Dunkla avsikter

By Christina Gustavson

En hel dunk med människoblod, voodoo, en djävulsk plan med ett fotbollsläger som honungsfälla, ett bestialiskt mord. Mord finns alldeles nära dig. Hur nära vet du inte. Vem har mördat? Den du går förbi i affären? Din granne? En till synes solig vårdag väntar kanske någon? Hur trygg är egentligen omgivningen runt omkring dig? "Dunkla avsikter" är en fristående del i en serie om kriminalkommissarie Joel Linder.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: May 16, 2018
• ISBN: 9789188321459

Book preview

[e-mail]

Lördag den 26 april 2008

Bloddunken

Måste av och pinka, sa han, stanna bilhelvetet, för fan.

De andra tumlade också ut och kunde knappt få upp gylfen fort nog för att slå en lyra vid vägkanten. Det var molnigt och hade redan hunnit bli mörkt så Daniel ställde sig helt ogenerat på vägkanten. Han visste naturligtvis hur det låter och rasslar när man kissar i ett lövbuskage, men det här lät annorlunda, liksom ihåligt och plåtigt. Det tog någon sekund, kanske på grund av pilsnern, innan han insåg att det måste ligga något där i buskarna och att de just nu i detta ögonblick stod och pinkade på något annat än bara en vägren med lite buskar, vad det nu kunde vara. Det studsade och skvätte tillbaka också.

Nä för helvete, sa han och slängde snabbt in snorren i jeansen igen. Vänta, här ligger nåt för fan.

Han tog ett kliv framåt, vek undan det närmaste slyet och såg en vanlig bensindunk. Den hade legat så nära kanten att den nästan låg i körfältet, någon meter in bara, lagom som mål när de skickade iväg sina urinstrålar. Han lyfte upp dunken i tron att den innehöll bensin och tänkte att de kunde ha användning av lite extra soppa till tanken, nu när bensinen blivit så dyr. Med dagens hutlösa bensinpriser på över 12 kronor litern var varje tillskott välkommet.

Den är ju pissekladdig för helvete, sa han, men eftersom bensinpriserna nu var som de var, kunde man inte vara kräsmagad. Glad i hågen skruvade han av tanklocket och luktade. Konstigt … Han stack i ett finger för att känna efter om han med hjälp av lukten kunde avgöra om det var diesel eller något annat bränsle. Fingret han drog ut var rött och luktade inte alls bensin som det borde ha gjort. Det såg ut som blod. Snabbt skruvade han på locket igen och stirrade på de andra utan att egentligen se.

Va faan nu då … det är inte bensin. Kristian tittade stort, som om han inte trodde sina ögon. Va e de då?

Blod. Det är blod i dunkhelvetet.

Blod?

Ja, blod.

Hur har det hamnat här?

Vet väl inte jag, för fan …

Vem häller i blod i en dunk?

Paltbagare!

Skämta inte! Måste va en knäppskalle.

Nån som vill skoja med nån?

Dåligt skämt i så fall.

Men en dunk? En hel dunk?

Det är rätt mycket …

Vampyrer …

Du e fan inte klok, såna finns ju inte!

Hur vet du det? Riktigt säkert, menar jag?

Äh, lägg av!

Ska vi ringa polisen?

Kan vi inte. Vi har druckit allihop. Tänk om de får för sig att låta oss blåsa. Viktor stirrade fånigt på de andra och kände sig plötsligt nykter inför det oväntade fyndet.

Äsch, låt den ligga. Säkert inget att bry sig om. Daniel släppte dunken igen.

Kanske såna där djurrättsaktivister som ska ut och måla nånstans …

Ja fan, minkfarmarna åt Svenljunga till … Mattias drog sig till minnes att det inte var länge sedan någon hade släppt ut minkarna.

Skit i det, lika bra att inte bli inblandad i nåt … Stefan drog sig sakta allt längre från dunken.

Tänk om polisen tror att det är vi … Kristian lät orolig. Tänk om … det är människoblod?

