Du är inte min chef

By Susanna Roxfelt

Systrarna Ella och Saga är sju respektive ett år när deras pappa flyttar och familjen splittras. Ensam vårdnad ges till mamman och tillsammans flyttar de tre till en bostadsrättslägenhet på Södermalm i Stockholm. Åren passerar och som en blixt från klar himmel inträffar det ofattbara, deras mamma dör av en stroke och de två systrarna blir lämnade helt ensamma kvar. Vid den tidpunkten har Ella hunnit fylla arton och lyckas därmed få vårdnaden om sin lillasyster. En livsomvälvning som innebär en ständig kamp mot pengabrist och Ella tvingas jonglera med studier och extrajobb för att få deras liv att gå ihop. Om det inte vore för hennes starka vilja hade hon gett upp för länge sedan. När hon via ett extrajobb träffar överklass-killen Simon ser hon äntligen ljuset i tunneln och de två drabbas av himlastormande ungdomsförälskelse. Men Simons föräldrar kan inte acceptera hans val av flickvän och allt blir plötsligt inte så himlastormande som Ella hoppats på.."Du är inte min chef" är en gripande och stark berättelse om en storasysters ensamma, modiga kamp för att ta hand om sin lillasyster och hennes strävan efter att finna kärlek, trygghet och en familj. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 5, 2021
• ISBN: 9788726915433

Book preview

2021

Prolog

Höga, arga röster trängde in i sovrummet och höll henne vaken. Hon förstod inte innebörden i allt de skrek. Men trots att hon bara var sex år förstod hon ändå tillräckligt för att veta att det här inte var bra. Inte bra alls.

Från spjälsängen där lillasyster Saga låg och sov hördes en snörvling.

Saga såg ut precis som hon föreställde sig att en bebisängel borde se ut. Ljushårig, blåögd, liten och späd. Mycket sötare än hennes finaste docka. Om hon älskade sina föräldrar så avgudade hon sin lillasyster.

Nu hördes ljud inifrån föräldrarnas sovrum. Rösterna lät högre nu när de befann sig närmre systrarnas sovrum.

"Mariana kan du, för helvete, lugna ner dig! Du ska slippa mig."

Pappas röst lät argare än hon någonsin hört den förut.

Sluta skrika. Du väcker flickorna, fortsatte han.

"Som om du bryr dig. Låtsas för helvete inte som att du bryr dig ett dugg om oss."

Hon ryckte till. Mamma måste ha fel. I förra veckan hade hon fått en jättestor, glatt rödvitrandig klubba av pappa. Om hon ändå sparat den. Haft den kvar som bevis för att han visst brydde sig om henne.

Saga gnydde till i sin spjälsäng. På tysta fötter smög hon fram till sängen och strök mjukt över Sagas arm och kind tills hon sov djupt igen.

Steg hördes på väg ut ur föräldrarnas sovrum. Snabbt skyndade hon sig bort till sin egen säng och drog täcket över sig. Ända upp till hakan. Sedan slöt hon ögonen och låtsades sova.

Dörren öppnades och det hördes på stegen att det var pappa som kom in i sovrummet. Han gick bort till Sagas spjälsäng och stod stilla där i vad som kändes som en evighet.

Efter flera oändligt långa minuter gick han fram till hennes säng. Försiktigt satte han sig på sängkanten och strök henne över håret.

Det gick inte att hålla sig längre. Hon var tvungen att slå upp ögonen. När han uppfattade att hon var vaken viskade han med mjuk röst.

"Min allra finaste Ella. Jag älskar dig så mycket. Glöm aldrig det. Även om jag inte finns här så älskar jag dig ändå alltid."

Trots halvdunklet som gjorde det svårt att se hans ansikte ordentligt, märktes det att han var ledsen. Hon fick fram en av sina händer och klappade honom tröstande på armen.

