Jag flyger ovan dig

By Amanda Backlund

Kattis pappa är spårlöst försvunnen. På ett nätforum kommer folk med olika teorier om vad som kan ha hänt honom. Katti vet fortfarande inte om han lever eller inte och Kattis mamma vill inte prata om det. När hennes morfar dör ska Kattis mamma ta över hans företag i den lilla byn Svartbol i de värmländska skogarna. Katti hade helst velat fortsätta sexan i sin vanliga skola, men nu måste hon börja i en ny klass. I skolan är ingen intresserad av att lära känna henne, så fort hon närmar sig en grupp vänder alla ryggen till. En dag visar sig en svart korp i Kattis sovrumsfönster. Den pickar med sin kraftfulla näbb på rutan. Korpen dyker upp varje gång något läskigt händer och verkar vilja hjälpa henne. Kan korpen ha en koppling till Kattis pappa? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 21, 2021
• ISBN: 9788726863376

Book preview

Kapitel 1

Jag lutar pannan mot fönstret. Glasrutan är kall och lite fuktig. Utanför är det alldeles svart. Det är mitten av oktober och klockan är bara åtta. Hösten har varit en evighet lång känns det som. Så här svart blir det bara på landet. Det finns inga gatlampor som lyser upp, nästan inga bilar som passerar, inga nära grannar. Bara skog, mörker och stjärnor på himlen. Plötsligt inser jag att det skulle kunna stå någon precis utanför fönstret utan att jag skulle se det. Någon skulle kunna vara ett par centimeter ifrån mig på andra sidan glaset och titta mig rakt i ögonen och jag skulle inte märka något. Tanken får en kall kåre att gå längs med ryggraden och jag kastar mig upp från kökssoffan för att släcka taklampan. När det blir mörkt inomhus ser jag en liten bit av gården utanför fönstret men inte mycket. Om någon stod där, kunde den enkelt ha backat undan för ljusskenet. Jag drar för gardinen och känner mig fånig. Det finns inga människor här, det är ju det som är poängen med landet. Jag är nog inte van bara.

Vi har alltid bott i stan, i ett samhälle strax utanför Stockholm. Men sedan dog morfar, och mamma fick ta över hans företag i Svartbol i Värmland. Då flyttade vi hit och från och med idag bor vi i hans gamla hus. Långt ute på landet. Närmsta större stad ligger flera mil bort men det finns en by en kvarts bilfärd härifrån. Jag ska gå i skolan där. Så knäppt att hoppa in så här mitt i terminen. Jag önskar att morfar kunde ha dött lite tidigare, om han var tvungen att dö alls. Helst hade jag velat fortsätta i sexan på min vanliga skola istället för att börja i en ny klass, men det skulle bli för långt att åka. Klass 6a på Svartbolskolan är min klass nu. Bara att vänja sig, som mamma alltid säger.

Jag börjar inte förrän på måndag och idag är det torsdag kväll. Helgen ska jag och mamma ägna åt att göra i ordning huset. Nu står alla våra saker blandade med morfars och allt luktar lite gammalt och unket. Mamma säger att det kanske finns fuktskador i huset och att vi ska ta hit någon som renoverar det snart. Men lukten sitter redan i håret och kläderna, det känns äckligt. Dessutom är det kallt överallt, jag har till och med sockor på mig. Jag huttrar till och drar tröjärmarna längre ner över händerna. Vi har precis ätit kvällsmacka men inte ens varm choklad och rostat bröd med smör och marmelad får det att kännas hemtrevligt här.

Jag häller ut den sista chokladen i diskhon och ställer ner den spruckna porslinskoppen. Det finns inte diskmaskin heller. Jag kan lika gärna gå och lägga mig, innan mamma ber mig diska. Hon sitter framför brasan med en bok och verkar inte vilja umgås. Någon tv har vi inte än, inget internet heller för den delen. Jag har i alla fall kvar lite surf på mobilen. Hoppas bara att det räcker tills på måndag när vårt wifi kopplas in.

