Landet bortom världens gränser

By Bisse Falk

Elvaåriga Andreas satt och vaktade getterna i dalen Clairvaux när Alain kom springandes. Fader Bernhard hade fått ett budskap från Gud! De måste sprida Guds tro till hedningarna som bor i norr. De rödhåriga, ondskefulla människorna som bara en mansålder bort orsakat smärta och död i Clairvaux. Andreas och Alain utses som lämpliga till uppdraget och påbörjar resan mot Alvesta. Vandringen blir ett långt prov på tro, vänskap och uthållighet i 1200-talets Europa.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788728119044

Book preview

Bisse Falk

Landet bortom världens gränser

SAGA Egmont

Landet bortom världens gränser

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1994, 2022 Bisse Falk och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728119044

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

J ag är gammal nu . Jag har levt ett långt liv. Men trots att jag är en enkel man, har jag ändå tillägnat mig konsten att läsa och skriva. Och när jag ser tillbaka på mitt liv, tror jag att meningen med det är att jag ska sätta det på pränt. I många dagar har jag gått omkring i klosterträdgården och funderat. Jag har insupit de söta dofterna från örterna och gräset och låtit mig fyllas av vinden och solen. Mina ben är inte längre lika unga och starka och min rygg är krokig. Jag går lite framåtböjd och sätter mig då och då på en av alla dessa stenbänkar som är utplacerade i klosterområdet. Helst sitter jag på bänken under den stora asken. Dess grenar sträcker ut sig åt alla väderstreck och skänker mig den skugga min kala hjässa så väl behöver. Sommaren har varit mild i år och blundar jag förflyttas jag till min barndoms dal, Clairvaux, den ljusa dalen. Det var där allt började. Tidigt på våren för fyrtiotvå år sedan. Herrens år 1143.

J ag var elva år den våren, då Alain kom farande mellan trädstammarna. Han rörde sig smidigt som en katt över den tuviga marken. Och han skrek hela tiden upphetsat. Ni förstår att jag genast fylldes av undran. Jag hade suttit där ute i skogen sedan tidigt på morgonen och vaktat getterna. Skönt tillbakalutad mot en trädstam hade jag sugit den söta saften ur ett grässtrå. Då och då hade jag slumrat till. Getterna var många, men oftast höll de sig till varandra, så det var inget hårt arbete. Många skulle säkert ha tyckt att det var långtråkigt. Men det gjorde inte jag. Jag hänföll till drömmar. Jag drömde om min storartade framtid. Jag skulle bli som fader Bernhard. En fattig munk som omvände människorna till den rätta tron. Berömd och omtalad. Men nu väcktes jag abrupt ur mina dagdrömmar. Vad stod på? Jag greps av oro. Varför kom Alain rusande i sådan fart? Jag reste mig upp och borstade bort några torkade löv från den mörkbruna kolten. Mitt råttfärgade hår var tovigt och mina magra, bara fötter smutsiga.

Jag kisade i det starka solljuset.

– Alain, här är jag! skrek jag och viftade med armarna i luften.

Alains bröstkorg höjdes och sänktes efter den snabba språngmarschen. Han var bara fem år och liten för sin ålder.

– Andreas, flämtade han. Du måste skynda dig!

– Lugna dig Alain! sa jag medan mitt hjärta började slå allt hårdare.

– Johannes har skickat mig. Och du måste genast tillbaka till klostret. Alla ska samlas i kyrkan. Fader Bernhard har något viktigt att säga!

Det måste vara mycket viktigt, tänkte jag, om han stör oss i vårt arbete. Jag svalde och tittade mig villrådigt omkring.

Getterna? Inte kunde jag väl lämna dem…

– Skynda dig, flåsade Alain. Jag tar hand om getterna. Spring iväg! Genast!

Vad jag sprang! Jag hoppade från tuva till tuva. Nedhängande grenar fastnade i kolten och kvistar piskade mig i ansiktet. Och det dröjde inte länge förrän jag hunnit till höjden, den som ligger precis bakom klostret. Där stannade jag och lutade mig andfådd mot ett träd.

Medan jag tittade ner i dalen och såg den stora grå stenkyrkan höja sig högt över de andra klosterbyggnaderna, korsades mitt huvud av tusen tankar.

Vad kunde väl vara så viktigt, att alla genast skulle samlas i kyrkan? Då slog mig en förfärlig tanke. De rika munkarna i Cluny kanske till slut ändå hade lyckats med att stänga vårt kloster. Och jag erinrade mig ett hetsigt samtal jag häromdagen råkat avlyssna mellan fader Bernhard och abboten i Cluny.