Han snörvlade till innan han lutade sig fram och kramade om henne hårt och länge. Hon fann sig i den hårda kramen. I ett försök att trösta lade hon sina små tunna armar försiktigt om hans hals. Efter en lång stund reste han sig med en djup suck.

Det blir nog bäst så här trots allt. Bäst för alla. Ta hand om Saga och din mamma, sa han och gick ut ur sovrummet.

Kom nu. Du måste skynda dig. Vi har inte tid med dina lekar.

Mammas ögon såg trötta och ledsna ut. Rösten lät stressad. Så hade det varit länge nu. Ända sedan den där kvällen när pappa försvann.

Det dåliga samvetet gjorde sig påmint. Hon hade ju lovat pappa att ta hand om Saga och mamma.

Lydigt reste hon sig från trottoaren, där hon fastnat i betraktandet av en daggmasks långsamma strävan mot jorden som fanns där asfaltskanten tog slut.

Mamma sköt Sagas barnvagn framför sig med ena handen och höll ett fast grepp om Ellas hand med den andra.

Du måste lova att uppföra dig. Vi ska besöka ett äldre par och det är inte säkert att de orkar med bus och rop.

Jag lovar. Hon nickade för att ge eftertryck åt orden och fick ett blekt leende till svar.

Bra, Ella. Du är verkligen en stor och duktig flicka, sa mamma och drog med sig dem in genom en okänd port.

Människorna de besökte var jättegamla. De pratade om biltrafik, stora ljusa fönster, balkong och annat ointressant.

Hon fick anstränga sig väldigt hårt för att sitta stilla och inte fråga dem om allt hon undrade över. Till exempel varför det hängde mattor på väggarna.

När de gick därifrån undrade mamma vad hon tyckt om lägenheten. Hon ryckte på de smala axlarna, försökte lista ut vad mamma ville ha för svar.

Den var bra, sa hon till slut.

Tycker du det? Åh, så bra. Jag tror att vi ska köpa den och flytta dit. Ni får nära till skolan när det är dags för det och jag kan promenera till mitt jobb.

Jaha okej, sa Ella. Belåten med att mamma verkade nöjd. Samtidigt undrade hon hur pappa skulle kunna hitta dem om de flyttade. Men hon visste bättre än att fråga om honom. Hon hade gjort några försök men snart slutat eftersom mamma blev ledsen varje gång.

Livet som det varit tidigare kom aldrig mer tillbaka. Sakta vande Ella sig vid att det bara var hon, mamma och Saga som var en familj nu. Skapade nya vanor i sitt nya hem, i en ny och okänd del av staden. Sakta försvann de gamla minnena in i glömskans land.

Kapitel 1

Ljuvligt, underbart, livsnödvändigt. Muskler, trötta och stela efter gårdagens arbete, mjukades sakta upp av det ångande varma vattnet.

Det kändes som max en timma sedan hon slöt ögonen. Ändå hade hon lyckats tvinga sin alltför motvilliga kropp upp ur sängen och in i duschen.

Valet mellan ytterligare några timmars sömn och att lämna in inlämningsuppgiften utan att ha gått igenom den en gång till var trots allt lätt. Bara tanken på att eventuellt ha missat något väsentligt i analysen och slutsatserna fick henne att ofrivilligt rysa.

Senast klockan ett idag skulle den lämnas in och innan dess skull hon se till att den var perfekt. Det fanns inga som helst marginaler för misstag, eller slarv i hennes liv.

Spegeln var som vanligt fullständigt igenimmad av all den heta vattenångan från duschen. Efter att ha torkat bort fukten mötte hon blicken från sina gråblå ögon i den något suddiga spegeln.

Kritiskt granskade hon de höga kindbenen, den raka näsan och den generösa munnen medan hon nynnade på en av alla de låtar som spelats på Lipps igår när hon jobbat.

Lugnt och metodiskt drog hon borsten genom sitt långa, lätt kastanjefärgade hår. Håret hade ett visst självfall som hon både gillade och ogillade.

