Utan egen vinning

By Karina Johansson

"Stina vaknade av ett kras. Hon slog upp ögonen och stirrade ut i mörkret. Det var glas som krossades och den här gången lät det inte som om någon krossade fönstren till stallet utan att ljudet kom från en plats en bit undan. Hon la handen runt handtaget på en spade och öppnade långsamt dörren. Den här gången skulle han inte komma undan." Efter att kattföreningen Stjärnan länge och väl har letat efter en plats att ha sitt katthem på blir Stina och de andra medlemmarna överlyckliga när de hittar ett gammalt stall utanför Sunne. Gården har stått öde i årtionden, och det kommer att krävas mycket arbete innan katterna kan flytta in. Att renovera gården blir svårare än Stina kunnat tro. Underliga saker börjar hända på nätterna, och gården hemsöks av ond bråd död. Det börjar verka som att någon, eller något inte vill ha katthemmet där, men hur ska de kunna hitta den nattliga inkräktaren utan att sätta sitt eget liv på spel?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 13, 2019
• ISBN: 9788726258165

Book preview

Kapitel 1

Stina stirrade på duken som låg på köksbordet medan hon åt. En brun fläck stirrade tillbaka. Antagligen kaffe. Duken borde tvättas som så mycket annat i lägenheten men hon orkade inte ta tag i det just nu. Till slut blev fläcken suddig så hon blinkade ett par gånger och gäspade. Det var jobbigt att vara trött hela tiden. Helst ville hon hoppa i säng och dra täcket över huvudet men hon skulle nog inte känna sig utvilad ens om hon sov i ett dygn. Hon hade jobbat alldeles för mycket i flera månader och då måste det få ta tid att vila upp sig. Problemet var bara att hon inte hade tid att sova. Det var mycket roligt som väntade nu, så många utmaningar, och hon hade längtat så hett efter den här dagen. Ibland hade hon misströstat och trott att den aldrig skulle komma.

En bil tutade ute på gatan. Först ignorerade hon det men när tutandet upprepades masade hon sig upp från stolen och gick fram till fönstret. Det kunde ju vara Marita. Mycket riktigt. Utanför porten stod en BMW och väntade. Var klockan så mycket redan?

Hon öppnade fönstret och vinkade för att tala om att hon var på väg, sköljde ner smörgåsen med två klunkar kaffe och ställde tallriken på diskbänken. Rörelsen blev hafsig och tallriken for ner i diskhon och skvätte filmjölk på kaklet. Men det fick hon ta hand om senare. Hellre städa köket än att umgås med en irriterad Marita. Hon hämtade fleecejackan och samlade de korta, ljusa lockarna i en tofs och sprang nerför trappan. När hon hoppat in i passagerarsätet såg hon draget runt Maritas mun. Ansträngningen att skynda sig hade varit förgäves.

– För guds skull, akta Inez!

Stina tittade ner. Där, i Maritas handväska, låg hennes lilla ljusbruna chihuahua, som vanligt iklädd en rosa tröja. Hon böjde sig fram för att klappa henne. I samma sekund som fingrarna snuddade vid den tunna pälsen började Inez morra och visa tänderna.

Marita skrattade till.

–Visst är hon tuff, min lilla älskling? Du är sen. Nu måste vi skynda oss.

–Förlåt, det var inte meningen. Jag behövde sovmorgon.

–Ja, det ser så ut. Du har ju inte ens kommit ur pyjamasen än. Ska du verkligen åka till Uddeberg iklädd mysbyxor? Tänk på att vi måste göra ett gott intryck.

Stina tittade först på sina byxor och sedan på Maritas dräkt. Nog var det väl konstigare att åka till ett gammalt stall iklädd kjol och kavaj än mysbyxor?

–Ska jag byta?

–Nej, det hinner du inte.

