Femte akten

By Albert Olsson

Prästen Egon sitter brydd och lite grinig. Hans församling är förvisso numerärt en rätt bra grupp, men de lyssnar inte till honom. Folke springer till dansbanan varje gång han får möjlighet. Oavsett vad prästen predikar. Och snart kommer vintern. Förhoppningsvis blir den inte lika hemsk som förra. Egon ber till de höga makterna om en mild vinter, eftersom han fick avslag på en ny värmeledning till prästgården...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 22, 2021
• ISBN: 9788726741148

Book preview

författaren.

Kyrkoherden såg ut över de församlade. Blicken blev skarp bak glasögonen. Han tittade på handlaren längre än det strängt taget var nödvändigt, flög med välbehag i blicken över de bägge kyrkvärdarna, arrendatorn, kyrkvaktaren och Sackrisson. Han såg att det fanns några bönder som han hade emot sig, några yngre män också, det var de som brukade hjälpa Lundgren vid dansbanan, spelmän var det visst och biljettförsäljare eller något i den stilen.

Klubban dunkade i bordet: förhandlingarna kunde börja. Det fanns en del småärenden på föredragningslistan: de voro snart avverkade. Sedan kom man till frågan om värmeledningen i prästgården. Prästgårdshusen voro gamla och dragiga och hade inte blivit bättre med åren: kyrkoherden hade frusit som en hund den sista vintern.

Kyrkoherden började lugnt och sakligt. Föregående kyrkostämma hade uppdragit åt kyrkorådet att verkställa utredning. Man hade införskaffat ritningar och kostnadsförslag.

Kyrkoherden tog fram några papper ur sin portfölj och räckte dem till Sackrisson, kommunalordföranden, som satt närmast.

Sackrisson vecklade ut ritningarna och bredde ut dem framför sig på orgellocket. Bönderna började viska. Kyrkoherden gav dem en blick. Lundgren hade nog sitt finger med i spelet, fast han nog skulle akta sig för att synas. Nu skall jag bara inte bli ond, tänkte kyrkoherden. Blir jag ond så förgår jag mig: det har jag gjort förr, och av sådant kommer bara dåligt samvete och obehag.

En bonde, som suttit inklämd i en skolbänk, reste sig med möda, befriade sig icke utan buller från bänken och gick bort till Sackrisson för att titta på ritningarna.

Magnusson stod och viskade med några bönder.

Kyrkoherden kunde inte hålla tillbaka ett spefullt leende. Magnusson, som var upplänning, skulle inte inbilla sig att han skådade de där slättbobönderna i korten.

Sackrisson lämnade ifrån sig papperen till närmaste bonde.

De flesta stämmobesökarna föredrogo att stå utmed väggarna hellre än att pressa sig ner i skolbänkarna.

Ritningar och kostnadsförslag gingo ur hand och i hand, ända tills de kommo till handlaren. Där stannade de.

— Om det inte är fler som vill titta på papperna, så skall jag be att få dem tillbaka, sade kyrkoherden och såg på handlaren.

Lundgren mumlade, medan han gick till katedern.

— Var så god, sade han med ett otrevligt eftertryck på orden.

— Tack, sade kyrkoherden helt kort.

Lundgren hade stannat framför kyrkoherden. Deras blickar möttes.

Kyrkoherden såg bort över Lundgren och tänkte ta upp förhandlingarna. Men Lundgren blev stående. Kyrkoherden gav honom ett frågande ögonkast.

— Var det något? sa han.

— Jag vill bara säga kyrkoherden, att dansbanan ingår som en del i mitt lagliga näringsfång … Jag har nog hört att kyrkoherden skrivit till domkapitlet …

— Djävulens näringsfång är aldrig lagligt, och den som håller dansbana för att ockra på ungdomens sysslolöshet och brist på högre intressen han … Förresten är det en sak som Lundgren och jag får behandla efter stämman. Nu är det bäst att vi håller oss till ämnet.

Båda hade talat lågmält, men nu höjde handlaren plötsligt rösten och vände sig till de andra, av vilka några kommit fram på gången mellan bänkarna.

