt på hans glasögon, och det var hon som fick flytta fotogenlampan, så att han kunde läsa för dem alla ur en god bok.

Han var en vemodig prästman i den övre medelåldern, och han hade blivit fet av allt det kakätande som hör till en kyrkoherdes ämbetsplikter. Dessutom hade han sin kroppsmassa fördelad så, att han helt fyllde upp den bredaste fåtölj. Hans huvud var högt och smalt, och hans axlar hade normal bredd, men han var så omfångsrik nedtill att han liknade en kyrkklocka. När han nu talade till fröken Jonsson, hade han för en gångs skull intet av dånande klockklang i sin röst, utan för henne lät den nästan som bruset av bröllopspsalmer.

Många trodde nu, att kyrkoherden ämnade gifta om sig med fröken Jonsson för att Nina skulle få en mor. I åratal hade fröken Jonsson dyrkat sin kyrkoherde på avstånd, och helt naturligt föredrog hon att bli förenad med honom och kyrkan framför att nödgas ägna resten av sitt liv åt snaskig hönsskötsel i skogen tillsammans med lektor Fagrell.

Hon ville nu göra allt för att motsvara den svindlande höga ställningen som socknens främsta dam näst änkegeneralskan, visade en uppriktig tillgivenhet för Nina, tycktes svälla upp av moderliga känslor, kallade Nina för prästgårdens lilla ängel, erkände på hemvägen den kvällen, att naken konst egentligen var ganska ekivok och gick så långt i sitt nit, att hon en kväll slängde bort stenbysten.

Därmed tycktes det emellertid vara slut på hennes lycka. Redan till påsk gifte sig lektor Fagrell med sin hushållerska, och på nästa symöte förklarade kyrkoherden på sitt tankspridda sätt för alla damerna, att en man som hade varit i äktenskap förenad med en kvinna, skön som ett Paradisets blomster, omöjligen kunde tänka på att gifta om sig — särskilt som hans syster hade lovat att bo i prästgården hela året runt för att taga hand om barnet.

Alltså förblev fröken Jonsson ungmö för resten av sitt liv.

»Och ho sulle inte ha gjort sig å mä stenbysten», sade min gamle släkting kakelugnsmakaren Kjellberg, »för se bysten hade ett hål i röggen ackerat som den förstenade Skogsfrua har det i sägna om prosten Snake och stenkvinna. Och vidskeplighet är sanning, anförser jag.»

Nu spred sig vidskepelsen över socknen som en droppe bläck i ett handfat med vatten och många började fundera över stenbystens ursprung.

Min fars yngste bror kyrkvaktaren förklarade att möjligen kunde det ju ha varit »en bit à en sån där egyptisk spinks» som han hade läst om i Correspondenten. De mera sansade i socknen menade dock, att det antagligen bara rörde sig om en bit av en vanlig »Näckros, Solros eller en Susanna inför Rådet», för att begagna sådana namn som nakna byster brukade ha.

Det började nu verka som om socknen hade kommit över sin chock, och fröken Jonssons känslor dämpades ned till en vemodig kärlekssorg som hon aldrig skulle bli befriad från. Hon kände sig mycket ensam.

Hur väl hennes ensamhet harmonierade med socknens prägel av enslighet, kunde vem som helst övertyga sig om genom att en söndag efter högmässan skaffa sig kyrkvaktarns tillstånd att få beundra utsikten från tornet. I öster breder havet ut sin ödslighet bakom skogklädda uddar och holmar, och i trakten västerut ser man att åkrar, ängar och skogar inte var genomskurna av någon järnväg eller ens av några elektriska kraftledningar. Holma var på gott och ont betydligt efter sin tid. På vägen norrut ser man, hur änkegeneralskans bruna hästar skyggar för provinsialläkarens bil. Det var nämligen på den tiden då hästarna i Holma ännu var rädda för bilar, och endast för något årtionde sedan hade de upphört att skrämmas av cyklar. Denna socknens avskildhet och ålderdomlighet åstadkom, att vidskepliga föreställningar om en skulpturbit kunde bli bestämmande för människoöden.

Det åldrigaste partiet av socknen var prästgården med sin manbyggnad i karolinsk stil, och där upplevde Nina sin barndom och ungdom i avskildhet. Av alla i socknen hade kyrkoherden och hans gamla syster de mest gammalmodiga åsikterna, och i enlighet med de åsikterna uppfostrades Nina.

Alltmera spred sig den uppfattningen, att stenbysten kom från kyrkan, och sitt beroende av kyrkan kände Nina, när hon såg hur kyrktornets skugga under soliga förmiddagar vred sig över trädgården. Kyrkan var som ett jättestort solur efter vilket hon måste rätta sig. När så kvällen kom, mönstrades gräsmattorna av skuggor från skogen, och i skogen trodde sig somliga ha sett Skogsfrun, och Skogsfrun ansågs ju ha samband med fröken Jonssons stenbyst.