Vi sticker, sa Viktor. Helvete också. In i bilen fort som fan! Det var nätt och jämnt att han hann avsluta meningen innan de var på väg hemåt igen. Fortare än tillåtet den här gången. De var rejält upphetsade och samtidigt skakade och rädda. De visste inte vad de skulle säga eller göra. Någon som häller blod i en dunk och slänger den vid vägkanten kan väl inte vara riktigt klok! Tänk om vi hade blivit överfallna medan vi stod där och glodde och käftade med varandra? Hur dum får man vara, bättre att sticka därifrån. Klart bättre.

Petternicklas

Humorn i Knallebygden är känd för att vara mustig och Petters humor var inget undantag. Sin vana trogen gick gubben Petter ut med sin lilla korvstinna tax vid namn Niklas. Petter hade döpt taxen så för att det roade honom att kärringen, det vill säga hans fru Majken, blev tvungen att ropa Petternicklas om hon ville kalla hem dem, särskilt som hon hade vägrat all kontakt med hans riktige lille petternicklas sedan många år tillbaka. Ja, liten och liten … den hade liksom vissnat, liksom krupit in i buken igen. Knappt en liten skinnaschlank att hålla i så att han kunde rikta in strålen när han skulle pinka. Men hon gav igen genom att akta sig noga för att kalla på båda samtidigt.

När hon fött det sjätte barnet hade hon helt sonika flyttat isär sängarna och sagt att nu får det vara nog. För att markera avståndet hade Majken placerat ett rejält skrivbord mellan sängarna, ställt dit en radio och lagt ut en tidning med korsord och en blyerts-penna med ett rött suddgummi fastsatt i ena änden. Det var ett gediget ekskrivbord med mässingsbeslag och tre lådor under skivan. En bredare i mitten och en mindre på var sida. Hon hade en påse bröstkara-meller, en liten sax och småkrafs i lådan på sin sida och Petter hade snusdosan i äkta silver, guldrovan och plånboken i sin. Hon hade målat skivan i en mild grågrön nyans som hon tyckte gick så vackert ihop med de mörkare sängöverkasten. Där ovanpå sängen brukade hon vila lite mitt på dagen, lyssna på radio-nyheterna och till och från lösa korsord. Petter fick gärna ligga i den andra sängen – bara inte i hennes. Det grämde honom mer än han ville erkänna. Ja, mer förr, då i början, men taggen satt allt kvar.

Vårhimlen var mörk och stjärnklar ovanför träd-topparna och gatlyktorna lyste upp den torra, gamla asfaltvägen så att gubben Petter kunde knäppa av sin gamla ficklampa. Niklas larvade på och verkade gilla promenaden, bara det inte gick för fort. Dels var benen korta och dels var de tvungna att bära upp en ansenlig kroppsvikt. Han såg ut som en brunsvart larv, och hade behövt ytterligare ett antal benpar på mitten för att obehindrat kunna ta sig fram. Men visst luktade det någonting spännande där borta i snåret? Han vände nosen i den riktningen och snabbade på sina steg. Spännande, ja, lite ovanliga. Åtminstone var några av de doftnoter som tog sig in via hans nos till hundhjärnans bearbetningscentral skrämmande.

Var det inte det jag trodde, verkade han tänka, när han beskäftigt gav upp ett skall och markerade för Petter att här fanns något extraordinärt, något som verkligen var värt att kolla in. Petter hade dock lufsat på, upptagen av sina egna tankar och Niklas fortsatte skälla ihärdigt som om han ville säga: Hör du inte? Kom hit då! Kom och titta, kolla det här!

Äntligen fattade Petter och vände sig om.

Vad har du nu letat upp för skit, sa han och började motvilligt gå tillbaka. Han fick syn på bensindunken vid vägrenen.

Jaha, sa han, nån som tappat den. Hmm, den kan vara värd några ören, särskilt om det finns bensin i. Han lyfte upp dunken, märkte att den var kladdig utanpå, men visste inte av vad. Hans luktsinne var inte lika sinnrikt utvecklat som Niklas och många års ihärdigt snusande hade säkert gjort sitt till med både doftsinne och smaklökar. Ja, något var det i den där dunken.

