Trampa inte på min tröskel

By Albert Olsson

"Mest av allt har jag lust att sätta en yxa i huvudet på honom." Skaug, familjeöverhuvudet, kan inte med Saxe. Det spelar ingen roll att han är pappa till Skaugs barnbarn. Han är ändå ett hånflinande kräk som man inte kan lita på. På Sidsela gård bor Skaug med den ogifta dottern Sidsela. Nog ska hon gifta sig en dag. Hennes Sidsela gård skulle då sannerligen inte tillfalla Mette, Eske eller Trottes barn som odelad arvslott..."Trampa inte på min tröskel" är den sista delen i trilogin som började med "Härsklystna herrar". Härsklystna herrar-serien utspelar sig på 12 och 1300-talet i Halmstad och i trakterna runtom.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 26, 2021
• ISBN: 9788726740882

Book preview

Skaugsgård

1

Skaug Skaugsen stirrade med smått förbryllad min på Saxe Bårdsen, sin svärson. Jaså, det var lördag den dag som var. Och så skulle det bli söndag den dag som följde.

Skaug kände hur han rodnade. Det var en skammens rodnad. Det hettade till i Skaugs kinder. Skammen övergick i vrede. Han såg hur en glimt av försmädlighet tändes i Saxes ögon. Mette, Saxes hustru och Skaugs dotter, såg det också.

Hon blev rädd för att vreden skulle ta all makt från Skaug. Hon ryckte upp dottern Vibeke som satt på golvet och byggde hus av spån som hon tog ur vedhögen invid härden.

– Vibeke, sa Mette hastigt, gå och hälsa på morfar Skaug, det har du ännu inte gjort.

Vibeke tappade spånorna på golvet och böjde sig ner för att ta upp dem, då modern ryckte henne i ena armen.

– Jag sa, att du skulle hälsa på morfar Skaug, sa Mette. Tycker du inte att hon växer?

Skaug Skaugsen kom inte med någon kommentar. Han bara stirrade på svärsonen med ögon som alltmer fylldes av vrede.

– Och vad oxarna beträffar så står de sedan tre veckor stallade på Sidselas gård, sa Saxe.

Vibeke hade stannat invid morfaderns knä. Morfadern tittade inte ner på henne. Han var inte medveten om att hon stod där.

I detsamma knarrade stugdörren och Skaugs yngsta dotter Sidsela kom in.

Skaug svalde den skarpa replik han hade på tungan, förbluffad över det plötsliga avbrottet. Samtidigt märkte han att Vibeke drog honom i byxbenet.

– Släpp mig, sa han utan att se ner på flickan.

Vibeke släppte sitt grepp och gick mot Sidsela som med mild röst kallade på henne och lyfte upp henne på armen.

Vibeke kramade Sidsela om halsen och sa litet sluddrigt Sidselas namn.

– Hur kunde du veta att jag var här? frågade Skaug buttert.

– Någon på vägen hade sett dig och lät mig veta det.

– Så det var inte så att du tog vägen ner om prästgården?

– Nej, vad skulle jag där nere att göra?

– Det kan jag ju inte veta. Du var förstås inne i kyrkan och lade ett blomster framför Maria.

– Det finns inga blomster nu. Hon fick istället en klase röda rönnbär.

Saxe gjorde en sur grimas.

– Det sura är det sura värt.

– Det kan den säga som trillade i åbäcken och blev blöt upp över öronen och fick sitta på en klippsten och torka medan solen gick upp.

– Säg mig vad det är du pratar om, Sidsela. Du har förut kommit med antydningar. Nu tycker jag att det är på tiden att du talar ut.

– Om Saxe trillat i åbäcken, så är det att beklaga att han inte stannat där.

Saxe skrattade skrockande.

Skaug gick mot stugdörren.

– Kom nu, Sidsela, jag vill tillbaka till Skaugsgård.

Mette gick och höll Sidsela i armen. Det var ett hårt grepp.

– Kom hit någon gång, Sidsela, och låt oss tala samman mellan fyra ögon.

– Kvinnopladder… kvinnopladder… kvinnoplad– der…, muttrade Skaug och försvann ut genom dörren.

