Utfärd i grön gobeläng

By Yngve Kernell

Felix är en drömmare. Det trista kontorsjobbet försöker han allt som oftast att undkomma genom fantasin, och på fritiden ger han sig helst ut i naturen. För den som känner honom är hans favoritfärg ingen större överraskning. Grönt ska det vara. Grönt som i växtligheten och som i barndomshemmets tidsblekta gobeläng. Men när Felix en dag får ärva en moster står det klart att hans liv är på väg i en ny riktning. Med flera fastigheter i sin ägo, och en ansenlig summa pengar på banken, finns plötsligt möjligheten för honom att bli någon annan – en person som betyder något i samhället. Han, som hela tiden varit den som stått bredvid. Kommer han äntligen kunna få det liv som han alltid drömt om? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726958614

Book preview

Billig grön gobeläng

OMMAN skulle göra en bild av paradisets lustgård och kunde välja mellan olika sätt att avbilda, borde man utföra bilden i gobeläng och fläta samman den av silketrådar i ljusgröna, mörkgröna och andra gröna nyanser, ty gobelängvävnad inbjuder till stillsamma fantasier.

Oljemålning passar bäst för jordiska motiv i verklighetstrogen avbildning; frescomålning gör allting monumentalt och bråkigt storslaget. Sådant maner passar icke alls för en bild av paradiset, som är ett ljuvligt, romantiskt landskap, men i gobeläng bli alla landskap romantiska, även landskapen på de billigaste gröna gobelängerna.

De flesta ha säkert någon gång sett en sådan billig, grön gobeläng med dess vanliga motiv. Den kan föreställa en ung man och en ung kvinna, som lustvandra i sin omåttligt romantiska herrgårdspark, i en silkevärld, där människorna äro klädda i silke och ha kroppar och hjärtan av silke. Herrn, som vandrar i parken, är stark och beskyddande och damen är kvinnligt ljuv. Framför dem hoppa deras trogna silkehundar så som fyrfota djur endast bruka hoppa på gobelänger, och i en hage i bakgrunden hoppar en ung häst. Mellan träden flyga fåglar, som i luften intaga graciösa ställningar. Det är en värld, där det endast råder skönhet och harmoni, där herrskapsfolket endast lustvandrar, musicerar eller jagar, och de vilda djuren äro lyckliga att bliva skjutna av de käcka jägarna. Bakom kulisserna anar man präktiga, fattiga, goda bönder, som buga och le tacksamt mot sina herrar.

De lustvandrande människorna, hundarna, hästen, fåglarna, träden och byggnaderna äro alla hållna i grönaktiga färger. Gröna trådar i milda nyanser slingra sig i varandra och bilda tillsammans ett stillsamt färgackord, som är behagligt för ögat, men om man viker upp ena hörnet av en sådan gobeläng och ser på den sidan, som icke har blivit urblekt, finner man, att vävnaden ursprungligen också har innehållit röda, blå och till och med violetta trådar, som säkert skämde bilden, men tiden är snäll mot gobelänger, och det kommer med åren ett klädsamt, grönt skimmer över landskapen de avbilda.

Alla sådana billiga, gröna gobelänger bruka i själva verket avbilda olika stycken av evigt samma motiv. De giva form åt enkla människors önskedröm. De visa en värld, där man finner ro och slipper alla bekymmer. De avbilda helt enkelt paradisets lustgård.

En sådan gobeläng visar också den värld, som gamla människor tänka på, när de säga: »I min ungdom var det helt annorlunda.» Det är Landet förr i världen, där allt oskönt är utsuddat och alla plågsamma minnen ha förbleknat.

Det fanns en gång en ung man, som ägde just en sådan gobeläng och var mycket fästad vid den. Han hette Felix Boson; namnet stavades med ett s, ty han var av gammal fin familj. Felix var en och åttio lång och magerlagd, han hyrde ett möblerat rum av en kvinna, som levde på inackorderingar, och han hade Shakespeares samlade verk på avbetalning för tio kronor i månaden. Han var en gammal mans son, en fridsam natur och föga livsduglig.