Kan undra om det är bensin eller diesel, mum-lade han och skruvade av korken medan Niklas gnydde som om någon slagit honom.

Vad är det med dig nu då, sa Petter, var det inte du som ville att jag skulle komma och titta? Han lutade försiktigt på den för att inte spilla ut några av de dyrbara dropparna i onödan och stack in sitt finger. Det var blodrött när han tog ut det. Färg-seendet var det inget fel på.

Nä nu går skam på torra land, sa han medan han med en grimas skruvade på korken, vad in i alla glödheta … ungdomar naturligtvis. Huliganer! Vad annars? Var det inte så att hästarna hade blivit utsatta för misshandel på några gårdar i närheten, men inte hade de fått halsarna avskurna? Det var rätt mycket blod i dunken. Först tänkte han ta med dunken hem och sedan köra in med den till polisen i Borås, men sedan kom han på att han kanske borde ringa istället. Mobiltelefon hade han, det hade yngsta dottern sett till, ifall det skulle hända något nu när han började bli gammal. Han tvekade ett ögonblick till, darrade liksom lite inombords. Han hade aldrig varit i kontakt med polisen i hela sitt liv, inte ens en parkeringsanmärkning hade han fått, så det här kändes. Det tog emot, men han upplevde att det var hans plikt att anmäla detta. Han drog ett djupt andetag och slog larmnumret.

Till gubben Petters stora lättnad dök en radiobil upp en stund senare, och Siv Lundgren med Åke Pettersson i släptåg försökte bilda sig en uppfattning om det hela, även om Pettersson visste med sig att han trampade runt av otålighet och inte klarade av att vara så fokuserad som han borde ha varit. Petter var rejält upphetsad, men kunde ändå visa precis var någonstans där i dikesrenen, nära vägkanten på den gamla vägen från Målsryd mot 27:an och Svenljunga, som dunken hade legat när han hittade den.

Inte riktigt mitt i vägbanan, men näst intill, sa han. Som om någon hade tappat den eller om den glidit av ett flak eller något. Petter var riktigt skakad och rädd. Något sådant här hade han aldrig varit med om förut. För en gångs skull visste han inte vad han skulle säga.

Så bad plötsligt den ene polisen om ursäkt och slank snabbt in bland buskarna med ett prassel.

Rena mordförsöket

Faan också, stönade kriminalinspektör Åke Petters-son som hade kämpat med nya trängningar när larmet kom. Han valde att försöka hålla masken hellre än att berätta för Siv hur det förhöll sig och sinka utryck-ningen med ännu ett toalettbesök. Det hade blivit många nog under natten och hans uppfinningsrike-dom när det gällde att komma på andra ursäkter var på upphällningen. Pettersson svor och våndades varje gång han var tvungen att åka ut och därigenom lämna sin expedition och den trygga närheten till toaletten.

Åke som nu var 65 och snart pensionär, hade haft något som redan i hans ungdom diagnosticerats som prostatit. Han hade då inte varit mer än i tjugofemårs-åldern. Man hade inte hittat något egentligt inflam-matoriskt men det var ändå den diagnosen han fick. Åke beskrev för läkaren, som han slutligen sökte upp, att han var väldigt kissnödig. Det trängde på som helvete och sedan när han väl kom till toaletten kunde han bara pressa fram några droppar. Han visste inte om problemen i ungdomen hade något samband med de problem han hade fått nu. Hans doktor sa att det inte var så. Doktorn hade förklarat att prostatan var en slags körtel som satt nere i bäckenet och att urinblåsan låg ovanpå medan själva urinröret gick rakt ned igenom körteln och att när körteln svull-nade, tog den struptag och klämde åt kring urinröret. Rena mordförsöket, med andra ord. Det hade han fått som förklaring av läkaren.