Här kanske jag måste komma med en förklaring. Klostret i Cluny var inte alls som vårt i Clairvaux. Vi levde ett fattigt och enkelt liv. Ständigt övervakade av fader Bernhard som såg till att vi aldrig glömde kärleken till Gud, Kristus och den Heliga Modern. Munkarna i Cluny däremot levde ett liv i överflöd. Prinsar och feodalherrar hade skänkt dem dyrbara gåvor, därför var de rika och mäktiga. Det var en ständig fejd emellan oss. På alla sätt försökte munkarna i Cluny göra livet surt för oss. Och själv trodde jag att det berodde på att de innerst inne visste att vi hade rätt. Att vårt sätt att leva var det enda riktiga. Men att de inte för sitt liv ville avstå från sina privilegier. Därför såg de också helst att Clairvaux stängdes. Och kanske hade de nu lyckats?

Min kropp blev tung och magen snördes ihop. Jag hade inget annat hem än Clairvaux. Stängdes det skulle jag bli utkastad på gatan, som så många andra föräldralösa barn.

Den sista biten nerför backen och fram till porthuset vandrade jag med sorgsna steg. Men jag gick inte till kyrkan direkt. Jag ville leta rätt på Johannes först.

Jag hittade honom längst bort i örtagården nära kanalen och vattenhjulet. Han satt på en bänk och hans renrakade huvud blänkte i förmiddagssolen. Hans stora svarta skägg dolde nästan ansiktet och över sin väldiga kroppshydda hade han lekbrödernas grova mörkbruna kåpa.

Det var en lisa för min själ att se honom sitta där. Jag kastade mig om halsen på honom. Johannes var den far för mig som jag aldrig haft.

– Ska klostret stängas? flämtade jag.

Johannes strök mig över huvudet.

– Se så, min son, sa han. Vi får nog snart svaret på alla våra frågor. Kom så går vi till kyrkan och tar reda på vad som hänt.

Med min hand i Johannes stora, trygga, började vi gå. Och jag ska aldrig glömma synen av alla dessa munkar och lekbröder som strömmade mot kyrkan. Inne i korsgången ekade stegen mot stenplattorna och vid skålarna i kyrkmuren stod bröderna i långa köer. De väntade på att få tvätta sina händer, för att vara rena när de skulle möta Gud i Hans hus. Vi ställde oss i lekbrödernas kö. Och det kändes som en evighet innan det blev vår tur att doppa fingrarna i den lilla stenskålen.

Vi gick in i kyrkan. Som ni förstår var den lika enkel och byggd utan utsmyckningar som alla cistercienserkyrkor. Det höga taket och de kala stenväggarna förstorade alla ljud. Och nu, när vi alla tog oss in i den och letade oss fram till våra platser, var ljudet öronbedövande. Jag höll mig tätt intill Johannes.

Plötsligt tystnade sorlet och jag fick syn på fader Bernhard som kom ut från sakristian och knäböjde vid altaret. Tungan klibbade torr mot min gom och svetten bröt fram i handflatorna.

Jag hade aldrig tidigare tänkt på hur mager och tärd han var. Hans ljusa munkkåpa var alldeles för stor och runt midjan hade han ett tvinnat snöre.

Så reste han sig och vände sig mot oss. Hans ögon utstrålade mildhet och hans veka mun gav efter för ett nästan omärkligt leende. Han knäppte händerna och böjde nacken.

– Pater noster qui es in caelis… började han läsa. Vi läser ju alltid våra böner på latin.

Jag försökte verkligen leva mig in i bönen. Men det var inte lätt. Hela tiden flög mina tankar sina egna vägar medan magen pirrade och hjärtat bankade. Kunde han inte snart komma fram med vad som hänt? Istället för att hålla oss på sträckbänken på det här sättet.

Solen sken in genom ett av de tre smala, välvda fönstren framme vid altaret. Ljusstrålen lekte lite med altarduken. Och jag fick för mig att den ville inge mig hopp. Klostret kanske inte alls skulle stängas? Vi kanske i själva verket skulle fira något? Jag knäppte händerna hårt och blundade. Till sist verkade det ändå som om fader Bernhard äntligen tänkte avslöja sitt ärende för oss. Det susade till i kyrkan när alla bröder ändrade ställning.

Fader Bernhard väntade lugnt och stilla på att det skulle bli tyst i kyrkan igen. Så tog han till orda:

– Kära bröder! Som ni alla vet, har vi döpt vårt kloster här till Clairvaux – den ljusa dalen. Just den här platsen är en ljus dal för oss. Och vi ser Vår Herres ljus lyfta våra sinnen. Och Han är god mot oss. Vi har kunnat bryta bördig åkermark och många nya bröder har anslutit sig till vår skara. Våra sinnen får frid här och våra munnar kan mättas. Men med sorg i våra hjärtan vet vi att världen även består av annat än ljusa dalar. Mörkret breder ut sig. Och på en del platser har det aldrig funnits något ljus.