Där stannade han och sneglade över axeln efter Sidsela som dröjde i sitt samtal med Mette. Då hon äntligen kom, sa Skaug:

– Att tala med Mette går väl an, men att ha Saxe som åhörare måtte höra själva djävulen till. Talade inte det hånflinande kräket om för mig att det var söndag i morgon – vilket jag glömt…

– Nånå, sa Sidsela lugnande, efter söndagen kommer måndagen och då kommer nog Saxe till vår gård som han blivit tillsagd.

– Mest av allt har jag lust att sätta en yxa i skallen på honom.

Sidsela teg och gick i faderns spår längs gårdsvägen, i det stelnande mörkret och dystert glänsande, islagda hjulspår.

Sidsela gick och grunnade på följderna av den omilda behandling som rövarna nere på åsen låtit fadern genomgå innan han kom hem över ån ridande på skinngarvarens häst.

– Denne Saxe, denne Saxe, gick Skaug och muttrade.

Sidsela lyssnade till knastrandet i isskorpan.

– Jag skulle vilja tala med Korpen, sa Skaug plötsligt. Det är den enda människa med fullt vett som finns i den här gården.

– Du har bestämt glömt att Korpen är död och begraven? sa Sidsela över faderns axel.

– Jaså, ja kloka människor dör fort.

– Hon var gammal, Korpen.

– Ja, men klok…

De travade vägen fram.

Mörkret föll. En tunn dimridå kom silande in från havet. Framför dem reste sig den låga gråstenskyrkan på sin backe.

Vägen på vilken de skulle gå förbi kyrkan var både sluttande och backig. Skaug pustade och stönade.

– Att Saxe skulle komma att tala om för mig att det var söndag i morgon, grumsade Skaug. Det måtte jag väl själv kunnat ha sagt, om jag fått tid att tänka mig för… Hör du, Sidsela, tänker du någon gång på vart din syster Sara tagit vågen?

– Det händer väl från och till.

Kyrkomuren åt söder, den som de mötte, glodde i natten med svarta fönsterhål. Det var som om mörker strömmade ut därinifrån.

På kyrkans nordsida var väggen hel utan fönsteröppningar. Från norr kastade sig mörkrets makter mot kyrkväggen, både de som kom upp från underjordens mest fördolda skrymslen och de som kom från gravarna i form av rolösa andar, som började vissla i den vind som reste sig ur havet.

– Du, Sidsela, sa Skaug utan att stanna, de gamla gudarna, som prästerna och munkarna säger är döda, tror du att de verkligen är det? Döda, menar jag?

– Ja, det tror jag. Kristus och Maria har kommit i stället.

– Var tror du man kunnat jordfästa sådana gudar som Asa-Tor och den som bara hade ett öga, han Oden?

– Det vet jag inte och inte heller bryr jag mig stort om det.

Deras samtal avbröts av ett hundskall som kom inifrån kyrkan. De ryckte till och stannade. Sidsela gick tätt intill fadern.

– Kyrkoporten är stängd, sa Skaug. Den ska ju stå öppen både natt och dag. Man kanske borde öppna den?

Det kom ett nytt skall. Ett ilsket skall. Och så skrapade klor på porten.

De stod som förstenade.

– Om det kan vara djävulen själv som blivit inlåst, undrade Skaug och kunde inte undgå en ryckning i armen.

– Om det är djävulen som blivit inlåst, så kan han inte må särskilt väl därinne. Det kan ju också vara en hund som sluppit ut ur något helveteshål. Det ska ju finnas gott om sådana, brukar ju Saras man kyrkoherden Petrus säga.

– Jag tror inte rätt mycket på vad Petrus säger.

– Nej, kanske inte, sa Sidsela.

– Man borde kanske slänga upp kyrkoporten så att hunden kom ut? Men om han då består av eld och svavel?

– Det kan ju hända, sa Sidsela. Vem vet? Inte jag. Och jag har ingen lust att se honom.

– Tänk du, sa Skaug och log elakt i mörkret, tänk om hunden från helvetet rivit ner rönnbären du skänkt den Heliga Jungfrun och pissat på dem?

Sidsela blev ond och svarade häftigt:

– Jungfrun kan nog ta vara på sina bär…

Skaug började gå därifrån. Han hade ingen tanke på att han skulle öppna kyrkporten.

Men just då dök det upp en stånkande skepnad i kyrkbacken, en skepnad som förbluffad och räddhågad såg att den mötte folk i nattmörkret.

