Den gula badrocken

By Gun Årestad

Det är något som inte står rätt till. Lena känner det på en gång när hon tittar ut över stupet och får syn på ett gult bylte nedanför branten. En ilning av illavarslande obehag drar igenom hennes kropp. Obehaget övergår snart till ren rädsla när hon ser att det även ligger något gömt under byltet, något som ser ut som en människokropp ...Allt börjar med att Lena lånar ut sin gula morgonrock till vännen Kaisa. Redan dagen efter börjar mystiska saker att hända runt omkring henne. Lena är plötsligt indragen i något hon inte förstår och försöker febrilt få rätsida på vad det är som händer och hur allt hänger ihop.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 18, 2017
• ISBN: 9788711741283

Book preview

Egmont

Första kapitlet

Lena stannade halvvägs ner i trappan till vardagsrummet. Det var något obekant med rummet. Något som fattades kanske. Morgonsolen som brukade falla in genom de låga fönsterna i torpet i glittrande knippen över trasmattorna var där inte. Men det hade varit mulet förr än i dag.

Trollet! Den svarta katten låg inte på sin vanliga plats på braskudden framför den öppna spisen. Lena kallade på honom men han kom inte springande.

Ett fönster i vardagsrummet stod öppet.

Det var alltså genom det Trollet hoppat ut, tänkte Lena. Men vem hade lämnat fönstret öppet? Torpet låg tillräckligt ödsligt inne i skogen för att varken hon eller Jan ville lämna några vägar in öppna nattetid. Och även om alla dörrar stått på vid gavel skulle inte Trollet gett sig i väg på morgonen innan han fått sin grädde. Han var en stadskatt, med bestämda, bekväma vanor. För att säga som det var: Trollet var en lat katt.

Lena hade skämt bort honom. Precis som hon om sommaren brukade skämma bort Jan och tvåårige sonen Peter med att duka fram frukost på verandan innan hon väckte dem. Men det öppna fönstret och Trollets försvinnande oroade henne. Frukosten fick vänta. Först måste hon hitta Trollet.

Hon slängde regnkappan över axlarna och gick ut i skogen. Det var vått i gräset och det droppade från träden. Det var sommarens första riktigt dystra morgon. Skogen låg tung och ruvande. Lena skyndade ner mot sjön där vännernas tre sommarhus låg samlade. De var de enda grannarna på nästan en halv mils avstånd. Så hade de också funnit en ostörd idyll som ingen av dem ville undvara på sommaren.

Där låg husen nu och liksom kurade ihop sig i det kyliga morgondiset. Lena stannade och tittade på dem. Lars och Brita Sellemans lilla gula. tegelvilla. Byggd efter ingenjör Sellemans sinne för det enkla och rejäla. Henrik och Kaisa Barkes spanskinspirerade länga med väggen mot söder översållad av djupröda klängrosor. Huset såg lustigt ut mot den äktsvenska bakgrunden av granskog. Men det var så naturligt att Henrik som i affärer rest mycket utomlands hade tagit med sig intryck hem som han inte gärna ville släppa. Han hade alltid tyckt om att pynta sin tillvaro litet utöver det vanliga. Och vad bevisade det bättre än Kaisas utsökta garderob? När Henriks firma började få vind i seglen fick Kaisa smycken och kläder som kom folk att tänka på en prinsessa som gick in och ut i sagorna i den ena utstyrseln mer förtrollande än den andra. Det förvånade vännerna att hon sålde sin lilla läckra röda sportbil i våras. För Kaisa tycktes trivas med den lyx Henrik kunde unna henne.

Vid sidan om Barkes låga länga reste sig Svenne och Cecilia Göranssons timrade tvåvåningshus som en mörk skugga. På ena gaveln satt ett torn som tycktes ditplacerat efteråt av någon med sinne för det dramatiska. Det hörde liksom inte ihop med den timrade stugan och Svennes stora ateljéfönster mot norr. Men om man kände Cecilia förstod man att tornet hörde ihop med hennes hem lika självklart som skorstenen. Cecilia hade varit en ganska framgångsrik skådespelerska tills för litet mer än två år sedan. En konstnär av den självförbrännande sorten enligt henne själv. Men när hon fick Göran kände hon plötsligt och till allas förvåning att moderskapet inte kunde förenas med hennes krävande konstnärskap, så hon lämnade teatern och blev hemmafru. Tonårsdöttrarna Viveka och Edna hade däremot fått växa upp i skuggan av sin mors uppoffrande yrkesnit, vilket de aldrig försummade att framhålla. Men det var nästan för mycket sagt att Cecilia hade lämnat teatern. Hon gjorde dramatik av livet så fort ett tillfälle bjöds. Och det var inte mycket som inte Cecilia kunde åstadkomma ett tillfälle av. På somrarna brukade hon krydda livet med en förälskelse. Man är vackrast och gladast på sommaren, brukade hon säga, så då skall man passa på att njuta av tillvaron. Denna sommar var det skådespelaren Hans Hoffe som utvalts till objekt för Cecilias speciella lilla nöje. Att hans söta fru Gina också var gäst i det Göranssonska hemmet tycktes inte göra äventyret mindre spännande. Och det kunde ju i och för sig vara förklarligt. Svenne hade skaffat sig åtminstone en kompensation: han målade Ginas porträtt. Och det tycktes fascinera honom.