Fader Bernhard tystnade och tittade intensivt på oss. Så harklade han sig och fortsatte:

– Det är vår plikt att sprida ljuset härnere på jorden. Det är vår ljuva plikt, men det är också vår tunga plikt. Från ett av de ställen där mörkret är som tätast, har det kommit ett bud. Man har bett en skara från Clairvaux komma och tända ljus i mörkret. En bit mark har ställts till vårt förfogande. Man väntar oss! Platsen heter in Alvastro och ligger i norr. Ja, så långt norrut att endast ett fåtal av Guds män varit där tidigare.

Jag stod stel i kroppen och lyssnade på hans ord. Jag skjöt fram hakan och mina ögon släppte inte fader Bernhard för ett ögonblick. Ändå tror jag inte att jag helt förstod innebörden av hans ord då. Jag var alltför lättad över att klostret trots allt inte skulle stängas.

Men många andra bröder förstod. De drog förskräckta efter andan och vände sig mot varandra i bänkarna. Ljudet av viskande röster och sandaler som skrapade mot stengolvet ekade mellan stenväggarna. Och fader Bernhards ord dränktes i det tumult som uppstod.

Johannes lade armen om mig och drog mig till sig. Men han sa ingenting, utan bara höll mig hårt.

Fader Bernhard höjde armarna i ett försök att lugna oss, men ingen hörde längre på honom. Istället tilltog oväsendet. Dånet av stampande fötter och skrikande röster, blandat med lukten av svett fick mig att må illa. Aldrig hade väl något liknande skett i vår kyrka!

Jag såg hur fader Bernhard vred sina händer och hans mun skälvde. Men så rätade han på ryggen och hans blick blev fast igen. Han vände sig om och fattade tag i en järnskål som stod på altaret. Han tog om den med sina båda händer och långsamt höjde han den över huvudet.

Då hände något igen. Den ena efter den andra tystnade och vi tittade nyfiket på fader Bernhard.

– Kära bröder! sa han när det åter var lugnt och stilla. Jag förstår att ni är rädda. Det är ju bara en mansålder sedan män från landet i norr besökte vårt land och rövade, brände och mördade. Men glöm inte, att Herren alltid är med dem av eder som kommer att vandra norrut. Han kommer aldrig att överge eder. Och som ett tecken på Guds kärlek och nåd…

Han tog skålen i den vänstra handen och satte högerhandens fingertoppar mot det kalla järnet som skålen var gjord av. Jag sträckte på halsen. Nu var det så tyst i kyrkan, så att om det hade knäppt i en fingerled, skulle det ha låtit som en åsksmäll. Och det jag nu berättar är alldeles sant, för jag såg det med egna ögon. När fader Bernhard tog bort fingrarna från skålen fanns där märken efter hans fingertoppar!

– Som ett tecken på Guds kärlek och nåd, har Han låtit dessa märken för alltid vara inristade i den heliga skålen. Herren har talat genom mig. Han vill att en skara bröder från Clairvaux ska skingra mörkret i norr. Ta med er den heliga skålen på vandringen, på det att ni ska finna styrka och mod.

Fader Bernhard sänkte armarna och överlämnade skålen åt fader Gerhard som stod i närheten. Och med några hastiga steg försvann han ner i sakristian.

Jag såg efter honom. Min kropp var lätt och och min själ sjöng. Jag hade sett ett under ske!

E n morgon i början av juni vaknade jag med en känsla av overklighet. Runtomkring mig sov fortfarande alla lekbröder och det var helt mörkt i rummet. Det måste ha varit mycket tidigt.

Det var idag vi skulle ge oss av mot norr! Jag knep ihop ögonen och drog upp knäna till hakan. Och ska jag vara riktigt ärlig hade jag nog helst sett att jag sluppit vakna den dagen överhuvudtaget.

Både jag och Johannes var med i den grupp av bröder som skulle utvandra mot norr. Johannes för att han var en sådan duktig trädgårdsmästare. Vad han inte visste om örter och läkemedelsväxter var inte värt att veta. Jag hade blivit utvald för att jag var så ung, men ändå tillräckligt gammal för att orka med den långa vandringen. Men när resan plötsligt blev verklighet, började även jag ana vad den innebar. Och glädjen över att Clairvaux inte behövde stängas, förbyttes mot ängslan och oro över vad framtiden dolde för faror. Johannes berättade för mig om männen som bodde däruppe i landet i norr. Han sa att de var stora som jättar och att deras hår lyste rött som vore det gjort av elden själv. Sina fiender brukade de kasta sig över som blodtörstiga vargar. Men det värsta av allt var att de var hedningar. De hade aldrig hört talas om Jesus Krist, vår frälsare. De hade andra, egna gudar! Och när jag fick veta det, förbannade jag mitt öde att just jag var utvald att utvandra. För så mycket förstod jag, att där uppe i norr, där bodde djävulens män.

Jag låg och tänkte på allt det här, den där morgonen. Johannes hade också berättat för mig att det var mycket kallt i landet i norr.

Jag försökte föreställa mig hur det såg ut där borta. Ett land utan kloster. Kanske var allt som i