Pensionat Fjällforsen

By Andreas Jemn

Prästgården i Fjällforsen står öde och nedgången. Förfallet började efter att dess senaste inneboende, kyrkoherden Anders Petronius, blivit en i raden av alla som försvunnit spårlöst ute vid sjön. Sedan dess är det ingen som vågat gå nära den mystiska platsen. Plötsligt en dag drar mediumet och tv-kändisen Katinka Månstråhle in i samhället. Hennes mål är att rusta upp den gamla övergivna prästgården och det dröjer inte länge innan huset förvandlats till ett populärt pensionat. Rika gäster vallfärdar från landets alla hörn för att smörja kråset och uppleva storslagna möten med andevärlden. Men rätt som det är börjar saker hända som ingen - inte ens Katinka - kan förklara. Något stort har ännu en gång vaknat till liv i Fjällforsen. Frågan är bara vad. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 22, 2021
• ISBN: 9788726789249

Book preview

författaren.

Prolog

Onsdagskvällar betydde syjunta på Fjällforsens hembygdsgård. Med hela den vanliga ensemblen samlade kring stora bordet med sina pliktskyldiga handarbeten. Och precis som alltid var det tyst som i graven, det enda som hördes var ett irriterat slammer från vävrummet. Där satt Mimmi Mogren, en folkilsken torparkärring som påstods tagit död på fyra karlar. Ingen visste hur gammal kärringen var, bara att det måste vara en bra bit över nittio, ingen vågade fråga. För hon var alltid arg, aldrig vek sig ett tum och blåste upp en liten skärmytsling till ett världskrig så hade hon blivit juntans enväldiga diktator. Det var bara kyrkoherden Ansgar Petronius som inte var rädd för den gamle, han satt där med blicken melankoliskt fastnaglad mot den gamla Moraklockan och tyckte varje minut kändes som en timme. Samtidigt hade snön börjat falla där ute, mörkret svepte om bygdegården även om det bara var strax efter fyra på eftermiddagen. Men det lackade mot jul, årets mörkaste tid var här.

Runtomkring prästen satt juntan och hukade, vävstolens varpbom i furu small, rutorna dallrade i snöblåsten och Moraklockan tickade melankoliskt. Ansgar Petronius blev så deprimerad att han kom fram till att det inte fanns någon gud. Men egentligen hade han väl alltid tvivlat. Yrkesvalet var nog ett utslag av familjehistoria, det fanns präster i släkten, ingen hade kommit längre än kyrkoherde, men det störde inte Ansgar. Skånepåg som han var hade Hälsingland blivit hemma och aldrig i livet att den här prelaten skulle tänka sig att flytta tillbaka till Malmö igen, han trivdes i skogen, med sin gamla hemsökta prästgård och de små oknytten som smög utanför timmerväggarna om natten. Det störde honom inte, Ansgar levde ensam, frun lämnade skeppet för länge sedan och barnen, Josef och Maria hade snabbt hittat sina egna vuxenliv och hade det bra. Aldrig att Ansgar var rädd att släcka ner sin gamla prästgård om natten och somna lugnt, han hade aldrig varit rädd för mörkret.

Mitt emot satt Berit Frohm, Josef och Marias gamla lärarinnan som nu till stor glädje för bygdens barn äntligen hade gått i pension. Berit hade varit 75 år i sinnet sedan småskolan och nu hade äntligen livet hunnit ikapp henne och hon var faktiskt i fas med sin ålder. Nu satt hon bakom sina stora runda glasögon av 1970-talsmodell i en egenstickad kofta och broderade en liten tavla med små kaniner på, som någon av döttrarna skulle få i julklapp. För Berit älskade kaniner, hon tyckte om att klappa dem och pyssla om de små liven fram till den dag hennes make Seppo gick ut med yxan och nackade allesammans så att de sedan i lugn och ro kunde flå djuren i sitt kök, koka stuvning och karda den luddiga söta pälsen till garn. Prästen blev nervös av Berit och hon tyckte att han var en idiot. Det var heller inte så konstigt eftersom prästungarna en gång var två av skolans värsta illbattingar, inte elaka mot någon, bara väldigt livliga och helt ointresserade av att följa med under lektionerna. Att både Josef och Maria i dag utan några problem tagit sig igenom varsin högskoleutbildning och banade väg för varsin karriär som inte helt obemärkt passerade genom lokalpressen samtidigt som Berits döttrar redan första året vid sina studier stod för två hiskeliga akademiska magplask gjorde rivaliteten mellan de båda åldrande föräldrarna allt starkare.

