Lamechs resa

By Åke Leijonhufvud

Året är 1812. I Hellestad i Skåne är Lars Lamech Collin kyrkoherde över byns tvåtusen själar. Lamech är en burdus man, drinkare och kvinnokarl, muntergök och tungsint grubblare. Hans livsföring går dock stick i stäv med den rådande tidsandan som präglas av strikt protestantiskt leverne. Snart hamnar Lamech i onåd hos domkapitlet som skickar Guds förbannelse över den levnadsglade fritänkaren. I vredesmod dräper han sin svagsinte son och ger sig ut på en lång och blodig resa genom ett krigshärjat Europa. Runt hörnet väntar alltid Napoleons slagfält...Lamechs resa är en spännande historisk roman om en fritänkare i en strängt gudaktig tid. Men det är också en roman om våld, mord och en kärlek av det både sinnliga och överjordiska slaget.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2020
• ISBN: 9788726628425

Book preview

författaren.

Sonen

Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.

jobs bok 3:25

– S annerligen säger jag eder: Det I haven gjort en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mig. Gån därför bort och sköt om edra svin och tillred en måltid åt kreaturen, på det att I må vara värdiga att skåda Herrens anlete.

Jag, Lars Lamech Collin, hade inte samlat många själar denna söndag i pingst. Noga räknat bara sex stycken inalles. Herren må förlåta mig om jag säger att de är de trögaste församlingsbor jag har haft under min prästbana – bönder, drängar, pigor och horkarlar. De stirrar ut i det mörka och kalla långskeppet och suktar efter frälsning, men deras själar är lika tilltäppta som ögonen på ett nyfött kid.

Och vem är jag som utslungar förbannelser över dessa otrogna stackare? Det är lika gott att se sanningen i vitögat. Vår Herre har begåvat mig med en from själ och ett eldigt lynne. Han har ansträngt sig att i mig nedlägga alla de motsägelser naturen är mäktig. Teologie och filosofie kandidat, örtdoktor, muntergök och tungsint grubblare. I mitt pastorat, som omfattar församlingarna Hellestad med Dalby och Bonderup i Skåne, var jag länge ansedd som en trogen herde, en prima brädspelare och en glad sällskapsbroder. Därpå hopade sig olyckorna över mig. Sedan jag drabbades av Guds vrede är det ingen överdrift att säga att jag är en smärtornas man, föraktad av folk och fä. Katterna smiter undan vid min åsyn och svinen vänder sina koppärriga bakar mot mig. Sockenborna betraktar mig med misstro där jag går på åkrarna efter böndernas plogar och petar i jorden med min käpp. Nära ett tiotal dolkar, pilspetsar och yxor av flinta har jag funnit denna torra vår. Det är min tröst, min enda, förutom brännvinspluntan och Den Heliga Skrift. Ty Herren är min herde och den världsliga övermaktens ord aktar jag inte mer än svinens arsel sedan det mäktiga domkapitlet i Lund tog sin hand ifrån mig.

Ers Högvördighet får förlåta att jag skriver dessa rader till Er. Men situationen har blivit mig sådan att jag för Er måste omvittna att jag alltjämt är vid mina sinnens fulla bruk. Trons låga har man ej lyckats släcka i mig. Men då jag känner att mörkare tider stundar, har jag åtagit mig att nedteckna dessa ord på papperet. Kanske kan de något hjälpa mig – och Er Vördig Biskop – att fatta min belägenhet.

Ty helt visst är de olyckor som kommit över mig de svåraste som kan vederfaras en människa. Mitt sinne är mörkt och min förvirring stor. I morse upptäckte jag ett födelsemärke stort som en tolftedels skilling, strax nedanför knäet, och då det inte funnits där tidigare blev jag mycket förskräckt. Jag har hört att sådana märken kan växa och orsaka döden. Men denna olycka är ett intet mot de övriga som drabbat mig och min familj. I min pingstpredikan manade jag bönderna att ta hand om dessa mina minsta bröder, och då menade jag hästarna och nötet och svinen. En häst eller en ko är nu inte så liten, men i Guds ögon är den mindre än människan. Om Ers Högvördighet finner mitt tal osammanhängande skall jag strax förklara mig. Jag, prästen Lars Lamech Collin, tar inte själv hand om dessa mina minsta. Jag har en son, en treårig son, som är idiot. Han är född idiot och kommer att förbli idiot tills Herren vare honom nådig och släcker ut hans livslåga. Denna min styggelse till son sköter pigorna om, och när han är särdeles besvärlig, klockarens fru.