Marita tryckte gaspedalen i botten och körde ut från villaområdet i Skäggeberg. Hon visste mycket väl att Stina vanligtvis var noggrann med tider och att hennes sommar inte varit som andra somrar. Men inte brydde sig hon om det. Och Stina sa inget. Hon ville vara på bra humör och glädjas åt att hennes framtid började ljusna. Att hon slagit in på en ny väg i livet och sagt upp sig från jobbet i hobbyaffären och fått en deltidsanställning som städerska. Från att ha jobbat dygnet runt hade hon börjat fokusera på det som var viktigt. Och det var inte att jobba och tjäna mycket pengar, utan att få vara med och bygga upp ett katthem nu när föreningen äntligen var på väg att starta ett. Hon blev glad av att tänka på det.

–Det ska bli spännande att se stallet vid Uddeberg, sa hon upprymt.

–Ja. Försöker du bara se möjligheterna kommer du att älska det! Ett bättre ställe hittar vi aldrig. Vi har haft en otrolig tur som fått kontakt med Gustaf Frykeborn. Tackar vi ja till stallet kan vi bygga upp det bästa och största katthemmet i Värmland. Alla andra kattföreningar kommer att bli gröna av avund!

Marita körde ett hundratal meter och bromsade in bakom en bil som stannat vid trafikljusen trots att det ännu inte slagit om till rött. Hon hängde sig på tutan och tittade på armbandsuret en gång till. Stina såg att hon gjorde det demonstrativt men hon tänkte inte ta på sig skulden för att de var några minuter sena.

Då upptäckte hon det tomma baksätet.

–Var är Johannes?

–Jag har ringt flera gånger men han svarar inte. Han får skylla sig själv när han bor långt inne i skogen utan mobil. Jag förstår inte varför han aldrig skaffar en.

–Skulle Johannes skaffa telefon, som inte ens har toalett? Han är den som jobbat hårdast för ett katthem och vill följa med.

Marita släppte upp kopplingen och körde om bilen framför innan trafikljuset slagit om till grönt. En bil som kom från höger fick tvärnita.

–Han har redan varit där en gång och jag tror att vi klarar oss själva idag. Det är jag som är ordförande, eller hur? Och ska vi låna stallet måste vi alla lära känna Gustaf. Jag har träffat honom några gånger och han är väldigt trevlig och tillmötesgående. Han är dessutom änkling, och ett riktigt kap för den kvinna som lyckas sätta klorna i honom.

Stina hade ännu inte träffat Gustaf men av Johannes hört att han var både hjälpsam och vänlig. Johannes pratade om folk bara när det var befogat. Sa han något, då låg det sanning bakom. Att Gustaf erbjöd dem att använda stallet gratis, trots att han inte kände någon som jobbade i föreningen, tog Stina som ett bevis för det.

Marita bromsade in när även nästa trafikljus slog om till rött. Medan de väntade vred hon backspegeln mot sig och började bättra på läppstiftet. Antagligen hade hon gjort det hundra gånger redan idag. Stina kände ingen annan femtiofemåring som la så mycket tid på sitt utseende. Marita blev inte direkt mindre fixerad sedan en man sagt att hon påminde om skådespelerskan Anita Ekberg. Den dagen släppte hon knappt spegeln med blicken.

–Jag pratade med Fia igår kväll, sa Stina. Hon har fått nys om en lokal som ligger närmare Sunne och vill att vi tittar på den innan vi bestämmer oss för stallet på Uddeberg.

–Ja, jag hörde det. Jag begriper inte vad det är med henne. Så fort jag säger någonting tycker hon annorlunda.

–Jag tror att hon tycker att det är alldeles för mycket jobb med att bygga om stallet.

–Då tror du fel. Allt handlar om att hon vill krångla till saker och ting. Tänk efter. Om vi står för renoveringen behöver vi inte betala hyra. Hur många kan ge ett så bra erbjudande? Vatten finns redan indraget och toaletterna fungerar så det är inte alls så mycket att göra som hon påstår. Stallet är helt enkelt perfekt!

–Men Johannes tycker att Uddeberg ligger för långt från Sunne. Tänk på att många av tjejerna som vill jobba i katthemmet inte har körkort. Jag pratade med en annan förening och de har runt hundra personer som hjälper till på ett eller annat sätt så vi behöver varenda frivillig.