När Berit plötsligt tittade upp från sitt handarbete mot klockan slog prästen bort blicken, han ville inte bli avslöjad med att stirra. Istället reste tankarna i väg mot resten av kvällen, nog skulle det bli tid över att åka in till samhället och köpa lite rödvin på Systembolaget, sedan dundra hemåt, ut med längdskidorna en timme och kanske om andan föll på hugga en liten vak genom den tunna nya isen över älven och ta ett uppfriskande bad. Som grädde på moset hoppades han på ett bastubad och en brasa i kaminen med sitt rödtjut och ett lagom långt finskt melodram som han lånat på biblioteket. Allt det här lät som en alldeles perfekt kväll, torsdagen skulle ändå börja lugnt, prästen hade inget planerat förrän sopplunchen med kyrkorådet halv tolv i församlingshemmet, inte det heller någon klang och jubeltillställning, men ändå inte lika mördande som den här kvällen med syjuntan. Under tiden han piggnade till av sina kvällsplaner fortsatte vävstolen att väsnas, för varje smäll hoppade tanterna kring bordet till en aning. På en silverbricka stod de odiskade kopparna, kakfatet var länsat och öde, blott några ynkliga smulor fanns kvar. Prästen funderade på om han skulle ta och diska både för att fördriva tiden, nog skulle det få honom att verka nyttig. Så efter en stunds dividerande med sig själv reste han sig för att diska och kände då hur trötta benen var. Kanske skulle en timmes skidåkning bli för mycket. Resonerade Ansgar men kom fram till att kroppen alltid mjuknade upp efter en stund.

– Jag ska bara ta och diska, sa han och styrde stegen mot det kalla köket.

Tio minuter senare återvände Ansgar med ett leende, konstaterade att klockan snart var halv fem, det började närma sig att packa ihop. Lite försiktigt sneglade han över axeln på den förra skolkuratorn Berit Svahn och hennes broderi som var helt omöjligt att begripa. På bordet bredvid henne låg ett gammalt fotografi över Fjällforsen, den gamla sågen och torget. Berit var en brinnande lokalpatriot, som hoppades att hennes broderande för alltid skulle etsa fast minnet av Fjällforsens historia i den unga generationens medvetande, och nybyggare om det någon gång skulle komma några sådana. Kyrkoherden gillade kuratorn, även om hon var en ockult tant.

För länge sedan när Josef och Maria var små hade båda två skaffat sig ett par låtsaskompisar, Mats och Jonas var alltid med familjen. Ansgar och hans före detta mindes aldrig riktigt när Mats och Jonas först dök upp, men märkligt nog hade de båda låtsaskompisarna följt med familjen långt upp i tonåren. Därför var det inte så konstigt att Ansgar en kväll för lite mer än tio år sedan när han såg Berit vid uterinken när Maria tränade hockey tog upp det här med kuratorn. Lite försiktigt hade han försökt få bekräftelse på att hans barn inte var schizofrena, som hans fru påstod sig vara säker på. Båda barnen visade upp säkra tecken på tidig sinnessjukdom. Och det kommer bara bli värre, ylade prästfrun ett par år innan hon en dag försvann från familjen.

När prästen tog upp saken mer kuratorn sken hon upp bakom sin grå fasad i ett leende av lika delar vanvett som välvilja.

– Dina barn är inte alls schizofrena, hade kuratorn berättat för prästen.

Känslan av att hans barn inte var galna hade varit befriande. Den där kalla höstkvällen för länge sedan stod han framför kuratorn och väntade på att hon skulle börja redogöra för en vettig vetenskapligt beprövad teori som förklarade barnens märkliga beteenden och att det en dag säkert skulle vara över. Att han inte behövde oroa sig.

