Brodern från Moskva

By Matti Rönkä

Viktor Kärppäs äldre bror Aleksej har tvingats bryta upp från Moskva och återvända med sin familj till Finland. De två bröderna är varandras diametrala motsatser och då Aleksej blir misstänkt för heroinsmuggling och samröre med den ryska maffian gör Viktor allt för att rentvå sin bror. För att hitta knarkets verkliga väg in i Finland måste han ta hjälp av både kriminella sina kontakter och polisen – något som leder honom in på riktigt farliga vägar.

”Brodern från Moskva” är andra delen i den uppskattade Helsinki noir-serie med Finlands store deckarhjälte Viktor Kärppä. En riktigt stark berättelse med oväntad upplösning.

Matti Rönkäs böcker har vunnit flera fina deckarpriser. Hans ”Vänner långt borta” erhöll den prestigefyllda Glasnyckeln, för bästa nordiska kriminalroman.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jan 19, 2021
• ISBN: 9789178296231

Book preview

narkotika."

I

Går än bland kära vänner min stig,

rolös och arm dock känner jag mig.

Psalm 579

ETT

* * * * * *

Männen från centralkrim var lika välkomna som signalen från glassbilen en morgon med baksmälla. Jag kom körande hem från bygget och såg dem sitta och vänta i en blålila Opel. Bilen täppte till den lilla gatan. Jag krånglade mig ut ur Toyotan framför min egen trappuppgång. Männen steg ur sin bil. Jag försökte förnuftigt intala mig att man lugnt kunde undersöka vad jag sysslat med på senare tid. Åtminstone nästan.

Åh, Viktor Kärppä? sa de precis som telefonförsäljare, trots att de mycket väl visste att det var jag. Två likartade och lika stora, den ena klädd i en ljus tygjacka och den andra i brun skinnjacka. De presenterade sig och trängde sig in förbi mig: jag började inte gnälla om husrannsakningsorder utan bjöd dem vänligt stiga på trots att jag talade till deras ryggar, de var redan i köket.

Hur kan jag stå till tjänst? frågade jag när jag väl själv var inne. Poliserna ögnade ogenerat igenom pappren på bordet, vandrade ut och in i rummen och där jag stod i dörröppningen kunde jag se hur de tog ut böcker ur hyllorna och öppnade skåpdörrar.

Stå till tjänst? Åh fan, ryssen har koll på språket, sa skinnjackan, snarare mer konstaterande än hånfullt, så slängde han ifrån sig boken han bläddrat i och ställde sig framför mig. Jag tänkte att han hade nog förflyttat sig otaliga gånger på samma sätt från redskap till redskap på gymmet samtidigt som han sett i spegeln på väggen hur bröstmusklerna spelade.

Vi vet att du har kontakter och skyddas av Helsingfors knarkpolis. Men, du förstår, vi kommer från centralkrim och Peter von Bagh skulle säga att nu gäller det en film som är lite större än livet.

Skinnjackan gjorde en konstpaus, vände och vred på halsen som om han hade skadat en nackmuskel när han lyfte tyngder.

Nåå, om vi skulle prata lite om hormonpreparaten som du har försett det finska skidlandslaget med under åren, sa han aningen mildare.

Jag stirrade honom uttryckslöst i ögonen. Jag försökte påminna mig själv om att jag var både större och starkare än han och att det inte var någon fara. Men jag visste att jag satt mitt i sjön. Och under den här simturen var det bättre att låta bli att dyka.

Kumpanerna från centralkrim meddelade att de skulle ta mig till förhör i Dickursby. Jag medgav att en människa knappast skulle kunna önska sig något annat en vårkväll som denna och bad dem vänta tills jag satt på timern för inspelning av barnprogrammet Lilla tvåan och väderleksrapporten. Skinnjackan log en aning, men tygjackan koncentrerade sig på att se butter ut.