Nu undrar Ni säkert varför min hustru inte har hand om det gossebarn som hon burit vid sitt bröst. Här tvekar jag att fortsätta, ty min hand darrar. Också min hustru är sjuk, men hennes sjukdom är av ett slag som det övergår mänskligt förstånd att fatta. Till det yttre är hon den vänaste varelse man kan skåda. Men hennes inre – jag bävar att säga det – hennes inre är som ett Babels torn där den ene inte förstår vad den andre säger. Hur Vår Herre på detta sätt har kunnat nedsänka sitt mörker i henne och grumla hennes ögons ljus är mig en gåta. Om han hade utsett mig till sitt offer hade jag förstått honom. Men varför denna unga kvinna som nyss fyllt tjugufyra år?

Förlåt därför Er ödmjuke tjänare om hans tal är förvirrat och hädiskt. Har man drabbats av ett oblitt öde är det inte lätt att tala Herrens språk. Och om Ers Högvördighet inte redan har fattat vidden av min olycka, är det min plikt att tala om för Er att ni inte skiljer Er stort från de andra svinen som bekläder Ert ämbete.

N är jag vaknade i ottan ångrade jag genast en del kraftuttryck från i går. Men vad jag skrivit haver jag skrivit. Hellre går jag ut i nattsärken bland sockenborna än jag tar tillbaka mina ord. Förmodligen kommer jag att göra mig själv till ett åtlöje med denna journal som så avviker från mina predikningar. Herren vare min själ nådig, men detta kätterska klottrande på de dyrbara Lesseboarken är något som jag inte helt och fullt svarar för själv.

Innan jag klädde mig drog jag upp nattsärken för att inspektera födelsemärket under höger knä. Sittande som Job på sitt läger kände jag kylan från golvtiljorna vandra upp längs vadorna och examinerade den lilla kräftfärgade leverfläcken med bävan. Varför fäster jag så stor vikt vid en sådan struntsak när världens ondska hopar sig över mig? Det är som när jag häruppifrån sovrummet vänder min kikare åt fel håll och ser allting i smått: trädgårdsbordet, kyrkan, åsarna som rullar iväg som små havsvågor. Kanske viker jordens oro om vi riktar blicken från de stora frågorna mot de små? Men den lilla eldröda leverfläcken gör mitt sinne oroligt.

Sedan jag lättat mig i nattpottan och gjort nödtorftig toalett framför kommoden (jag är ledsen att behöva trötta Er med dessa detaljer) klädde jag mig. Som vanligt svor jag över den styva kragen och fumlade med kragknappen, så att jag var nära att knäppa fast ett stycke hud. Därpå fäste jag prästkragen och skrapade med nageln bort en äggfläck från rocken. Sålunda klädd fyllde jag ett spetsglas med brännvin ur mittskåpet i sekretären, gurglade mig och svalde innehållet med en grimas. Drycken sved ända ner till magmunnen och återgav mig en smula livsmod.

Samtidigt föll min blick på den dubbelpipiga flintlåspistolen som jag har liggande i en röd snusnäsduk längst inne i facket och som var den pistol med vilken min far höll stråtrövare och löskekarlar på avstånd. Jag tog fram den och förde den till näsan och drog in den svaga krutlukten innan jag lade tillbaka den i sekretären. Varför jag fortfarande har den i min ägo vet jag sannerligen inte.

Ljud nerifrån farstun kom mig att skynda på mina förehavanden. När jag kom ner fann jag pastorsadjunkten Anders Frostin stående innanför dörren till pastorsexpeditionen, stirrande som en fåntratt på bonaderna ovanför dörren. Trots att han måste vara väl förtrogen med de naiva men kraftfulla målningarna av Josef och den lättsinniga fru Potifar och Bel i Babel med de avhuggna prästhuvudena, glodde han i förvåning på dem som om han såg dem för första gången.

