Skratta och sedan dö

By Benedicte Callert

Karnevalsskratten avbryts plötsligt när ett skott avlossas och en kropp faller död ned. Det är sommar, stekhett, och Skåne har drabbats av en serie mord. De till synes utan motiv och den enda gemensamma nämnaren – offren är alla clowner. Psykologen Sofia Lindberg kallas in för att hjälpa polisen med arbetet och att ta fram en gärningsmannaprofil. Samtidigt som utredningen gräver allt djupare i en kringresande cirkus komplicerade väv av lögner och hämndbegär uppdagas dolda saker även i Sofias liv. Mellan vinkvällar och småprat med väninnan närmar sig Sofia sin egen historia, i takt med att utredningen närmar sig mördaren."Skratta och sedan dö" är en somrig mysdeckare som utspelar sig mitt i den skånska myllan. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 3, 2023
• ISBN: 9788727063577

Book preview

Benedicte Callert

Skratta och sedan dö

SAGA Egmont

Skratta och sedan dö

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2013, 2023 Benedicte Callert och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727063577

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

JUNI 1985

Det regnar . De t har regnat hela dagen. Det gjorde det i går också. Maria sitter och tittar ut genom köksfönstret på det hällande regnet, suckar och undrar hur länge det ska hålla på. Om det varit höst och hon gått i skola hade det inte gjort lika mycket.

Men nu är det sommarlov. Och på sommaren ska solen skina. Det ska vara varmt och man ska bada, gå barfota i gräset och plocka jordgubbar och inte frysa. Maria tittar på regnet och allt känns fel. Och hon är ensam. Hon är ensam för alla kompisar har åkt bort. Bort till roligare och varmare ställen än det här.

Förra hösten berättade alla i klassen var de hade varit på sommarlovet. Många hade åkt till Mallorca, men inte Maria. Hon har aldrig varit utomlands. Förutom i Danmark, men det räknas inte. Hon skämdes och hittade på saker för att inte bli retad. Hon har frågat mamma flera gånger varför de inte åker utomlands och mamma säger hela tiden att det ska de göra när de får tid. Maria kan inte fråga pappa. Han är död.

Han har varit död länge. Hon kommer inte ihåg honom, men har sett några bilder på honom. Maria vet inte riktigt vad han dog av. Men det är tråkigt att inte ha en pappa.

Alla i klassen har båda sina föräldrar och det verkar kul att ha en pappa. Alla gör saker på helgerna eller på loven. Men inte hon och mamma.

Maria blåser på fönsterrutan och ser när den immar igen. Sedan ritar hon saker med pekfingret. Precis vad som helst, därefter suddar hon ut det. Med ett enda drag har det försvunnit. Och är borta. Finns inte mer. Och hon börjar om igen.

Det borde man kunna i riktiga livet också. Sudda bort de dåliga sakerna. Då skulle bara bra saker finnas. Men Maria tröttnar, vänder sig om och tittar runt i köket. Det är samma trista gamla slitna kök som alltid. Ett furubord från Ikea med tillhörande fyra stolar och på golvet en smutsig trasmatta. Hon undrar hur den såg ut när den var ny. Mamma har försökt piffa upp det hela med en rosa och vit duk och blommor på bordet. Men det räcker inte.

Maria höjer blicken och tittar på klockan ovanför dörröppningen och följer sekundvisaren som går runt runt och hör dess monotona tickande.

Egentligen passar köket och det ljudet väldigt bra ihop. Samtidigt som tiden stått stilla påminner det eviga tickandet om vår förgänglighet.

Maria känner sig rastlös och vet inte vad hon ska göra. Hon är trött på att vara inomhus med sina slitna gamla saker. Allting hon har är slitet och gammalt. Det finns heller inte mycket att se på teve. Fast egentligen vill hon inte titta på teve. Maria och mamma har bara en liten svartvit apparat. Det tycker mamma räcker. Man ser lika bra på en liten apparat. Det är bara att sätta sig lite närmare. Det tycker inte Maria. Mamma och Maria tycker olika i många saker. De tycker inte om samma mat. De tycker inte om samma färger.