Hans gobeläng liknade andra sådana gobelänger och visade icke verkligheten sådan den var eller någonsin hade varit, men den innehöll ett visst mått av sanning, eftersom den föreställde en värld, sådan den ville vara och sådan man älskade att minnas den. Sådana förskönade minnen kunna ibland få större betydelse för en människa än det hon verkligen har upplevt, och just så var det för Felix.

Han hade upplevt sin barndom i en socken, som hette Gröndal, och det var som namnet angav en grönskande socken. Han mindes den som en trekantig bondsocken, en grön triangel mellan låga, skogklädda åsar, en bördig dal kring ett dyigt vattendrag. I den trakten hade hans pappa en gång i tiden ägt en gård med ett vackert gammalt hus, som låg i en trädgård, där de knotiga gamla fruktträden sedan generationer tillbaka voro skavda av hängmattsrep. Trädgården var berömd i hela trakten för sina blommor, för sina vackra gula rosor, sina stora, tunga vallmoblommor och sin doftande reseda. Även själva boningshuset var fyllt av blommor i alla fönster. Där fanns kaktus, petunia, gloxinia, fuchsia, pelargonia och nattens drottning, alla i glaserade krukor på vackra fat. En del av krukorna stodo direkt i fönsterposten och andra på vackra piedestaler och atenienner. Huset var fyllt av möbler, som voro omtalade i trakten för sin dyrbarhet. Där fanns renässansskåp, rokokostolar och empiremöbler och de mest utsökta möbler i den smakriktning, som härskade i Felix’ barndom. Han älskade det gamla huset, blommorna och möblerna desto mera, eftersom han hade ärvt sin kärlek efter sin pappa, en våldsam forna tiders herreman på landet. Felix’ pappa hade varit samtalsämnet för hela trakten, han var känd för sitt överdåd očh sina underliga infall, och han var så fin, att han använde silkeskjortor till vardags. Medan välståndet sinade ut, hade gubben sjungit glada visor för sina vänner, och den förmögenhet, som flera generationer av hans förfäder hade samlat genom ocker och självuppoffrande sparsamhet, hade slant för slant runnit bort. Ingen tänkte på att varna honom i hans slöseri, ty folk tycker om fester med musik. Så blevo festerna utan vin, maten blev allt enklare, och till slut ville inga gäster komma. Det gick så utför undan för undan med Felix’ pappa. Först såldes de svarta hästarna, så bitar av jorden och till slut hela egendomen med alla inventarier, både grisarna och hästarna, borden, stolarna och fåtöljerna, den gustavianska salongsmöbeln, det kinesiska porslinet, bokhyllorna med alla böckerna, alla tavlorna och de andra prydnadsföremålen utom just en grön gobeläng, ett tygstycke på två meters bredd. Vid flyttningen syddes Felix’ sängkläder in i den, ty det var en mycket billig gobeläng, och det var för alla minnenas skull, som Felix kom att älska den.

Gobelängen föreställde naturligtvis ett romantiskt landskap, även den med lustvandrande herrar och damer. Mellan träden blåste gröna silkevindar, som vackert draperade damernas klänningar. Träddungar, gröna ängar, vattendrag och broar voro liksom flätade i varandra, I skogsdungarna stodo käcka jägare på pass, och allt villebrådet, hararna, rävarna och hjortarna, skuttade muntert omkring, såsom aldrig någon hade jagat eller skuttat i verkligheten. Detta tygstycke var det enda reella, som Felix hade kvar av sin barndom, den tid, då han och hans pappa tillsammans hade levat som herrskapsfolk på landet. De hade med alla sina gäster gjort utfärder i det gröna. I någon vacker skogsdunge hade så sällskapet packat upp sina matsäckskorgar med omeletter och påbredda smörgåsar. Felix’ pappa hade haft sin luta med sig i skogen och även dryckesvaror, ty han var ansedd som en utmärkt Bellmanssångare. En Bellmanssångare måste dricka något för konstens skull, men Felix’ pappa drack aldrig brännvin, bara ädelt vin, ty det är liksom finare.