Frostin är en from man, men dum som en lagårdsdörr och fin som en slottsfröken. Han har förläst sig på prosten Schartaus skrifter, vilket väl får skyllas på hans ungdom. Också hans utseende lämnar mycket övrigt att önska. Om Vördig Biskopen föreställer sig en blek sparris med en spetsig utväxt där vi andra har en näsa och ingenting alls där vi andra har en haka, kanske beskrivningen kan ge en fingervisning. Han bär en liten pincené på sin förvånade nästipp. Hela karlen tycks mig feminin på ett skrattretande sätt.

Jag brummade något ohörbart varpå han spratt till och vände sig mot mig med spelad förvåning.

– A, kyrkoherden skrämde mig! sade han.

Hans röst är lika ljus som hans hy och för tankarna till spädbarnsmjölk.

– Vilken utmärkt väderlek vi har i dag, fortsatte han. Vi borde kanske ta ut innanfönstren och städa lite grann på expeditionen…

– Den saken sköter pigorna om, högg jag av.

– Javisst, kyrkoherden.

Han åstadkom denna bugning, eller ålning med kroppen är ett bättre uttryck, som inger mig vämjelse varje gång jag ser den. Lär man ut sådan servilitet på prästseminarierna nuförtiden, tillsammans med fromleri och principrytteri?

Vädret var verkligen mycket vackert, som pastorsadjunkten sade. De senaste dagarna har naturen förlorat all sans och uppträtt som en berusad. Häggen blommar och pingstliljorna skjuter upp som blyga kalkar ur gräsmattorna. Den nyutslagna björken tre alnar utanför pastorsexpeditionen fyller det mörka rummet med ett skirt ljus som skulle få mitt hjärta att glädjas om det inte var så tillslutet och tungt.

– Se till att han kommer igång med dagens arbete nu, sade jag barskt sedan jag slagit mig ner vid mitt skrivbord och stoppat och tänt min långpipa.

Den stackarn stod kvar innanför dörren och visste inte vart han skulle ta vägen. Om jag säger att han såg fåraktig ut, borde Ers Högvördighet se honom framför sig.

– Med åldersbetygen, kyrkoherden?

– Med åldersbetygen och vigselbevisen och dödsattesterna. Ska jag behöva säga var eviga dag vad han har att göra?

– Nej visst, kyrkoherden.

– Och sluta upp med att säga kyrkoherden till mig.

– Vad ska jag säga då?

– Säg Lamech, eller prosten. Bara inte kyrkoherden.

Det ska anföras till hans försvar att han är ny i tjänsten. Han kom hit i dymmelveckan, som ett ont förebud. Låt mig slippa förklara vad jag menar med det. Min tidigare adjunkt, en klipsk men fåordig man med en viss oro i blodet, hade oturen att fastna i en rävsax när han promenerade i markerna vid Dalby hage och fick halva benet avklippt. Veckan efter fick jag denne Frostin på mig.

Jag tyckte nästan synd om honom där han satt i allmogesoffan med de väldiga kyrkböckerna framför sig på bordet. Jag beslöt att visa honom lite vanlig mänsklig hygglighet.

Framför mig på skrivbordet, mellan bläckhornet och tobaksschatullet, låg den hopvikta Posttidningen. Min blick föll på några finstilta ord.

– Vad säger Frostin om de senaste ryktena? sade jag. Ligger det allvar bakom?

Han tycktes inte höra mig.

– Frostin!

Han såg upp med en mer fåraktig min än någonsin och höll pennan som fina damer håller en hopvikt solfjäder.

– Kyrkoherden menar domprost Corianders provpredikan? Excellent, tycker jag. Men kanske i djärvaste laget. Hans utmålning av helvetets fasor gav mig gåshud över hela kroppen.

– Jag menade inte den.

Han återgick till sitt idoga raspande med pennan mot papperet som han höll fast med sina vita, beniga fingrar mot kyrkboken.

– Vad menar kyrkoherden då? kom det svagsint efter en stund.

– Det sägs att det hörs vapenskrammel ute i Europa.

– Det har jag inte hört.