Maria tycker inte om kläderna mamma köper till henne. De luktar illa. Hur kan de lukta illa när hon precis köpt dem? De andra flickorna i klassen luktar inte illa. De andra flickorna luktar precis som Maria vill. De har också sådana kläder som hon vill ha. Ibland går hon så nära hon kan för att lukta på dem och kanske få känna på dem och låtsas att hon är en av dem.

Och nu är de andra flickorna utomlands med sina mammor och pappor och har det roligt.

Maria hoppar ner från stolen och går in på sitt rum. Hon tittar sig omkring. Hon tycker heller inte om sitt rum. Det är litet och den ursprungliga tapeten sitter fortfarande kvar. Den är solkig och nött och hon har inte själv fått välja den.

Hon känner frustrationen gripa tag och vet inte hur hon ska komma undan. Dessutom luktar det. Hela Marias liv luktar. Och hon hatar det.

JUNI 2011

D et tidiga morgonljuset strilade envetet in mellan persiennerna och gjorde det svårt att somna om. Men det var ändå inte ljuset så mycket som måsarna som höll mig vaken.

Deras obarmhärtiga och genomträngande skri förstärktes ytterligare av att ett av fönstren i sovrummet stod öppet.

Under sommarnätterna stod valet mellan ett öppet fönster eller att vakna mitt i natten och bada i svett. Det blev det första.

Om man gick och la sig i någorlunda tid kunde man ändå få några timmars sömn. Men det var inte bara måsarna som förde liv. I huset mitt emot hade ungdomarna haft fest till långt inpå natten och inte tagit hänsyn till oss som behövde gå upp tidigt och jobba. Jag suckade och fladdrade lite på lakanet för att svalka mig och såg framför mig en lång varm sommar med värmerekord och bevattningsförbud.

Folk hade också börjat misströsta och tog till desperata åtgärder för att få lite svalka. De som inte kunde vara vid havet eller vid en sjö använde helt enkelt fontäner och andra vattenfaciliteter att svalka sig i.

Väderlekstjänsten hade dessutom inte lovat något väderomslag och väderkartorna visade inte på ett enda litet lågtryck någonstans i närområdet. Det enda meteorologerna sagt var om det fortsatte på det här viset kunde vi se fram emot en ny rekordsommar likt den 1994. Den sommaren då Sverige kom trea i fotbolls-VM och nätterna var lika varma som dagarna.

Jag sneglade på klockan på nattduksbordet. 03.24. Suck. Frågan var om jag skulle få ytterligare några timmars sömn eller om jag skulle gå upp och duscha. Jag drog lakanet om mig och vände ryggen mot fönstren. Det var ändå för tidigt att gå upp och jag var trött.

Man kunde bara hoppas att måsarna lugnade ner sig och att jag föll i sömn frampå småtimmarna. Jag vaknade med ett ryck, rummet badade i ljus och det var alldeles tyst. För tyst.

Jag vred på huvudet och stirrade på klockan. Fem över tio. Vart hade tiden tagit vägen? Jag måste omedvetet ha stängt av väckarklockan. Oavsett vad, nu skulle jag definitivt bli försenad till mötet i Helsingborg.

Morgonproceduren gick snabbt och ute på trottoaren slog värmen mot mig likt en kompakt vägg. Solen gassade och svetten rann i små rännilar över hela kroppen och blusen började redan klibba fast.

Dagen hade knappt börjat och jag var redan svettig. Jag satte upp det kastanjeröda vågiga håret i en knut när jag gick ner i garaget och kände hur svetten rann i nacken.

Jag körde långsamt längs Malmös folktomma gator med nervevade rutor, värmen hade väl skrämt bort en del trafikanter.

Dessvärre hade min AC gått sönder och jag hade inte lagat den. Men vinden fläktade skönt och vid ett rödljus på Regementsgatan slängde jag en hastig blick i backspegeln för att se att jag inte var svart under ögonen efter mascaran och tog sedan på solglasögonen.