Tillbaka in i sovrummet drog hon på sig ett par skönt slitna jeans, en t-shirt med reklamtryck och en värmande hoodie.

Efter att ha gjort i ordning en kopp te gick hon tillbaka till sovrummet där arbetshörnan för studier fanns inklämd mellan säng och garderob. Datorn stod på som vanligt och långt innan smörgåsen var uppäten var hon uppslukad av arbetet med hemuppgiften.

Desorienterat tittade hon upp när mobilens larmsignal ljöd för andra gången samma morgon. Hon reste sig och gick till Sagas sovrum.

Morning sis, halvviskade hon in i dunklet i sovrummet. Av ljuden att döma var Saga vaken men alltför trött för att lyckas åstadkomma ett begripligt svar.

En stund senare, när Saga duschat och klätt på sig, åt de frukost tillsammans. Nykokt havregrynsgröt och hembakat bröd. Ingen dyr, fancy mat för dem, eftersom de ständigt hade ont om pengar.

Vad ska du göra idag? frågade Saga när hon hunnit få i sig merparten av frukosten.

Hon strök sitt halvlånga blonda hår bakom öronen när hon riktade blicken med de ljust blå ögonen mot Ella.

Fixa klart en inlämningsuppgift. I eftermiddag ska jag på en föreläsning. Jag är hemma igen senast vid fem. Mellan sju och tio ska jag jobba på puben vid Hornstull. De har ett coverband som spelar där ikväll.

Vi kanske inte ses mer idag då. Fast, det är lugnt. Jag och Sofia hade ändå tänkt hänga hemma hos henne efter skolan. Vi ska fixa en grej för samhällskunskapen ihop. Marie bjuder säkert på mat. Så du behöver inte göra mat till mig idag.

Ella greps av dåligt samvete. Det var visserligen oundvikligt men kändes ändå inte bra att ideligen tvingas lämna sin lillasyster ensam, även om hon nu var fjorton år. Tur att Sofias mamma Marie gillade Saga. Hon log ett uppmuntrande leende.

Låter bra. Heja er! Tur att du och Sofia har varandra.

Du måste göra alla de där grejerna. Jag fattar. Det är okej, svarade Saga med en axelryckning.

Ella harklade sig och tänkte snabbt. Var det inte dags att de gjorde någonting tillsammans? Den konstanta bristen på tid och pengar tycktes alltid hindra dem. Det dåliga samvetet lade sig i. Det inte bara insisterade, utan krävde att de gjorde någonting ihop.

Jag har ett förslag. Vad sägs om Eriksdalsbadet på lördag? Eller också låna kajaker av kajakklubben på Reimersholme? Det ska bli kanonväder och vi kan behöva lite solbränna.

Saga sken upp i ett brett leende.

Gärna Eriksdalsbadet. Om vi har råd? Mina kompisar är där jämt. Det vore kul att hänga med dem …, rösten tonade bort och hon kikade under lugg på Ella för att se om systern menade allvar. Det var oerhört sällan de unnade sig någonting som kostade pengar.

No probs, sis! Jag fick supermycket dricks igår. Dessutom har vi studeranderabatt på entrén båda två.

Saga sken upp på ett sätt som fick samvetet att gnaga än mer. Fick henne att känna sig som en fattig, egoistisk storasyster som hela tiden räknade minuter och ören.

Najs, det är taget. Nu ska jag till plugget. Ses!

Det gör vi. Ha det bäst! Älskar dig!

Älskar dig också, hördes Saga svara utifrån hallen innan hon tog sin skolväska och stack iväg till skolan. Systerns svar värmde henne inombords och för en stund lättade det dåliga samvetet.

Äntligen kände hon sig nöjd med inlämningsuppgiften. Njutningsfullt stretchade hon ut axlar och nacke innan en blick på klockan sa henne att det var dags att cykla till skolan.