Då jag inte håller det för troligt att Frostin föddes med den nåderika gåvan att kunna skämta, tog jag det för en oavsiktlig lustighet.

– Jag har hört att härarna står rustade till tänderna och är nervösa som unghästar, fortsatte jag. Och att det jäser bland folket.

– Det vet jag ingenting om, kyrkoherden.

– Nej, nej. Jag tänkte bara att Frostin som umgås bland unga och frisinnade kanske hade snappat upp ett och annat.

– Ung är jag men inte frisinnad, pastorn. Gud och Schartau håller mig vid kallet och den rena läran.

Han rynkade pannan över kyrkboken, som om tabellerna beredde honom oöverstigliga hinder, och själv försjönk jag i grubbel över dessa rader som jag håller på att författa till Er.

Mitt i min tankegång blev jag avbruten av Frostins ynkliga stämma.

– Ska jag skriva avled i Herranom eller bara avled?

– Skriv vad fasen han vill!

Ja, jag använde en vokabulär som en simpel kusk. Och allt bara för att mitt tålamod med denne nitiske renlevnadsman som man skickat i min väg och som naturen inte slösat några större förståndsgåvor på närmade sig sitt slut.

Han återvände tyst till sitt plitande och jag blossade upprört på pipan. Jag är säker på att om jag i det ögonblicket hade petat på honom med pipskaftet hade han ramlat ihop i en liten hög. När jag i början av denna journal upplyste Ers Högvördighet om att jag är en man begåvad med en from själ och ett eldigt lynne, borde jag väl ha lagt till att jag också är i besittning av ansenliga kroppskrafter. Det är bestämt inte vanligt att folk som har läst vid Akademien, och allra minst en prästman som jag, är i stånd att baxa stenar och lyfta timmerstockar. Det bjuder mig emot att framhålla mig själv, men då nya rön lär oss att kroppens fysiologi bestämmer arten hos den själ den hyser och för att Vördig Biskopen skall få en fullständigare bild än hittills av sin ödmjuke tjänares yttre och inre characteristica dristar jag mig att här nedteckna ett porträtt av mig själv, på fri hand så att säga.

Jag föddes, som min favoritförfattare Linné uttrycker det, just i vackraste våren då göken utropar sommaren emellan lövsprickningsmånaden och blomstermånaden. Min far var gästgivare i Esarp och hans sinnelag saktmodigt och jämnt, men med inslag av läseri och grubbel. Min mors sinne var raskare, friskt och arbetssamt. Deras förening gav mig mina bokliga intressen och min starka kropp. Redan vid tretton års ålder, när jag bar ölfat och rullade sillkaggar över gästgiveriets gård, var jag över tre alnar lång, stark som en oxe och uthållig som en ardenner. Men mitt huvud var fullt av de besynnerligaste funderingar över stjärnornas gång, växternas utseenden, jordens formationer, människornas drömmar och de bibliska berättelsernas innebörd. Och som min far var en välbärgad man lät han mig komma först till Katedralskolan och sedan till Akademien i Lund. Där tog jag min examen theologicum kvickare än alla mina kamrater och skrev in mig vid prästseminariet, eftersom min håg också låg till Guds ord. Jag hade namn om mig att vara en gudfruktig ung man lika väl som en glad sälle, och mången natt förflöt med brännvin och hor. Men året därpå dog min mor i barnsäng och min fars sinne tyngdes och blev beckmörkt. Själv såg jag mig tvungen att dela min tid mellan gästgiveriet och seminariet. Det gav mig, Ers Högvördighet, en intressant inblick i två till synes oförenliga världar som möjligen kan vara förklaringen till att jag ännu i dag inom mig hyser en dragning åt både det andliga och det världsliga hållet: på seminariet flit och hängivenhet i Kristi namn, på kvällarna – sedan jag tagit mig med hästskjuts till Esarp – krögarens föga andliga tillvaro bland överförfriskade handelsresanden och högbarmade mamseller. Och på natten, när stojet och glammet tystnat, på nytt brinnande studier i Den Heliga Skrift. Men jag tog min prästexamen på utsatt tid och blev pastorsadjunkt i Stora Råby församling och därefter i Sandby. Vid trettiotvå års ålder kom jag under Ers Högvördighets välvilliga beskydd när jag kallades till kyrkoherde i Hellestads pastorat och sålunda blev satt att förvalta Ert prebende. Två år senare föddes min son. När jag fann att han aldrig skulle kunna tala människors språk, förbannade jag Gud och rasade över hans hårdhet. Jag hittade väl ett och annat tröstens ord i Vetenskapen, i botaniken och astronomien, i zoologin och geologin. Jag blev en hängiven lärjunge till Linné och Stobaeus och studerade även Ers Högvördighets förträffliga skrifter. Själv har jag fuskat i lite av varjehanda. Visserligen en blygsam amatör kan jag berömma mig av att ha författat ett Försök till beskrivning över Hellestads pastorat som Ni har varit vänlig nog att ge Ert smickrande omdöme om. Över huvud taget känner jag mig mera hemma i det förra århundradets upplysta och bekymmerslösa blandande av högt och lågt, världsligt och ovärldsligt, än i vårt sekel med dess klädsamma religiositet och fromma nitälskan. Som jag vet att Ers Högvördighets sinne är frisinnat och humant vågar jag uttrycka mig på detta djärva sätt. Också ifråga om kärleken till nästan var man vidsyntare förr, tolerantare och på det hela taget lättsammare än i våra dagar – Gode Gud! Jag måste avbryta mig här.