–Äh, fräste Marita. Johannes oroar sig bara för att det ska bli för dyrt. Det är inte klokt vad hönsig den mannen är. Han umgås väl alldeles för mycket med fjäderfäna hemma på gården.

Marita skrattade men Stina förstod inte det roliga och tittade ut genom sidorutan. De passerade kyrkan och Fryxellska skolan och fortsatte länsvägen mot Lysvik. Efter Bråruds industriområde tog tätbebyggelsen slut och byttes ut mot åkrar, skog och små byar.

Stina ville inte tänka på vad som skulle hända om de yngre tjejerna tvingades sluta. Det vore dödsstöten för föreningen. Hela idén med kattföreningen Stjärnan var ju att starta ett katthem. De hade letat efter en lokal ända sedan föreningen bildades. Men att driva ett katthem kostade mycket och med i stort sett inga inkomster alls förflyttades drömmen allt längre in i framtiden. Under tiden försökte de bedriva verksamhet så gott det gick. Flera av de aktiva medlemmarna tog med sig de hemlösa katterna hem så att de kunde vila och äta upp sig och i många fall bli friska. Det var ett krävande jobb och allt fler hade tröttnat på att jobba så och läget började bli akut.

I våras fick de telefonsamtalet som förändrade allt. En äldre dam, som varit medlem i föreningen i åratal, ringde och berättade att hon ville donera en större summa pengar till föreningen. Hon hade ett enda villkor, att pengarna öronmärktes till ett katthem.

Det var nästan för bra för att vara sant. De skulle äntligen kunna uppfylla drömmen.

Marita bromsade in när bommarna gick ner vid järnvägsövergången strax norr om Ingmår. Hon började hamra med fingrarna mot ratten medan de väntade. Rälsbussen tog god tid på sig och till slut lutade hon sig framåt för att se om den tänkte komma över huvud taget.

–Förbaskat vilken tid det tar. Har tågföraren råkat ut för förtvining i gasmuskeln eller?

När rälsbussen äntligen passerat fortsatte de norrut. Sommaren hade varit den varmaste i mannaminne men nu närmade sig hösten och löven började skifta i gult. Stina kände sig redo att ta emot mörkret. Hon tyckte om de kyliga kvällarna då hon kunde krypa ihop i soffan och läsa en bok. Den här hösten betydde dessutom andra bra saker, nu när hon hade bytt jobb. Det kändes som en lättnad att ha gjort det, samtidigt som beslutet var ett av de svåraste hon tagit. Jobbet var på deltid och det innebar att hon förlorade flera tusen i lön varje månad och att hon skulle tvingas vända på varje krona för att få ekonomin att gå ihop. Ibland kom tvivlet och funderingarna kring om hon gjort rätt. Om det var värt det. Skulle hon vid trettiosju års ålder slita ut sig utan att tjäna något på det?

Efter tjugo minuters bilfärd öppnades skogslandskapet och framför dem bredde sjön Fryken ut sig. De var framme. Marita svängde vänster nerför en brant backe strax före Ivarsbjörke station, korsade järnvägsspåret och körde genom en gammal lindallé. Knölarna på träden skvallrade om att de en gång i tiden hamlats. Det gjordes inte längre på Uddebergs gård eftersom lantbruket varit nerlagt i många år.

Halvvägs ut på udden stod huset. Det var två och en halv våning högt och vitmålat med vinröda fönsterkarmar. På framsidan fanns en bred balkong som bars upp av flera runda pelare. Mot den klarblå himlen var huset vackert som ett vykort.

Mitt i allén svängde Marita vänster en gång till, in på en gårdsplan framför ett två våningar högt stall och parkerade bakom en stadsjeep. Bakluckan täcktes av stora, silverfärgade bokstäver: Range Rover.

Stina klev ur och sträckte på sig. Just då for dörren i bortre änden av stallet upp. En äldre herre med äppelröda kinder och tvinnad mustasch kom ut på gårdsplanen. Stina antog att det var Gustaf Frykeborn. Han hade en oljerock på sig och under den rutiga kepsen stack gråsprängda lockar fram. Av klädseln att döma kunde han lika gärna höra hemma i tv-serien Hem till gården.