– Är ni levande folk? Människor?

– Jovars, sa Skaug och kände sig lättad. Vi har stått här en stund och lyssnat till helveteshunden som skäller i kyrkan.

– Det är ingen helveteshund utan min vakthund, som någon lymmel i gården stängt in här.

Prästgårdsherden gick bort och öppnade kyrkporten och släppte ut hunden som skällde och gläfsande hoppade herden uppått bröstet.

Skaug började återgå till hemvägen. Sidsela undrade ett ögonblick hur det gått med rönnbären som hon skänkt åt Jungfrun men släppte tankarna och följde Skaug i spåren på den knaggliga vägen åt Skaugsgård till.

De hörde en nattfågel skräna till inåt sumpmarken med dess täta bestånd av vide, sälg och al.

– Kände du igen prästens herde? frågade Skaug och trampade hårt och ovilligt i skralisen. Visst hade han känt igen prästens herde men det dunkla nattljuset med dess lågtfarande skyar och dess bak höjdens töcken fördolda måne gjorde honom osäker på vad han sett. Och hunden med dess krafsande på kyrkporten? Vad var det för konstigt med den? Det var ingenting konstigt med den. Ingenting att prata med Sidsela om… Och så kom det ur dunklet en bild nerifrån åsen där han legat på halmen i krogstugan med hål i huvudet och en dunkel bild av någon som drog ner honom från hästen. Han trodde inte själv på det han berättade om att han slagit lundabiskopens fogde i huvudet med en yxa. Hans egna fantasier började att tvista med verkligheten sådan som han upplevt den.

En sak var säker: biskopsfogden och hans män från Lund hade bundit hans dotter Sara på en hästrygg och släpat åstad med henne till Lund. Eske, Skaugs son, hade frågat honom om han var säker på att de fört Sara till Lund. Skaug hade kommit med en genfråga:

– Vart skulle de annars fört henne?

Eske hade svarat att världen var större än att den bara räckte till Lund. Sidsela som lyssnat till samtalet hade bak faderns rygg nickat god mening åt brodern.

– Syssaren i strandbyn kommer från en ö som heter Rygen och sedan kommer de slaviska länderna och de tyska länderna, som sträcker sig ända ned dit där den Helige Fadern bor.

Den gången hade Skaug sett med förvåning på Sidsela.

– Menar du att du vet hur stor världen är? Då vet du mer än de flesta i världen! Herr Petrus, som är Saras övergivne husbonde och priorn Nonno i klostret, ja även Eline, Eskes hustru, vet mycket mer än du vet, Sidsela, för hon kommer från Själland och känner till danska konungar och danska öar och Jylland som gränsar till Västerhavet uppför vilket köpmännen far upp och ner…

– Såsom Johannes Skelhorn som är köpmän från Dorestad… sa Sidsela och gick sin väg.

Samtalet mellan Eske och Skaug hade då dött ut.

– Sidsela växer mig över huvudet, beklagade sig Skaug till Eske.

Svärdottern Eline hade lagt en brödkaka på bordet. Hon ville säga någonting, då hon såg Skaug stå där med bekymrad min.

– Varken Sidsela eller någon annan kan växa dig över huvudet, svärfar Skaug, sa Eline.

Hennes ord tilltalade Skaug och gjorde honom lugn, men han skulle hellre sett att det varit Eske som yttrat sig.

Nu tänkte han inte på Sara eller Eske där han trampade fram under de hängande skyarna och ibland lyfte ena handen mot dimman liksom för att stryka bort den.

– Trampar du i mina spår, Sidsela? frågade han, för jag hör inget som jag kan hålla för dina.

– Jag går i mina egna spår, svarade Sidsela, men jag trampar kanske inte så hårt som du gör, fader Skaug, och så trampar jag mera på grästorvorna än på isen.

– Jaså. Förresten kände du igen herden som släppte ut hunden? Jag är inte längre så säker på det. Mörkret svepte in honom i en fäll. Och såg du om hunden hade något som liknade klor på fötterna?

– Nej, svarade Sidsela. Jag kände igen herden och jag såg inte att hunden hade någonting märkligt på fötterna.

De trampade vidare längs den slingrande vägen. Kärret till höger följde dem med sitt stinkande vatten och sin ångande dimma.