D et var min hustru som skrek. Hon har, som jag har skrivit, levt i en annan värld sedan vår son föddes. Jag kan inte beskriva den världen annat än som en ständig skymning. Tänk Er att städse vandra runt med en bindel för ögonen som blott släpper igenom det allra svagaste, gråaktiga ljus – just så tror jag att hon upplever också den mest strålande sommardag. Bara en kort stund varje morgon blir hon varse det himmelska ljus som vi andra, vi friska, tar som någonting självklart.

Så hände också denna morgon. När jag kom upp i hennes sängkammare stod hon i fönstret och såg ut över Silvåkra ängar, omstrålad av ljus, och ett ögonblick tyckte jag att hon liknade en ängel. Hon hade slutat skrika. Istället jämrade hon sig svagt medan saliven rann ur hennes mungipor ner på nattlinnet. Jag tog henne varligt om axlarna, som förlorat det mjuka hull de hade när vi gifte oss och blivit hårda och beniga som på en gammal kvinna, och ledde henne tillbaka till sängen. Där lade hon sig ner på kudden och såg på mig med stora, spörjande ögon. Har jag fel om jag tycker att hon anklagar mig för att ha släckt hennes ögons ljus och fört mörker över vårt hem?

Jag nänns knappt säga det, Ers Högvördighet, men denna kvinna som jag delat ljuvt och lett med i fyra år, denna hustru som berett mig de få stunder av lycka och salighet som jag har upplevt i mitt liv men som också har skänkt mig min styggelse till son, denna min hustru känner jag knappt.

Jag märker att jag till och med glömt att nämna hennes namn, som om min glömska var ytterligare ett bevis på det svalg som skiljer oss åt. Hon heter Klara Emilia Charlotta, men kallas för Klara. Klara, mina ögons ljus! Ack, att mörkret skingrades och vi åter vilade i det kärlekens paradisiska skimmer som omgav vår första tid tillsammans, som silverdiset över Nådans ängar en välsignad morgon i maj.

Där jag satt bredvid min hustru, min Klara, i hennes sängkammare med skira, vita gardiner och ett nattygsbord fullt av tinkturer och allehanda illaluktande avkok – byns medicus doktor Wåhlin tror att han kan driva ut Djävulen ur kroppen på henne på det viset, ty så uttrycker sig den kvacksalvaren om hennes skymningstillstånd– mindes jag plötsligt vårt första möte för fyra år sedan.