–Välkomna! Vad trevligt att träffas så snart igen! Han gick fram och kramade om Marita och handhälsade på Stina. Jag har sett fram emot ert besök. Vad är det här för krabat?

Gustaf sträckte fram handen för att hälsa på Inez. Stina tänkte säga åt honom att låta bli, men det var för sent. Hunden började morra och Gustaf drog åt sig handen.

Marita skrattade.

–Tack för att du kunde ta emot oss med så kort varsel.

–Å, det är inga problem! Jag håller på att trappa ner från jobbet och har inte haft så mycket fritid i hela mitt liv. I ärlighetens namn vet jag knappt vad jag ska hitta på. Det tar sin tid att vara chef för ett sjukhus, ska jag säga er. Nå, vad tror ni om att husera här? Mitt förslag är att ni flyttar in i stallet. Om ni nu kan tänka er att ha en gammal gubbe som hyresvärd.

Han blinkade med ena ögat åt Stina. Hon log och svepte med blicken över stallet. Det var rödmålat med vita knutar och svarta dörrar och hade säkert mer än hundra år på nacken. Det såg välvårdat ut, utom just den del som Gustaf syftade på. Där hade bräder spikats för fönstren och utanför växte gräset vilt. Vid väggen stod en trebent stol och på marken låg redskap och bräder huller om buller.

De gick in och möttes av ett stort rum, nästan som en hall. Där var det så högt i tak att man såg ända upp till takbjälkarna på andra våningen. Ljuset från fönstren silade in och dammkornen som virvlade omkring i luften gnistrade som stjärnor. Golvet bestod av breda plank precis som väggarna och luften kändes rå och fuktig. Gustaf tände några lysrör och visade vägen fram till dörren direkt till vänster. Den var försedd med ett hänglås och hade, av kofoten och bräderna som låg på golvet att döma, även den varit förspikad. Marita krokade av låset och gick in.

Rummet innanför var något mindre, uppskattningsvis fem gånger fem meter. Stina gick fram till ett av fönstren som vette ut mot baksidan av stallet. Utanför fanns ett litet gärde som sluttade ner mot viken bakom. En bit söderut stod ett rött torp i en dunge.

På väggarna satt buckliga masonitskivor och på golvet i boxarna låg mögligt hö. Utanför en box stod en skottkärra och en spade och på dörren till boxen hängde ett täcke. Det var alldeles knäpptyst och rummet kändes kallt och bortglömt, som om ingen varit in här före dem. Men alla saker vittnade om att det i högsta grad använts. Det var egentligen bara hästarna som fattades och hon fick känslan av att stallet lämnats i all hast.

Gustaf tände ljuset.

–De gamla boxarna ska förstås rivas men rummet är isolerat så här inne behöver ni egentligen bara sätta upp gipsskivor på väggar och i tak och montera upp nya el-element. Jo, innanfönster måste ni förstås låta tillverka också.

–Kök då, frågade Stina. Och tvättstuga? Vi måste kunna diska skålar och göra rent kattlådor och andra saker vi använder.

–Mitt förslag är att ni inreder ett i det här rummet.

Med armarna vilande på ryggen korsade Gustaf rummet och stannade till framför en dörr. Han öppnade och stängde den innan någon av dem hunnit se och fortsatte till nästa.

–Det här rummet är lämpligt som kontor. Med pengarna ni fått lär det inte bli några problem att inreda precis som ni vill. I fortsättningen kan ni kalla er Krösusklubben. Han skrattade. Nå, vad tycker ni?

–Det där med innanfönster låter krångligt, sa Stina. Och hur ska de yngre tjejerna ta sig hit? Jag har för mig att rälsbussen inte stannar vid de mindre stationerna så ofta. Johannes tror att transporten kan bli ett problem och jag misstänker att han har rätt.

