Tur i dödsdansen

By Yngve Kernell

För Jakob Nelander är tillvaron bara ett stort elände. Han lider av återkommande snuva, surrealistiska drömmar och så svimmar han titt som tätt. Frågar man honom har livet förvandlats till en enda lång väntan på döden, till frun Christinas stora förskräckelse. Dessutom är Jakob trött på människor i allmänhet och prästen Sören i synnerhet. Den där Malte är också en lustig typ, som bedrar sin alldeles bedårande unga hustru. Vad har det blivit av folk? När paret Nelander en dag får ett nedslående besked av banken blir färden hem en ångestfylld historia. Plötsligt känner Jakob den välbekanta känslan av ett begynnande svimningsanfall. När han så småningom vaknar till liv är allting annorlunda, som i en dröm, fast ändå inte. Han inser snart att hans kropp inte längre känns som hans egen, och när han får se sin spegelbild kan han inte tro sina ögon... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726958591

Book preview

Gammal primadonna

Det enda som intresserar mig, sade jag till min gamla Christina, är att få veta något om livets mening. Förargligt i alla fall att min snuva kommer mig att se allting så suddigt.

Christina viskade då till mig att den där karlen som trär in handen innanför kappan är ju Napoleon som alltid kliar sig på magen. Christina mumlade därefter: Jag känner nog igen den drummeln från ’Madame Sans-Gêne’. Kan man tänka sig, nu sitter han och spelar kort med Karl XII och Swedenborg. Och det är Birgitta som sitter där under trädet och knypplar Vadstenaspetsar.

Det gamla helgonet spände stränga medeltida blickar i mig och talade sedan till mig på en egendomlig gammalsvensk dialekt. Är thet alltså för honom, min gode man, att hvara kommandes ifrån Jorden. Där hafvuer ingen av oss hvarit sedan mångja liif tebaka.

Då sade Napoleon på franska, att på Jorden var det mera agreabelt att härska numera. Jag önskar jag hade haft sådana där förträffliga exploderande ting som dödar hela arméer utan besvär.

Ruteresset, om jag får besvära, inföll den blide Swedenborg och plockade ifrån Napoleon ett kort som han hade haft gömt under kappan.

Då menade Birgitta, att inte kunde det finnas kvar några människor på Jorden och hon tillade med ett bittert leende: Man lär ju därstädes lustigt lekia slaktarbod.

Karl XII blev därvid förargad, skramlade med sitt goda svärd, sköt ut underläppen och röt, att om Helige Ting får man platt intet skiämta, ithy döda och dödas… Thet är av slikt hiälthar danas.

Detta kom Napoleon att tankfullt klia sig på magen varefter han hänfört sade… Bara efter några ögonblick… bom, bom, bom. Alla mänskor, kungar, kejsare samt mobben, bara hjältar, hjältar allesammans.

Men livets mening? undrade jag, och då svarade Swedenborg helt stilla: Jag vet numera, att vi intet bestämt på länge får veta, thy utan förväntan på kunskap härdar människorna inte ut med tanken på evigheten.

Vad dom pratar, fnös Christina. Jakob lille, evigheten blir skojig, bara man får vara frisk.

Så klättrade vi ned för Jakobs stege till tavlan över byrån i mitt arbetsrum. När vi sedan hoppade ned från byrån, blev det ett sådant klampande att jag vaknade.

Christina hade då redan vaknat för att vårt barnbarn Ardelia klampade omkring ute i hallen som en kvigkalv.

Håhåjaja, gäspade Christina, tydligen är det dags att hasa sig upp ur familjegraven. Hon drog mödosamt benen ur sängen och frågade: Vad är det med dig?

Jag svarade att jag hade drömt så dumt och konstigt. Men jag drömmer ju inte som andra.

När så Christina strök med handen över min kind, utbrast hon: För höge Farao, Jakob lille, du ligger väl inte och gråter?

Visst inte, svarade jag. Det var bara så att solen stack mig i ögonen genom revan i rullgardinen. Och dessutom håller jag ju på att få min svåra snuva, och den är ju faktiskt inte som andras. Den brukade plåga mig till och med i mina drömmar. En gång drömde jag att den hade lossnat, så att jag kunde hala ut den genom näsan. Det förargliga var, att hjärnans alla vindlingar råkade följa med. Skallen tömdes, ögonen sögs in i sina hålor, och det slog lock för öronen.

Men visst kunde jag ha anledning att gråta, klagade jag, när jag ska fara till stan i dag och krypa på magen för en bankkamrer. Förresten… Du vet väl var lånepappren finns?

Magnecyl, sade Christina och stapplade på ömma fötter fram till vattenkaraffinen. Så hade hon mig att gapa och svälja två tabletter.