— Nånå … svarade handlaren och blev med ens skrävlande, det är inte värt att kyrkoherden flyger högre än vingarna bär, för jag ska tala om för kyrkoherden …

— Vad herr Lundgren tänkt tala om intresserar mig just nu inte det bittersta … Får jag be de närvarande yttra sig om de framlagda förslagen.

— Jag tycker också att kyrkoherden inte borde blåsa opp storm om ett så ringa ting som Lundgrens dansbana, sa en bonde och kom närmare. Det är ingenting ont i att ungdomen dansar: det tyckte vi om allihop i vår ungdom och inte blev vi sämre människor för det, så jag tycker att kyrkoherden ska låta Lundgren ha sitt i fred liksom vi låter kyrkoherden ha sitt. Var och en till sitt som det heter.

— Ja, skyndade sig en annan att inflika, för vi har kommit överens om att vi ska först göra upp den saken med kyrkoherden, och lovar kyrkoherden att dansbanan får vara ifred, så ska vi inte rösta emot värmeledningen, annars kommer vi att rösta emot kyrkoherden och då lär det varken bli värmeledning eller något annat.

Handlaren såg på kyrkoherden och log.

Det var tyst i salen. Skymningen stod mjuk och fridsstiftande mellan de ödsliga panelväggarna, där dagern ännu glimmade i några stycken vita fält. Från trädgården kom en doft av mylla. Gråpäronträdet riste till för samma il som skakade fönstrets hake.

— Någon som vill yttra sig med anledning av det föreliggande förslaget?

Handlaren och bonden sågo en aning slokörade ut och drogo sig neråt gången.

Alla tego. Det låg strid i luften. Kyrkoherden mulnade, och han kände att han måste behärska sig för att inte vreden skulle rusa åstad med honom. Men de skulle inte inbilla sig att han var så tölpig att han kompromissade om dansbanan. Att de bara vågade komma med något slikt.

Magnusson kom fram och tände lampan över katedern. Det lyste över kyrkoherdens huvud. Men människorna som stodo uppradade längs väggarna sågo ut som skuggor.

— Godkänner alltså stämman det föreliggande förslaget?

Kyrkoherden såg på Sackrisson, kyrkvärdarna, Emil kyrkvaktare, Magnusson och arrendatorn.

— Ja.

— Avslag, kom det häftigt från handlaren. Men om kyrkoherden och …

— Jag anser att stämman godkänt det föreliggande förslaget.

Kyrkoherden lyfte klubban, men handlaren var färdig och stack emellan med en begäran om votering.

— Votering är begärd och skall verkställas, sade kyrkoherden. Stämman darrade. De som röstar ja räcker upp handen. Sackrisson och Magnusson kanske räknar med.

— Åtta stycken, sade Magnusson och gav de övriga ett argt öga.

Kyrkoherden antecknade. Sedan bad han de nejröstande räcka upp.

— Fjorton, suckade Sackrisson. Djävla Lundgren. Det sista mumlade han.

— Jag finner att stämman anslutit sig till Lundgrens avslagsyrkande.

Klubban föll.

— Så där ja.

Det låg bitterhet i tonen och understucket hot i blicken. Kyrkoherden stoppade ner klubba och handlingar i portföljen.

— Vi har glömt att välja justeringsmän.

Kyrkoherden plockade fram klubban igen.

Någon föreslog Lundgren och Magnusson. Och för dem föll klubban.

Bönderna började röra på sig. Kyrkoherden satt orörlig kvar på stolen under ljuskäglan och såg på den söndagsfina bonde flocken. Konjaksgubbar, tänkte han. Småfolk som handlar på kredit. De stabila bönderna lyste med sin frånvaro. Om han haft telefon i prästgården så hade han lätt kunnat buda några stycken och vägt upp Lundgrens anhang. Men prästgården hade ingen telefon. Det var långt till närmsta anslutning och kyrkoherden ansåg sig inte ha råd att bekosta en ledning ur egen kassa.

Sackrisson kom fram och pratade med kyrkoherden. De skulle lysa ut en ny stämma till efter påsken, så skulle man väl se till så att det blev en annan ordning. Den där fördömde Lundgren och hans intriger …

— Nej nu tänker jag inte ta upp frågan igen, svarade kyrkoherden och kände sig olustig.