Det dröjde länge och jag blev mer och mer stressad. Jag satte in kortet i radion och Radio Malmöhus välkända stämmor fyllde bilen. De spelade önskemusik och för tillfället var det Rebecka Törnqvist som en lyssnare ville höra. Det jag var mest intresserad av var om trafikradion plötsligt bröt in med information om olyckor eller vägarbeten på E6.

Jag visste av erfarenhet att E6 alltid är full av vägarbeten på sommaren. Det är mer regel än undantag och jag hade inte tid med det idag.

Det slog äntligen om och jag kom in i en grön våg och rulllade på rätt bra genom stan och var snabbt ute på Stockholmsvägen och på E6 kunde jag dra på. Mötet skulle äga rum i södra Helsingborg vilket besparade åtskilliga kilometrar. Dessutom låg gatorna säkert lika öde i Sundets pärla.

Jag gasade på och lät tankarna flyga iväg och betraktade det vackra skånska sommarlandskapet där gula rapsfält bildade lapptäcksmönster och blomstrande vallmobeklädda vägkanter prunkade i ett osannolikt överflöd. Det var ett extrainkallat möte eftersom det hade begåtts ytterligare ett mord på en clown i en karneval. Nu var det i Burlövskarnevalen helgen den 17-19 juni.

Det förra mordet hade begåtts på Örkelljungadagarna första helgen i juni och polisen fruktade att det kunde ske i de andra karnevalerna också. För under sommaren kryllar Skåne av karnevaler.

Polisen hade inte haft mycket att gå på, varken i Örkelljunga eller i Burlöv, förutom att det var en clown som skjutits på båda ställena. Mord är dessvärre ingen sällsynthet, men att mördaren siktat in sig på clowner är lite ovanligare.

Nu var alla på väg till Helsingborg för att träffas, diskutera, få information och prata om hur vi skulle göra med kommande karnevaler.

Allting flöt på men vid avfarten till Bjuv la radion av. Det gör den alltid och det är först vid Milstolpen som det går att få in Radio Malmöhus igen. Att bli irriterad hjälper inte. Jag drar helt enkelt ur kortet och sitter och funderar.

Idag fanns det också mycket att tänka på. Problemet med ett mord i en karneval är att ingen lägger märke till det. Det finns tusentals med vittnen, men ingen som ser någonting eftersom alla tror att det tillhör underhållningen. Och när man väl kommer underfund med det är det försent.

Dessutom springer folk hysteriskt omkring och alla eventuella spår försvinner. Men varför mörda en clown i en karneval? Då skulle det vara roligt och trevligt. Jag satt och spånade på olika teorier. Alla var lika dumma. Det kunde bero på precis vad som helst. Men det var skönt att sitta i bilen och bara susa fram. Här fick man i alla fall svalka och jag förstod när jag tittade ut att det blivit varmare.

Uppe på Glumslövs backar såg jag förmiddagssolen spegla sig i ett gnistrande sund. Jag tittade på myllret av båtar och tänkte på hur skönt det skulle vara att glida omkring och ligga på ett däck och sola men drogs snabbt tillbaka till verkligheten när Helsingborg tornade upp sig framför mig och tankarna ställde in sig på dagens möte. Jag undrade hur många som skulle komma och om det skulle resultera i någonting konkret. Det var första gången vi skulle träffas på denna adress och jag visste inte exakt var den låg.

Det var också första gången vi skulle träffa den nye spaningsledaren Hugo Vikström. Han hade fått ta över clownmorden mycket oväntat efter att den ordinarie, Knut Fogel, två dagar tidigare råkat ut för en olycka. Därför kändes det extra dumt att vara försenad idag men efter en stund såg jag skylten mot Helsingborg södra och räknade ut att jag skulle komma max tjugo minuter försent.

Efter att ha svängt av fortsatte jag Malmöleden in mot Helsingborg och vid min slutstation låg det passande nog ett parkeringsgarage.

Jag körde ner, parkerade, tog ur kortet ur radion och när jag klev ur bilen slog en underbar svalka emot mig. Jag låste, betalade och gick upp på trottoaren. Här stod luften stilla och hettan dallrade mellan huskropparna. Det var ännu varmare än i Malmö.

