Det är här jag vill vara

By Josefine Jansson

Sara lever livet som hon alltid har drömt om. Hon arbetar som bagare på Göranssons och är i full färd med att planera sitt efterlängtade bröllop. Alldeles snart, men ändå inte snart nog, kommer hon att vara Petters fru. Petter, som är hennes livs stora kärlek och pappa till hennes underbara son. Just nu kan livet verkligen inte bli bättre. Men runt hörnet väntar motgångar som hon aldrig kunnat föreställa sig...Signe har varit ensam ända sedan hennes älskade Rune gick bort. Och fastän hon har katten Smulan vid sin sida blir tillvaron på gården gärna lite väl isolerad. Men utan Rune, och med en reumatismen som gör sig påmind genom stelhet och trötthet, är det så hon valt att leva. En gång om året träffar hon ju faktiskt reumatikerföreningen på Göranssons. För att inte tala om när systerdottern Jessica med jämna mellanrum dyker upp med någon ny karl! Det kan väl ändå räcka? I "Det är här jag vill vara" får vi parallellt följa Sara och Signe fram tills dess att deras livsöden smälter samman. Det är en hjärtvärmande feelgoodroman om oväntad vänskap, i en tid när allt tycks falla samman. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 3, 2022
• ISBN: 9788728322680

Book preview

Josefine Jansson

Det är här jag vill vara

SAGA Egmont

Det är här jag vill vara

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022 och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728322680

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Kapitel 1 Sara

Sara stod med fingrarna djupt nerkörda i degen. Hon hade knappt fått en blund i ögonen i natt. Hur kunde bandet de hade bokat till bröllopet avboka, med endast en månad kvar. Egentligen är det väl ingen jättekatastrof, men hon och Petter hade valt med omsorg. De ville ha ett band som kunde spela bra dansmusik som foxtrot och bugg i en bra takt, samtidigt som de skulle kunna dra av en riktig rocklåt. De hade fått tipset från en kollega till Petter som varit på en fest där bandet hade spelat. Allt hade känts jättebra, fram tills igår då de hade meddelat att de av personliga skäl inte skulle kunna spela på deras bröllop.

Hon fortsatte med vana händer att dela upp degen till morgondagens frallor. Snart dags att forma surdegsbröden som skulle få jäsa klart i kylen över natten. Sara slängde en blick ut genom fönstret. Vad härligt, blå himmel idag också.

Men inte ens den vackra sommarhimlen kunde skingra Saras tankar på bröllopet. Hur skulle de hinna hitta ett nytt bra band på så kort tid? Sara ville knappt erkänna det för sig själv, men hon hade blivit nästintill manisk inför bröllopet. Innan hade hon tänkt att hon skulle ta det med ro och att det viktigaste var att hon och Petter fick varann. Men ju närmre bröllopet de kom desto mer kände hon att allt måste bli perfekt. Höll hon på att förvandlas till en Bridezilla?

Sådär, ugnarna var varma och de första plåtarna fulla med bröd och frallor. Snart skulle den magiska doften av nybakat bröd sprida sig i bageriet och hjälpa till att dämpa hennes oro. Sara tröttnade aldrig på doften av nybakat bröd. Den fick henne att tänka på sin farmor, hemma hos henne var det alltid något på gång i ugnen. Tyvärr träffade hon sin farmor alldeles för sällan, då hon bodde 4 timmars bilresa bort.

Står du här och dagdrömmer?

Hjälp vad du skräms. Det var Mia, konditorn som skulle påbörja dagens tårtor och andra sötsaker som alltid var lika förföriskt goda. Ja jag var nog lite långt borta, men nu är jag tillbaka. Visst doftar det ljuvligt? De första plåtarna är klara. Så snart de har svalnat lite så kan vi ta frukost. Jag tror vi kan sitta ute i pergolan idag.