De flesta hade troppat av. Magnusson stod ännu kvar vid kaminen, inbegripen i en hetsig ordväxling med Lundgren.

Kyrkoherden satt och såg på de båda männen medan han med ett förstrött leende lyssnade till Sackrissons föreställningar. Åhå, nu visste han hur han skulle ge Lundgren gott igen. Han reste sig, skakade hand med Sackrisson och gick ner från katedern, rakt på Lundgren.

— Hör nu, Lundgren, började han.

Handlaren snurrade runt på klacken. Något av det dristiga hade ramlat av honom och han såg rätt slät ut där han stod öga mot öga med kyrkoherden.

— Vad var det om? frågade han och lät litet spakare än en stund tidigare.

— Jo, nu får det vara slut mellan Lundgren och mig. Och nu tänker jag inte handla hos Lundgren längre.

— Det här var inte mitt fel, ursäktade sig handlaren.

Kyrkoherden teg i första häpenheten.

— Såå, var det inte Lundgrens fel? Vems fel var det då, om man får fråga?

— Ja, det är det där dansbaneeländet, slingrade han sig. Om kyrkoherden …

— Jag är inte den som lägger hyende under lasten.

— Man skulle tro att jag höll ett riktigt Sodom, ilsknade handlaren till.

— Ja, det gör han också. Vi fick tre utomäktenskapliga barn på halsen i barnavårdsnämnden, och de lär vara frukten av Lundgrens dansbana.

— Jag tycker inte att kyrkoherden ska kasta sten som själv sitter i glashus.

Kyrkoherden snappade efter luft.

— Hör nu, vad menar han med det, jag besöker väl ändå inte Lundgrens dansbana?

— Nej, inte kyrkoherden men Folke. Och han var där inte ensam.

Kyrkoherden rev av sig glasögonen.

— Vad är det han vågar komma med?

— Sanningen bara. Jag säger inte ett ord mer än jag kan stå för. Folke var på dansbanan flera gånger i somras. Och han var där i sällskap med kyrkvaktarens Agnes.

Kyrkoherden vände sig häftigt mot kyrkvaktaren som tung och kutryggig höll sig i bakgrunden.

— Nå, vad säger du om det, Emil?

— Det där känner jag inte till, kyrkoherden, men jag ska fråga Agnes.

Kyrkoherden nickade. Han skulle göra rent i ormboet. Att Folke kunnat vara så oförståndig när han visste vad fadern hade för uppfattning om Lundgrens dansbana.

Kyrkoherden öppnade munnen för att säga något, men så ångrade han sig, vände häftigt och gick ut i avklädningsrummet efter ytterrocken och galoscherna. Kyrkvärdarna följde honom i spåren.

— Vackert väder, sade kyrkoherden och tittade ut genom det dammiga fönstret. Nu får vi snart vår.

— Det behövs regn, sade Jansson, som var den ene av kyrkvärdarna.

Kyrkoherden nickade, sade adjö och sneddade gårdsplanen.

Fru Magnusson som hållit utkik efter honom kom ut och ville truga honom in. Han skakade på huvudet. Han måste hem. Han tyckte att han behövde tvätta sig. Men han hade inte förgått sig! Han hade så lätt för att förgå sig.

Men han skulle väl visa Lundgren …

Kyrkoherden sneddade vägen för att gå ängsstigen hem till prästgården men hejdade sig plötsligt, såg neråt vägkröken, grunnade, hörde ljudet av hastiga steg över skolgårdsgruset men kunde i mörkret inte se vem som kom. Någon ropade på honom. Det var handlaren. Om kyrkoherden känt sig tveksam minuten förut, så försvann nu denna tveksamhet med ens och han skyndade vägen framåt utan att ta notis om den kallande rösten. Först då han stod på den upplysta trappan till den kooperativa affären, vände han sig om och mötte Lundgrens oroliga ansikte.

— Vi ska lysa ut en ny stämma, kyrkoherden, sa Lundgren med en förtvivlad blick in i konkurrentföretagets skyltfönster.

— För min del kommer det mindre att bli fråga om ny stämma än om ny handlare, svarade kyrkoherden och lade handen på låsvredet.