Jag låste dörren till stugan och försökte vara vänligt tillmötesgående; jag föreslog att vi skulle åka via mitt kontor i Hagnäs och plocka ihop alla papper som gällde mitt arbete för Skidförbundet. Jag antog att det inte var lönt att förneka de fakta som gick enkelt att spåra. Man skulle hitta många kvitton i Skidförbundets bokföring på vilka Viktor Kärppä eller VK East trading eller Hagnäs Östhjälp skulle stå som betalningsmottagare, båda var mina bolag och stod under mitt namn också i handelsregistret. Jag satt i baksätet på Opeln och tackade för visningen när vi på väg till Ånäs passerade Heureka. Föraren såg på mig i backspegeln men sa ingenting. Centralkrims hus stod ensamt på en stor öppen plats, det var en stram byggnad i mörk sten och ljusare betong. Körbanan gjorde en märklig tvär u-sväng. Poliserna parkerade Opeln i en ruta försedd med en liten skylt på vilken det stod RESERVERAD, och så följde de mig in längs en mur som påminde om ett slott och en blågrå port.

Förhörsrummet såg ut som vilket kontor som helst, tillfälligt omgjort till sammanträdesrum. Bordet var av laminat med träfigurer och stolarna omaka par. Jag fick vänta. Jag tänkte att det hörde till den vanliga utmattningstaktiken, men när en lite överviktig polis i min egen ålder kom rusande, presenterade han sig som kommissarie Sahlgren och bad om ursäkt för att jag fått vänta, på ett sätt som kändes uppriktigt.

Sahlgren började ställa frågor och jag svarade. Emellanåt fick han bråttom och pratade i mun på mig, innan jag hunnit avsluta svaren kom han med en ny fråga, emellanåt satt han och stirrade i sina papper på bordet och på väggarna, samtidigt som han muttrade för sig själv. Jag hann tänka på annat. Jag log för mig själv när jag mindes specialskolningen i armén, överlevnadsstrategierna och förhörsövningarna, där uthålligheten och fastheten sattes på prov.

Jag rättade till anletsdragen och påminde mig själv om att mina bekymmer nu inte gällde detta möte. Jag behövde inte fundera över hur jag skulle klara av tvångsvaka eller kyla eller skarpt ljud och mörker växelvis eller elstötar som tilltog i styrka. Jag var rädd för att hamna under daglig övervakning och att mina affärer skulle gå åt skogen.

Därför berättade jag allmänt om mina uppdrag för Skidförbundet. Jag beskrev hur de finska skidlöparna regelbundet medverkade i skidtävlingar i Kaukola, ryssarna kom till Salpausselkä och Puijo, och tränarna och idrottscheferna åkte på sina seminarier. Och när det råkade falla sig så att en före detta skidlöpare, med examen från Leningrads idrottshögskola, som kunde både finska och ryska befann sig i Helsingfors, är det klart att det blev en hel del konsult- och tolkjobb.

Jag svarade utan att bli tillfrågad, att jag på ett par år inte ens hade tolkat för Skidförbundets räkning. Jag hade inte blivit tillfrågad och heller inte trängt mig på dem. Jag försökte låta bli att betona min ärliga uppsyn, samtidigt som jag förlitade mig på att se normalt allvarlig ut. Jag berättade att jag nog hade träffat Kyrö och Vähäsöyrinki och många andra tränare och skidlöpare, flera av dem var bekanta redan från 80-talet när jag själv hade kommit med i Sovjetunionens B-landslag och några internationella tävlingar där jag hade pratat med finska skidlöpare.

Sahlgren hängde bakåtlutad i stolen, den blommiga slipsen dinglade på gränsen mellan det smaklösa och djärva, magen välvde sig över bältet. Kommissarien föreföll proffsig, till och med intelligent. Men jag berättade inte för honom hur det kändes när de finska skidåkarna talade om mig bakom ryggen som rysse eller kallade mina lagkamrater för matusjkor, och skänkte resterna av sin valla åt oss, som gamla kläder till kusinen från landet. Då bara log jag och försökte skratta med, så finsk så finsk var jag, trots att det stod CCCP på min rygg och i mitt sinne var jag klart medveten, så medveten att det nästan gjorde ont. Jag var medveten om att det var något i detta som var fel.

Jag berättade inte, men anförtrodde mig lagom mycket åt Sahlgren, jag sänkte rösten och såg mig omkring som om jag var rädd att någon tjuvlyssnade, och det är klart att förhöret spelades in. Jag bekände att man säkert också provat hormoner på mig, tillsammans med andra näringspreparat. Jag erinrade mig en period av styrketräning, när järnet varje dag kändes lätt, finnar slog ut på låren och kokerskan på träningslägret blev upphovet till en järnhård och långvarig erektion.