Istället började kuratorn friskt uppiggad av samtalsämnet att berätta en historia medan ett elakt snöregn drog ner över den mörka ringen. En gång för länge sedan, i slutet av 1800-talet hade det bott två små pojkar i prästgården.

– Det var på den tiden det inte var en prästgård, utan en helt vanlig gård, tillade kuratorn medan prästen nickade nervös över vart samtalet var på väg.

Pojkarna hade en kväll vandrat ut i mörkret, över nyisen på sjön och aldrig kommit tillbaka. När deras pappa som var änkeman förstod att hans barn omkommit gick han rakt ut i stallet för att snickra varsin liten kista.

– Vad hände sedan, undrade prästen misstroget.

– På våren när isen bröts upp draggade man sjön, men kropparna har aldrig återfunnits, pappan dog av sorg, sa Berit och berättade var man kunde hitta deras gravar. Mats och Jonas hade fått sin sista vila rent symboliskt i två tomma kistor, på varsin sida om pappa.

Ansgar Petronius trodde inte alls på sådant där, han trodde ju inte ens på gud. För det behövde man inte göra som präst, yrket krävde bara att man hade ett stort hjärta med en stor varm öppen famn för alla som sökte tröst. Så kuratorns spöklika berättelse fick honom inte lugnare, även om historien ibland skymtade till när han tänkte för mycket i ensamhet.

Det var något med de här Mats och Jonas som han inte riktigt kunde ta på. Josef och Marias gamla leksaker på vinden låg ofta helt utan förklaring utspridda. Han plockade ihop dem i lådan igen, ställde något tung över, ett par dagar senare hade allt hamnat huller och buller på nytt, precis som om någon lekte med dem. Hans egna ungar var för stora, det visste han och började fundera på om någon eller några i hushållet var sinnessjuka. Prästens grubblande gjorde inte livet bättre för någon och stämningen hemma blev bara sämre.

Men så en dag slutade hans tonåriga avkomma att prata om sina låtsasvänner. Det sista Ansgar minns var att Maria klagat över sina små låtsaskompisar som aldrig ville bli stora, bara retades och tjatade för att leka barnsliga lekar. Efter att hon berättat det för sin pappa, som samtidigt var företrädare för en av världens stora religioner, ångrade hon sig. I hans ansikte sken misstron igenom och det här hade byggt en mur mellan far och dotter som tog flera år att riva ner. Ansgar minns det här så tydligt, kuratorns broderi blev en smärtsam påminnelse om när han var en riktigt dålig pappa.

Med själen tung av förebråelse ställde sig prästen vid bordskanten inför sina lilla församling och kungjorde ganska högtidligt att kopparna var diskade och hans arbetstid slut sedan flera minuter.

– Ja då ses vi väl nästa vecka, sa Berit utan att titta upp.

Ansgar suckade, nickade lätt, sedan tog han sin jacka och gick mot dörren.

– Ja hej då flickor sa han så muntert det bara gick även om melankolin inför nästa junta redan kommit över honom.

Han väntade en kort stund vid dörren, ingen svarade och steg sedan ut i den kalla friska snöluften, stängde bakom sig mot det svettiga kafferepet och gick mot bilen medan fingrarna rev efter bilnyckeln i fickan. Snön knarrade, skogen vilade mörk medan det nya friska vita lyste upp kvällen. När prästen tryckte på nyckelknappen och bilen lystes upp kändes det konstigt modernt i allt det gamla och övergivna omkring honom. Som tur var tog det inte lång tid innan varmluften sprutade ut i coupén, Ansgar körde försiktigt längs den lilla skogsvägen ut mot riksvägen in mot samhället.

Hans prästgård låg egentligen åt andra hållet, men hela kvällen hade han intalat sig att det här var en kväll som verkligen behövde lite vinrus.