Det var en vinternatt och jag var kallad till bonden Anders Pärsson i Silvåkra vars yngsta dotter låg sjuk i scharlakansfeber. Kyrkoherden i Silvåkra var bortrest, och att man skickade bud efter mig och inte doktor Wåhlin berodde väl på att doktorn haft en våt kväll på gästgivaregården och svårligen lät sig väckas. Själv hade jag styrkt mig med två eller tre glas brännvin innan jag gick och lade mig på kvällen, men var för den skull inte svår att väcka när pigan knackade på min dörr och sade att det brådskade. Jag beordrade fram vagnen och for iväg i pinande blåst och snöstorm till Bäckagården och blev visad in i barnkammaren. Där låg den lilla i sin korta träsäng, het och orolig, och yrade medan hennes föräldrar, bonden Anders Pärsson, en praktisk, saktmodig och gudfruktig man och hans hustru, en senig och tärd bondkvinna med något strängt och plågat i sitt väsen, stod bredvid med den tafatthet som närheten till döden ger. Jag läste några böner över flickebarnet, men de var allesammans bortkastade på henne. Hon jämrade sig inte mycket, dock var det svårt att se henne plågas och jag tackar Gud som gav henne ro så snart. När livet lämnat henne såg hon så söt ut, att hade hon inte dödens blekhet på kinderna hade man kunnat tro att hon blott sov. Jag slöt hennes ögon och läste Fader Vår. Och när jag såg upp stod Anders Pärsson och hans hustru där och stirrade stumma och förfärade på mig, som om det var jag och inte den Allsmäktige som ryckt bort deras lilla solstråle i förtid. Bakom dem stod deras två äldsta söner, bleka och anklagande, och bakom dem trängdes de övriga barnen, sex stycken om jag inte minns fel, och alla var de skärrade och askgrå i synen. Jag bad Herren välsigna dem och se till dem i sin stränghet och mildhet. Men jag kunde inte ge dem deras lilla tös tillbaka – och jag skämdes. Aldrig hade jag under min herdagärning känt en sådan vanmakt, en sådan hopplöshet i tron. Varför lärde man oss ingenting om detta på prästseminariet? Det sved i hela kroppen på mig och jag längtade blott efter att få skölja ner skammen med brännvin.

Då föll mina ögon på den äldsta av Anders Pärssons döttrar. Hon var huvudet högre än de andra, rak i ryggen som en ceder, och med något ljuvt och intagande i sitt väsen. Jag kände det som man gör när något sällsamt inträffar, som när en dovhjort kommer ända fram till prästgården i skymningen och börjar äta av syrenernas blad eller som när en solstråle bryter fram ur de åsktunga molnen en högsommardag. Förstår Ni mig om jag säger att jag drabbades som av en uppenbarelse? Inte som Johannes då han hörde basunstötar och såg brinnande svärd i skyn, men av den bävan i anden och den milda sång i själen som får oss att stanna upp och lyssna. Det var vad som hände mig. Och skälet var inte bara detta vackra, andaktsfulla ansikte som sorgen just rört vid, skälet var något mycket mera besynnerligt. Hon log mot mig med sina lugna, grå ögon. Kan sorgen så förvända synen på en människa att hon istället för att gråta står stilla och ler? Sannerligen, jag vet inte. Men denna väna, rakryggade varelse, bonden Pärssons äldsta dotter, stod där och log mot mig, och att det var ett kärlekens leende, ett sådant där leende som öppnar portarna till cedersalar och vattenrika dälder, det kände jag. Och därför bad jag i min förskräckelse ännu en bön och skyndade ut i snöstormen.

Hemkommen måste jag skölja ner nesan och skammen i brännvin. Här hade jag stått vid en oskyldig liten varelses dödsbädd och känt en rå pust av lust, av kättja. Vad var straffet för det? Darrande föll jag på knä på det kalla golvet i mitt sovrum och bad Herren om misskund. Ännu en gång kände jag de ljuva ilningarna som Anders Pärssons dotter hade jagat utmed kroppen på mig. Klockan kunde väl ha varit tre eller fyra denna vinternatt som inte skulle ljusna ännu på länge och jag klädde av mig och satte på mig nattskjortan och kröp till kojs. Där låg jag som en brinnande buske. Mitt blod var i svallning, jag skakade av frossa och brann av en sällsam feber. Bilder av Bibelns alla lättsinniga kvinnor vandrade förbi min syn och blodet viskade i mina öron: Klara, Klara, Klara! Ty innan jag skamsen och illa berörd av den lillas död tog farväl på tröskeln till mangårdsbyggnaden, hade hon följt mig till dörren och räckt mig sin hand och sagt sitt namn, med en beskedlig liten nigning som om hon var konfirmand och inte en vuxen kvinna. Och i samma stund hade jag i lyktans sken sett en skymt av hennes ansikte, och det var det nakna och skyddslösa ansiktet hos en kvinna som för första gången ser på en man med begärelse.