Doktorn hade sagt att det här var ett väldigt, väldigt vanligt problem hos äldre män. Äldre, tänkte Åke, fan ta doktorn, för så gammal är jag då inte! 65 år är väl ingen ålder på en riktig karl. Och vanligt? Det bryr jag mig inte om. Man är väl sig själv närmast, inte angår det mig vilka problem andra gubbar kanske har. Kanske till och med doktorn själv har problem, var det därför han verkade så dryg?

Men nu var det Åke som inte fick fram urinen mer än i små droppar, trots att han hade sådana träng-ningar att han ibland trodde att han skulle bli tokig. Och vem hinner stå på toaletten och pressa i timmar varje gång det är dags? Nää, nu tränger det på igen. Det var så man kan bli galen!

Inte ett till!

Kriminalkommissarie Joel Linder suckade och sneg-lade mot klockan som visade 21.44 när ärendet pre-senterades för honom.

Nej, inte ett till, utbrast han spontant, inte ett till! Inte ett till sådant där hopplöst fall, där man inte riktigt vet vad man ska leta efter, tänkte han och hans tankar förde honom osökt till ett tidigare fall där någon hittat ett avhugget finger utan ägare. Den utredningen hade i och för sig lett till att två mord hade kunnat klaras upp, men han mindes än den maktlöshet han känt i början, när de bara hade ett upphittat finger, men ingen tillhörande kropp och ingen brottsmisstanke. I sådana här situationer längtade han efter att få sätta sig på motorcykeln och sticka ifrån alltihop, känna vinden i ansiktet och doften från de granar och åkertegar han passerade på de små skogsvägarna han gärna sökte sig till. Eller till läsfåtöljen hemma i Målsryd där han kunde få dröm-ma sig bort till tonerna av skön jazzmusik medan dofterna från den middag hans hustru Annika lagade sökte sig fram till hans medvetande mellan musikens toner. Men just nu längtade han bara hem till sin säng.

Tacka vet jag ett hederligt gammaldags mord, med ett klart definierat lik att utgå ifrån! Åke Pettersson grimaserade.

Men nu är det inte det vi har. Kriminalinspektör Siv Lundgren tog intresserat upp tråden och spände sina kattgröna ögon i Åke. Hon var pigg och alert även när hon jobbade övertid, medan de andra försökte gömma sina gäspningar bakom handen.

Vad har vi då? Joel satt som så ofta med ena handens tumme instucken mellan långfingret och pekfingret i näven och vände sig mot Siv Lundgren, som det alltid var ordning och reda med. Vad som tagit åt Åke Pettersson den senaste tiden begrep han inte, men något var det. Han var helt klart inte sig själv. Nå, förr eller senare skulle de nog få veta var skon klämde. Pettersson var inte den som kunde hålla tyst med något särskilt länge.

Vi har en femliters dunk med något som ser ut att vara blod. Den hittades på vägrenen av en äldre man, Petter, som var ute med sin hund. Han var pratglad och trodde att den kom från en bil som kört förbi, men det var bara prat. I själva verket hade han ingen aning om var den kunde ha kommit ifrån.

Vi kan knappast strunta i dunken, nu när vi fått vetskap om den. Kanske är det konstgjort blod till teatersmink eller djurblod, och då kan vi släppa det helt. Joel suckade igen. De hade tillräckligt att göra utan sådana här dumheter.

Vi lämnade den till tekniska, för blodgrupps-bestämning, till att börja med. Åke sträckte lite på ryggen och ändrade ställning på stolen där han satt.

Bra. Linder var tvungen att gå vidare med de övriga ärenden som flutit in de senaste timmarna. Elfsborg hade spelat mot Kalmar FF och det hade förekommit många incidenter och småbråk under hela kvällen.

Segerns sötma

Det hade varit en mycket spännande fotbollsmatch på Borås Arena. Elfsborg hade spelat på hemmaplan mot Kalmar FF och vunnit med ett-noll! Fantastiskt!