Jag såg på klockan att mina beräkningar stämde och skyndade inte mer än nödvändigt. Jag tänkte definitivt inte komma dit genomblöt av svett. Jag rundade ett hörn och såg en hägrande dörr. Precis när jag kom fram öppnades den automatiskt och jag steg in i entrén. Här blev jag stående några sekunder och njöt.

Luftkonditioneringen fyllde entrén med underbar svalka och flickan i receptionen, som såg oförskämt fräsch ut, tittade efter ett tag lite konstigt på mig och jag gick fram till henne och sa: Hej, ursäkta. Jag ska till ett möt med polisen som började klockan elva. Jag heter Sofia Lindberg.

Ett ögonblick.

Hon slog in något i sin dator och tittade sedan upp och räckte över en bricka där det stod BESÖKARE.

Varsågod, sa hon och pekade på en liggare. Om du kunde skriva in dig här. Mötet är i Björken på femte våningen.

Björken? svarade jag lite undrande och tog av solglasögonen och stoppade ner dem i väskan.

Ja, alla våra sammanträdesrum har trädnamn. Det är samma på alla våningar.

Okej. Björken på våning fem.

Hissarna är här till vänster, sa hon vänligt och visade med en gest.

Tack, svarade jag och gick bort mot dem och tryckte på uppilarna.

Jag trycker alltid på alla pilar och slår vad med mig själv vilken hiss som kommer först. Det tog ett tag och jag antog att alla var på femte våningen.

Medan jag väntade stängde jag av mobilen och la ner den i väskan och efter en stund kom hissen i mitten. Jag gick in och tryckte på knappen med 5:an på.

I hisspegeln såg jag ett trött och härjat ansikte och bättrade hastigt på knuten och försökte få styrsel på det yviga håret och torka bort den svarta mascaran under ögonen.

Dessvärre var blusen skrynklig och när jag steg in i Björken någon minut senare var jag både svettig och försenad.

Alla vände sig om mot mig och såg irriterade ut. De ville hellre ligga på en strand än att vara här. Och i synnerhet inte vänta på någon som försovit sig.

Jag blev stående i dörröppningen och kände mig otroligt dum och uttittad.

Hallå där, sa Frid lite spydigt. Det var trevligt att du kunde komma.

Ja, väckarklockan bestämde sig för att ta sovmorgon idag, svarade jag och försökte låta oberörd.

Jag hade tröttnat på hans lustigheter. Han tog varje tillfälle i akt att göra sig rolig på andras bekostnad och när jag sa det smålog de andra medan Frid, för en gångs skull, inte visste vad han skulle säga.

Okej, då var alla här, sa Vikström med lite skärpa i rösten samtidigt som han tittade på oss med sina blåmelerade ögon. Varsågod och stig in och slå dig ner.

Jag skyndade mig bort till en ledig plats och sjönk ner på stolen och hoppades att vi skulle fortsätta som ingenting hade hänt. Det var relativt svalt i rummet och jag satt så stilla jag kunde men kände svetten rinna i nacken och längs halsen ner under blusen. Jag tog fram en pappersnäsduk ur väskan och torkade mig i nacken och på halsen.

Alla tittade ner i bordet och det verkade som Frid förstod att han kanske gått ett steg för långt.

Vikström tog till orda och sa: Och då jag antar att alla vill härifrån så fort som möjligt föreslår jag att vi sätter igång.

Det hade ingen någonting emot och mötet tog sin början.

Vikström var en lång, gänglig man i femtioårsåldern. Håret var kortklippt och mörkt, näsan rak och markerad. Blicken påfallande intensiv. Han var för dagen klädd i vit skjorta och kakibyxor.