Det var stopplikt vid stora vägen, ändå körde han rakt ut, utan att titta sig omkring, helt säker på att det inte skulle komma någon annan bil. Som vanligt hade han rätt, vägen låg helt öde och mörk och helljusens lyste upp två stora käglor som dansade fram mellan de gamla trädstammarna medan de nya dubbdäckens dova mullrande hördes mot den kalla vägbanan. Nu kändes det som en evighet sedan han lämnade syjuntan bakom sig. Kanske man skulle ta och slå Maria en signal, men telefonen var helt död, ingen mottagning och det var konstigt, här fanns väl en mast uppe på berget bakom prästgården som fångade upp hela skogen bort mot samhället. Ansgar stoppade ner telefonen igen, han skulle ringa henne efter besöket på Systembolaget, innan skidturen. Sedan gasade han upp och körde nästan mitt i vägen, eftersom det ändå inte skulle komma några mötande bilar. Med några kilometer kvar till avfarten in mot samhället började helljuset krångla, strålkastarna verkade inte orka sig igenom det tjocka svarta där ute, ändå lyste den blå lampan på instrumentpanelen som informerade föraren om att det var full sprutt på lamporna. Ansgar bromsade in en aning, körde långsammare. Något är fel med lamporna, men det gör inget, jag kommer ändå att hinna.

Skolkuratorn Berit Svahn hade lämnat syjuntan en liten stund efter prästen och körde hemåt när hon fick se prästens svarta kombibil med intryckt front och rykande kylare mot ett träd. Hon skrek i panik, tvärnitade däcken mitt på vägen och rotade snabbt upp sin telefon för att ringa hem till Åke efter hjälp, att höra av sig till larmnumret var inte det första Berit tänkte på. När hon knappt fick mottagning på telefonen steg paniken till skräck som grep tag om Berit. Som stirrade förvirrat mot prästens bil, sedan ner i den döda telefonen. Hon vågade inte, men måste stiga ut för att se hur det stod till.

Men förarsätet var tomt.

Ett tillfälligt lugn infann sig plötsligt, Berit drog upp telefonen igen och såg att det fanns en prick mottagning, Märkligt här brukar det aldrig vara något problem. Hon ringde inte längre Åke, utan direkt till SOS Alarm.

Polis, militär, frivilliga sökte i skogen, ja överallt efter prästen och teorierna var många om vad som hänt när hans kropp aldrig återfanns. Kanske vargarna kom först; resonerade en av de gamla jägarna som hoppades på att det skulle ge en utökad skyddsjakt, men det kändes inte trovärdigt. I flera år vände och vred människorna på vad som kunde ha hänt med deras kära präst, han som inte var som andra präster. Sedan tog det inte lång tid innan en ny kom på plats, ett harmlöst fall av religiöst översitteri, någon som doktorerat i systematisk teologi men inte fått docenttjänst vid universitetet och nu tvingades ut på det religiösa fabriksgolvet för att faktiskt göra lite nytta. Ingen tyckte om den här prästen, han var nog lite av en översittare. Som bosatte sig i en nyare villa inne i samhället. Eftersom ingen ville bo i den gamla prästgården, som var hemsökt. Och som Josef och Maria i förtvivlan försökte sälja.

Kap 1

Mlatko Brajic växlade ner medan motorn varvade på hans stora tyska bil som så där överlägset rusade fram över den sliriga skogsvägen. På höger sida om honom dök sjön upp och isen var på väg att släppa. Lite längre fram skymtade det stora röda pensionat Fjällforsen för andliga möten, där han hade bokat rum över helgen. Om man kom fram. För körbanan var full med hål och bruna isfläckar, Mlatko blev nostalgisk, det påminde om de sönderregnade byvägarna i Bosnien under kriget, när han fört befäl över en liten elitstyrka som opererade bakom fiendens linjer för att rensa byarna på muslimer. Han kunde inte låta bli att känna en viss nostalgi över de här minnena, som också var anledningen till att han hade bokat in sig på pensionatet för helgen, han ville göra upp med sitt förflutna.

I pensionatets kök stod kocken Hussam al Rassam och finhackade schalottenlök till kvällens risotto när ljudet av den stora bilen lät som en invaderande stridsvagnskonvoj mot hans lilla norrländska paradis. Med sitt onda öga plirade Hussam ut genom fönstret och fick se den klumpiga jugoslaven komma alldeles för fort över chefens nykrattade stenläggning. Allt det här fick honom att vilja använda kniven till mer än bara hacka lök, Hussam avskydde karln som gjorde en sådan klumpig entré. Snabbt och vant strök han kniven mot en blåvit handduk, kände lukten från färsk lök, chefen hade sagt till honom att använda gul lök, gästerna skulle ändå inte märka någon skillnad. Alla bäckar små, det måste du förstå, brukade hon förmana honom. Det var också fruktansvärt irriterande, ändå skulle han aldrig förnedra sin matlagning med billiga råvaror.

