Schaktningen

By Åke Leijonhufvud

Reine lever som svinuppfödare på skånska landsbygden. Han bor där med sin hustru. Tillsammans drömmer de om ett långt yrkesliv som bönder. Men allt förändras när det beslutas att det ska byggas en flygplats på deras ägor. Det blir inledningen till en tuff kamp mot byråkrati och vinstintressen. I sin strid för liv och uppehälle ställs Reine inför den moderna statsapparatens byråkratiska avigsidor och brist på respekt för individen. Men det blir också tydligt hur kärleken mellan två människor kan skydda dem mot livets utmaningar och fasor...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 30, 2020
• ISBN: 9788726628487

Book preview

författaren.

1

När han vaknar hör han dånet. Han vänder på sig och försöker somna om. Ändå hör han det.

Först när han stiger upp slutar det. Han väcker henne inte. Hon sover med munnen halvöppen, försiktigt lägger han tillbaka täcket som glidit av henne. Han går ut i köket och dricker en kopp av kaffet som finns kvar från kvällen innan. Till vänster om honom är barnens leksaksskåp, till höger diskbänken, spisen och fönstret. Han gör sig ingen brådska.

Inte heller äter han något nu. Han väntar till åtta då Birgitta har frukosten färdig. Sedan arbetar han till middagen halv ett. Dessa enkla hållpunkter känns meningsfulla för honom, de hakar upp hans dag och gör den överblickbar.

En kvart senare kränger han på sig stövlarna i farstun. Han har arbetsskjorta och blåbyxor och en sliten läderjacka, det är en klädsel som är ändamålsenlig och som han tycker om. Han känner sig säker i den.

Mörkret står packat kring huset när han kommer ut. Han stannar och lyssnar. Han tycker sig uppfatta varma, blånande underströmmar och uppbrusande ljud från markerna omkring. Det är slutet av mars och nattfrost ännu.

Han vet stegen exakt, den uppmätta sträckan mellan boningshuset, uthuset och svinstallarna som han tillryggalägger varje dag. Men idag lyder de honom inte. Istället dras han ut från gården, ut på den smala stigen som leder över åkrarna till skogsbrynet. Han fortsätter längs skogen tills han når vägen, stannar och ser på bilarna, vänder sedan och följer sina egna fotspår tillbaka. Han går in i det första svinstallet.

Luften därinne är tjock. Ett ögonblick är det tyst innan svinen vaknar, skriken rister honom. Trots att han skött dem varje dag i två år har han inte vant sig. Han känner sig överrumplad varje gång.

– Vad ska vi med alla dom där djuren, har Birgitta sagt. Vi kan flytta till stan. Du får jobb där.

Ändå hjälper hon honom med arbetet i stallarna.

Han tänker på det medan han drar fodervagnen längs yttergången och väger upp fodergivorna på fjädervågen. Det är viktigt att det stämmer på grammet, annars kan svinens vikt bli fel. Denna noggranna kontroll har han fått lära sig, den är nödvändig om svinuppfödningen skall löna sig. Ändå vet han att han lika gärna kunde utföra andra handgrepp, som att stå vid en maskin eller sitta på kontor. Kanske har Birgitta rätt.

På väg ut har det ljusnat. Dimman sveper in husen och de kringbyggda gårdarna. De ligger utspridda i ett landskap som just här är mjukt svackigt, bokar och ekar skjuts upp på båda sidor om den smala slättremsan. På svackans botten ligger byn, en samling hus där vägen sväller ut till bygata.

När han sitter upp på traktorn för att köra ut pålar står två män i skogsbrynet och iakttar honom. Den ene har ljus överrock, den andre anorak. Han håller en utvecklad karta i händerna.

– Är ni Reine Hansson, ropar han över åkern, ångan står vit ur munnen. Han talar uppländska.

Reine svarar att det är han.

– Det är bra. Vi kontrollerar bara.

De sitter vid matbordet. Birgitta har minsta barnet i knät och ger omväxlande sig själv och barnet mat. Hon är tung i kroppen av födslar men vacker, ansiktet flammar precis en nyans rödare än alla andras här. Reine är kär i henne. De ligger ofta med varann.

Hon reser sig med barnet och går in i rummet bredvid. När hon kommer tillbaka har hon ett tjockt kuvert.

– Dom var här efter frukosten, säger hon. Dom sa att flygplatsen blir av. Dom ska börja bygga snart. Det kunde dröja några månader kanske. Allt berodde på entreprenören.

Hon lägger kuvertet bredvid hans tallrik och står över honom.

– Läs, säger hon. Det blev som dom sa.

Det är både lätt och svårt för honom att förstå. De har varit gifta i tre år. De är vidöppna för varann. Därför ryggar han för hennes tvärhet nu. Försöker hon utnyttja tillfället att övertala honom att flytta till stan? Han vet inte. Han skjuter frågan åt sidan. Han äter långsamt vidare, spetsar potatisarna på gaffeln och skalar. Han tar rundlig tid på sig som om hon inte fanns i köket.