Innan hon öppnade dörren för att ta sig ut i trapphuset lade hon örat mot dörren och lyssnade. Peter, grannens tjugotreårige son som fortfarande bodde hemma, brukade ha en nästintill övernaturlig förmåga att dyka upp i trapphuset så fort hon skulle ut. Han var okej men alldeles för nyfiken för hennes smak.

Inte ett knyst hördes från trapphuset. Snabbt skyndade hon sig ut och låste dörren innan hon tog trapporna ner. Två trappsteg i taget i full fart.

Hon vinkade glatt mot Gösta och Britt Mellkvist, där de kom gåendes med Konsumkassar i händerna på trottoaren, när hon cyklade iväg. Gösta och Britt hade ibland ställt upp och passat Saga när deras mamma nyss dött. De blev ofta hembjudna till det rara pensionärsparet när Britt bakat. De ljuvliga dofterna från någon av Britts många hembakta kakor fyllde ofta det gemensamma trapphuset.

Tjenare Ella, hörde hon Johns angelägna röst bakom sig när hon låste cykeln vid Handelshögskolans cykelparkering. John var, på alla sätt, en av de bästa killarna i klassen. De var bara kompisar, även om hon ibland misstänkte att han ville vara mer än så.

Hallå där, sa hon och tog loss ryggsäcken från pakethållaren innan hon vände sig om.

Perfekt att jag sprang på dig. Jag har extremt goda nyheter. Visste du att det finns stipendier att söka för nästa läsår? frågade han ivrigt. Stipendiaten får all kurslitteratur betald och dessutom bidrag till levnadsomkostnader som hyra och mat.

John tittade uppmärksamt på henne. Ivern lyste om honom och han småstudsade på stället av entusiasm.

Efter att ha smält informationen ville hon hoppa högt av lycka hon med.

Det låter helt osannolikt bra. Hur har du fått reda på det? Vad krävs för att söka och få stipendiet?

Det var mamma som berättade, erkände han. Hon arbetar ju mycket med välgörenhet och fick reda på det via sitt jobb. Eftersom hon vet hur du har det så bad hon mig att berätta det för dig. Stipendiet är som gjort för dig. Kraven är att man pluggar på Handels, är mindre bemedlad och bor i Stockholm. Man måste ha klarat alla kurser också. Men det har ju du gjort. Allt du behöver göra är att fylla i de här blanketterna och skicka in dem.

Alltså, det låter nästan för bra för att vara sant. För mig vore det som att vinna på lotto. Tack John! Du är verkligen så himla omtänksam.

Hon tog emot blanketterna och stoppade försiktigt in dem i en mapp för att inte skrynkla till dem. Sedan, bara för att det inte gick att låta bli, gav honom en spontan kram.

Det är mammas förtjänst, sa han ärligt och skruvade lite på sig. Kinderna hade antagit en lätt skär färg och hans ögon glittrade mot henne.

Tillsammans gick de småpratandes bredvid varandra mot kansliet för att lämna in sina hemuppgifter, innan de fortsatte till föreläsningssalen.

Under föreläsningen började magen kurra. Diskret plockade hon fram en skiva hembakt bröd ur en plastpåse i ryggsäcken. Försiktigt pillade hon i sig små brödbitar med en stilla förhoppning om att magen skulle sluta kurra. Hon kände, mer än såg Johns ögon på sig och var tacksam över att han inte kommenterade ätandet.

En av fördelarna med att arbeta inom restaurangbranschen var att det alltid fanns överbliven mat som hon fick äta helt gratis. På så sätt slapp hon lägga ut pengar på lunch de dagar hon arbetade. Magen fick helt enkelt tåla att vänta på mat ibland.

Direkt efter föreläsningen vinkade hon adjö till sina klasskompisar, satte sig på den gamla cykeln och trampade hemåt till cykelkedjans lätt gnekande ljud.

Förhoppningsvis skulle hon få träffa Saga en stund före kvällspasset på puben, om hon inte var hemma hos Sofia.