Säkert av ren lathet tvärnitade Mlatko bilen precis nedanför farstubron, dörren for upp och därefter hans stora tunga fötter nedpressade i ett par handsydda italienska skor. Ur detta reser sig en väldig kropp som samtidigt inte är fet medan solen blänker i de svarta solglasögonen. Sakta vänder gästen sin tunga lekamen om medan de hala blöta stenarna krasar mot de dyra italienska sulorna. Det ser ut som en turistbild, smackade Mlatko nöjt för sig själv. För det var en sådan där underbar fredagseftermiddag när våren försöker knuffa bort vintern, snön smälter sakta bort och det nästan gick att ta på allt liv som var på väg att vakna upp i den stora skogen. Pensionatet låg helt underbart pittoreskt uppfluget på en liten backe ovanför sjön och omgavs av flacka skogbeklädda berg. Sedan tiden i det militära var Mlatko van vid att ständigt vara vaksam mot omgivning, söka efter snabba reträttvägar och eventuella fiender. Här borde man kunna sova lugnt, tänkte han helt ovetande om att Hussam blängde från sitt kök med den vassa japanska kniven i handen.

Mlatko kunde inte se bakom fönsterrutorna eftersom den röda fasaden badade i solljus, men han kunde ta på känslan att man stod och stirrade, blickarna kändes lite fientliga utan att vara direkt farliga. Folk stod där inne och retade sig på honom, det gick liksom att ta på hela den känslan och han hade rätt. Förutom Hussam hade kommunjuristen Sven Skata som bodde på pensionatet om helgerna hört en bil som kom alldeles för fort, släppt allt han hade för händer vid tillfället och rusat mot sitt fönster. När Sven först skymtade den väldige jugoslaven krympte hans råttliknande små ögon samman till två svarta klumpar, det var en brottsling, han var säker på den saken för man kunde riktigt se vilken präktig gangster som nu stod där och vältrade sig i självbelåtenhet. Sven plirade bakom gardinen, livrädd för att bli avslöjad. Samtidigt som den stora entrédörren öppnades med sitt typiska knirrande. Ut steg husets härskarinna, det berömda tv-mediumet Katinka Månstråhle. Läpparna var knallrött pussiga, mjukt i stil med hennes illgröna ögon och det grå lockiga håret som aldrig riktigt ville lägga sig helt fel. Katinka sken ikapp med solen och Mlatko kände en lätt darrning över knäna när det glittrade lite rosa om hennes kinder, hon var alldeles för tjusig för honom. Han hade sett henne på tv så många gånger så han trodde nästan de var vänner, men nu gick det upp att man var främlingar inför varandra. Och den darriga osäkerheten var han inte alls van vid. Så klart kände Katinka av sinnesstämningen, hon såg hur han nervöst tog ett steg tillbaka på farstubron så plankorna vajade under kroppstyngden och med lite nervöst darrande fingrar tog den stora mannen av sina solglasögon, svepte med blicken över landskapet för att direkt ögna tillbaka mot Katinka. Först då såg hon hans blick, som en mörk grop utan slut stupande rakt ner i underjorden, av lika delar vanvett som överlägsenhet med en gnutta ondska djupt där bakom, nu var det Katinkas tur att bli nervös. Stapplande två snabba steg tillbaka var det omöjligt att dölja oron, det märkte så klart den gamle krigsförbrytaren som sken upp i ett självbelåtet leende, han njöt av att få tillbaka kommandot, nu var allt som vanligt igen.