– Dom hämtar i kväll, säger han och reser sig. Allt måste vara klart då.

Hela eftermiddagen arbetar han i svinstallarna. Han fördelar andra fodergivan. Varje gång en ny kull smågrisar anländer gör han upp en tillväxttabell, den följer han sedan när han väger upp givorna. Svinen tystnar så fort de får maten. De far med sina platta blekröda trynen över hoarna, näsborrarna vädrar nervöst och blåser upp det mjölliknande fodret. Han tänkér på vad fadern sa, att de aldrig skulle klara av att satsa på svinuppfödning. Därinne säger han sig att fadern har fel. Hans ord har ingen kraft.

I uthuset, han har inrett faderns hönshus med en skiva på ett par bockar, för han sedan in uppgifter om utfodring och vikt i en tummad anteckningsbok. Fakturan skriver han ut med onödigt stora bokstäver. Tvåhundra grisar skall han sälja till slakteriet. Då har han fyrahundra kvar.

Det är mörkare när han kommer ut. Vinden kommer kall nerifrån byn och driver dimman framför sig. Han följer de kalkade husväggarna fram till kökstrappan. På sista avsatsen känner han något mjukt mot benen, det är katten.

I det ångande köket får han veta att fadern ringt. Birgitta säger att hon inte vet vad han ville, att han antagligen bara ville prata. Reine får för sig att fadern är sjuk. Han brukar aldrig ringa annars.

– Du får överta mot avbetalning, sa han den dagen för tre år sedan. Fast det blir en svår tid. Jag varnar dig.

Fadern reser sig ur den nersuttna sängen och rör sig stapplande framför Reine. Han hyr två rum och kök i tätorten dit han flyttade när modern dog. Utanför skjuter de nybyggda husen upp ur åkrarna. Med smärtsam tydlighet vet han att leran som huslängorna vältrar sig i är prima matjord.

– Tänk dig för, sa han. Småbruk lönar sig inte nuförtiden. Det var annat förr. Då kunde vi hjälpa varann. Då kostade det inte så mycket.

Reine visste redan svaret, han hade förberett det länge.

– Vi ska bara ha svinbesättning, sa han. Det är det enda som lönar sig i vårt fall. Vi ska låta bygga om ladan till svinstall. Resten får förfalla.

Han sa det rakt in i den gamles ansikte. Det var han, Reine, som bestämde nu. Fadern var utanför. Han redogjorde kortfattat för sina planer. Han sa att de inte behövde databehandla gården för att få reda på att den var värdelös om ett par år. Den var för liten, det kunde en barnunge se. Den skulle slås ut av större och kraftigare jordbruksenheter om de inte satsade på fler djur och rationellare drift. Och det hade de inte resurser till. Istället tänkte de börja med slaktsvinsuppfödning. Det skulle bli stora investeringar i början. Men det skulle betala sig. Det hade han kalkylerat fram.

– Vi tänker sälja också, sa han. Halva arealen. Den som ligger på nordsluttningen mot byn. Lindström ska köpa. Han betalar bra.

Fadern hejdade sig framför honom. Reine blev plötsligt häftigt medveten om hans ålder. Han var en gubbe, en som jordbruket fårat. Han kunde inte ha långt kvar.

– Sa du Lindström?

– Ja, svarade Reine lugnt. Han är den ende som kan betala.

– Du får inte, sa fadern. Vi har haft marken min far före mig och hans far. Du kan inte bara sälja. Och inte till Lindström.

Reine bad honom sätta sig. Han måste förstå att allt var noggrant överlagt. Ingenting hade lämnats åt slumpen.

– Åkerarealen är för liten för att ge tillräcklig avkastning. Vi får vara glada om någon köper. Dessutom väntar Birgitta barn igen. Då måste hon ha lugn omkring sig.

Det sista hörde fadern inte.

– Jag känner på mig att det kommer att gå på tok, sa han. Det kommer att straffa sig.

– Överlåt det på mig, sa Reine.

De drack kaffe som de rörde ut på snabbpulver och hett vatten från spisen. Fadern höll fumligt i koppen. Hela hans ges tal t, den dygnsgamla skäggstubben och västen som han bar oknäppt över den kraglösa skjortan var på väg att manglas ut av det stora ljusa rummet. De enda möbler han hade kvar från tiden före flyttningen var sängen med broderat överkast, kommoden och en gungstol. Resten hade gått på auktion eller överlåtits på Reine och Birgitta. Systern hade ingenting velat ha.

Fadern kunde inte få ur huvudet vad Reine berättat.

– Vi bröt upp jorden själva, sa han. Vi höll stånd mot godsägarna som ville plantera skog på vår mark. Nu känns det som om du föraktade allt det där.

– Jag föraktar ingen, sa Reine.

– Ingen kommer i alla fall ihåg det, sa fadern. Det kunde lika gärna vara ogjort.

– Vi går i konkurs om vi inte satsar på svinuppfödning. Jag vet vad jag talar om.