–Oroa dig inte för det, sa Gustaf. Om ni bestämmer er för att flytta in kommer den att göra det i fortsättningen. Nå, ska ni slå till?

Han snurrade mustaschen med fingertopparna och tittade på Marita som höll på att inspektera rummet han föreslagit som kök.

–Den här lokalen kan vi bara inte tacka nej till, sa hon.

–Men karantän, då? Den måste vara skild från katthemmet.

–Ni har inte sett alla rum än. Kom, jag ska visa.

Gustaf gick tillbaka ut i hallen och öppnade dörren till ett rum som låg vägg i vägg med stallet. Det var belamrat med bråte. På en hylla låg några gamla träns som avslöjade att det en gång tjänstgjort som sadelkammare. Till och med en gammal sadel hängde kvar.

–Hallen funkar som en luftsluss mellan rummen, så visst. Och stallet är lagom stort. Men det är en hel del att göra här precis som Fia och Johannes säger. Jag tycker också att vi ska titta på uthuset i Södra Borgeby innan vi bestämmer oss, sa Stina.

Då fick Marita nog.

–Sluta. Gustaf har tagit fram en kalkyl över hur mycket renoveringen kommer att kosta och den ser väldigt lovande ut. Vi kan renovera precis som vi vill och ändå få pengar över!

Gustaf slog ihop handflatorna.

–Nå, sa han. Vad säger ni?

Stina tänkte precis förklara att de borde sova på saken och prata med de andra först men Marita hann före.

–Vi vill flytta in här, sa hon. Naturligtvis måste vi ha ett styrelsemöte för att ta ett beslut men jag ser ingenting som talar emot att allihop röstar ja. När kan vi ta över?

–Ni kan få nyckeln nu om ni vill, sa Gustaf. Å, så trevligt det ska bli att ha er här. Jag ska göra vad jag kan för att hjälpa till. Här finns gott om utrymme om ni vill utöka verksamheten på sikt.

–Du är verkligen vänlig mot oss. Marita kastade en blick på klockan. Nu, Stina, ska vi inte uppehålla Gustaf längre.

Gustaf låste dörren. Det gick bra det här. Marita ville flytta in, det visste han sedan tidigare, och det verkade som om Stina var inne på samma linje. Han såg fram emot att ha Marita och de andra på gården. Det skulle liva upp stämningen. Det hade varit tyst och stilla här i många år, emellanåt outhärdligt tyst, och han hade länge velat ha en förändring. Men att han skulle erbjuda en kattförening av alla föreningar och verksamheter som fanns att flytta in i stallet hade inte funnits i hans värld till för bara några veckor sedan.

När de stod ute på gårdsplanen kom Holger och hans son Melker, som bodde i torpet bakom stallet, gående. Gustaf svor tyst. Holger hade svårt att gå på grund av sin onda rygg, och om han väl tog en promenad undvek han alltid stallet. Så varför var han tvungen att komma just idag?

Melker däremot, såg Gustaf till då och då. Han var sin fars fysiska motsats. När han skulle gå in genom en dörr fick han huka sig och ute på vedbacken lyfte han timmerstockarna som om de vore pinnar. På senare år hade hans mage växt och Gustaf försökte säga åt Holger att banta ner honom. Men att få Holger att lyssna var lika omöjligt som att få ett träd att dansa.

–Hej på dig Holger, sa Gustaf och gick fram till mannen med den krumma ryggen. Så ni är ute och går.

Holger gav honom en misstänksam blick.

–Vafalls?

–Jag ser att du och Melker är ute och rör på er. Så Melker lyckades slita sig från vedbacken?

Gustaf vände sig mot Stina och Marita.

–Melker är väldigt duktig på att hugga ved. Den störste vedhuggaren i trakten, den saken är säker.

Det ryckte till i ena mungipan på Holger.

–Jo, för fan. Han får väl till det ibland.

Gustaf log och klappade Melker på axeln. Melker ryckte till när Gustaf tilltalade honom och förflyttade kroppstyngden från ena benet till det andra. Så vaggade han ända tills Stina presenterade sig. Han tittade på sin far för att få lov att hälsa, och när Holger nickade sträckte han fram handen. Stinas försvann i hans stora, kraftiga näve.