Därefter ryckte hon i snodden till rullgardinen som for i vädret med en smäll, och så utbrast hon: Ridån går upp för en ny, spännande dag.

Det var så års att göken hade slutat gala och de röda vallmorna hade börjat blomma. Christina påpekade att just den dagen hade Malte lovat att hälsa på oss. Det kan bli lösningen på alla våra problem, och i de stycken där jag spelar med brukar allting klara upp sig i sista akten, tillade hon. Idag kommer du dessutom att kunna skriva minst tjugofem sidor… dikta sköna drömmar. Titta, vallmoblommorna lyser i gräset. Vallmo, vackra drömmars flammande symbol…

Och glömskans, fyllde jag i. Det var för glömskans skull som jag inte kunde fullborda min bok. Orden flöt döda och bleka ur min penna. Mitt skriveri liknar en retsnuva, sade jag. Man kan inte låta bli att snyta sig men får inte fram något annat än tunt, äckligt vatten.

Jag tyckte att de banala röda vallmorna nere i rabatterna var som röda utslag i gräset. Och så denna fördömda dimma, tillade jag och bad henne stänga fönstret. Jag frös, jag snöt mig och menade att dimman över ån flöt fram som ett grått, motbjudande slem.

Christina däremot påstod att dimman absolut liknade de solbelysta snödrivorna, när hon för femtio år sedan spelade Ingrids roll i De insnöade.

Hon var född på en teater under en mellanakt, brukade hon säga. Så snart hon kunde gå, hade hon börjat dansa, och hon hade knappast lärt sig tala förrän hon började sjunga. Hela sitt liv hade hon längtat efter att få spela Shakespeare.

Jag kunde väl ha fått det, klagade hon, när det är på grund av Shakespeare jag finns till. Hon berättade nu, jag vet inte för vilken gång i ordningen: "Min mor— en strålande Ofelia som skapt för min far. Rödmosig major kär i henne. Kom in bakom scenen, sade: ’Ha.’ Siktade med pistolen mot min fars hjärta, pang. Men far älskade Shakespeare. Höll som vanligt hans samlade verk i doktor Johnsons upplaga tryckt mot sitt bröst. Kulan trängde in i boken och stannade i Othello. Här kan du se hålet. Nio månader senare föddes jag. Men får jag då aldrig, aldrig spela Shakespeare?"

Nu var det för sent, hon insåg det. Vi var båda bortglömda och levde på lån och folkpension. När Christina betraktade sitt rynkiga ansikte och sin gamla kropp i spegeln sade hon: Åh, en gång sjöng och dansade jag så att folk satte mitt foto i guldram och hängde det på väggen. Ge mig nackspegeln, tack. Nej, den ligger inte i fönstret utan på stolen under dina byxor. Och tro mig när jag säger att jag vet var lånepapprena finns. Tror du händelsevis att jag ljuger?

Jag svarade att ingen älskade sanningen som hon. Du gör till och med om den med litet make up till vad den borde vara.

Hon fnittrade till och räckte ut sin lilla tungspets mot mig. En smula make up gör i alla fall susen, sade hon därefter och lade undan nackspegeln. Men faktiskt, fortsatte hon, skulle det vara bekvämare om de hade uppfunnit ansiktsproteser för gamla, när de ändå har hittat på löständer. Men se inte så ledsen ut, Jakob lille, för det kommer att hända något skojigt. Ett himla skojigt mirakel, det känner jag i mina gamla danseben. Minns du när vi första gången dansade med varandra efter premiären på ’Regementets dotter’. Du sa att fröken var strålande i rollen och jag sa: ’Herr författaren dansar som ett přoffs.’ Vi la bort titlarna under polkan och förlovade oss under bostonvalsen. Du, vi hann ju knappast flytta ihop, förrän vi beslöt att gifta oss. Som en gammaldags borgerlig idyll! Och vi dansade mycket.

Och nu, mumlade jag, återstår oss ingenting annat än en stapplande dödsdans, tills vi dråsar ner i våra gravar.

Men ponera att det händer ett svindlande mirakel, invände Christina.

Mirakler…, log jag en smula bittert. Det lär vara bortåt tvåtusen år sedan då Herren Gud blev utledsen på den värld han hade skapat, så att han drog sig tillbaka i kulissen och överlämnade världens skötsel till naturlagarna, hans datamaskiner. Och maskiner gör sina förbannade misstag, men inga mirakler.

"Fast tänk, om…", invände Christina, och de orden återgav i koncentrat hennes livsinställning.

Sedan Christina hade satt på sig en prålig gammal klänning från sin storhetstid, stapplade vi ned för trappan, men Christina stapplade ystrare än jag. Tillsammans med Ardelia åt vi vår frukostgröt och då såg jag genom matsalsfönstret att dimman nere i dalen liknade en gröt, som kokade över. Den hade stigit upp i nivå med huset och kändes tränga in i min hjärna. Jag fruktade att få ett av mina vanliga svimningsanfall, som gjorde mig rädd för dimma i alla dess former.