Då gick Lundgren upp på trappan, på denna trappa som han vid sin salighet svurit att han aldrig skulle beträda.

— Kyrkoherden kanske vill komma inom och hälsa på mor ett slag, lockade handlaren.

— Det skall jag visst göra, svarade kyrkoherden lugnt, men i affären lär jag knappast komma.

Och därmed gled kyrkoherden ur den förtvivlade Lundgrens händer in i den kooperativa affären, medan Lundgren gick hem till sitt, hela tiden småspottande i backen och ideligen malande mellan tänderna: — Oturligt, fan så oturligt, ja fy fan så oturligt.

Kyrkoherden köpte ett paket tobak och en låda cigarrer och stod en stund och pratade med föreståndaren i affären för att Lundgren skulle hinna hem, innan han åter kom ut på trappan.

Då kyrkoherden lämnade affären med paketet instucket under armen, hade Lundgren försvunnit. Kyrkoherden beslöt att gå stora vägen hem. Han gick långsamt. Hans hjärna var tom. Egentligen borde han vara arg. Men han kände ingen vrede. Vad människorna ändå voro för eländiga småkryp: handlaren, skolmästaren, Emil, Rustus, han själv. Men hut skulle de veta. Vreden började komma. Han tog av sig hatten och strök sig över pannan. Gott att kunna gå så här i det svarta, mjuka mörkret, inbäddat i det, uppslukad av det, rofylld, utan att någon såg en.

Han gick in genom lilla trädgårdsgrinden. Nattdjuren flydde prasslande undan för honom.

Det strömmade ut ljus från matsalsfönstren. Han rös till, tryckte cigarrpaketet fastare intill sig och gick runt huset och in genom expeditionsdörren för att utan att möta någon komma in på sitt rum. Men han hade knappt hunnit få rocken av sig och hängt undan hatten förrän det knackade på dörren.

— Kom in, muttrade kyrkoherden och ställde sig med ryggen mot bordet.

Prästfrun kom in.

— Nå, hur gick det?

Då mannen inte svarade gick hon bort och strök honom över pannan.

— Är det svårt nu igen, Egon?

— Ja, för så pass präst jag är, så passar jag inte bland människorna. Jag är den ovärdigaste bland dem. Och jag ska leda dem. Det är hån, Regina, ingenting annat än hån.

— Du kämpar dig igenom, Egon.

Hustruns röst var ljus och förtröstansfull. Det gjorde mannen gott att höra den ljusa klangen. Han tog hennes hand och kysste den.

Så gick han bort och satte sig vid skrivbordet. Hustrun följde efter. Ställde sig vid hans sida.

— Nå, vad var det så?

— Det blev ingen värmeledning.

— Nej, jag förstår det. Men alla vintrar behöver ju inte bli lika besvärliga som den sista.

— Nej, och för var vinter som går så är det alltid en mindre som man får vara med om.

— Inte ska du vara bitter nu.

— Nej … Det värsta är att Folke varit på dansbanan. Han tänker sig aldrig för, pojken … Med Agnes. Undra på om församlingen skrattar sin präst på ryggen.

— Det gör den inte, Egon. Den högaktar och respekterar dig. Och det kommer säkert en dag, då de lär sig att förstå och älska dig också.

— Du pratar nonsens, Regina.

Men han skrattade lättad. Hustrun ansåg tidpunkten vara den rätta. Hon strök sakta över makens glesnande hår och sade försiktigt:

— Martin är här.

Hon hade väntat att mannen skulle rycka till, då hon talade om att hans bror hade kommit på besök. Sämjan dem emellan var inte den bästa. Deras sällsynta sammanträffanden slutade med att de gåvo ord för ord och hugg för hugg, ända tills kyrkoherden upplyste om att det var tid att gå till sängs.

Prästfrun fortfor att stirra på mannen, förvånad, frågande.

Kyrkoherden märkte blicken, vände ryggen åt hustrun och sade likgiltigt:

— Det är bra. Ge honom något att äta. Jag kommer om en stund.

— Jag har bjudit honom att äta, men han vill inget ha.

— Nå, då så. Gå nu.