– Jag talar inte mycket om Sara numera, sa Skaug efter en stund, det är som om jag inte tänker på henne… Jag vill att du och jag ska bo på din gård, Sidsela. Därifrån har man utsikt över både Folkesgårarna och Skaugsgård, och Mettes gård ligger ju till vänster om oss utmed åsen. Inte heller har man långt till strandbyn och klostret, eller till Helle Knuting eller ålderman Vagn eller Bjere eller…

Så kom hans tankar in på andra spår.

– Sidsela, sa han, lyssnar du till mig?

– Ja, jag hör vad du säger, fader Skaug.

– Då vill jag fråga dig i nattens mörker vad jag inte frågat dig om i dagens ljus: Varför avspisar du alla friare, goda män som vill gifta sig med dig? Det är på tiden att du får satt dina ben under eget bord. Och att du får en man i din säng och föder barn som andra kvinnor. Nu ska både min svärdotter Björg ge mig ett barnbarn och likaså Eline och nog är din syster Mette i färd med någonting åt samma håll! Men du går i stekers och bryggers och fähus och Skummes smedja, som om det vore Skumme du ville gifta dig med fast han har väl sitt på det torra…

Skaug fick inget svar. Han stannade och lyssnade men förnam inte Sidsela bak sin rygg.

Då vände han sig om. Sidsela gick ett stycke längre bakom honom än hon gjort tidigare.

Han sa vresigt:

– Jaså, du håller dig för god för att undvika mina ord, Sidsela. Det ena som det andra styrker mina ord: det är en husbonde du behöver.

– Du är mig husbonde nog, fader Skaug. Och så går jag hellre på gräskanten vid sidan om vägen än klafsar hela vägen hem i issörja.

Skaug stod stilla tills han hade Sidsela mot sitt ansikte.

– Jag frågade dig varför ingen bonde eller annan friare är god nog åt dig?

– På det kan jag svara, att hittills har ingen varit det. Och den jag ska ta ska vara sju resor bättre än Matteus kyrkmålare.

Skaug spetsade öronen.

– Det har talats en del om denne Matteus och Trottes hustru Björg. Vad vet du om det?

– Om det vet jag ingenting, svarade Sidsela tvärt. Jag lyssnar inte på skvaller.

Skaug småskrattade.

– Du är inte van att ljuga, Sidsela, det är för övrigt första gången jag märkt att du kan det. Men gubevars, du är ju kvinna.

– Om du vänder ansiktet åt andra hållet, så kommar vi fortare hem till Skaugsgård, fräste Sidsela. Och vad lögn angår, så far jag aldrig med sådan.

– Det där lät surt, sa Skaug och återtog vandringen, surt som rönnbär.

De korsade tingsvägen som från kusten gick tvärs genom bygden upp mot åsen där den tog av norrut mot Kvibille.

De gick insvepta i mörkret, tunga moln och dimrök kylde dem och fick deras fingrar att stelna.

Skaug gick och tänkte på Sara. Nog hade de tagit henne till Lund? Varthän annars? Han skulle tala med Helle Knuting och Vagn ålderman. Fast det var troligare att konungens ombudsman Stig Ulfsen var den som visste bäst besked. Köpmännen Peiter Leben och Johannes Skelhorn vid vadstället kanske hade hört någonting som ryttarna blandat med sina svordomar.

Skaug kände sig maktlös, hade varit det ända sedan de slagit honom i huvudet uppe på åsen. Hästen hade han förlorat och allt han fört med sig och haft på sig.

Sidsela tänkte sällan på sin syster Sara. Sara var den personifierade otillfredsställelsen.

Sidselas kinder blossade. Hon kände dem hetta. Nog hade hon hört mycket skvaller fara gårdarna runt angående Björg och kyrkmålaren. Och vad Skumme Smeds hustru Brynne tänkte, det visste hon. – Det här slutar aldrig väl, hade Bryne kläckt ur sig strax efter Trottes och Björgs bröllop. Om Gud vill och turen står bi, så kan det reda sig, men man vet just ingenting varken om vad Gud vill eller om turen står bi.

Sidselas tanke på Matteus målare fyllde henne med äckel. Han hade ju försökt sina förförelsekonster även på henne den tid han fått bo i Skaugsgård medan han sysslat med målningar.