Hallå Ella! ropade Saga när hon kom innanför dörren.

Hello sis! ropade hon till svar och krängde av sig jacka och ryggsäck. Hon fortsatte raka vägen in i köket för att ta sig ett glas vatten efter cykelturen. Strax därpå kom Saga in i köket med en gymnastiksko i ena handen.

Systerns olyckliga min fick Ellas larmklockor att börja ringa. Nervöst tvinnade Saga sitt hår mellan högerhandens fingrar. En liten bekymmersrynka mellan ögonbrynen djupnade när hon fångade Ellas blick.

Mina gympaskor har pajat, fick hon ur sig. Vi hade orientering på gympan och fick springa, du vet, i typ vildmark. Sista kontrollen var i en brant nerförsbacke och jag sprang fort för att få en bra tid i mål. Tyvärr var det en massa rötter, kvistar och sly där så min ena sko fastnade i något och gick sönder. Kolla här.

Hon höll fram skon så Ella kunde se att hela sulan lossnat framtill.

Saga såg så ledsen ut över den trasiga skon att Ella tvingade tillbaka den besvikna suck som var på väg ur henne.

Det var bara så typiskt. Det var redan maj månad. Kunde inte den där förbaskade skon ha hållit ihop bara några veckor till? Då kunde de köpt nya skor till Saga i augusti istället, efter att pengarna från sommarjobben trillat in. Det krävdes en hel del självövervinnelse av henne för att lyckas hålla masken och dölja frustrationen.

Det ordnar sig, sa hon lugnt. Vi köper nya i helgen. Du måste kunna vara med på gymnastiken. Jag tar något extrapass på Lipps bara så fixar det sig.

Hon rådbråkade sin hjärna för att försöka komma på ett sätt att klämma in ytterligare ett pass i schemat. Troligtvis var det helt omöjligt.

Säkert? frågade Saga försiktigt. Vi måste inte ställa in besöket på badet i helgen då?

Nej, inte en chans! Jag har lovat att vi ska dit. Oroa dig inte. Det ordnar sig.

Systerns uppenbara lättnad fick det att hugga till i hjärtat. Var det fel av henne att vilja ta hand om sin lillasyster? Skulle Saga haft det bättre om hon blivit familjehemsplacerad istället. Eller adopterad av någon rik familj?

Du är bäst, Ella. Du har rätt. Vi fixar det här. Vi klarar allt så länge vi hänger ihop. Det sa alltid mamma och det stämmer.

Saga kramade om henne som om hon aldrig ville släppa taget. Ofta när Ella tvivlade som mest så sa Saga saker som fick henne att känna sig säker på att hon gjort rätt som beslutat sig för att ensam ta hand om sin lillasyster.

Senare på kvällen gick Ella till puben för att arbeta sina tre timmar. Det var dåligt betalt och dricksen nästan obefintlig men det var bättre än ingenting. Dessutom fick hon gratismat och kunde äta sig ordentligt mätt för första gången den dagen.

När hon kom hem låg Saga redan och sov. Hon satte sig ned och fyllde i blanketterna för stipendieansökan innan hon pluggade en stund.

Till slut tog tröttheten överhanden och i samma sekund som hon släckte lampan somnade hon och sov hårt och drömlöst.

Kapitel 2

Lipps på fredag! Dödsfall enda godtagbara undanflykt!

Det hade plingat till i mobilen av inkommande sms just som Simon parkerade bilen på parkeringsplatsen i garaget som hörde till lägenheten han betraktade som sin.

Kmr, knappade han automatiskt in och klev ur bilen.

Av gammal vana hade han ända upp i vuxen ålder fortsatt hänga med Didrik, Ludwig, Tord, Fille och övriga kompisar han känt sedan förskoleåldern. Ju äldre han blev desto tydligare blev det att de inte hade så mycket mer gemensamt mer än uppväxten.