Hon verkade osäker just nu, men bakom den grönglittrande blicken lurade något. Det kände Mlatko väldigt starkt och steg fram mot dörren så fort Katinka med en svepande gest bjöd in honom. Han brummade till svar, nickande med sitt stora huvud på väg mot dörren. Först då fick Mlatko syn på Hussam, Hans kattliknande svarta ögon låste fast honom, nu var den förra krigsförbrytarens självsäkra attityd som bortblåst. Även om kocken var liten, kanske inte ens hälften så stor som Mlatko släppte han inte honom. Och Mlatko försökte komma undan, med ett par steg åt sidan försökte han titta mot Katinka som förstod att något var galet. När hon såg Hussam i fönstret förstod hon varför. Och nu blev Mlatko nervös, han ville komma in, men hon stod i vägen för att se vad som skulle hända. Lite som när en kattmamma släpper en skadad mus åt sina barn.

När Mlatko tittade mot Hussam igen stirrade han fortfarande. Och det gick inte att komma undan, den lille kocken rörde sig blixtsnabbt i fönstret. För Hussam var ett krigsoffer och den andre en krigsförbrytare. Nu skulle båda samsas under ett och samma tak.

Det var som om båda såg igenom den andre.

Hussam hade varit ute i den stora världen, doppat slevarna på Michelinkrogar i Paris, serverat kändisar på Manhattan. Men återvänt hem till Syrien. Sedan kom kriget. Och Hussam lyckades fly, som den enda från hans familj. Nu var han ensam i Norrlands inland, med sina tankar, skuldkänslor och mardrömmar. Det var sådana som Mlatko som tvingade bort honom, splittrade familjen och gjorde så att gamla fina vänner inte längre fanns bland dem.

Mlatko Brajic hade en stark känsla av att den lille elaka kocken visste mer än vad han borde. Som gangster i Malmös undre värld var den här krigsförbrytarbakgrunden ofta väldigt användbar, men inte om man skulle försöka leva ett vanligt liv. Då hotade allt det här gamla ställa till det.

När kriget började gå mot sitt slut, kanonerna tystnade och människorna på Balkan försökte resa sig ur ruinerna skrek omvärlden på rättvisa. För Mlatko som tillhört ett fruktat specialförband förstod att det bästa var att ta sig själv, frun Milica och de fyra sönerna, Dragan, Slobodan, Gostomysl och Radovan västerut, först till Tyskland. Men där var det redan trångt av gammalt förlegat skurkpatrask och obehagligt nära den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag. Så familjen drog vidare, lite norrut, genom Danmark till Sverige och Malmö. Så i Rosengård fann Mlatko och Milica sitt eget lilla paradis, en underbar våning med alla bekvämligheter. Båda kom från fattiga bondfamiljer och tyckte fortfarande att rinnande vatten och elektricitet i överflöd var en lyx. Dessutom luktade det lite som hemma där bland höghusen.

Egentligen hade inte Mlatko planerat ut någon storstilad förbrytarkarriär efter kriget, det bara blev så. Efter några år var han kung i den undre världen, med sitt kontaktnät av gamla krigsherrar blev det lätt att förmedla illegala vapen, droger och såg till att få en bra procent på prostitutionen på båda sidor av sundet.

Allt verkade gå som smort, familjen Brajic möblerade sin lägenhet i Rosengård med dyra italienska möbler, ett litet smaklöst palats av marmor med en eternitfasad och på balkongen en enorm parabolantenn som tillsammans med den dyra svarta Mercedesen som en kusin köpt åt honom i Dusseldorf var det gangsterns allra käraste ägodelar.

Så klart var alla kriminella kring Öresund livrädda för Mlatko, man kände till hans bakgrund, att han avrättat människor öga mot öga med en rysk pistol tätt mot huvudet. Mlatko kände sig trygg i stan, folk försvann när han kom vaggande fram med sina två söner till livvakter, Gagi och Slobban, som de kallades, egentligen trodde inte gangstern att det skulle behövas någon livvakt, för vem vågade göra honom något, ändå höll han sig med två, för syns skull.

Men inget gott som får ett plötsligt slut, en dag var det till slut några som tröttnat på honom, ett gäng av kriminella uppkomlingar, ungdomar som led av en mycket vansklig kombination av storhetsvansinne, förryckta diktatorskomplex samtidigt helt ovetande om att de var dumma i huvudet. Gänget var riktigt förbannade på serben i Malmö, som sålt en plomberad granatkastare till dem. Eftersom Mlatko struntade i konsumentlagstiftningen fick de unga köpenhamnarna ett hånflin och mordhot när de krävde pengarna tillbaka eller en fungerande granatkastare.