Gifta sig. Naturligtvis skulle hon gifta sig och gå till sängs med en man, bli havande och föda barn som kunde överta hennes nya gård som snart var klar. Den gården skulle inte tillfalla varken Mettes, Eskes eller Trottes barn som odelad arvslott.

Hon tyckte det var synd om Trotte, som hon höll mycket av. Men Björg fick hon bemöda sig med att tåla, även om hon varit fager som en ros innan hon fick fläckar i ansiktet på grund av havandeskapet.

Björg ville ställa sig in hos Sidsela, trodde Sidsela. Björg var förstås rädd för att Sidsela skulle droppa ett och annat misstänksamhetens ord i Trottes öron, alldeles som Eline till en början gjort.

De sexton stenarna dök upp ovan backsluttningen neråt Skaugsgård. Det var stenar i skumrask.

– Ser du att det står som rökkvastar ovan stenarna den här förnatten, sa Skaug.

Sidsela tittade. Den som ville se rökkvastar ovanför stenarna skulle kunna säga så.

Men Sidsela var butter och sa att hon ingenting såg, och det kanske hon inte heller gjorde.

Hon kände istället röken från den slocknande hemmahärden, som steg ur taköppningen.

– Ser du inte? undrade Skaug. Nog måste du se?

– Nej, jag ser ingenting men jag känner takröken från gården.

– Du ljuger när det passar dig, sa Skaug ilsket.

Sidsela skyndade nerför backen och lät fadern komma bakefter. Hemmahus vägde tyngre i sinnet än ord på landsväg.

2

Det gick trögt för Eske att få oxarna ur stall på måndagsmorgonen. Han muttrade för sig själv något om att det inte längre fanns dragarbete för oxar på nybygget.

Sidsela hörde protesterna och sa litet i skymundan till Eske att nog hade han rätt, men man fick ta det försiktigt med Skaug och vänta på att han skulle bli helt återställd efter såret i huvudet.

Sidsela hade nämligen den föregående kvällen försökt reda ut Skaugs hårtovar med en grov träkam.

– Fader Skaug, hade hon sagt, du har fler löss i ditt huvud än det finns får på en marknad i Luntertun.

– Vad är det för ont i det då? hade Skaug frågat, men han kunde inte låta bli att klia sig i huvudet. Efter en stund muttrade han:

– Jaså, tror du att jag har fler löss, än det finns får på en marknad i Luntertun?

– Nå, du kan då titta, hade Sidsela svarat och hållit kammen över en låga. Det knastade till då lössen brändes till döds.

– Den som blir gift med dig han får ha en stadig huvudbotten, sade då Skaug och flyttade sig utom räckhåll för Sidsela och hennes kam.

Eske vågade sig, efter att ha tänkt sig för, fram med en anmärkning;

– Det finns inte mycket oxgöra nu längre. Snedker och andra hantverkare har mer att göra. Vi har ju heller ingen brunn där. Det behövs vatten både åt människor och djur.

– Bekymra dig inte, sa Skaug och log. Skumme Smed kan inte bara smida knivar, han kan också finna vatten. Och Eske har rätt: från morgondagen kan oxarna stanna hemma.

De arbetade på nybygget under en grå himmel, tung och laddad med regn och snö.

Skaug log när han gick och tittade mot himlen och stack oxarna med en pik.

– Sara tappade jag bort, men husen kom under tak innan snön kom. Det är inte allting som himlen bestämmer.

– Det kan snöa före kvällen, sa Sidsela som gick bak faderns rygg. Skaug svarade inte.

Bak Sidsela gick Skumme med ett bräckjärn över axeln. Det fanns plats åt det på kärran, men Skumme ville inte lägga det där. Inte heller ville han lägga ifrån sig stamgrenen av pil, kluven i spetsig vinkel, med vilken han skulle ta ut källdraget, där han skulle gräva. Han visste redan var han skulle gräva, för han och Trotte hade prövat och fått utslag medan Skaug var på väg söderut för att leta efter Sara.

Från Folkesgårdarna kom Trotte med en oxdrift med stockved. Det var Björg som sagt att om inte Skaug och Sidsela hade förstånd nog att ge akt på vad som kunde behövas så fick andra hjälpa dem.

– Du kan ju fråga Sidsela vad hon ska leva på när hon sitter på den nya gården och vem hon ska sitta med. Jungfru Maria passar sig ju inte och skogssnuvan inte heller. Och Skaug ska hon väl inte ha boende där.