Nu tror Ni kanske, Ers Högvördighet, att en andens man som jag inte lägger märke till sådant. Där tar Ni fel. Ni glömmer att jag växte upp på en gästgivaregård som är om inte ett syndens näste, så i alla fall en värld full av ohöljda blickar och skamlösa förslag. Så länge jag lever kommer ett minne att vara inristat i mig, ett minne fullt av hetta och förvirring som gjorde mig vuxen över en natt, och det var den gången min far sent en kväll utväxlade blickar med en av pigorna på gästgiveriet. Den där blicken, Ers Högvördighet, glömmer jag aldrig! Det var en blick av rå och otämjd kättja som sade mig att de skulle mötas senare på natten i min fars sängkammare.

Och nu hade jag sett den blicken hos denna rena unga kvinna, denna väna och rakryggade dotter i ett sorgehus… Här skulle jag kunna lägga ner pennan, ty vad är fortsättningen annat än en enda lång klagovisa? Och varför skulle jag trötta Er med en sådan? Olyckan förföljer en människa vart hon än vänder sig, skriver Linné i Nemesis Divina som Ni kanske någon gång har råkat läsa. Det tycks på ett kusligt sätt stämma in på mig. Olyckan har blivit min broder, min trogna följeslagare. Och ändå känner jag mig bara vara i början av alla de prövningar som kommer att drabba mig och som, för att ännu en gång stödja mig på Linné, är en gudomlig hämnd som utkrävs av oss för någonting som hänt långt tillbaka i det förflutna… Vad jag menar med det? Å, låt mig slippa förklara! Det är som en varböld som växer i mig och som någon gång måste spricka. Men ännu är tiden inte mogen. Ännu vågar jag inte röra vid den. Jag måste vänta. Alltså, tills dess – farväl!

– A tt jag ändå fortsätter denna journal beror, som jag redan har antytt för Ers Högvördighet, på att allt är kaos och att jag inför Er och konsistoriet vill bringa lite ordning i all denna oreda. Och om Ni – vilket jag förmodar – skulle anse dessa rader vara ett utslag av en rå och osäll ande, kan jag bara försvara mig med att Herren ser till den botfärdige och att Hans nåd är evinnerlig.

Där låg jag alltså i min ungkarlssäng och dessa lakan som alltid känts som en svepning, så svala och föga välkomnande var de att krypa ner mellan, var nu brännande heta. Jag snurrade runt och mumlade hennes namn och var ifrån mina sinnen ända tills jag hörde pigorna slamra med spisringarna nere i köket. Då steg jag upp, i svinottan, och satte mig i min nattsärk vid skrivpulpeten, grep pennan och började författa min trettondedagspredikan, ty jag tänkte att det enda som kunde tysta den röst som ropade i mitt blod var de rena och strålande orden om Herrens härlighet. Och se, då hände det märkliga att när jag broderade över temat om hur mörker övertäcker jorden och töcken folken men att Herrens härlighet skall synas över dig, då var det Klaras bild jag såg. Hennes grå, lugna ögon. Då skall du se din lust, och utbrista, och ditt hjärta skall förundra och utvidga sig. Det hade aldrig förr hänt att Bibelns ord tog gestalt framför mig och antog en älskad människas drag. Ty att Anders Pärssons äldsta dotter sett på mig med kärlekens ohöljda blickar rådde det inga tvivel om. Mitt hjärta sjöng som lärkorna högt över åkrarna en strålande vårdag och min kropp fröjdades.

Men när jag kommit till slutet av min predikan och den första vintergryningen spred sitt rosa skimmer över rutornas rimfrostmönster började jag darra i hela kroppen och mörker betäckte mitt hjärta. Ty vad hade jag gjort om inte förgripit mig på