Det skulle han aldrig gjort.

Några dagar senare stod Mlatko på balkongen i hällregnet och vilt kämpandes med att vrida parabolantennen mot något som han trodde var en sändare i Belgrad, samtidigt som Milica irriterat väntade på att få se sin favorit såpa, siktade fyra unga köpenhamnarna hans egna gamla kalasjnikovs mot Mlatkos breda rygg.

Från vardagsrummet skymtades Milica i den stora vita soffan, mager som en sardin med kolsvart hår och kritvit ansikte, såg hon ut som en häxa. Själv var Milica mycket nöjd med sig själv, visst var det svårt att gå med höga klackar, det var inte så konstigt när man växt upp på en grisgård mitt ute på en åker. Det var länge sedan, nu var hon överklasskvinna, respekterad av alla.

Precis när Milica fick en flimrig bild av sin såpa med skrapande bekanta toner i bakgrunden small det. Några snabba skottsalvor och ett tungt dovt dunsande ute på balkongen. Snabbt ner på golvet, kröp hon ut mot hallen och telefonen, helt ointresserad av hur det gick för Mlatko – telefonerandes sönerna.

Egentligen borde gangstern varit död, med fem skott i ryggen och flera vitala organ söndertrasade låg han i sin respirator alldeles lugn, såg ut som ett stort fult barn medan läkarna vände sig om mot Milica med varma leenden berättade man att det fanns gott hopp om att maken skulle vakna igen. Då ruskade hon på huvudet och sneglade längtansfullt mot kontakten, så klart blev läkarna fundersamma. Kanske det berodde på stress, trauma, sa någon. Posttraumatisk stress, tillade en annan läkare, sedan nickade man och gick vidare.

För ingen hade en aning om att Mlatko egentligen inte låg i koma, han var på väg genom en andlig resa från dagen han föddes medan pappa satt full tillsammans med grisarna, såg han sitt liv passera, i slutet av tunneln mötte en lång mager skugglik gestalt honom och berättade att Mlatko hade ett uppdrag som skulle bana väg för hela mänskligheten.

Bredvid sjukhussängen stod Milica och tittade med avsmak mot mannen som hon tagit i sin säng så många gånger, med hopp om att livslågan skulle slockna. Det såg inte ljust ut. När hennes Mlatko låg där som en stor svart buskig ängel med ett underbart barnsligt leende på läpparna.

När Mlatko vaknade upp efter nästan fem veckor på andlig odyssé genom universum var det första han såg Milica som trånade efter respiratorsladden, medan läkarna försökte övertala henne om att det fanns hopp om att maken faktiskt skulle vakna, hon ville inte lyssna på det örat. Plötsligt väste Mlatkos röst genom rummet, den långa norska läkaren med det självgoda leendet och perfekt lockiga håret hoppade till, omfamnade Milica som likt en iskall vandrande pinne försökte genomlida närheten. Sedan dröjde det inte länge innan läkaren kände sig obekväm, han försvann och lovade att återkomma med mer personal, under tiden försökte Mlatko berätta för sin fru vad han hade sett. Hon svarade inte, hoppades bara få avsluta hans, eller snarare hennes lidande.

Konservativt lagda som de var försökte ändå Milica och Mlatko leva sida vid sida om varandra. I alla fall ett tag, till han började vandra runt i Rosengård som profet för att predika inför alla och envar gick det inte längre. Folk tyckte bättre om honom tidigare, då visste man vem Mlatko var och var man hade honom. Nu var allt förvirrande, därför flyttade han, tog några saker och tackade Milica för de här åren. Hon skulle hälsa sönerna, men de behövde inte komma och hälsa på. Sedan flyttade Mlatko till Höör där han fått jobb som ismaskinsförare i den kommunala ishallen.

Till den hockeyspelande ungdomens stora förtvivlan. När deras nya vaktmästare snabbt visade sig skvatt galen, folkilsken och ständigt rasande skrek han från ismaskinen, tutade och hotade köra över knattespelarna om de inte åkte in till båset direkt. Efter att isen var blank och spolad drev gubben runt på läktaren och banade sin väg för herren, den som inte ville lyssna fick en rejäl utskällning. Ingen vågade klaga på Mlatko, chefen för kulturförvaltningen hade tjänstgjort i samma förband som honom.