Och jag vet att min ex-affärspartner Rysjkov … ja just det, saligen avlidne Rysjkov, säkert hade med sig hormoner till styrketräningslokalen. Men jag har aldrig smugglat, åtminstone har jag inte haft en aning om att jag haft något i lasten, inte till dessa skidlöpare eller till andra. Dom här typerna frågade mig aldrig om hormoner och inte heller bad de om några kontakter.

Snart förnekar du väl din egen testosteronproduktion också, log Sahlgren men blev sedan allvarlig, tog upp ett A4-ark från bordet som han viftade med.

Annars en bra historia, men det här fattas. Ett … farmakologiskt program, han tjyvtittade på pappret. Av det lilla som jag begriper är det en precis och exakt anvisning om hur man ska använda tillväxthormoner. Det här finns bland dina papper, det är riktat till Skidförbundet, ryska stämplar och siffror med underskrifter och allt.

Jag svalde tomt och svor över min noggrannhet: varför i helvete måste jag spara på allt.

Det kändes vanligen bra att komma hem. Jag fick dra igen dörren, knäppa på min Rigonda Bolsjaja stereo så rören lyste och det mjuka ljudet fyllde rummet och jag kunde känna det gamla trähusets andning i mig själv. Jag struntade i att det var kallt i knutarna om vintern, att det drog längs golvet och vattenpasset visade att en eller annan dörrkarm var sned.

Skinnjackan och tygjackan körde hem mig efter förhöret. Jag satt tyst i baksätet och tackade för skjutsen. Poliserna stirrade fram för sig och morrade: Vi ses.

Hem och hem.

Naturligtvis var Sordavala det första jag kom att tänka på, huset där, gardinerna och trasmattorna i klara färger, linnedukarna och värmen från spisen. Bilden av pappa på bordet och mamma som pysslade med något. Synen bländade mig så det nästan gjorde ont, det var knappt jag vågade se och minnas. Mina andra boplatser har jag alltid talat om som lägenheter eller lyor. Nu insåg jag att efter mammas död var Sordavala också bortom gränsen för mig, och hemmet där ett före detta hem, det hus i vilket jag växte upp. En platta på väggen: Viktor Kärppä bodde i detta hus.

Jag loggade in på nätet och kollade min e-post. Inga nya meddelanden. Jag läste Marjas senaste mejl på nytt. Jag upprepade de goda orden, trots att jag insåg att de var för få.

From:marja [e-mail]

To:[e-mail]

Subject: ar framme

Hej grynet,

forlot, forlot, att jag inte har hunnit svara. Jag sag i ditt mail att du undrade var jag ar. (Sorry, jag har en amerikansk dator som saknar skandinaviska vokaler.)

Det har varit brattom med alla praktiska detaljer. Lagenheten är helt schyst och snygg det finns en massa aktiviteter, kulturverksamhet och allt mojligt for studenter. Far se hur det blir med sjalva studierna. Jag har kurser i sociologins forskningsmetodologi – torrt men nyttigt – etnomusikologi, feministisk filmforskning, spanska … Aterstar att se vad allt jag hinner avlagga under den har tiden. Och man maste ju kolla in yankeelandet lite och resa runt. Pa veckoslutet ska vi gora en bilresa till navajoindianernas reservat. Okenomrade som pa bio, kaktusar, sand och berg. Harifran kor man pa en dag till Grand Canyon, fast dom som vet battre sager att det lonar sig att sova over dar och vandra och lara kanna trakten bra.

Jag ser pa dina meddelanden att du ar ganska nere. Och om du tanker efter lite och sjalv tar ansvar for dina kanslor sa inser du att jag som ar har inte kan gora nagot at det. Det ar inne i ditt huvud. Forsok inse det Viktor-gullet.

Jag ar inte har for att leta efter ett nytt forhallande eller spanning. Jag har overhuvudtaget ingen hemlig taktik eller planer har i livet for sadant, jag tar emot varje dag som den kommer och ar glad om den innehaller nagot intressant. Och det ar val ingenting ont eller fel med det.