Hustrun gick åt dörren men vände sig om. Hon stod en stund helt stilla vid dörren och väntade, men då mannen med en suck sjönk ner i skrivbordsstolen och tycktes omedveten om hennes närvaro, öppnade hon och gled ut, tyst som en skugga.

Den blodröda månen gick upp över gärdena, drev sina långa strålpikar genom trasiga moln, letade sig väg genom vindpiskat grenverk bort till gavelspetsens oroligt gnällande väderflöjel, föll ner utmed väggen och tittade in genom fönstret till kyrkoherdens studerkammare, där den bildade en mattgul ljuspöl på mattan på andra sidan skrivbordet.

Kyrkoherden såg på månfläcken. Hans tankar snuddade för ett ögonblick vid kyrkostämman och den gryende vreden kämpade för att få luft. — Nej, det är inte värt att släppa efter, tänkte kyrkoherden, inte nu när Martin är här. Kan jag lugna mig nu, så ska det nog gå bra den här gången. Det ska bli han som kastar första stenen. — Men är det inte ändå du som är så kvick till att kasta första stenen? frågade en röst inom honom. Är det inte du som kommer med ditt förakt och din överlägsenhet? Är det inte du som genast känner din stolthet sårad och rider ut som en riddare för att förgöra den onda draken, som är din broder? — Nej, nej, han är ingen ond drake, skyndade sig kyrkoherden att inflika. Han är min bror, det må vara ord nog.

Vad det var, om det kom från månfläcken på mattan, där den ljus och mild sakta bredde ut sig över golvet allteftersom månen steg över gärdena eller det var en halvt medveten strävan hos honom själv att komma bort ifrån det som irriterade honom — han började tänka på sitt hem och på — brodern.

Hemmet hade legat vid en liten smal och slingrande tvärgata inte längre ifrån stora stråket än att den med åren alltmer larmande trafiken så småningom överröstade de kvittrande sparvarna i de utsugna trädgårdarnas skorviga äppelträd.

Fadern var en liten skrivare. Som ung hade han kommit in vid järnvägen som notispojke, så småningom blivit bromsare för att omsider hamna på fraktgodsexpeditionen, där han blev sittande resten av sitt liv, fullkomligt nöjd med sig själv och sitt öde.

Kyrkoherden fnös till, när han tänkte på fadern. Nöjd ja, alltför nöjd och utan högre intressen. Hur han vände och vred på fadern så fick den alltid samma bild: liten och oansenlig men gemytlig, en man som älskade sin soffa, troligen höll av sin hustru, tyckte skapligt om sina barn när de inte stojade och förde väsen eller plankade över de grönmålade spjälstaketen de halvmörka höstnätterna före första frosten för att fylla byxfickorna med lumpsamlarens snålt bevakade, vackert rödstrimmiga gravensteiner.

Kyrkoherden började le. Han snurrade på stolen, satte sig med armbågarna stödda mot knäna och såg ut över den månbelysta mattan. Moderns bild dök upp. Modern var lika obetydlig som fadern men hon var välvilligare mot sönerna än han och sökte alltid hålla fadern utanför. Moderns heraldiska tecken var den tunnslitna bordskniv, med vilken hon brukade vända potatisen på stekjärnet. Kyrkoherden erinrade sig alla de gånger han suttit lutad över sina läxböcker inne i vardagsrummet, medan fadern legat och snarkat på soffan, hur det plötsligt blivit liv i näsvingarna på den sovande gestalten, hur de rört sig, först sakta och liksom betänksamt, sedan allt häftigare, tills han slog upp ögonen och förvånad såg sig omkring, varefter han satte sig upp, gäspade, sträckte på sig, gav den studerande sonen en illmarig blick och tillfredsställd gned sig på magen.

— Kommer du med maten snart? Det var faderns ständiga fråga.

Och från köket kom monotont:

— Jag kommer.

— Du läser, kunde fadern hitta på att säga. Läser och läser. Begriper du vad du läser? Det är otroligt att man ska behöva läsa så mycket. Du skulle lytt mitt råd och sökt dig in vid posten. Då hade du fått brevbärarsysslan efter Franzén och så hade du varit försörjd.