Skönt att Mia hade kommit. Snart skulle även kallskänkor och kassabiträden fylla på i lokalen och det skulle rulla på i full fart. Hon jobbade verkligen på ett populärt ställe. Göranssons bageri och konditori. Inget lätt namn, men det gjorde inget. Alla älskade stället. Där var mysigt inrett med många små rum istället för ett stort. Ägarna hade satsat på en lantlig inredning i retrostil, men inte tummat på bekvämligheten. Alla stolar, soffor och fåtöljer inbjöd till att sitta länge. Tack vare de små rummen kändes stället litet och personligt, även om det egentligen var ganska stort. Även uteserveringen var omtyckt. Den var som en stor trädgård, även den med små rum som formats av bersåer och planteringar. För att fördjupa känslan av olika rum var det även olika material på marken. På en del ställen hade de behållit gräset, medan de på andra hade lagt ut singel eller byggt trädäck. Sen var det också väldigt trevlig personal och, om hon fick säga det själv, fantastiskt gott, allting. Från hennes mörka rågbröd, till Mias tårtor och chokladbiskvier och även luncherna, med sallad, soppa och paj var riktigt bra.

Sara gick tillbaka till bakbordet och började röja upp efter sig. Hon tyckte om att ha ordning och reda när hon jobbade. Det var bara hon själv som inte var så fin, det var precis som Mia brukade skoja med henne om, att hon hade deg överallt och allra mest på glasögonen. Medan hon borstade bort det överblivna mjölet vandrade tankarna åter iväg. Tänk om de inte kunde hitta ett nytt band? Skulle de ha en DJ då? Eller hur gjorde man? Petter hade tagit det hela med ro, ryckt på axlarna och sagt att det löser sig, vilket hade gjort Sara ännu mer upprörd. Brydde han sig inte alls om hur deras bröllopsfest skulle bli? Hon visste såklart att han gjorde det och att han kanske hade en mer sund inställning till det hela, så som hon själv hade velat ha, men inte kunde. Älskade Petter, hennes klippa i livet.

Kom Sara, så går vi ut och njuter av frukosten och lite eget skvaller innan de andra kommer. Jag måste sätta igång med de förbeställda biskvierna till i eftermiddag också.

Mia kom med färdigbredda frallor och varsin kopp kaffe. När hade hon ordnat med det? Hjälp, Sara måste verkligen ta sig samman och komma tillbaka till nuet. Det var inte okej att ägna så här mycket tanketid åt något annat än jobbet. Hon borde istället tänka på hur hon skulle lägga upp sina sista timmar av arbetet. Hon gick efter Mia ut i den ljumma morgonen och tog ett djupt andetag. Det snurrade i hennes huvud av tankar runt jobbet och bröllopet när Mia återigen pockade på hennes uppmärksamhet.

Sara, jag är ledsen, men du måste berätta vad du tänker på. Du är dig inte lik idag. Normalt sett hade du slukat den frallan i två snabba tuggor, nu har du inte ens tittat åt den, inte heller har du stoppat ner näsan i kaffekoppen och tackat kaffeodlarna för att de förgyller ditt liv.

Sara log och tittade på Mia, bröstet fylldes av värme när hon såg på sin vän. De hade träffats redan på gymnasiet när de utbildade sig till bagare och konditor. De hade funnit varandra direkt och redan där börjat med gnabbandet mellan bagare och konditor, vilket var egentligen bäst? Mia tyckte alltid att degknådandet var så kladdigt, medan Sara bara älskade att känna degen i hela händerna och mellan fingrarna.

Hon tog ett djupt andetag och tog sats.

Lika bra att släppa ut det antar jag. Bandet som vi har bokat till bröllopet meddelade igår att de inte kan ta spelningen. Jag vet att det egentligen inte är någon jättegrej, men vi var så nöjda med dem och jag vet inte hur vi ska hitta ett annat band nu. Jag känner mig löjlig men kan inte sluta tänka på det och i mitt huvud kommer nu hela bröllopsfesten bli ett fiasko där vi spelar musik från någon Spotifylista med dåliga högtalare.

Du är inte löjlig och det är såklart en viktig sak för dig. Men du, din brudtärna sitter här mittemot och ska hjälpa dig att fixa detta. Jag ringer Anders, han har en kompis som driver en inspelningsstudio, han kanske har något tips.

Tack åh gud för Mia, denna underbart fina vän. Sara var så glad att hon valt henne som tärna till bröllopet.

Mia tog Saras hand i sin.

Det kommer gå bra det här! Vi ska fixa ett superbra band och det kommer bli århundradets fest. Du och Petter ska ha ett helt fantastiskt bröllop för det är ni värda.