Tack vare sitt försvarsspel var Kalmar FF en starkt tippad favorit i allsvenskan, men Elfsborg lyckades vända det hela till en seger med 1- 0 och det blev en drömstart som kom att räcka hela vägen mot serietoppen. Elfsborg spelade stabilt bakåt och öppnade inte för några målchanser. Att Elfsborg därtill var både taggat och spelsuget gjorde att de gång på gång lyckades spela sig igenom försvaret. Publiken på Borås arena var i fullständig upplösning i ren glädjeyra över att Elfsborg åter igen var segrare på hemmaplan och hejarklacksledarna drog igång den ena ramsan efter den andra, men en rad tycktes höras tydligare än de andra. Det var samma rad som en ensam röst skanderade någon gång på 50-talet, en anrik ramsa, som guliganerna nu gjort till sin egen:

Heja dom våra – inte dom dära,

Trampa di främmata päjka på tära!

Vissa hävdade att det var den gamla Tranemo-ramsan, som syftade på Limmaredspojkarna. Dessa päjka, var en gång i tiden svåra konkurrenter, inte bara på fotbollsplanen, utan även när det gällde det täcka könet, och därför inte särskilt välsedda i Tranemo.

Besökarna var 8313 enligt statistiken och man kan inte säga annat än att de verkligen fick valuta för pengarna, mycket tack vare Stefan Ijizaki, Daniel Mobäck och Emil Bayrami för att inte tala om Petter Vastå som gjorde en kanonräddning i första halvlek och Fredrik Berglund som gjorde mål i tredje matchminuten. Därefter lyckades Elfsborg lägga in ytterligare en växel efter drömstarten och skapade flera chanser. På grund av Elfsborgs totala dominans blev den andra halvleken en behaglig resa, där hemmalaget fortsatte föra spelet. Norrlänningen Mattias Floréns vänsterfot spred jubel på läktaren. Helge Danielsson och Anders Svensson lyckades tillsammans hålla rent på det centrala mittfältet. Trots att det inte blev några fler mål tog Elfsborg en välförtjänt seger och strax efter klockan 21 strömmade publiken ner från läktarna, yra av segerns sötma och i smyg insmugglade ölburkar.

Guliganer

Några supportrar, som gärna hade velat vara fullblodiga guliganer men inte hade råd med medlemsavgiften, följde med strömmen och drog sig mot utgången, fortfarande upprymda över att deras hjältar hade vunnit och de var mer eller mindre svajigt berusade på öl som halsats i smyg.

Elfsborg hade tre supporterföreningar, Elfsborgs supporterklubb, Yellow Fanatics och naturligtvis Guliganerna. Eftersom Elfsborg spelade i gula tröjor kallade fansen sig inte huliganer utan guliganer, för att markera sin absoluta lojalitet mot det bästa av alla lag i hela världen. Guliganerna var en fristående och ideellt arbetande supporterförening åt IF Elfsborg. Föreningen var öppen för supportrar såväl på sittplats som ståplats och deras främsta mål var att främja en aktiv supporterkultur trots att det är lätt att förknippa ordet guliganer med huliganer, vilket kanske var meningen för att locka till sig mer uppmärksamhet. En av de främsta verksamheterna var att arrangera bussresor till matcher där IF Elfsborg spelade, och på andra sätt vara ett stöd för Elfsborg. Förra året hade föreningen över tusen medlemmar och de siktade naturligtvis på att växa ytterligare. Därför erbjöd de olika förmåner i sitt medlemspaket, bland annat ett specialerbjudande på den pub som de utsett till sin stampub, souvenirer och även olika produkter i en skivaffär.

De pilsner supporterkillarna hävt på vägen till matchen hade snabbt förlorat sin effekt. Tur att det egna laget vann så att man slapp slå ned några idioter. De fortsatte ut för att blanda sig med mängden utanför och stannade sedan kvar i staden ytterligare en stund för att ta en burgare på MAX utanför arenan före hemresan. När hungern var stillad begav de sig hemåt fortast möjligt och körde på väg 27 mot Tranemo i den bil som Viktor lånat av sin farsa.