Du ar kvar i mina tankar. Det ar sant. Men det ar ocksa ett faktum att vart forhallande lever och forandras, sa skulle det vara ocksa om jag var i Helsingfors.

Vi skriver nar vi hinner.

Nu sager jag tjingeling grynet,

Varmt Marjusjka.

Helvete, det blev svart inom mig. Tjingeling och Varmt. Helvetes helvetes helvete.

Jag satte mig i min favoritstol, glodde på köpkanalerna som konkurrerade med varandra på teve, där man bjöd ut mirakelmaskiner som ryckte och slet i människors muskler. Jag övervägde om jag skulle kasta mig i dysterhetens hölja tillsammans med en flaska vodka eller fördjupa min sorg med armenisk brandy. Telefonen slet upp mig ur självömkans dypöl.

Jag hörde välbekanta metalliska ekon som studsade omkring i rymden, skrapande och knastrande och gissade att det var samtal från Ryssland. Jag ropade hallå med olika betoning. Plötsligt klarnade linjen.

Brat? Brorsan min, Vitja, Vitjusja, hörde jag Aleksejs mjuka röst. Hur är läget? Du sov väl inte, eftersom du inte svarade tidigare? kom han på att fråga.

Jag hann inte svara innan han otåligt fortsatte:

"Jag kommer till Finland, jag har fått tillståndet nu. Snart

TVÅ

* * * * * *

Huset på Eriksgatan renoverades nerifrån och upp. Källardelen gröptes ur för anläggandet av en bilhall och uppe på vinden skulle det bli nya bostäder, våningarna i övrigt var tänkta att användas som affärsutrymmen och kontor. Den nästan helt intakta utsidan var en kuliss. Inuti fanns bara en stomme som bar upp tomrummet, aluminiumställningar och stegar, arbetsplatsens eget elnät som distribuerade kraft till maskinerna och slangar som ledde in vattnet och ledde det tillbaka i kloaken och rakt ner i de öppna brunnarna. Man kunde ha ritat upp en tredimensionell modell av byggplatsens livsfunktioner. Elledningarna, vattenslangarna, tryckluftsrören och varmluftsblåsarna var blodådror, pulsådror, tarmar och inälvor i byggarbetsplatsens anatomi.

Jag rev brädfodringen kring betongen. Med en kofot bände jag upp de knarrande bräderna, slog loss två gånger fyratumsplankor så att det sjöng i dem, och slängde trävirke med betongstänk i en hög.

Vi var ett tiotal som arbetade här. Fem hörde till mitt gäng. Esten Sulev var något slags tionde, resten var återinflyttade ingermanlänningar, arbetsvilliga medelålders män. Jag hade förmedlat vårt gäng som den sista länken i kedjan av underleverantörer. På skyltarna som fanns på arbetsplatsen stod ES-mästersanering som huvudentrepenör, men innanför skalet på huset rörde sig män säkert från sex sju olika firmor och kanske också någon som inte hörde till någon firma alls.

Min rivarkompis Antti Kiuru vred loss några bräder och klagade. Han svor över kyla eller hetta på arbetsplatsen och sa att han nog inte ens skulle utsätta sin hund för ett sådant här väder och en sådan plats, han skällde på bräderna, bjälkarna och listerna, han klagade på att kofoten var värdelös och grämde sig över spikarna som satt så hårt. Han prisade de goda ackordsjobben i Kerava, Nummela och Borgå, överlag alla andra ställen utom just det här och den här firman.

Kiurus overall blev inte precis våt av arbete, trots att han bar en varm läderhuva från sovjettiden på huvudet. Jag brydde mig inte om hans arbetsmoral, att riva en gjutform var helt enkelt ett arbete som inte motsvarade hans förmåga. Kiuru kunde läsa de mest komplicerade ritningar och när det gällde att restaurera gamla hus visste han alltid hur man skulle göra för att kringgå eller råda bot på obegripligheterna som arkitekten eller byggnadsingenjören hade åstadkommit.

Jag log stilla åt hans utgjutelser. Det var inte frågan om ackord, vi hade ju timlön och tid att prata.

Polis Korhonen kom till byggarbetsplatsen på eftermiddagen, han försökte kliva fram på ett manligt vis, men det såg mer ut som trippande: stora karln försökte skydda sina