Allra först vill jag presentera mig. Jag heter Hugo Vikström och har fått ta över efter Knut Fogel som spaningsledare. Som ni kanske vet ligger han på Helsingborgs lasarett med gipsad högerfot. Han bröt den när han var ute och joggade på Kullaberg för två dagar sedan. Han fastnade i en skreva, och då gick det som det gick. Foten antog en annan vinkel och han är sjukskriven till den 1 oktober, till att börja med och sedan får vi se vad som händer. Om morden är uppklarade eller… ja, ni förstår. Jag ska besöka honom lite senare idag. Han vill gärna hållas informerad om vad som sker. Ni är välkomna upp och besöka honom, men vänta några dagar tills han mår bättre. Nu är han rejält sur över det inträffade. Och det kan man förstå. Tillbringa en hel sommar med foten i gips är inte roligt.

Alla satt tysta och tittade på varandra och han fortsatte:

De flesta av er känner jag igen. Men några nya ansikten ser jag.

Han tittade sig omkring och fastnade på mig och jag svalde och fick fram: Jag heter Sofia Lindberg och min uppgift är bidra med information, gärningsmannaprofil, uppgiftsletande och vara allmänt nyfiken. Och jag är ledsen över att jag var försenad. Jag vet inte varför klockan inte ringde i morse.

Vikström nickade och därefter presenterade de andra också sig. Gruppen bestod av fem poliser och administrativ personal.

Förutom Vikström, som var gruppchef, var det Victor Frid, en polis stationerad vid Helsingborgspolisen. Han tillbringade större delen av sin vakna tid på sitt kontor med att snoka i de olika fallen. Fick han nys om något han inte tyckte stämde lämnade han inte det förrän det var klart. Han var duktig med många år i tjänsten. Respekterad, inte särskilt omtyckt. De övriga tre var Lennart Pärsson, Gert Åhlund och Mats Stefansson. Lennart och Gert arbetade vid Malmöpolisen medan Mats höll till i Helsingborg.

Både Lennart Pärsson och Gert Åhlund var skåningar och hade jobbat vid Malmöpolisen under alla sina aktiva år. De kunde snart se fram emot pensioneringen medan Mats Stefansson hade flyttat runt en del men bodde och jobbade nu i Helsingborg.

Nå, vad har vi fått fram om Örkelljunga? frågade Vikström efter att presentationen var avklarad. Pärsson?

En clown har blivit skjuten i tinningen. Sonny Jansson, 55 år. Han jobbade som sjukhusclown. Mest i östra Skåne. Vapen okänt. Kulan en 9 mm kaliber. Det är allt.

Och i Burlöv?

Inte mycket, förutom att det är samma kaliber, 9 mm. Clownen i Burlöv hette Axel Ljung, var 53 år och även han var skjuten i tinningen.

Vikström nickade och frågade: Fanns det något annat gemensamt än att de var clowner?

Axel Ljung turnerade runt med cirkus Zero på somrarna. Han hade gjort det i 35 år. På vintrarna arbetade han som sjukhusclown i västra Skåne. Båda clownerna ligger på rättsmedicin i Lund.

Vikström tittade frånvarande ut genom ett fönster och sa plötsligt: Något mer?

Det kändes lite konstigt. Samtidigt som clownen dog bedrevs en antivåldskampanj. Det stod om den på hemsidan.

Alla såg det bisarra i situationen men Vikström rörde inte en min utan frågade bara: Något mer?

Jag har varit på turistbyrån i Malmö och hämtat information om de kommande karnevalerna. Däremot vet jag inte skillnaden mellan karneval och festival. Tror ni mördaren gör det?

Vikström muttrade och sa: Låt oss hoppas att han gör det. I så fall kommer färre mord att begås.

Jag satt och funderade och visste heller inte skillnaden och plötsligt slank det ur mig: Jag kan försöka ta reda på det.

Det låter bra, Sofia. Mejla mig när du vet, sa Vikström och såg nöjd ut.

Jag nickade till svar och undrade varför jag aldrig kunde hålla min stora trut. Men samtidigt var det bra. Jag behövde visa framfötterna efter fadäsen med min sena ankomst.

Frid tittade lite skadeglatt på mig men jag tänkte inte ge honom den glädjen därför sa jag: Det gör jag gärna. Det ska faktiskt bli intressant att veta. Om det kan hjälpa till att hålla nere antalet mord är det en självklarhet.