Fadern hade inte tyckt om att sonen gått läsvägen och kommit in som frielev vid det nystartade gymnasiet. Han hade ingen längtan efter att se sonen som en fin karl. Lärdom och högfärd är fans brorsöner, brukade han säga varje gång han kastade en blick i Egons böcker.

— Och okunnighet och soffliggande är högst densammes köttsliga bröder, svarade sonen.

Fadern mörknade.

— Var det en pik åt mig det där?

Modern kom i detsamma in med maten, för om kvällarna åt man vid det runda bordet inne i vardagsrummet, medan man annars höll till ute i köket.

— Vad är det om? Kivas ni? frågade hon och gav maken en förebrående blick.

— Ja, tusan, pojken är lärdomsgalen.

— Du ska inte lägga dig i sånt du inte begriper, svarade modern och såg ogillande på mannen. Sätt dig ner och ät och låt maten täppa munnen och sök inte gräl med Egon, för han vet nog vad han vill, men du har aldrig velat någonting, det är felet med dig.

— Det är min själ inte alla som har haft råd, och förresten ska man inte flyga högre än vingarna bär, det är då ett som är säkert.

— Nåja, vad det beträffar, så har du inte flugit alls, min gubbe lilla. Sätt dig nu. Lägg böckerna, Egon, och laga så att du får litet mat i dig. Det kan du behöva som ska tänka så mycket.

— Nåja, vi har inte sett resultatet av det där tänkandet än, replikerade fadern fränt, men lugnade sig i samma ögonblick han fick mat i munnen.

Modern gav sonen en varnande blick. Egon nickade förstulet till henne över faderns huvud. De förstodo varann — de hade ambition.

Då fadern svalt den sista biten, lutade han sig mot ryggstödet och lät den lilla runda skrivarmagen få fritt fall framåt. Under måltiden hade han funderat över vad hustrun sagt. Han förstod nog att de inte tyckte att han var någonting, inte blivit något i världen. Men han hade minsann inte skött sig så dåligt. Och så klädde han sina tankar i ord.

— Jag tycker jag skött mig ganska hedervärt, sa han och smackade med munnen, jag började som pojke och som ingenting, och nu sitter jag på godset och har regelbunden arbetstid, lagstadgad semester och pension, när jag blir sextio. Det är minsann inte alla som kommer så långt.

Han såg sig om efter det väntade bifallet, men sonen satt tyst och trumpen och petade i maten, medan hustrun reste sig för att duka ut och ta in kaffet. Då hon kom in igen, sade mannen med en nick åt sonen:

— Jag undrar vilken dag han ska lära sig äta som en karl och inte som en gnällepetter? Där sitter han och petar. Smakar den inte unge herrn, va? frågade han retligt och vände sig mot sonen.

Egon svarade inte. Han hade den taktiken. Han kunde sitta stilla och tyst med hoppressade läppar och ta emot. Det blev modern som fick sköta försvaret både gentemot fadern och mot Martin, som gjorde sitt första år som handelsresande. Modern hade en utomordentlig förmåga att ge snäva men förkrossande repliker. För det mesta tystnade fadern också rätt snart och övergick till att moltigande och surmulen fördjupa sig i dagstidningen, medan sonen, som var akustiker till läggningen, började mumla sina eviga läxrader med samma eviga monotoni. Blev trätan mellan man och hustru alltför svår — varvid mannen alltid kom att ligga under — demonstrerade han sitt tydliga ogillande med både henne och sonen genom att dra på sig kavajen och gå ner till Tysta Maria och tömma några pilsner tillsammans med stuvarbasen.

Då Martin var hemma, hade fadern det lättare, ty Martin höll med fadern om att boklig bildning inte var mycket värd. — Nej, göra affärer och lura bönder, det var något för en karl det.

Då skrattade fadern, så att han måste hålla sig för magen, medan modern insvepte äldste sonen i en blick av stumt förakt, varpå hon retirerade ut i köket, medveten om sin underlägsenhet då det gällde replikskifte med Martin. Ofta hände det då att hon gav Egon en vink och sa:

— Kom ut i köket, för där läser du bättre och får vara i fred för de där dumsnutarna.

Egon ville inte