Han hade skaffat sig andra kompisar under årens lopp. Sådana han kunde vara mer sig själv ihop med men som inte alltid kom från ’rätt kretsar’. Tur var det. Annars skulle hans liv bli en kopia av barndomskompisarnas och det alternativet gick bort.

Trots allt var det ändå kul att träffa dem emellanåt. Vissa saker var det trots allt bara de som förstod.

Pressen att ständigt överprestera, att bara umgås med rätt personer och en hel mängd andra saker. Sådant som var svårt att förklara för dem som inte vuxit upp i familjer där privatskolor och skoluniform var något självklart.

Han hade inget inbokat på fredag kväll och det kunde kanske vara bra att uppdatera sig på det senaste skvallret. Dessutom var de faktiskt helgrymma på att festa.

Solen sken milt när Ella dagen därpå cyklade till byggnaden där stipendieansökan skulle lämnas in.

När blanketterna var tryggt inlämnade hos den vänliga kvinnan i receptionen kände hon sig gladare än på länge. Det fanns trots allt hopp om livet. Dessutom hade hon just sparat in kostnaden för porto. Hon gav sig själv en mental klapp på axeln och hoppade raskt upp på den slitna, spruckna cykelsadeln för att sedan energiskt trampa iväg mot Handels, glatt visslandes på låten Happy Now.

Snälla Ella, du kan väl hänga med på lunchen idag. Gör oss förvånade nu och ät med oss för en gångs skull. John tittade uppmanande på henne.

Ja, häng på nu, tyckte Jenny.

Redan första dagen på utbildningen hade Jenny och Ella funnit varandra och nu var de kompisar. Riktigt bra kompisar. Trots att Ellas liv var fullt av plikter och måsten, hade de ändå lyckats hålla liv i vänskapen. Så ville hon väldigt gärna fortsätta ha det. Därför sved det varje gång hon blev tvungen att säga nej.

Det hade varit så kul och jag vill verkligen … men … tja pengar. Det dök upp en oväntad utgift igår. Så jag måste hålla extra hårt i cashen.

Åh, gumman! Du är så himla tapper och duktig. Jag fattar läget. Jag ska inte tjata på dig, sa Jenny.

Om inte om fanns hade inget kunnat stoppa mig från att hänga med. Oavsett tjat, svarade hon sanningsenligt.

Det skulle förmodligen vara ett rent under om hon hade några kompisar kvar alls när hon blev äldre. Vem orkade med någon som alltid tackade nej?

Hon log nästan krampaktigt glatt mot sina kursare innan hon gick åt motsatt håll för att som vanligt sätta sig på den gamla röda cykeln och trampa hem.

Senare på fredagskvällen gjorde hon sig iordning för ett arbetspass på Lipps. Det var en ren lyckträff att hon fått jobbet som serveringspersonal på Lipps. Arbetstiderna gjorde det möjligt att kombinera studier, omvårdnaden om Saga och alla föreläsningar i skolan.

Servitrisyrket var fysiskt tufft. Det kompenserades av att dricksen på Lipps oftast var generös. Eftersom det var fredag och maj hoppades hon på mer dricks än vanligt. Gästerna tenderade att bli generösare ju närmare sommaren och ledigheten de kom.

I maklig takt trampade hon iväg genom stan på mammas gamla treväxlade Crescent cykel. Tramporna gick nästan av sig självt när hon följde vattnet mellan Långholmen och Södermalm mot Slussen.

Stockholm var nästan hänförande vackert så här på försommaren när grönskan var skir och ljusgrön. Hon kunde vägen till Lipps utan och innan och kunde därför ägna sig åt att betrakta vattnet, båtarna och människorna som strosade genom staden. Cykeln rullade på genom Gamla Stan, över mot Kungsträdgården och vidare mot Stureplan där Lipps låg.

Hon svängde runt till baksidan av fastigheten. Fingrarna knappade automatiskt in portkoden till den anonyma dörren som ledde in till bakgården och personalingången.