Bärsen tryckte på

Viktor som hade fyllt arton år hade lånat sin pappas bil för att köra till fotbollsmatchen i Borås. Det var en Volvo XC70 D5 i lava sand metallic. Kombibilen var automatväxlad vilket Viktor tyckte var jättehäftigt. Och alu-hjul xenia 215/65 R16 och xenonljus. Sidorutorna bak var mörktonade och det tyckte de var bra ifall de skulle få med sig några tjejer hem i bilen. Viktors pappa hade den snyggaste bilen av gängets alla pappor, därför var det ett extra plus när de någon gång fick låna den. Viktor hade fått lova många gånger att vara rädd om den. Det han var mest rädd för var egentligen parkeringsskador utanför fotbolls-arenan i Borås.

Killarna var rejält uppåt och slurpade i sig ytterligare några bärs i baksätet, medan Viktor som körde sa åt Daniel och de andra att spara lite åt honom också.

Visst faan, sa Mattias och Kristian, medan Stefan Hjohansson Hansson hade fullt upp med sin ölburk för att inte spilla. De hade räknat ut att det säkert skulle vara massor av poliser ute nu i samband med den stora matchen och med en så enorm publik-tillströmning men de tänkte att poliserna nog hade sina kontroller vid de större utfarterna. Därför hade killarna valt den gamla vägen över Målsryd, i hopp om att den skulle vara fri från trafikpoliser och andra marodörer. Viktor var nervös, för han hade inte klarat av att stå emot helt, utan hade smakat en aning för mycket på pilsnern för att våga ta några risker. När de hunnit köra en bit bort hade Daniel fått panik. Bärsen tryckte på och ville ut igen.

Förlorat sin själ

Åke Petterssons stora hobby var SAAB, men han var ledsen över utvecklingen på senare år. Han tyckte att Saabbilarna hade förlorat sin själ någonstans i mitten på 90-talet. Från början hade Saaben hade varit väldigt rolig och innovativ, skapad av flygplansritare efter andra världskriget och med ett fenomenalt nytänkande. Den nya modellen som var byggd på gamla Opeldelar stod han inte ut med. Det var absolut inte hans bil tyckte han, hans stora favorit av de nyare bilarna var SAAB 900 och den sista äkta tillverkades 1993. Många kritiker sa att SAAB var för udda med sina idéer och därför inte hade så stor marknad och att det kan ha bidragit till olika finansiella problem, men å andra sidan tyckte Pettersson att just det här att de använt sig av spännande idéer vad det som gjorde SAAB speciell.

Pettersson hade inte kunnat tänka sig att köpa sig en Opel, ett brett märke som vänder sig till precis alla, men han älskade verkligen SAAB, trots att det var ett smalt märke och trots att den vände sig till en mindre grupp av köpare. Han läste passionerat om olika finesser och tekniska lösningar och njöt lika mycket av det, antog han, som när hans hustru Britt satt och läste matrecept. Ja, det kunde han inte riktigt fatta, att Bibbi, som alla kallade henne, kunde tycka att det var kul, men han hade märkt att hon faktiskt satt och läste matrecept som en ren nöjesläsning. Det skall vara fruntimmer till det, tänkte han.

Det var inte utan att Pettersson kände sig depri-merad och drog på ett omedvetet plan paralleller mellan sig och SAAB. Om en så smart och tekniskt avancerad bil bara kunde dumpas, vad fanns det för garantier att inte Bibbi dumpade honom eller att hans prostatacancer utvecklades i fel riktning, så att livet dumpade honom? Pettersson försökte skjuta bort tankarna, men det gick inte. De kröp liksom inpå skinnet på honom där de låg och kliade som skabb. Envetet irriterande och alldeles omöjliga att komma tillrätta med. Det spelade ingen roll vad läkarna sa. Innerst inne trodde han att han befann sig i en utförsbacke och att han inte hade långt kvar att leva. De undersökningar som gjordes visade ändå att cancern var begränsad till prostatan, det fanns inga tecken på metastaser, men ändå kände han sig dödsdömd. Det var en känsla som inte gick att förklara, något som låg precis på gränsen mellan det medvetna och det undermedvetna, tankar som han inte riktigt kunde få tag i och lyfta fram i ljuset för att analysera, men samtidigt inte heller kunde bli av med där de låg och gnagde, precis utom räckhåll.