Men det var just vad Skaug tänkte: att han skulle bo där! Nu när Eske och Eline bodde på Skaugsgård, och det skulle bli barn och sådant. Skaug hade sett Eline stå och kräkas vid husknuten, och då visste ju var man vad det var fråga om.

Sidsela tänkte inte mycket på Sidselas gård. Vem som än skulle bo där, så behövdes det bröd i brödlådan och mjöl i bingen och fläsk och kött. Men själv tänkte hon inte ropa att någonting skulle forslas dit.

Det kom inga nyheter från herr Petrus, och det var inte så besynnerligt. Herr Petrus ansåg sig, efter Skaug Skaugsens skamfilade hemkomst, utskämd i allas ögon. Det var han också, visserligen var han en gudsman, men en gudsman som inte gick på vägen utan vid sidan om.

– Prästen är en skit, sa folk men gick ändå i mässan, någon aktning hade de för Kyrkan och Guds ord och Mässa. Kristus stod för förlåtelsen, Kyrie eleison, och helgonen stod nedanför hans tron och manade gott för syndiga själar.

Berättelsen om Skaugs resa var ett stående samtalsämne. Någonting att stöta och blöta vid brasans sken med munnen i närheten av ölstopet. Och de öden och äventyr Skaug varit utsatt för förminskades inte med tiden utan växte till en historia med många utvikningar.

Helle Knuting lyssnade på alla de olika historierna och sade, att om man fortsatte att berätta om Skaug på det sätt på vilket man börjat, så skulle Skaug snart gå upp till samma heder och ära som Guds stora änglar, en Mikael eller Gabriel eller någon annan av de stora.

Helle berättade en del sådant han hörde för Elaus, som var den av munkarna som hade mest tillgång till byn. Ty tack vare Elaus goda talförmåga fick kocken i klostret och klostrets visthus all den tillgång på föda som klostrets munkar behövde. Och något därutöver, vilket fader Nonno inte så noga lade märke till men väl subpriorn, som menade att det var lättare att sprida Guds ord på mätta fötter än på hungriga och trötta.

Elaus som oftare satt i Helles stuga än i någon annans med undantag för Vagns, dit han begav sig varannan onsdag, gjorde vad han kunde för att förse klostret med vad de till livets nödtorft behövde.

Han sa till Helle:

– Du kan gott ge klostret två fårfioler av dem du har hängande under taket.

– Nej, sa Helle, inte två kan du få, men väl en.

– Ja, sa Elaus, en fiol räcker för den här gången. Om du hakar ner den nu, så glömmer jag inte att få den med mig hem till vårt eget visthus eller vårt eget kök.

Så Helle hakade ner en fårfiol och räckte den till Elaus på samma gång som han med eftertryck försökte göra klart för Elaus att för den kommande vintern fick det räcka med denna fårfiol.

– Munkar ska inte äta sig feta, sa han. Blir de feta kan de inte predika utan vill bara skölja ner salt fläsk och salt får med öl.

– Ja, svarade Elaus, öl ger Ordet större möjlighet att rinna ner i strupen och komma tillbaka med välsignelse.

Sedan gick Elaus tillbaka till klostret och lämnade fårfiolen åt kocken och gick sedan för att se hur det stod till med munken Marcus som låg till sängs i dormitoriet med svullna fötter.

Elaus baddade Marcus fötter och sade att Marcus måste laga så att han kom upp ur sängen.

– Fötter kräver rörelse, sa Elaus. Och rörelse i munkfötter kan framkalla rörelse i bondesjälar inåt landet, i obygden, där ord är sällan hörda och sällan talade.

– Du ska gå till priorn, sa Marcus. Han vill tala med dig. Broder infermarius har varit här och förtalt mig att priorn blir nödsakad att gå till Roskilde för att tala om anläggandet av ett nunnekloster här utmed Nissa å. Vad säger du om det, broder Elaus? Kvinnor i kloster behöver bröder, predikarebröder, inför vilka de kan bekänna sina synder och skamliga tankar om män och om jordisk kärlek. Kanske kan de älska oss, Elaus. Vad säger du om sådana ting, broder Elaus?