–Det är vi som funderar på att låna stallet av Gustaf och starta katthem, sa hon.

–I stallet? Vad i helvete är det du säger?

Holger tittade på henne och sedan på Gustaf som gned handflatorna mot varandra som om han tvättade dem. Detta var inte bra. Inte alls bra. Han tänkte förstås berätta för Holger men han ville inte säga något förrän det var bestämt. Man var tvungen att gå varsamt fram med honom. Men nu var det för sent. Stina hade, intet ont anande, fällt bomben och det gällde att snabbt få Holger på andra tankar.

–Hörrudu, Holger. Hörde du att grannen ska avverka skogsskiftet bredvid mitt häruppe?

–Uppe på berget?

–Det är vad folk säger. Kom, jag ska visa.

Gustaf la armen om Holger och lämnade Marita och Stina ute på gårdsplanen. Inte skulle det tas ner något skifte uppe på berget. Men det skulle få Holger att glömma katthemmet, åtminstone för en stund.

Stina såg hur Gustaf följde Holger och Melker en bit bortåt vägen.

–Holger är rädd för förändringar, sa Gustaf ursäktande när han kom tillbaka. Stallet har stått öde i många år och han är inte van vid att se folk.

Stina tänkte säga att då var det kanske dumt att öppna katthem här, men hon hann inte eftersom Gustafs mobil ringde. Han svarade och fick en djup rynka i pannan medan han lyssnade.

–Tyra, mitt hembiträde, såg att dörren till lusthuset ute på udden har blåst upp, sa han. Det blåser friskt och fönsterrutorna kan gå sönder. De är handblåsta och oersättliga så jag måste gå dit och stänga. Lusthuset ligger väldigt fint ute på klipporna. Vill ni följa med och se?

De gick genom allén. Strax innan de kom fram till huset vek Gustaf in på en stig som ringlade sig fram längs stranden. Udden var inte särskilt bred och gräsmattan sträckte sig från strand till strand. Mitt på udden fanns en grusgång som ledde fram till en rund gräsplätt framför entrén. Mitt på fanns en fontän föreställande en sjöjungfru som hade en urna på ena axeln. Vattnet rann ur urnan, nerför den nakna kroppen.

En bit norr om huset tog naturtomten med gles tallskog vid, och ljung bildade en tät matta på marken.

–Vad fint det är här, sa Stina.

–Vad roligt att du tycker det. Uddeberg har varit i släkten Frykeborns ägo sedan 1600-talet. Som mest verksamhet var det på 1920-talet då farfar drev jordbruket och ett sågverk norr om Uddeberg. Han köpte timmer från norra Värmland och flottade det på Fryken. Men det slutade illa för honom.

Gustaf stannade till ett ögonblick och tittade ut över Frykens glittrande vatten.

–Vad hände?

–Han drunknade vid sågverket. Ni förstår, farfar var en man av folket. Han brukade hjälpa flottarna men det var ett farligt jobb. En dag skulle de lossa några timmerstockar som fastnat i en vik. De jobbade länge och det slutade med att han hamnade under dem. Kroppen hittades aldrig.

–Så hemskt.

–Verkligen. Sågverket lades ner och min far satsade på jordbruket istället. Men det avvecklades när jag inte ville ta över. Jag bestämde mig tidigt för att utbilda mig till läkare. Min mor led av reumatism och jag drevs av viljan att bota henne. Först långt senare förstod jag att det var omöjligt. Nåväl. Här är det.

Där udden smalnade av syntes klipporna genom mossan och riset och allra längst ut stod lusthuset. Den sexkantiga byggnaden som målats i samma färger som huset hade strutformat tak och vacker snickarglädje.

Redan på avstånd såg de att dörren stod öppen. Vinden tilltog och Gustaf ryckte till när den slog emot väggen med full kraft. Rutorna höll, men de måste skynda sig. De skulle inte klara många smällar till. Stigen var smal och Stina och Marita