Lena gick närmare husen och kallade på Trollet. Men han tycktes inte ha valt grannarna som mål för sin utflykt. Och det hade han inte heller haft mycket glädje av i den tidiga morgonen. Ingen i de tre husen syntes till. Det enda som rörde sig var några underkläder som flaggade från ett streck intill Göranssons garage. Cecilia hade tydligen glömt att rädda dem undan regnet.

Lena och Jan brukade vara morgonpiggast. Någon gång gick Henrik upp och gav sig ut på sjön att fiska. Men i dag låg hans båt uppdragen vid sjökanten. Han hade rest in till stan på söndagskvällen för att han hade en affärsuppgörelse som väntade tidigt på måndagsmorgonen, Och Kaisa hade rest till stan på måndagens eftermiddag för att gå till doktorn.

Plötsligt var det som om de tre husen flöt samman till en tavla, en orörlig, nästan skrämmande stilla tavla, tyckte Lena. Som om jag ser den så för sista gången, tänkte hon och kände sig underligt beklämd och orolig på samma gång. Här låg vännernas stugor samlade till en leende sommaridyll, men denna morgon var det som om ett hot hängde som ett moln över dem — ett hot om att idyllen skulle kunna slås itu.

---

Det är det regntunga, dystra vädret, sade Lena nästan högt för sig själv. Hon vände av in mot skogen igen och försökte muntra upp sig med att tänka på den gångna lördagens glada fest hemma hos Svenne och Cecilia. Fast glädjen hade blivit naggad i kanten emellanåt förstås …

Cecilia älskade att ordna fester. Därför föll det sig gärna så att vännerna träffades i det timrade huset med torn på bridge och dans och trivsamma pratstunder. Och i lördags hade Hans fyllt år och Cecilia hade tagit tillfället i akt att hylla honom med en så storslagen fest att ingen kunde ta miste på syftet: värdinnan ville lägga ner hela sin kärlek i den till föremålets ära.

Att Cecilia med sitt sprakande temperament och eldfängda repliker var centrum på både sina egna och andras bjudningar var man van vid. Men i lördags hade Kaisa stulit intresset. Hennes lilla glittrande person hade knappast för en sekund vikit från Hans sida.

Kaisa hade alltid påmint Lena om en rokokoherdinna, alltid omedvetet inställd på att behaga alla. Men på lördagskvällen var det bara Hans hon brydde sig om att vara ljuv mot.

Gina hade tittat efter Hans och Kaisa när de försvann ut i hallen och man hörde ytterdörren slå igen. Hon hade gått fram till fönstret och tittat ut. Hennes långa vita fingrar snodde nervöst gardinvolangen. Och man hade hört ett ljud som mest liknade en snyftning.

— De gick … sade hon bara och vände sig om. Hennes bleka ansikte under den korpsvaria luggen verkade blekare än vanligt.

— Och månsken har de också, hade Lars sagt med ett bullrande skratt. Brita ryckte honom i armen för att hindra honom att säga något mer.

Men det hade hon inte behövt göra. Cecilias plötsliga utbrott tystade alla andra.

— Ni får tänka vad ni vill, skrek hon och rusade ut i hallen, men jag ska se till att den månen lyser förgäves!

Hon ryckte upp dörren som om hon väntat att någon skulle hålla emot och slängde igen den efter sig som om hon önskat att någon skulle stå i vägen för den.

Utanför fönsterna sköt hennes pastellgröna organdiklänning förbi som en vild raket.

Alla stod stilla på sina platser, som en film som stoppats. Henrik var den förste som rörde sig. Han reste sig nästan mödosamt ur fåtöljen och gick fram till Gina. Han klappade henne på axeln, en tröstande, litet generad klapp.

— Cecilia vill spela teater, sade han långsamt, och hon måste ha några som vill spela med. Låt de där muntergökarna hållas!

Det var Svenne som skrattade först. Han skrattade så länge att de andra småningom slutade bara för den skull. Och den tryckta stämningen hotade att återvända om inte ytterdörren i det samma slagits upp.

Det var Hans som kom in i rummet. Han hade ett roat leende som lättade alla. Gina valde att gå bort till grammofonen och lägga på nya skivor. När den första som spelades visade sig vara What is this thing called love? var det ingen som kunde låta bli att skratta. Och den gången var skratten mer som leenden.

Lena hade tittat på Henrik och undrat för sig själv vad han tänkte. För Kaisa och Cecilia dröjde. Vad hände där ute i den blå sommarnatten? Lena väntade sig nästan att få höra Cecilias gälla röst skrika något dramatiskt, något som skulle ge eko ut över sjön. Men det var tyst. Skrämmande tyst.

Hans och Gina dansade med varandra. Henrik hade gått tillbaka till sin fåtölj och kaffet och konjaken. Brita och Lars slöt sig till Lena. De bildade en liten osäker grupp, osäker om vad man skulle göra.

Så gick någon äntligen i ytterdörren igen. Lena såg att Hans stelnade till men fortsatte att dansa med Gina. Henrik tände en ny cigarrett.

Cecilia och Kaisa kom