Mitt rum känns inte som mitt. Visst, det är mina saker. Min säng som har sängkläder med mönster från en gammal animerad film. Jag har haft dem så länge att tyget är alldeles mjukt. Inga lakan är lika sköna och jag kan knappt sova utan dem. Jag skrattar till när jag ser den tecknade hunden på täcket. Det var min favoritfilm en gång i tiden. Pappa satte igång den åt mig varje helgmorgon när jag var liten och sedan sov han och mamma lite till. Nu tittar jag aldrig på den längre. Mitt skrivbord med min dator står i ett hörn. Men här finns också morfars taklampa med gammal fransig tygskärm. Väggarna är ljust gula med fula fläckar här och där. I hörnen håller tapeten på att lossna i stora sjok. Och så den där äckliga mögellukten. Jag ryser medan jag kryper ner i sängen. Kuddarna och täcket är kalla men jag har på mig byxor av fleece och en tjock stickad tröja. För att slippa höra huset gnissla och knaka stoppar jag in hörlurarna och lyssnar på musik tills jag somnar.

Jag drömmer om pappa. Det var länge sedan jag gjorde det. Han försvann spårlöst för två år sedan och polisen hittade aldrig några svar. Jag vet fortfarande inte om han lever eller inte och mamma pratar inte om det. Men jag kan ju läsa i tidningarna själv. De tror att han tog livet av sig. Jag visste att han var sjuk, sjuk i huvudet alltså, för ibland pratade han om saker som inte fanns eller stämde. Människor som besökte oss på nätterna eller om regeringen som förföljde honom, till exempel. Mamma vill inte att jag säger sjuk i huvudet. Psykisk ohälsa heter det.

En dag var han bara borta. Han gick hemifrån och kom inte tillbaka. I början drömde jag om honom hela tiden men bara glada saker, att han satt på balkongen och skrattade och spelade gitarr till exempel. Sånt han gjorde innan sjukdomen tog över.

Den här drömmen är annorlunda. Jag sitter i kökssoffan, precis som jag gjorde tidigare ikväll, och tittar ut genom fönstret. Den där känslan smyger sig på igen. Att någon kan stå utanför och titta på mig. Jag lutar mig närmare, trycker näsan mot rutan och försöker se. Plötsligt är pappas ansikte där, tätt tryckt mot andra sidan fönstret. Han stirrar på mig och ser helt galen ut.

- Stanna inte här! skriker han. Stanna inte här.

Sedan vrider han huvudet en gång åt vänster och en gång åt höger, som om han letar efter något, innan han försvinner. Jag vaknar i samma sekund.

När jag tittar upp ser jag att klockan är fyra på morgonen. Mina gardiner är inte fördragna. Men visst drog jag väl för dem innan jag somnade? Jag trasslar loss mig från hörlurarnas sladd som slingrat sig runt halsen på mig och kliver upp. Jag ska precis dra för gardinerna igen när jag ser ett ljussken någonstans därute. Det fladdrar mellan träden som bara en liten eldslåga men blir snabbt starkare och starkare. Sedan hörs ett skramlande ljud, ungefär som när småsten träffar plåt. Som en bil på en grusväg. Eller inbillar jag mig? Ju mer jag lyssnar desto mindre hör jag. Under dagen var det bara en enda bil som körde förbi. Är det inte lite konstigt att det kommer en mitt i natten? Jag spetsar öronen och står helt stilla. Först hör jag bara blodet susa i huvudet. Sedan ett dovt brummande. När bilen kommer krypande runt kröken förstår jag att det är dess lyktor som skymtats mellan träden. Precis när ljuset träffar fönstret och lyser upp mitt rum ser jag en skepnad på fönsterblecket. Jag hoppar bakåt, slår hälen hårt i sängbenet och skriker till. Det är en svart fågel. En korp. När den ser att jag upptäckt den pickar den med sin kraftiga näbb på rutan. Pick pick pick, låter det. Så märkligt. Blicken i de små svarta ögonen ger mig kalla kårar. Sedan är bilen försvunnen och allt blir svart igen. Jag står där ända tills mina tår känns som isbitar. Då drar jag för gardinerna och ser till att inte lämna någon glipa. Bakom dem hör jag pick pick pick igen men sedan blir det tyst.

Kapitel 2

Mamma gnider mig på näsan och skrattar.

- Men Katti! Du har smuts där! Säger hon.

- Är det så konstigt då, svarar jag och vrider bort huvudet. Hela det här huset är fullt av smuts.

Hon ser plötsligt allvarlig ut.

- Jag vet. Förlåt att det är så skitigt här, det är inte optimalt. Och förlåt att jag tagit med dig hit, så långt bort från allt och alla. Men jag tror faktiskt att det kan bli bra… till slut. En nystart.

Det tror inte jag att det blir,