Kapitel 2 Signe

Signe vaknade av att katten jamade och ville ha mat innan den skulle ut och smyga omkring. Även om katten var en bra jägare, så åt den aldrig sina byten. Den ville ha makrill, eller helst torsk. Lilla Smulan hade blivit bortskämd när Rune fiskade och kom hem med fisk till både henne och Signe så gott som dagligen. Ett fantastiskt liv för en katt, men nu när Rune inte fanns längre och därmed inte fiskade mer så blev det dyrt med färsk fisk till katten. Smulan var ändå Signes bästa, ja enda vän, så hon snålade in på godsaker till sig själv och såg till att hålla katten nöjd.

Signe satte sig försiktigt upp i sängen, morgnarna var alltid värst, då var stelheten och smärtan som mest påtaglig. Hon sträckte försiktigt på sig, satte fötterna i ulltofflorna och haltade sig sakta ut till köket. Trots den sköna sommarvärmen som årets juni bjöd på, så kändes det skönt med de mjuka och varma tofflorna på fötterna innan hon riktigt hade kommit igång. Hon hade levt med sin ledgångsreumatism, eller RA som det också kallas, i snart 30 år och visste väl hur hennes kropp fungerade. De senaste 10 åren hade det hänt mycket på medicinfronten och idag mådde hon oförskämt bra brukade hon säga.

Hon plockade fram Smulans matskål och ett papperspaket med makrill ur kylen och serverade katten hennes lyxfrukost. Själv skulle hon ta sin dagliga havregrynsgröt med hemlagat äppelmos, en kopp kaffe och några piller på det. Tur att det finns dosetter så man har någon möjlighet att hålla koll på vilka tabletter som ska tas när och om man har tagit dem eller inte, tänkte Signe för sig själv.

Idag var det sommarträff med reumatikerföreningen. Signe gick inte på så många träffar. Hon blev alltid obekväm när det var mycket folk, men sommarträffarna brukade hon försöka ta sig till. De var alltid på det trevliga Göranssons bageri och konditori. De hade så mycket gott att välja på och borden och stolarna var placerade så att man kunde sitta lätt avskilt men ändå vara med på ett hörn. Det passade henne perfekt. Hon var ändå svag för godsaker det fick hon erkänna. Hennes Rune hade kallat henne för sin lilla sötsnaskare.

De skulle träffas vid tolv för en lätt lunch med påföljande kaffe och kaka.

Mjau, nämen Smulan vad kom hon nu insläpandes med. En liten kaninunge.

Att du inte skäms Smulan. Du ska låta kaninerna vara har jag ju sagt åt dig så många gånger. Jag vet att vi har tusentals i hålorna ute på heden, men det spelar ingen roll. Jaga möss, eller dammråttor istället. Du äter ändå inte upp något av det du fångat.

Många gånger hade Signe tänkt att det hade varit bra om katten kunde lära sig fiska istället för att dra hem en massa kadaver av möss, fåglar och kaninungar. Rune hade alltid snabbt städat upp det Smulan hade släpat hem, han visste hur svårt Signe hade av att se de döda misshandlade djuren och vetskapen om att det var hennes älskade Smulan som hade gjort det gav henne alltid en klump i magen.

Men som sagt så fanns inte Rune mer. Från en dag till en annan var han borta, som uppryckt ur jorden. Svår stroke. Utan minsta förvarning. Så numera fick hon själv städa upp efter katten. Kaninungarna hade hon svårast för.

När alla spår var borta och Smulan låg nöjd och snarkade på sin favoritplats i kökssoffan, så insåg Signe att det var dags att göra sig klar för att åka iväg på sommarträffen. Hon hade hängt fram kläder dagen innan. Ljusa byxor och den nya blusen som hon hade kostat på sig häromveckan. På fötterna fick det bli de mjuka Eccosandalerna som var snälla mot hennes knotiga och ömmande fötter. Med de mjuka sandalerna på fötterna steg hon ut i sin sommarfina trädgård. Syrenerna blommade fortfarande, även om det närmade sig slutet av blomningen. Hon tittade på sina vackra fruktträd och andades in den härliga havsluften. Även om man inte såg havet inifrån trädgården, så var känslan av närheten till havet tydlig, genom doften av tång och att man nästan kunde känna saltet i vinden.