Christina gjorde emellertid allt för att muntra upp mig. Kaffet dricker vi i arbetsrummet, bestämde hon och hade Ardelia att springa ut efter en bukett blommor till kaffebordet. Men jag blev alltmer orolig.

Nej, utbrast Christina i sårad ton, tro bara inte att kuvertet finns instoppat i bokhyllan, för du vět ju att detta är ett ordentligt hem. — Sätt dig här, tillade hon och hasade gungstolen fram till brasan. Ardelia, svep en filt om benen på farfar.

Det bedårande unga busfröet klämde därefter in en kladdig hosttablett i min mun. Bra mot förkylning, hojtade hon, och ändå slet fröken den ur munnen på mej. Typiskt för mattelektioner.

Jag kände kväljningar och Christina sade: Ardelia, gå efter din höge farfaders pipa och tobak. De ligger uppe i hans sovgemak under strumporna på hans nattduksbord.

Medan flickan klampade upp för trappan höll Christina fram handen under min mun. Seså, sade hon, nu kan du spotta ut karamellen utan att såra det känsliga barnet. Och du behöver inte oroa dig för oss, för du är en stor man. Flickebarnet lever högt på att sälja våra autografer, och hon har i åratal fått betyg i räkning för din skull. Jag invände att Ardelia efter senaste skolavslutningen kom hem med C i matematik.

Men det var orättvist, menade Christina, när det bara är sju år sedan din ’Leopold’ gick ut i tjugotusen exemplar. Åh, den flickan är vår trogna vapendragare. Kan du tänka dig, att häromdagen höll hon på att klösa ögonen ur nämndemans pojke för att han kallade mig en eländig gammal skådis.

Nej, en sketen gammal teaterapa, tjöt barnet, och dom måste tvätta bion av killen efteråt, tillade hon medan hon blåste ut tjocka tobaksmoln.

Christina sade då allvarligt, att små flickor av god familj rökte inte pipa när de bara kräktes av det, varpå flickan stack in pipan i min mun så att hon höll på att bryta av mina framtänder. Därefter hoppade hon bock över en stol och bad mig blåsa ut rök ur näsan. Medan hon sedan övade sig med att gå på händer, stack Christina in huvudet och sade ivrigt: Någon kommer, och här går vi och oroar oss.

Sedan mumlade hon besviket: Fast Malte brukar ju inte komma i bil. Snart kände hon igen den lilla ödmjuka grå bilen och förstod att det var Sören som kom.

Jag kände då lika mycket som jag såg, att dimman hade höjt sig ytterligare och blivit till moln som regnade. Jag förstod inte hur jag skulle orka med Sören den dagen.

Helst hade Sören nog kommit vandrande barfota som en Herrans apostel, men han tog sig ganska asketisk ut ändå i socknens skrabbigaste bil. Den var smutsgrå som ett regnvädersmoln och ganska nedstänkt, ty det hade börjat regna. Knappast hade han stigit ur sin bil, förrän Ardelia skyndade ut, ty predikningar var henne lika motbjudande som matematikundervisning. Hon kom rusande som om huset hade hostat ut henne.

Ojsan, skrek hon när hon stötte sitt ansikte rakt mot den kroppsliga urgröpning, som markerade Sörens mage.

Åh, hur gick det? undrade han medlidsamt och plockade upp hennes skolväska..

Näsan sprack, konstaterade hon med markerad tålighet, varpå Christina efter många ursäkter förklarade att flickan hade bråttom.

Hon sprack i räkning och får privatlektioner av fröken Svensson, tillade Christina.

Sören mumlade något om att den mänskliga tillvarons prövningar var svåra, och Ardelia sade: Bombis! Medan hon nöp i sin näsa för att den skulle blöda, suckade hon att det gick en dag i sänder. Då bjöd Sören henne en karamell ur den påse som han alltid bar med sig. Han bjöd karameller till alla barn — till flickor helst, och gamla gubbar brukade han ofta bjuda på snus.

Christina ömkade honom för att han stod och blev våt, men Sören älskade att späka sin kropp. Dock lät han sig sedan förmås att sitta framför brasan och förtära kaffe med kakor, men han satte sig på den hårdaste stolen, som skavde på hans benknotor. Därefter glömde han nästan bort mig så länge kakorna räckte.

Nej, Jakob lille, utbrast Christina, papprena ligger inte i skåpet vid kakelugnen. — Men nu har jag det… Kanske på galoschhyllan, tillade hon och släpade sig ut.

Ardelia, skrek hon därefter genom tamburdörren, du kommer för sent!