Så hade de suttit på den mossgröna marken och lyssnat. Över dem hade de dunkelgröna träden susat, och bakom dem skymtade de ljusgröna fälten. Allt det gröna från träden, marken och fälten hade kastat lätta, gröna reflexer på damernas ljusa klänningar, och mellan trädstammarna hade villebrådet hoppat omkring, harar, rådjur och hjortar. Nej, kanske icke hjortar. De hade hoppat över från gobelängen till den minnesbild, Felix hade gjort sig av sin barndom. Det hände, att han blandade samman sina barndomsminnen med sin gröna gobeläng, och hans gamla minnen blevo alltmer silkeaktiga. De fingo prägel av gobelängen, och på den vävde han liksom vidare, så att han såg nattvioler blomma i sluttningen mot den ringlande ån. Han såg präktiga bönder, kloka hästar, snälla kor och trogna hundar, där inga bönder, hästar, kor och hundar funnos.

Kring minnena av Felix’ barndom kom det liksom ett grönskimrande töcken, och allteftersom gobelängen ändrade sin färg till allt mildare gröna skiftningar, ändrade sig färgen också på hans barndomsminnen till ett blekt, harmoniskt färgackord. Han tyckte sig ha varit så lycklig förr i världen, att han till slut blev nedbruten och förkrossad av all denna lycka, ty allt han sedan hade upplevt tycktes honom tomt och intresselöst. Drömmar om idylliskt lantliv och minnet av sentimentala nattvioler följde honom genom skolan, genom en treårig handelskurs och sedan till det kontorsrum tre trappor upp vid ett torg, där han tjänade sitt knappa uppehälle. Han blev som man blir, om man får kasta en blick in i paradiset. Han tänkte i allmänhet icke på sådant, som borde upptaga hans tankar. Under arbetet kunde han sitta långa stunder vid sin gröna lampa och stirra på pennfatet och läskpappersrullen. I sådana stunder kunde han i sina drömmar uppleva mycken lycka, men endast sällan upplevde han lyckan av träget arbete. Hans frånvarande blick verkade irriterande på hans chef, som sökte övertyga honom om hans oduglighet. Felix’ plats på kontoret blev allt närmare dörren. Hans anseende sjönk, och springpojken slutade upp att hälsa, när Felix kom eller gick. Men när han gick sin väg för dagen, glömde han som regel det mesta av sina bekymmer. Under sin fritid läste han Shakespeares samlade verk och gjorde utflykter, när vädret var vackert.

Utflykter i naturen

Felix gjorde botaniska exkursioner nästan var söndag under vår, sommar och höst, men även mitt i veckan var han klädd som till en botanisk exkursion i dåligt väder, ty så fattig var han, och om det hade gått honom, som det brukar gå sådana som han, hade han gått under.

En söndag vid elvatiden gjorde han i ordning ett matsäckspaket med tre smörgåsar och ett hårdkokt ägg, flyttade undan skurspannen vid tamburskåpet och tog fram sin spatserkäpp, och han sade till sin värdinna, att han skulle utåt landet för att se på fåglarna. Blommorna hade ännu långt kvar innan de gingo i knopp, ty det var strax efter nyår.

Felix var en intresserad amatörbotanist, fastän hans herbarium var litet. Han älskade naturen i likhet med de flesta stadsbor, men han hörde icke till dem, som brukade hitta den första vitsippan, icke heller till dem, som brukade höra den första lärkan om våren, och han plockade aldrig svamp. Det roade honom icke heller att gå ett visst antal mil på rekordtid eller att schasa upp på höga berg som många andra stadsbor, när de älska naturen. För sådana är landsbygden endast ett sorts redskap för erhållande av motion, solbränna och hälsa. Felix gick bland träden i skogen under stilla begrundan, och i sina tankar var han i en trädgård, där de knotiga fruktträden voro skavda av hängmattsrep.