Jag såg att Frid blev störd och det gladde mig och Vikström frågade: Är det någon som har läst vad som stod i Sydsvenskan om Burlövsmordet?

Samtliga nickade och Vikström sa: Det var inte mycket. Men vi har heller inte mycket att gå på. När äger nästa festival eller karneval rum?

Ett ögonblick. Pärsson bläddrade i karnevals- och festivalbroschyrerna, men tittade sedan istället i sitt anteckningsblock och sa: Här har vi det. Karnevalen i Burlöv har varit och nu till helgen är det i… Förslöv. Ystad skulle ha kommit därefter men den är nerlagd. Därför blir det Båstad efter Förslöv.

Förslöv? svarade Vikström lite undrande. Jag visste inte ens om att de hade en karneval där.

Nej. Den är föga känd utanför Bjärehalvön. De som kommer och tittar är Förslövsbor, Bjärebor och hemvändande semesterfirare. Jag vet inte om skytten känner till den. Den står heller inte med i broschyrerna. Jag hörde om den via en kollega som varit och tittat på den för något år sedan. De var och hälsade på goda vänner över midsommarhelgen. Sedan ringde jag till Båstad turistbyrå för att få reda på lite mer, sa Pärsson.

Vikström fortsatte: Vi måste ändå ha folk där. När går den av stapeln?

I Förslöv börjar karnevalen klockan 13.30 på midsommardagen och varar bara några timmar. På kvällen är det en annan typ av underhållning. Jag tror inte skytten stannar till det. Samtidigt ska Cirkus Zero slå upp sitt tält i Båstad och ha föreställningar den 27 och 28 juni. Jag ringde och förhörde mig och det kommer en clown från cirkusen som går med i karnevalståget i Förslöv. De har inte haft det förut, men dels är det trevligt och dels är det reklam för cirkusen, fortsatte Pärsson.

Clowner i Förslöv och Båstad?

Ja. Inte nog med det. Den veckan är det dessutom kammarmusikfestival i Båstad.

Vikström satte sig ner och suckade uppgivet: Först Förslöv och därpå två evenemang i Båstad samtidigt. Och clowner på båda ställena.

Ja, svarade Pärsson snabbt.

Vikström funderade ett tag och sa efter en stund: Båstad och Förslöv ligger ganska nära varandra, eller hur?

Det är en mil mellan samhällena, svarade han.

Det är ingenting, muttrade Vikström. Vi får sätta in bevakning. Först i Förslöv och sedan i Båstad. Sofia och Stefansson åker till Förslöv. Han kunde inte komma idag, men kontaktar dig innan helgen. Det kommer också finnas några civilklädda poliser i Förslöv.

Jag nickade och Vikström fortsatte: Pärsson och Åhlund åker till Båstad. Stefansson kommer också dit. Jag tar det med honom. Han tystnade och funderade ett tag. Alla undrade vad som skulle komma härnäst och var han skulle vara. Då sa han plötsligt: Jag kommer vara i Båstad. Jag ska ta mig en titt på cirkusen och gå bort och prata med dem. Frid, du tar reda på vilka gemensamma nämnare det finns. Förutom att det är clowner i samma ålder och samma vapen.

Frid nickade och noterade någonting på sitt papper.

Vikström tystnade och bläddrade i sina papper och frågade sedan: Är det någon annan som har något annat att komma med?

Ingen sa ett knyst. Alla ville hem.

Okej. Innan vi skiljs ska ni få mina uppgifter.

Han gick bort till vita tavlan och skrev upp sitt mobilnummer och sin mejladress och sa därnäst: Hör av er när ni vill eller har något att meddela. Om jag inte svarar lämna ett meddelande och sedan ringer jag upp. Och glöm inte att skicka ett mejl med era uppgifter när ni kommer hem.

Vi nickade och skrev ner det som Vikström skrivit och sedan sa han: Sammanfattningsvis är skytten beräknande, pricksäker och har hittills koncentrerat sig på medelålders clowner. Då ses vi i Förslöv eller i Båstad.

Därpå var mötet över och även om alla var glada att få komma iväg var ingen glad över att behöva ställa in eller ändra sina semesterplaner. Men