Om nätterna satt Mlatko uppe sent och tittade på ockulta tv-program och Katinka var den stora stjärnan som banade väg för en helt ny våg av nyandlighet i Sverige. Hon lockade en oväntad publik, inte bara de vanliga andligt sökande och socialt isolerade stackarna med alldeles för många katter i bokhyllan som tittade på televisionens reklamfinansierade andeutdrivning. Katinka drog även de grå tråkiga gubbarna som annars mest är intresserade av krigsdokumentärer. Själv såg hon en gammal tant med grått hår och bred bak, männen var hänförda av något som fick deras erotiska undermedvetna att hastigt gräva sig fram och gallskrika genom ögonhålorna.

Mlatko minns väl första gången han såg henne i tv. Katinka stod framför en gammal herrgård, vart hade han ingen aning om, det spelade heller ingen roll. Fingrarna vid tinningarna med slutna ögon hummade Katinka efter kontakt med den andra sidan, under tiden var programledaren knäpptyst, man kunde liksom ta på stämningen. Så plötsligt slog de gröna ögonen upp som två blommor från ett annat universum och träffade Mlatko mitt i hjärtat. Där satt han framför tv-apparaten i sin lilla lägenhet medan höstregnet piskade mot rutorna och tittade på när den här kvinnan rörde sig kring ett gammal okänt hus som inte alls spelade någon roll för honom på jakt efter spöken.

Mlatko följde med i programmet, sedan kom reklamen och han släntrade ut i köket, stoppade in ett paket mikropopcorn som smattrade i nästan tre minuter, han var tillbaka i soffan precis i samma ögonblick som den avmagrade tyska kvinnan slutade berätta om en viss sorts tandkräm, nu var hon tillbaka igen, den underbara grönögda varelsen, länken mellan dimensionerna. Mlatko visste att det var hon och ingen annan som kunde hjälpa honom att avsluta den där resan genom universum som den mystiska skugguden hade visat honom under sjukhusvistelsen.

Klockan var över två innan han fick klart för sig att man måste sova också, om sju timmar skulle isen spolas i hallen. Mlatko låg där i sitt sköna mörker, först tittade han upp i taket och sedan mot fönstret som vette ut mot torget. Allt var tyst, bara regnet skvalade mot rutorna som ibland skakade till i höststormen. Och han mådde bra, somnade gott medan fantasin bjöd in den underbara tv-kvinnan till hans varma säng. Andningen blev lugnare, ögonlocken tung och kroppen kändes nästan svävande i sängen.

Mlatko vaknade upp med ett ryck av att rummets fylldes av en kräkvämjelig lukt. I dörrhålet ut mot hallen stod en svart skugga, som såg ut att stirra mot honom. Mlatko blundade hårt, hoppades att det skulle försvinna. Men när han slog upp ögonen igen hade varelsen snabbt och utan ett enda ljud ställt sig vid sängkanten. Då såg Mlatko, det var en ung man, kanske inte mer än ett barn. Ansiktet var borta, ur ögonhålorna hängde döda ängsblommor. Pojken luktade som gammal fisk, död och lera. Mlatko gömde huvudet under täcket och vrålade i panik.

– Förlåt, förlåt, jag lydde bara order, skrek han.

Mlatko mindes hur han låg under täcket och räknade sekunderna. Till slut var allt tyst först då vågade han titta fram igen, nu var rummet tomt, fortfarande panikslagen fäktade han runt sig, tumlade upp och satte igång datorn där han började söka på allt som fanns om den där Katinka Månstråhle från tv. Så fick han syn på en annons, för bara 35 000 kronor kunde man boka seans på hennes vackra pensionat i Hälsingland och få hjälp med att driva ut alla demoner som hemsöker en. Hemsökta människor kan inte bli lyckliga, stod det i ett citat och Mlatko mumlade det som ett mantra för sig själv, klockan var halv fem på morgonen när han gick in på pensionatets hemsida, bokade och betalade direkt med sitt kreditkort över nätet.

Nu var han på