Cykelstället utanför personalingången var alltid välfyllt men hon lyckades klämma in sin röda Crescent mellan Fredriks svarta mountainbike och Olofs ljusblå tjugofyra-växlade racercykel.

Fredrik var en av stans absolut vassaste bartenders och Olof arbetade som ordningsvakt.

Båda killarna var kanon. Faktiskt var hela personalstyrkan på Lipps ett helgrymt gäng. Japp, hon var lyckligt lottad som hade det här jobbet där hon fick träffa alla de här härligt, sköna människorna. Fredrik, Charlott, Olof, Janice, Anki och de andra i personalen. Ibland kändes det mer som ett vuxenkollo än som ett jobb.

Väl inne i damernas omklädningsrum bytte hon direkt om till personaluniform.

I omklädningsrummet fanns alltid nytvättade personalkläder i storlekar som passade till alla som jobbade på Lipps.

Arbetskläderna bestod av en svart pennkjol i stretchmaterial med slits där bak och en vit skjorta med trekvartsärm. Håret fäste hon bak i nacken med ett enkelt svart hårspänne. Efter att ha krånglat på sig ett par nylonstrumpbyxor stack hon fötterna i ett par bekväma svarta pumps med låg klack.

Klockan var sex på kvällen och passet slutade först vid tre på natten men hon lyckades nästan aldrig komma iväg från jobbet förrän klockan var halvfyra och det nästan började bli morgon. Fördelen var att hon fick arbeta många timmar i ett sträck.

Hon strök händerna över kjolen för att få den att ligga slätt. Sedan tog hon på sig sitt vackraste leende och gjorde sig beredd att charma kunderna för att boosta dricksen till max.

Ciao Ella, bella!

Charlott, en av servitriserna hejade glatt. Charlott var en av dem som hade fast anställning på Lipps. Hon var tjugosex år gammal och ihop med Dan som arbetade extra som DJ på Lipps. Under vardagarna arbetade han som snickare. Men på kvällarna förvandlades han till en oslagbar DJ. Fanns det någon i stan som kunde fylla ett dansgolv på nolltid så var det han.

Hon och Charlott hade utvecklat ett samarbete som fungerade bra och var nu experter på att dela upp gästerna mellan sig.

Charlott var snabb, rutinerad och utrustad med både självförtroende och ett avväpnande sätt vilket kändes tryggt.

Ellas styrka var att charma kunderna och få dem att känna sig sedda vilket oftast gav utdelning när det var dags för dricks. Däremot var hon sämre på att hantera situationer med fulla gäster som tenderade att bli aggressiva. Charlott däremot verkade aldrig bli osäker hur instabil en situation än var. De hade båda lärt sig att den gemensamma drickskassan blev störst om Ella fick hantera de lugnare gästerna.

Hallo Charlott, kul att jobba ihop med dig. Ikväll ska vi slå dricksrekordet! Eller hur?

Charlott skrattade glatt så att de blonda hästsvansar hon snott ihop bakom varje öra, dansade över axlarna.

Jaa, det satsar vi stenhårt på! Vi kör väl samma upplägg som vanligt. Bad guy och good guy?

Blir kanon. Jag ska charma mig till varenda lös krona därute.

Topp bruden, då kör vi! sa Charlott och gick med snabba steg iväg mot ett bord för att ta upp beställningar.

Ella gick fram till Fredrik, hejade på honom med ett leende och plockade på sig penna och noteringsblock som hon behövde för att hålla ordning på gästernas beställningar. Fredrik log tillbaka och blinkade flirtigt med ena ögat. Han var tjugonio och ganska gammal i hennes ögon men världens snällaste och väldigt noga med att de beställningar servitriserna kom med blev rätt.

Hon gjorde Charlott sällskap bland borden med ett vinnande leende på läpparna. Ikväll var hon oslagbar. Världens bästa servitris.