Han promenerade icke så länge som vanligt denna söndag, ty en moster hade inbjudit honom till middag. Han var av en sådan familj, att han hade inflytelserika mostrar, fastrar och tanter, fastän de flesta hade dött.

När han kom hem från sin promenad, klädde han sig för sin mosters skull i sin bästa, svarta kostym, ty hon var en god och allvarlig dam och hon utövade mycken välgörenhet, som rika gamla damer göra. Men han tog på sig en ganska brokig halsduk och en kråsnål med rubiner, ty hans mosters specialitet i fråga om välgörenhet var ogifta mödrar, en allvarlig genre med pikanta detaljer, och hon var litet svag för välklädda unga män. Hon var en blodfull, fet gammal dam, som ville det rätta. Hon tyckte, att en ung man skulle vara plikttrogen och »värdefull», men han fick gärna berätta goda historier med vågad poäng. Det fanns hos moster Therese något, som verkade operett, ganska enkel operett.

Felix var mycket noga med att komma i tid till middagen, ty hans moster var lättstött, och det är alltid rika släktingar.

»En riktig karl skaffar sig en ställning i livet», sade hon, när Felix kom den dagen, och hon borde ha sjungit det på en glad melodi. När hon räckte honom peppar vid bordet, förebrådde hon honom, att han i likhet med soppan var litet menlös.

Felix log stilla och ursäktande. Han erkände, att hon hade rätt. Då veknade hon en smula och tog delvis tillbaka, ty hon ville alltid ha sista ordet.

Hon var en karsk dam, väl förtrogen med denna världen, men hennes gikt och hennes klena hjärta trängde henne alltmer mot en annan värld. Hon kände sig ängslig för döden som vi alla och talade om den med skenbar likgiltighet, men i själva verket för att få höra andras åsikter om den. Därför kommo hon och Felix att den eftermiddagen tala om paradiset, och när han skulle beskriva, hur han trodde där var, byggde han upp en värld för henne med änglar, som seglade på moln, en värld med skogiga dungar och gröna, blomstersmyckade ängar.

Hans moster blev intresserad och kände sig tacksam, att han hade lättat hennes vånda för döden. Hon förstod icke, att han lät henne promenera i sin barndoms gröna gobeläng, på silkeängar under silketräd.

»Din pappa», sade hon, »kunde också berätta så där, han var också en fantast, men på hans ålderdom gick det med honom som med många andra, hans historier blev längre och längre, och på de sista fick man aldrig höra slutet. Sådan blir du också, om du inte rycker upp dig.» Felix nickade som om han höll med, och han anade icke, vilken betydelse en av hans pappas historier skulle få för honom och huř han skulle trassla in sig i en sådan historia. Felix var en sådan, som ger ödet så litet besvär, en som följer med strömmen och icke kämpar själv.

»Om jag kunde förstå, varför du inte gör mera för att skapa dig en ställning», upprepade hans moster och skramlade otåligt med gaffeln, medan hon tog för sig av oxköttet, och Felix svarade ingenting, eftersom han icke heller kunde förstå det. Han hade grubblat över det mera än hon.

»Ack, om inte min gikt och mina pengar hindrade mig från att skaffa mig en verklig livsuppgift», tillade moster Therese, medan hon tuggade energiskt. Rika gamla damer älska ju livsuppgifter, så det var ingen idé att säga emot.

»Ack, om jag hade varit ekonomiskt oberoende, så skulle min oduglighet inte ha varit mig själv och min omgivning till en sådan plåga», suckade Felix.

De uttalade således var sin önskan. Så sutto de tysta en lång stund. Moster Therese talade icke till Felix förrän vid äppelkompotten, och innan dess åt hon två portioner oxkött med lingon, gurka och allt sådant, som hör till.

Felix skulle sedan ofta tänka på denna söndagmiddag. De åto soppa med klimp, oxkött och en något brunaktig äppelkompott.