Hon körde iväg tidigt. Signe tyckte om att vara ute i god tid. Man visste aldrig hur det låg till med parkering inne i stan. Göranssons var ett populärt ställe och ofta var parkeringen full. Även om hon hade sina bästa sandaler på, så ville hon slippa gå alltför långt. Fötterna var ovanligt ömma och stela idag. Var hon på väg in i ett skov igen tro. Eller så var det bara en sån dag. Det var så ibland, utan någon närmre förklaring.

Signe var på plats redan tjugo i tolv och fick en bra parkeringsplats under den stora lönnen som stod i kanten på bageriets parkering. Där stod den i bra skugga så det inte skulle bli alltför bastulikt inne i bilen denna varma sommardag. Hon promenerade sakta in till disken för att se vad de hade för erbjudande till lunch.

Men Signe, vad kul att se dig. Jag hoppades på att du skulle komma. Det är så sällan man stöter på dig. Det var Hans, en av medlemmarna i föreningen. En lång och trevlig herre strax över 70 år, ja samma ålder som Signe själv, även om hon hade svårt att se sig själv på det viset. Det lät gammalt att vara över 70, men Signe kände sig inte gammal. I alla fall inte i sinnet. Signe såg mot Hans, men visste inte vad hon skulle säga. Detta var en av anledningarna till att hon oftast höll sig hemma, hon blev ställd i plötsliga möten med andra. Precis när hon öppnade munnen för att försöka få ut något vettigt blev hon räddad av Hans.

Du tycker också om att vara ute i god tid, förstår jag. Jag träffade på Arne i styrelsen och de har som vanligt vid fint väder reserverat de mysiga borden borta vid syrenbersån. Hans nickade ut mot trädgården. De har förbeställt deras goda chokladbiskvier till alla till kaffet efter lunchen. Jag vill minnas att du är lika glad i dem som jag, sa Hans och log ett varmt leende.

Tack, då vet jag. Nu ska jag se vad jag ska beställa för lunch idag, så kommer jag ut och sätter mig sen.

En annan fördel med att vara tidig var att Signe kunde se till att hamna på en kant, så hon inte behövde bli för inklämd. Det var alldeles tillräckligt att ha en till två personer att prata med, jämfört med att försöka hålla konversationen igång på flera håll. Signe beställde en kycklingpaj med grekisk sallad till. De hade alltid så god fetaost på salladen här. Till det tog hon mineralvatten, naturell, hade aldrig förstått meningen med att smaksätta vatten, då kunde man lika gärna ta en annan dricka. Vatten ska smaka vatten.

Signe meddelade att hon tillhörde reumatikerföreningen och att hon ville ha sin mat samtidigt som de andra. Hon plockade på sig lite av deras goda bröd och gick ut för att hitta en bra plats.

Signe, kom och sätt dig här, ropade Hans. Hon kände hur hon fick en klump i magen innan hon tittade upp och såg att han hade satt sig på den kant hon tyckte bäst om och mittemot honom fanns hennes plats, precis där hon suttit de senaste åren. Hon kände mungiporna dras uppåt och en lättnad som spred sig i kroppen. Sen tittade hon ner igen för att se vart hon satte fötterna. Ville inte riskera att snubbla och tappa brickan på vägen.

Hon slog sig ner mittemot Hans och de började småprata. Samtidigt som hon satt där och pratade helt otvunget och njöt av sällskapet så kände hon de härliga dofterna från den blommande schersminen och nybakat inifrån bageriet som samsades i luften. Den ljumma vinden smekte hennes bara armar. Valet av en kortärmad blus hade blivit rätt. Det där med att lämna gården ibland var kanske inte så dumt ändå. Efter hand anslöt det fler och fler och till sist var alla på plats och då kom även deras mat.

Jaså du valde den grekiska salladen, sa Hans. Den bli man aldrig besviken på. Han log och såg rakt in i Signes ögon. Snabbt vände hon bort blicken, men tittade snart upp igen och han satt fortfarande och tittade rakt på henne.

Ja, jag brukar ta den. Det är så sällan jag är ute, så jag vågar inte chansa, svarade Signe och log lite förläget.

Det låter klokt. Jag kan däremot inte hålla mig ifrån det här stället, så om du vill ha något tips till en annan gång, så är det bara att fråga.

Tack, det ska jag komma ihåg.

Det klirrade när besticken slog i tallrikarna och stämningen var på topp. Det skojades mycket om krämpor och mediciner, det blir alltid en viss sorts humor på de här träffarna där alla bär på någon slags reumatisk sjukdom.