Ninas tidigaste minne av sin pappa var, att han undergivet satt och sörjde hennes mor. Hos sin faster såg hon en sorg, som var ännu mera bitter men betydligt mindre undergiven. Fröken Sandin hade nämligen förlorat sin fästman juvelerare Hermansson, när han för otroligt många år sedan föll över bord och drunknade under en affärsresa till Helsingfors.

Färgerna i prästgårdens salong var i full harmoni med husets stämning hållna i blodrött och svart, kärlekens och dödens färger. Ofta hördes där ett glatt prästgårdsslammer av skedar och kaffekoppar, men bakom detta anade till och med jag som barn en sorg dyster som djupa orgeltoner. Redan när jag kom innanför prästgårdens staket ändrade jag mitt uppförande och började röra mig högtidligt som om där fanns någon död i huset.

Idyll med sorgkant

I prästgårdsträdgården promenerade starar på gräsmattorna, och fjärilar i alla färger fladdrade över blomrabatterna. Där rådde utan tvivel ett slags prästgårdsidyll, men en med svarta kanter, ty svarta i sin sorg och i sin klädsel var Ninas pappa och faster. Själv befann sig Nina då i sådan ålder, att hon nyss hade lärt sig be aftonböner med stort behag, och hon kunde därvid se ut som en from flicka på en barnkammartavla. Dystra inslag fanns emellertid också hos henne — i det svarta håret och i de mörka ögonen som hon hade ärvt av sin mor, samt i klänningen av tyg från en bomullsklänning som hon hade fått ärva av sin faster.

Änkegeneralskan brukade säga om Nina, att »flickebarnet» kanske en dag skulle få ett utseende som var »piffigt» inför Vår Herre. »Om det nu verkligen är så, att han tycker om fula och gammaldags kläder till den grad som fromt folk tror.»

Ninas pappa och faster var fromt folk, han på ett stillsamt sätt, när han inte var vred eller predikade, och hon med en ofta kärleksfull men ibland skäligen sur och förgrämd uppsyn. De båda syskonen ville, om min mor förstod det rätt, »fostra Nina till diakonissa, prästfru eller något annat Gudi behagligt, allt efter som livet gestaltar sig med det ena och det andra». För en flicka med en sådan hög bestämmelse fanns det knappast ett enda annat barn så välartat, fromt och av så respektabla föräldrar, att det godkändes som lekkamrat åt henne. Undra sedan på att min mor började bli oförargligt högfärdig över att jag, en rödhårig och fräknig bondpojke, betraktades som värdig.

»Men så var också», brukade hon framhålla för mig, »far din körkvärd och så relischös, så han varken drack, rökte eller ens vissla, och fast en inte ska skryta, så har vi nitti tunnland öppen jord — för att inte tala om all skog vi har. Därför har också våran gode körkoherde stått fadder te dig, du Seved, och blitt din förmyndare, och du får va som eget barn i prästegårn flere söndagar i månen — ätter körkkaffet och tess jag åker och hämtar dig klocka halv åtta.»

Min frikostigt dimensionerade söndagskostym, som jag alltid hade på mig i prästgården på den tiden, bar vittne om en mors tafatta nit och redliga vilja. Ja, antagligen syntes det redan på min klädsel, att jag antogs växa upp till präst.

Medan vi en söndag drack kyrkkaffe i salongen, satt kyrkoherden och åt småkakor med tankspridd uppsyn. Min mor satt ytterst på en stolkant för att visa den tillbörliga vördnaden hos en som i unga år hade tjänat i prästgården. Fröken Sandin ledde konversationen om vår tids tjänstefolk. Om kroppen var hon lika mager som kyrkoherden var fet, men underligt nog var hennes huvud runt och tjockt. Hon hade, som änkegeneralskan brukade påpeka, »alltmer låtit sin yttre varelse uttrycka lojalitet mot den där Hermansson i havet». Således hade hon med åren fått ett drunknat utseende med urvattnade ljusblå ögon och en drunknads slappa uppsvällda kinder, medan hennes kropp i övrigt enligt änkegeneralskan verkade »tämligen aväten».

När vi nu var färdiga med kaffet och vi barn hade satt i oss så många kakor vi vågade, befallde fröken Sandin med hurtig vänlighet: »Nu ska ni leka, ni båda.»

»Ja, och ha det riktigt muntert», inföll kyrkoherden medan han tände en av sina spinkiga cigarretter.

Alla de äldre, alltså kyrkoherden, fröken Sandin och min mor, bligade nu på Nina och mig som om vi var kalvar på en marknad. Det besvärade oss, och vi visste inte alls vad vi skulle ta oss till. Vi började springa hit och dit på ett idiotiskt sätt, så att vi skämdes. Därför drog vi en lättnadens suck när kyrkklockorna i detsamma började dåna så att fönsterrutorna skallrade. Detta betydde nämligen, att gudfar kallades till en begravning, att min mor nigande tog farväl och for hem och att slutligen fröken Sandin drog sig tillbaka till sina rum.

Nina och jag kunde således känna oss fria och obesvärade. Vi