Ormbunkarna i fönstret kastade sina skuggor på den prickiga korkmattan precis som vanligt, och det knastrade i den gröna kaminen. Man kunde icke märka någonting egendomligt, och ändå var det efter allt att döma en sådan dag, då människornas böner gå i uppfyllelse, ty en smutsig regnväderskväll icke långt därefter blev moster Therese befriad från både gikt och rikedom, säkerligen för att skaffa sig en livsuppgift i en annan och bättre värld, som icke kitsligt lade hinder i vägen för hennes intentioner.

När Felix fick brev om dödsfallet, gick han och hyrde en frack, en av de dyrare, för att på ett värdigt sätt kunna hedra sin gamla moster vid begravningen. Han sörjde henne uppriktigt, ty hon hade varit vänlig emot honom, och han tänkte, att hon hade nog givit honom en ljusstake eller en guldklocka som minne. Något mera väntade han sig icke, ty kinamissionen, alla fattiga barn och alla fromma stiftelser äro ju till för sådana rika gamla damer, men så började till hans överraskning advokater och banker skriva till honom, och Felix fann sig helt plötsligt vara ägare till tre stenhus, ett ansenligt bankkonto och åtskilliga aktier i säkra företag. Han trodde sig ha fått allt detta, därför att han hade hjälpt sin moster att drömma om paradiset eller för att gikten hade hindrat henne att skriva testamente, ty hennes gikt hade varit värst i högra handens fingrar. Han kunde dock icke riktigt tro, att han hade fått ärva så där mycket, förrän alla hans mosters väninnor visade sig ovänliga emot honom. De voro alla rättänkande och goda damer, och de, som icke hade hoppats på något för egen räkning, voro representanter för allehanda fromma stiftelser. De kunde aldrig tro, att Therese, som var en sådan värdefull människa, varit nog egoistisk att vilja låta sin förmögenhet gå till en av sina egna släktingar och endast ge litet möbler till de goda ändamålen. De frågade advokaterna, om olyckan var ohjälplig, och det var den, ty moster Therese hade till slut skrivit under ett testamente, om än med mycket darrig och kantig stil, och givit Felix allt hon ägde.

När Felix hade hämtat sig från sin överraskning, började han tänka sig in i vad han närmast skulle göra. Ett slag fortsatte han på sitt kontor för att få se, hur springpojken åter började hälsa, och för första gången på sju år fick han se tänderna på sin principal. Denne visade nämligen tänderna endast när han log.

Samma dag Felix sade upp sin plats på kontoret, samma dag då han för sista gången gick nedför den illaluktande trappan, begav han sig till en herrekipering och köpte en snygg, mossgrön sportkostym, lämpad för utflykter i naturen, ty grönt var hans älsklingsfärg. Och han köpte sig en egen frack att ha på teatern och en nattrock att ha, när han läste romaner, och han läste mycket. Men han skaffade också kataloger för fiskredskap och sådana för trädgårdsodling, och inflytandet från hans pappa, minnet av hans egen lyckliga, gröna barndom och alla hans drömmar måste leda till att han återvände till sin hemtrakt, till bönderna, fåglarna, korna, grisarna och nattviolerna, och en dag bröt han upp med tre kappsäckar för att slå sig ned som herreman på landet.

»Vart ska det nu bära i väg?» frågade hans inackorderingsvärdinna, medan hon satte ned skurspannen för att hålla upp tamburdörren.

»Jo», svarade Felix, »jag ska fara ut på en livslång utflykt i naturen, till landet, för att åter få lyssna till flugornas surr.» Han beskrev landsbygden som ett stort parklandskap, där Herren Gud personligen drog försorg om alla skapade varelser. Gud gav vatten åt grodor, maskar åt fåglar och gödsel åt små, små flugor. På landet, där bodde bönderna i sina pittoreska grå stugor, och de hade möbler prydda med enkelt målade blommor. Guds sol och fåglarnas sång väcker bonden om morgonen. Då tar han sin spade och kratta och går ut för att gräva i sin åker. Han tar sin föda direkt ur Skaparens hand. Att odla jorden är för bonden som en gudstjänst. Men när söndagen kommer, tar han sin hatt och käpp och går till kyrkan.