Kapitel 3

Kvällen flöt på bra. Det var fullt både vid borden, baren och på uteserveringen. Än så länge var inga gäster fulla eller stökiga. En del var medelålders par. Andra tycktes komma raka vägen från jobbet med sina kollegor.

Ella tyckte det var kul att studera gästerna när hon hann. Ibland försökte hon gissa sig till vad de jobbade med och vad de hade för relation till dem de var där med.

I takt med att kvällen övergick till natt fylldes Lipps sakta på med ett yngre och mer homogent klientel. De flesta var mellan tjugo och trettiofem. En och annan kändis skymtade i vimlet och några enstaka äldre hängde sig kvar.

Ett större, ganska högljutt grabbgäng i tjugofem-årsåldern kom in i lokalen. De slog sig ner vid två bord som de omedelbart drog ihop för att få sitta tillsammans. De såg ut att komma från välbärgade familjer med sina omsorgsfulla frisyrer och dyra märkeskläder. De flirtade hejdlöst med alla tjejer som kom i närheten och beställde bara in riktigt dyr mat och dryck.

En av killarna verkade följa henne med blicken, noterade hon i ögonvrån. Han hade tjockt, mörkt hår, intensiva bruna ögon och verkade lite lugnare än de andra. Flirtade inte lika hejdlöst med tjejer som sina kompisar. Hans polotröja och chinos såg lika dyra ut som kompisarnas kläder och hon hade noterat att hans läderskor såg ut att vara sådana där svindyra italienska, handgjorda skor. Förhoppningsvis skulle de ge en hel massa extra dricks om de fick snabb och smidig service.

Charlott gav henne en varnande huvudskakning när hon tog sikte mot grabbgängets bord. I sista sekund styrde hon därför om kursen till ett annat bord med ett blandat gäng gäster och tog upp deras beställningar istället. Hon var noggrann med att vara lika trevlig mot alla i gruppen och le extra stort mot dem som log mot henne.

När hon gick förbi grabbgänget på väg tillbaka mot baren med beställningarna hon precis tagit upp hörde hon några av kommentarerna från bordet där de satt.

Kom igen Ludde, aldrig att du skulle dejta en fattig tjej. Spelar ingen roll hur snygg hon är.

Nä, sant men sätta på dem kan man alltid göra, svarade en blond kille med bakåtslickat hår.

Han var, noterade hon och rös, klädd i en rosa, glansig skjorta. Övriga killar vid bordet busvisslade och skrek åt kommentaren. Det vill säga alla utom en. Killen med det mörka, tjocka håret sneglade på henne och såg obekväm ut.

Nu förstod hon varför Charlott ville ta hand om beställningarna för det här bordet. Charlott med sin integritet var proffs på att hantera sådana som dem.

Hon suckade inombords. Så tråkigt med människor som uppfyllde alla ens förutfattade meningar. Bortskämda rikemanssöner som trodde att världen fanns till bara för dem. Oavsett hur mycket pengar hon en dag skulle komma att tjäna tänkte hon aldrig någonsin bli som dem.

Simon hörde knappt vad kompisarna pratade om. Fokus låg på den unga, vackra servitrisen som han följt med ögonen större delen av kvällen. Mer och mer öppet ju onyktrare han blivit.

Det var något hos henne som fångade hans intresse. Det lätt vågiga håret med röda och blonda inslag glänste i skenet från lamporna på restaurangen. De gråblå ögonen glittrade och hela hennes ansikte tycktes lysa upp när hon log mot gästerna. Även de suraste och gnälligaste gästerna hade svårt att stå emot den charm och omtänksamhet hon visade. Hon utstrålade något genuint naturligt och fräscht där hon på långa, smala ben rörde sig smidigt genom lokalen och tog upp och delade ut beställningar. Hela tiden uppmärksam på gästernas behov.

Ju mer berusad han blev, desto oftare drogs hans blickar mot henne. Där han satt i sitt lätt onyktra tillstånd och betraktade henne nästan oavvänt fick han lust att knäppa upp det där trista, strikta hårspännet