Sören borstade nu kaksmulor av sin prästrock och satte igång med mig. Käre Jakob, jag förstår att du har det svårt, ty människans villkor…, började han och såg med en viss lidandets tillfredsställelse nedemot sin slitna prästrock. Den gav för mig alltid intryck av att ha blivit behandlad med slipsten. Den enda klädlyx den gamle prästen tillät sig var en besynnerlig nedärvd prästkrage av silver. Dock putsade han aldrig de båda silvertungorna under sin haka, utan de såg ut som om han hade ätit ägg med dem.

Livet är ett rent helvete, sade jag vresigt. Jag visste, att Sören hade hört av doktor Mårtensson om mina besynnerliga svimningsanfall.

När du kommer till min ålder, fortfor jag, så vet du att livet bara är en trist väntan på döden.

Men jag är också en gammal man, svarade Sören och darrade på handen när han höll i kaffekoppen. Han låtsades alltid vara lastgammal när han talade med åldringar, men med de unga spelade han fotboll.

Av hans sätt begrep jag hur eländig jag ansågs vara. Jag muttrade något om att mänskan är det enda djuret som vet att det skall dö. Sedan snöt jag mig argt och tillade: Jag blir så förbannad på döden! Jag slog argt efter stickflugorna, som hade kommit in för regnets skull. De attackerar mig redan som asgamar. Här har man äntligen lärt sig en smula om livet och så….Döden är en idiotisk misshushållning med mänsklig erfarenhet.

Det är nog helt annorlunda, svarade Sören med ett vist leende. Den grå hårkransen kring hans skalliga hjässa kom honom därvid att likna en luttrad gammal tiggarmunk, och hans uppsyn retade mig.

Du förstår mig inte, sade jag och snöt mig argsint. Jag kände nu hur jag fyllde upp hela huset med mitt dåliga humör.

Medan Sören talade om själens omvändelse, såg jag genom fönstret hur Ardelia dröjde kvar ute i regnet för att skjuta upp matematiklektionen. När hon nu plockade vallmor var det förmodligen för att muta sin lärarinna med en bukett.

Att försöka vara himlen till lags för att vinna salighet efter döden, muttrade jag aggressivt, är som när ett skolbarn fjäskar för sin lärarinna för att få det bra i nästa klass. -

Sören log överseende och talade om pånyttfödelse genom tron. Du kan bli som en helt annan människa, försäkrade han. Då svarade jag med ett hånleende, att blev jag en helt annan människa med helt andra egenskaper var det inte längre jag.

Just då rusade Christina in och sade jublande: Jag visste hela tiden, att papprena skulle ligga ordentligt instoppade i skåpet under trappan på tidningshögen under gräsklipparen. Sören inflickade: Det kan förvisso ske underverk.

Ja, inte sant, sade Christina, och det har jag sagt hela morgonen när Jakob såg allting i svart.

Sören gav Christina en blick av uppskattning och sade: Du är en god och uppoffrande kvinna som Herren förvisso skall belöna.

Faktiskt, erkände hon ödmjukt, men bara för skojs skull. Men jag väntar mig ingen dricks.

Överraskande nog verkade Sören road, men jag blev alltmer aggressiv. Det retade mig att jag inte kunde bli emotsagd på ett övertygande sätt. Jag minns hur jag pratade om det orimliga i att tro på en god Gud som systematiskt gömde sig och gav evigt helvete åt dem som inte trodde på honom.

Det tjänar ingenting till vad du säger, för kunskap gav han ju bara åt ett äppelträd, hånade jag. Ni präster vill att man ska tro utan att veta, och därmed gör ni mänskornas snikna strävan efter salighet till en gissningstävlan.

Detta var för mycket för Sören, och han reste sig ur stolen. Lika gott om han gick, ty jag hade inte mycket till övers för sådana teologer — de, som hade rullat hatt under studieåren för att sedan bära helgongloria till prästrocken.

Christina var dock snällare än jag. Därför ställde hon sig i Sörens väg och försökte vara en botfärdig Magdalena. Detta också för att hon ville rädda mig. Hon liknade en öm fågelmamma som flaxade och låtsades skadskjuten för att locka jägaren på avvägar.

Sören förde henne emellertid milt åt sidan och gick ut till sin gamla bil. Sedan beredde det honom nog en viss tillfredsställelse att den startade, betvingad av hans ansträngningar och lät honom segra åtminstone i denna strid.

Farväl, suckade han och utan att se på mig, vilket kom Christinas hjärta att flöda över.

Förlåt Jakob för att han hädar, men hur han gormar och går på så menar han ändå ingenting, vädjade Christina. Allt beror på hans svåra snuva och allt möjligt.

Då log Sören småslugt och sade milt: "Detta