»Men jag tycker inte herrn ska gå till stationen i dag utan ta droska», förklarade Felix’ värdinna, och det gjorde han.

En droska, en resa och en rutig kusk

När Felix kom ned på gatan, ropade han »hallå» efter en droskkusk, ty en fem, sex meter från porten fanns det en droskstation med några sömniga hästar, som slöade över sina krubbor, uttröttade efter att ha dragit hem fyllerister och andra sådana människor, som åka om natten.

En orakad droskkusk hjälpte att sätta in kappsäckarna i den minsta droskan. Så slog kusken igen vagnsdörren, klev upp på kuskbocken och ryckte i tömmen. Felix började sin resa, och klockan var halv nio, när han for.

Först tyckte han det var kallt, men snart skramlade droskan ut på en solbelyst gata. Solen gassade på suffletten, så att det kändes varmare. Felix hade dessutom en varm rock över knäna till skydd mot kylan, och när de voro framme vid järnvägsstationen, bar han själv sina kappsäckar för att bliva varm. Skönt nog slapp han att stå i kö vid biljettluckan. Det var mitt i veckan och rätt litet folk. Felix satte ned sina kappsäckar och köpte en grön biljett. Så gick han vidare med sitt bagage till en mjuk andraklasskupé, slängde upp två kappsäckar i näthyllan och tog fram en bok ur den lilla svarta. Det var en roman på fyrahundra sidor, och när han hade hunnit till sidan sex, tjöt tåget och gled ut ur stationshallen. Farten ökades, och de foro sedan raskt bort från staden. Tåget avverkade mil efter mil, och Felix läste sida efter sida. Först sken solen in från vänster, men allteftersom dagen gick, vredo sig solstrålarna, och innan resan var slut, skulle solen skina in från höger på Felix. Han satt och gäspade över sin bok och sövde sina nerver till ro genom att lyssna på de melodier, som växte fram ur hjulens dunk mot skenskarvarna. Han upplevde på ett behagligt sätt det tillstånd mellan dröm och vaka, som hör samman med långa tågresor.

Då och då kastade han en blick ut genom fönstret på landskapet, som susade förbi, linjerat av rytmiskt svävande telegraftrådar. Tåget pustade energiskt fram genom solbelysta skogar eller utmed stranden av små sjöar och ibland över slätter, som voro uppmjukade av smältvattnet från de frasiga snöflaken, sådana som ligga kvar här och var om våren. Det hade gått så långt med våren, att gråsparvarna höllo på med sina bobyggen vid stationshusen. Stationsinspektorerna vid alla uppehåll viftade på ett festligt sätt med röda och gröna flaggor, när tåget kom eller skyndade vidare, och lokomotivet hängav sig vid ringaste anledning åt glada tjut. Det körde i kapp med molnen på himlen och drog själv efter sig lätta, slöjliknande skyar av rök.

Även Felix blåste ut lätta rökskyar, ty inne i tåget, vid sin bok, satt han och rökte pipa. Genom rökskyarna i kupén fladdrade skuggor av alla telegrafstolparna, som stodo utmed banan, och genom Felix’ hjärna fladdrade drömmar om ett stilla lantliv. Han skulle nu börja ett liv i intim samvaro med naturen, vandra under susande träd och ge akt på, hur fåglarna flaxade mellan grenarna, trastar, gökar och svanor. Nej, kanske icke svanor. Han höll visst på att slumra till, och så hade hans fantasi blivit överspänd efter alla år vid sidan av det verkliga livet. Medan tåget nu skramlade över en växel, sökte Felix växla in sina tankar på verkligheten, men det var litet sent påtänkt. Tågresan skulle snart vara slut. Felix slog ihop sin roman vid sidan tvåhundrafyrtio, gjorde i ordning sitt bagage och flyttade ut det på plattformen. Nu hade de