Tiden bara försvann och snart var det dags att bege sig hemåt igen. Undra om Smulan har hittat på något rackartyg, eller om hon har sovit lugnt medan jag varit borta? tänkte Signe när hon gick för att sätta sin bricka i brickstället.

Signe, nu hoppas jag att du kommer till nästa träff också. Det var Hans som ropade efter henne och när Signe tittade upp möttes hon av ett stort leende. Hon kände hur hon log tillbaka och hörde sig själv svara.

Det är inte omöjligt, men nu måste jag hem till katten. Hej då. Det är inte omöjligt. Varför sa hon så? Hon var aldrig med på någon annan träff. Ville inte, trivdes inte med det. Hon var bara med på sommarträffen eftersom hon tyckte om Göranssons och var trygg med att vara där. Mycket folk på okända platser var inget för henne. Varför hade hon inte bara sagt det istället? Hon själv föraktade oärliga människor som sa att de kanske skulle dyka upp och sen inte gjorde det. Det hade hon fått nog av efter Runes död. Alla dessa beklagande människor som sa att de skulle hälsa på, att de skulle ringa, att de skulle bjuda hem henne. De försvann ett par veckor efter begravningen och sen hördes de inte av mer. Ett och annat julkort med en rad som sa Vi måste ses snart, ramlade fortfarande in, men mer än så blev det aldrig.

Hon klev in i sin bil och backade ut från parkeringen. Hon kände tröttheten komma smygande. Visst, det hade varit trevligt, men det var även väldigt tröttsamt. Hon var ofta trött, något som hängde ihop med hennes reumatism, men hemma kunde hon vila när hon ville och det blev inte lika påtagligt.

Hon skulle nog sätta sig en stund i skuggan under päronträden och blunda lite när hon kom hem. Det hade varit Runes favoritplats. Att sjunka ner i en skön stol under päronträden och halvslumra lite samtidigt som man lyssnade till måsarnas skri och grannbarnens stoj.

Kapitel 3 Sara

Mamma, mamma, vi måste göra min macka till utflykten. Och en frukt vill jag ha och ett kex och något att dricka. Nils entusiasm över förskolans utflykt gick inte att ta miste på. Den 5-åriga sonen hade sett fram emot den här dagen hela senaste veckan.

Jag kommer Nils. Klart vi ska göra din macka. Vad vill du ha för bröd och vad vill du ha på?

Tillsammans gjorde Sara och Nils i ordning en picknickmacka med sallad, ost, skinka och gurka. Sen packade Nils ner sina saker i en kylväska som han själv tryckt ner i sin ryggsäck. Inte klokt vad barn kan vara påhittiga ändå.

Sara log och fylldes av värme när hon såg på sin underbara kille. Hon tänkte på sin morfars ord. Vi borde alla lära oss av barnens glädje, sorglöshet och obekymrade inställning till livet, då hade världen varit lite bättre. Han var en klok man, hennes morfar. Hennes största förebild i livet.

Sara väcktes upp ur sitt dagdrömmeri av att Petter kom och slog sina armar varsamt runt henne. God morgon, älskling. Nils verkar väldigt glad över dagens utflykt. Han stod redo i hallen iklädd kalsonger, sockar, keps och ryggsäck. När jag påtalade att han kanske borde ha tröja och byxor så skrattade han bara och sa. Oj, det hade jag visst glömt."

Haha, ja han är väldigt uppspelt över det hela, svarade Sara. Nej, nu måste jag sätta fart och komma iväg. Inte populärt när bagaren börjar sent och kommer jag då dessutom för sent, så får jag höra det hela dagen.

Sara och Nils hoppade in i bilen och åkte iväg mot Nils förskola. Så snart hon hade satt sig i bilen började tankarna kring bröllopet att snurra. Mias man Anders hade sagt att han skulle lösa ett bra band, men vågade hon lite på det? Hon visse att han skulle göra allt han kunde, men han var ju ingen trollkarl. Det knöt sig i magen på henne, tänk om de skulle stå utan band. Det var ändå bara fyra veckor kvar nu. Fyra veckor tills hon skulle bli sin älskade Petters fru. Det kändes nästan overkligt.

Igår fick de anmälningslistan från sina toastmasters så det var dags att börja fundera på bordsplaceringarna. Det var nästan det hon hade mest panik inför. Man vill att alla ska känna sig