– Tukta dina tankar, svarade Elaus barskt, ty vad han än själv tänkte, så visste han att broder Marcus var en ung man med ungt kött och unga ögon med svaghet för kvinnlig fägring. Och alldeles oavsett vad han själv tyckte och kände, så hade han ansvar för Marcus.

Elaus stod tyst och såg ner på Marcus, som satte ner fötterna på golvet och försökte ta stöd med dem och resa sig upp, vilket också skedde, men endast för ett ögonblick, innan han sjönk tillbaka ner på sängkanten.

– Du ser hur jag plågas, sade han.

– Ja, svarade Elaus, men jag ser också att tanken på ett nunnekloster fick ner dina fötter på golvet.

Marcus svarade inte. När Elaus var på dåligt humör var det bäst att tiga.

Elaus gick från Marcus ner till det stora rum i vilket priorn brukade mottaga vägfarande gäster. Där satt subpriorn och samtalade med fader Nonno om ett nunnekloster.

– Du, Nonno, sa subpriorn, många kvinnor har, i avsaknad på män, vänt sina ansikten och sina själar mot himlen och Herren Kristus, högtlovad i evighet. En av de första och främsta av dessa kvinnor var grevinnan Ingegerd av Regenstein, som var barnlös och andra gången gift med greve Konrad av Regenstein. Hon var den som upprättade det första klostret i Roskilde åt fransiskan Ternasorden och Sankta Clara med nunnor som hämtades av Jungfru Claras och Sankt Damiani orden.

Grevinnan skänkte bort större delen av sin egendom till heliga ändamål, till sin egen glädje och till hennes släktingars förargelse och motstånd, ty fru Ingegerd ägde stora rikedomar både i jordagods och dyrbara föremål i guld och ädla stenar. Kungen talade inför påven i grevinnans sak, likaledes ärkebiskopen i Lund, Jakob Erlandsen, och biskop Peder i Roskilde. Vid sin död skänkte grevinnan all inredning i sitt kök, bagers och bryggers, tillika med ett porträtt av ordensgeneralen åt sitt kloster. Men sedan kom andra och ville stifta kloster, bland andra Erik Plogpennings döttrar, Agnes och Jutta, som grundade Sankta Agnete kloster i Roskilde, med påvens tillåtelse. Påven skrev:

Urban, biskop, Guds tjänares tjänare, sänder sin ärevördige broder, biskopen av Århus sin hälsning och apostoliska välsignelse. Då vår älskade dotter i Kristus den högborna kvinnan Agnes, dotter till konung Erik av Danmark, högtlovad i hågkommelse, som det försäkras oss, är ivrig med att i Roskilde vilja bygga och utstyra ett kloster för sina egna medel, och då stiftsbiskopen av Roskilde och ärkestiftets innehavare ärkebiskopen av Lund säges vara drabbade av bannstrålen och uppehåller sig utanför Danmarks rike, giver vi med apostolisk skrivelse din broderlighet det uppdraget att du, om du finner det gagneligt, å våra vägnar giver bemälda förnäma dam den önskade tillåtelsen att infria sitt erbjudande, dock utan att skada någon annans rätt. Givet i Orvieto den 30 juni i vårt påvedömes andra år.

Subpriorn läste påvens brev och lämnade det till Elaus, ur vars skrivkammare det var hämtat.

– Jag vet, sade han, Agnes var endast femton år när hon lät skära av sig håret i Roskilde domkyrka och iklädde sig nunnedoket, trots att hertigen av Braunschweig stod bredvid och försökte övertala henne att låta bli. Han lovade till och med att skaffa Agnes en henne värdig man ur hennes eget stånd.

– Ja, sa priorn, fader Nonno, med en suck, det kvinnan vill det vill också Gud. Kvalen efteråt bär inte Gud, dem får man själv bära: man som kvinna. Antingen de är värda att bäras eller inte.

– Att vara fri från kvinnor och köttets frestelser är att vara fri från jordens största bekymmer, sade Anselm, subpriorn.

Fader Nonno krökte överläppen.

– Du har inte varit frestad, du. Det låter inte så.

– Nej, svarade broder Anselm. Det finns många som blir det. Det är därför det alltid är så många munkar i Ås kloster norrut. De som brutit sina klosterlöften eller eljest gjort sig skyldiga till överträdelser i Esroms kloster som är moderkloster åt klostret i Ås, de förvisas till Ås kloster