Det här med hans hustru Bibbi var också bittert. Det fanns ögonblick när han tänkte att hon kunde ha väntat tills han var borta innan hon började flirta med andra karlar. Han hade inga bevis för att hon flirtade, men han kände det på sig. Han tyckte definitivt att hon lyste upp när hans kompis Knut Östermark kom på besök, att hon blev mer levande på något sätt, som om hennes ögon blev större och leendet varmare och bredare, som om maten hon lagade var godare och bättre än när de hade andra gäster eller bara var ensamma hemma. Ja, till och med som om hon doftade ljuvare när Knut fanns i närheten, även om hon använde samma parfym hela tiden. Men han hade inte sagt något. Han ville inte ställa henne mot väggen, i alla fall inte innan han var mer säker på sin sak. Jo, han var säker på sin sak, men han ville ha bevis i sin hand. Han visste inte riktigt hur han skulle kunna få kläm på vad Bibbi gjorde när hon inte var hemma.

När hon var på sitt arbete på sjukhuset där hon arbetade som undersköterska kunde han till en viss del kolla det genom att ringa henne där. Det tyckte hon inte om, för hon hade mycket att göra och samtalen störde. Det kunde han förstå, naturligtvis, det var samma sak som att han inte tyckte om när hon ringde honom på jobbet. Men de kvällar när hon gick och tränade på den där klubben, Atlet hette den visst, visste han inte riktigt säkert att hon verkligen var där. För där la hon verkligen ifrån sig mobiltelefonen, den gick inte att ha i fickan på hennes sportkläder och det samma gällde när hon sa att hon gick och simmade med sina väninnor. Han själv var upptagen med sitt arbete och det gick inte an att han började smyga på sin fru för att kolla upp vad hon hade för sig. Smyga runt gjorde kanske småkillar. Han hade också varit med och smugit runt och spionerat på folk när han var liten. Men det var skillnad. Det kunde han inte nu. Hans tid räckte inte och det gjorde inte hans ork heller. Dessutom kände han sig dum. Hur dubbelt det än lät var han rädd för vad han skulle kunna få syn på, han visste inte om han skulle klara av det, även om han innerst inne kände sig övertygad om att hon faktiskt träffade en annan man, och inte vem som helst heller, utan hans bäste kompis – och det var ännu värre.

En gång hade Åke berättat om detta i förtroende för Joel som dunkat honom i ryggen och sagt att han säkert misstog sig. Men efteråt hade Joel tänkt att det var märkligt att Åke inte för ett ögonblick tänkte anklagande tankar om sin kompis Knut, utan lade all skulden på Bibbi för den otrohet som han inbillade sig. Rimligen borde kompisen vara föremål för en del svarta tankar också, för inte var det särskilt snyggt om han flirtade med sin bäste väns fru, men så tänkte tydligen inte Pettersson.

Tanken på att kompisen ifråga bar sig lika illa åt kom inte för Åke överhuvudtaget, all hans smärta och förtvivlan koncentrerade sig på Bibbi. Aldrig hade han längtat så mycket efter närhet till henne, aldrig hade han behövt henne som just nu och aldrig hade det varit så svårt för honom att själv försöka närma sig henne. Det enda som fortfarande kunde kännas bra var när han pysslade om sin gamla SAAB. Han vaxade den, han gick igenom den överallt och gjorde allt rent och fint. När det var gott väder tog han sig en körtur och då kunde han fortfarande känna igen sig själv, som han en gång varit och för en liten stund glömma sin oro.

Så stönade han till, såg att klockan var nästan tio, och lufsade ut i korridoren mot närmaste toalett. Han var ännu inte medveten om det som en av de öl-drickande killarna hade anat om innehållet i dunken, eftersom analysen på det tekniska skulle ta minst ett par dagar.