Innan han gick därifrån frågade han om det var något han kunde göra. De brukade gå ärenden åt fadern när de var i stan, göra uppköp. Men fadern sa nej. Han hade allt han behövde. Det enda han ville var att få träffa Malin. Henne hade han inte sett sedan hon var nyfödd, sa han.

På väg därifrån upptäckte Reine att han var rädd för sina egna ord. Hade han rätt? Var han själv inte lika fäst vid gården och marken som fadern? Handlade han i desperation?

Långtradaren kommer i skymningen. Den backar in mellan boningshuset och svinstallarna, baklyktorna stöter nästan i uthusväggen. Reine vaktar på den inifrån huset. Leveranserna formar deras liv. Ändå betraktar han dem som en affär vilken som helst. Grisarna hinner han inte fästa sig vid.

Det är halvmörkt ute och varmare i luften, dimman suger vid marken och husväggarna. Chaufförn, han heter Johansson, närmar sig med framsträckt näve.

– Det var svårt att hitta hit, säger han. Det är första gången jag kör för slakteriet.

Reine öppnar porten till första svinstallet. Svinen vaknar och reser sig meddetsamma de kommer in, skriken slungas mot dem. Johansson hejdar sig med ett ängsligt uttryck i ansiktet.

– Dom lär sig aldrig vanligt folkvett, säger han.

Reine tycker det låter fånigt och svarar inte.

Tvåhundra svin skall de tvinga in i den släpkopplade långtradaren. De finns alla i det första svinstallet, i samma rad med boxar. Reine vet exakt vad som skall göras. Han instruerar Johansson. Han beordrar honom att lirka långtradaren så nära stallöppningen han kan, detta för att Reine skall kunna skjuta ut den breda plankan med påspikade väggar som han har för dessa tillfällen. Den skall tjäna som en landgång mellan bilen och stallet säger han.

Därinne spärrar han sedan av gödselgången och den vänstra fodergången med brädor som han stöttar med fodersäckar. Det skall hindra djuren från att strömma in där. Han säger åt Johansson att ställa sig i dörröppningen och ber honom se upp, svinen kan bli aggressiva när de kommer ut ur boxarna. Själv går han längs fodergången och öppnar grindarna. Han ställer sig längst ner i stallet.

Svinen reagerar inte först, de blinkar slött mot dimman som väller in genom dörren. Först efter en stund sätter en maklig rörelse igång som växer lavinartat tills den däms upp vid utgången. Reine står i det smutsiga lampljuset och ser ut över ett hav av kullriga djurryggar som strömmar mot öppningen. Hela tiden är skriken öronbedövande.

Johansson hejdar dem i öppningen och släpper över dem några åt gången. De står så i tio minuter. Reine ser honom knappt mot mörkret utanför.

– Stopp, skriker Johansson som vant sig nu. Jag måste köra fram. Det är fullt.

Han ställer sig bredbent på landgången och hindrar fler svin att komma över. Så skjuter han in landgången i stallet och föser igen dörren. Han reglar utifrån.

De upprepar proceduren vid släpvagnen. Alla svinen får rum, det blir till och med plats över. Skriken hörs dämpade inne i lastutrymmena. Johansson skjuter mössan i nacken, svetten blänker i lampljuset. Han säger att det var besvärligare än han först hade trott. Reine svarar att det är likadant varje gång. Det var inte besvärligare nu än annars.

Han får inga pengar nu. De räknas fram först på slakteriet, genom att man mäter ryggspäckets tjocklek.

– Jag ringer vid nästa leverans, säger han innan Johansson kör ut långtradaren.

När han går tillbaka mot huset tänker han på svinen. Han ser dem inte som levande djur som inspärrade i långtradaren just nu är på väg att slaktas. De är en vara som han förbundit sig att leverera vid bestämda tillfällen. Han inbillar sig att han blandar in ett minimum av känsla på det viset.

På trappbron stannar han och ser ut genom öppningen mellan husen. Dimman har lättat. De få ljusen nerifrån byn blinkar i kölden.

Mitt i natten går han upp. Han kan inte sova. Det bruna kuvertet ligger där han lämnade det på TVn kvällen innan, instucket under hemslöjdsduken. Han har inte öppnat det. Gång på gång har det skjutit sig in i sömnen som en febersyn omöjlig att göra sig kvitt.

Innan han bestämmer sig för att öppna det sitter han med armbågarna mot knäna. Rummet får andra dimensioner vid den här timmen på dygnet. Det verkar plötsligt ljusare, som om den gulvita dimman utanför fönstren lyste upp det.

Tonen i skrivelsen är precis så opersonlig som han väntat sig. Han läser den rakt igenom, utan att ögna tillbaka. Bara långsamt förstår han att det är deras by det handlar om. Han visste att man ville ha dit en flygplats. Men ingen hade tagit ryktena på allvar. I handelsboden där de brukar samlas diskuterar de inte sådant högt. Bara om man är ensam med handlarn