Men det skulle visa sig att Kristian hade haft alldeles rätt.

Tisdag den 29 april

Människoblod

Analysen visar att det är människoblod i dunken. Av mängden att döma har någon tappats på blod, som vid en rituell slakt. Joel Linder suckade när han sagt detta till de andra i gruppen, la armbågarna på konferensbordet och satte hakan mot nävarna.

Borde vi kanske leta efter ett lik? Siv Lundgren spärrade lätt upp ögonen inför tanken.

Det verkar som om blodet har kommit från en och samma person, eftersom tekniska bara beskrivit en enda blodgrupp. Inte småslattar från olika personer som blandats i en dunk, som vid någon slags avancerad brödraskapsritual. Det är omöjligt att överleva efter en sådan tappning. Ja, Joel vände sig mot Siv, vi måste leta efter ett lik.

En olycka är uteslutet då, menade Åke Petters-son, för i så fall skulle man inte ha samlat upp blodet i en gammal bensindunk, utan ringt larmnumret eller kört i ilfart till sjukhuset, eller hur?

Kan dunken ha ramlat ur något fordon? Glidit av en släpkärra vid en hastig sväng? Och åt vilket håll körde fordonet, mot eller från Borås? Hassan Hasse Norlin hade en lång rad frågor, och Joel fick hejda honom. Hasse hade kommit som adoptivbarn från Norra Indien bara två månader gammal. Ofta sväm-made hans livsglädje och arbetsiver över som skum-met på en överfull sejdel fatöl.

Det berodde på hur bilen kört och i vilken fart dunken hade åkt. Båda alternativen är möjliga, förtydligade Joel, även om jag antar att det troligaste är att den ramlat av under en färd från Borås.

Varför antar du det? Åke ruskade på huvudet som om han inte kunde tro det han hörde. Har fordonet kommit från någon av avtagsvägarna och svängt ut på Målsrydsvägen i sin fart mot 27:an, menar du? fortsatte han.

Nå, det klarar säkert teknikerna av att reda ut, de är otroligt skickliga när det gäller beräkningar och nu finns det så vitt jag kan förstå goda möjligheter att komma vidare genom att det finns urinstänk på den sida som legat uppåt. Det kan visa hur dunken legat från början och säkert många andra detaljer. Det tar nog inte lång tid innan vi får veta vilket håll dunken kommit från, oavsett vilket transportmedel som använts. Joel försökte låta mer säker på sin sak än han egentligen var.

Men kan inte någon ha placerat ut dunken med avsikt? För att det var meningen att den skulle hittas? Siv rynkade ögonbrynen samtidigt som hon tog en slurk kaffe ur den mörkblå muggen med gulddekor. Hon hade tagit med den från Grekland där hon varit med maken Erik på förra årets semester.

Varför? Var den ett budskap? Skulle någon skrämmas? Vem och av vem? Vad var syftet med det hela? Hasse bubblade över i sin iver att förstå vad som hänt och hitta lösningar helst här och nu.

Fortsatta analyser av blodprover visade att det rörde sig om blodgrupp A och det fanns antikroppar rörande denguefeber i blodet. Det gav en fingervisning om att blodet kom från en person som antingen stammade från något land där den sjukdomen förekom, eller en resenär, vilket inte var ovanligt i våra dagar. Men berodde antikropparna på smitta eller en vaccination? Det visste Joel inte i nuläget. Eftersom det rörde sig om en infektions-sjukdom tog han kontakt med Statens smitt-skyddsenhet för att höra om det fanns några aktuella fall som rapporterats beträffande denguefeber och andra tropiska sjukdomar i Västra Götaland, men där kammade han noll. Joel fick dock veta att det inte går att vaccinera sig mot denguefeber, utan personen ifråga måste ha varit smittad. Fast det kunde kanske finnas smittade personer som inte hade tagit kontakt med sjukvården. Det