Nu eller aldrig

By Gun Jacobson

Jocke har tidvis befunnit sig på ungdomsvårdsskola, och han har en känsla av att hans mamma knappt tror på honom längre när han säger att allt kommer ordna sig. Nu är han tillbaka hemma igen, och han är kär i Carina, stans enda kvinnliga lastbilschaufför. Men plötsligt finner han sig själv i en härva av stöld och misshandel, och i hemlighet har han kopierat Carinas lägenhetsnyckel. För Jocke är det inte lätt att hålla sig varken från alkohol eller från att överträda gränser. Är det möjligt för honom att ta sig ur sin destruktiva livsstil en gång för alla? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2021
• ISBN: 9788726863604

Book preview

Nycklarna

Han har sagt hej, vi ses till Carina och nu går han sin väg med bestämda steg. Han är helt övertygad om att hon står kvar och följer honom med blicken. Han vill vända om, rusa fram till henne och slå armarna om henne. Hårt! Säga till henne att hon är en skön tjej och att han gillar henne.

Men sånt gör man ju inte.

Han försöker göra ryggen så bred som möjligt och sträcker ut stegen lite till. Så att hon ska se att han är vuxen. Inte nånting i stil med hennes lillbrorsa, som hon påstod.

Hon kan gott stå där och titta efter honom och hoppas på att han ska vända sej om och vinka. Det tänker han inte göra. Nej, han ska försvinna runt gathörnet utan minsta lilla blick tillbaka. Det är kallt ute och han är tunt klädd. Han känner att han fryser och stoppar händerna i täckjackans fickor. I botten på högerfickan skramlar det till och han tvärstannar.

Nycklarna! Carinas nycklar.

Han hade hittat dem på golvet i bilen och fått för sej att skoja med henne. Försiktigt hade han låtit dem glida ner i fickan och hans idé var att vid lämpligt tillfälle fråga om hon inte saknade nåt. Hon skulle få undra och gissa, innan han triumferande tog fram dem och lät dem dingla framför hennes ögon.

Han måste naturligtvis lämna igen dem. Kvickt kilar han tillbaka runt hörnan och vinkar i luften med nyckelknippan. Men hon är inte där. Bilen är också borta. Snopen låter han armen sjunka. Hur ska han nu göra med nycklarna?

Skit samma! Det är inte hans business, om hon slarvar bort sina nycklar. Det får hon stå för själv. Han hade tänkt vara hygglig och ge henne nycklarna tillbaka, men om hon nu är den där typen som bara sticker så fort hon hinner, då får hon skylla sej själv.

Nehej, här kan han inte stå. Bäst att trava hemåt. Morsan borde vara hemma vid det här laget. Han är hungrig, trött och frusen. Men inte smutsig. Han duschade i går och tack vare Carina har han ren skjorta på sej. Hyggligt av hennes kompis att låna honom en. Han har lovat att lämna igen den senare. Alltså ännu en orsak att söka upp Carina.

Han vet inte vad hon heter i efternamn och inte heller var hon bor. Men det fixar sej. Det är bara att ringa åkeriet och fråga efter den där tjejen som kör långtradare. Carina alltså. Det finns inte mer än en tjej i hela stan som är långtradarchaffis. Det är han bergis på.

Han måste skynda sej att ringa henne, innan hon hinner ge sej iväg från åkeriet. Full fart alltså, hem till morsan! Hon kommer att bli glad över att se honom. Hel och ren – och nykter. Det kommer hon att gilla, morsan.

Tanken på hur glad hans mamma ska bli över att han kommer hem gör honom upprymd. Muntert skramlande med nyckelknippan slinker han in genom porten och störtar uppför trapporna.

Han stannar framför dörren för att hämta andan och läser förnöjt namnskylten. Uddén, det är han det. Han och hans morsa. Han vet att flera av killarna där borta inte har nåt hem att komma till. Det har i alla fall han.

Han ringer på och trampar sedan nervöst omkring i väntan på att dörren ska öppnas.

Ingenting händer och han ringer igen – en lång, otålig signal. Varför öppnar hon inte? Han blir rasande. Här har han rest från Gävle, för resten ända från Göteborg, för att komma hem och hälsa på och så öppnar hon inte. Han bankar med knytnäven på dörren och skriker för full hals.

– Öppna för helvete! Öppna!

Dörren bredvid öppnas och grannfrun sticker ogillande ut huvudet.

– Ta det lugnt, säger hon. Fru Uddén är inte hemma.

Jocke vänder tvärt och störtar utför trapporna. Han vill inte bli igenkänd. Nere på gatan lugnar han sej och går långsamt längs husväggen, så nära att nyfikna grannar inte ska kunna se honom från fönstren, men ändå så lugnt och sansat att ingen ska kunna ana att allt inte står rätt till.

Det finns en telefonkiosk några kvarter längre bort. Han går dit och känner sej säker, när han står där inne, skyddad för förbipasserandes blickar.

Han letar i katalogen, hittar lätt telefonnumret och lyfter på luren. Bara hon inte hunnit iväg, hinner han tänka.

Visst ja, det kostar en krona att ringa och han har inte ett nickel. Inte heller har han något större förråd av tålamod.

Först Carina som stack så fort han vände ryggen till, sen morsan som inte har vett att hålla sej hemma och så denna förbannade telefonapparat, som vägrar att funka utan pengar.

Han är luspank – och ursinnig. Han svär en lång ramsa och börjar i vitglödgad ilska att slita loss sladden från apparaten. Han får ta i av alla krafter, innan den lossnar, och det känns skönt när den till slut ger med sej.

Så där! Om inte han kan ringa, så ska ingen annan heller göra det!

Just som Jocke störtar ut från telefonkiosken för att springa någonstans – han vet inte vart – drabbas han av matthet och yrsel. Han måste hejda sej och turligt nog finns det ett sittvänligt staket framför honom. Han sjunker ner, flämtar, jämrar sej…

Att allting ska vara så besvärligt. Att allting ska krångla jämt och ständigt!

Nånting kallt och fuktigt snuddar vid hans händer. Nånting yvigt och främmande virvlar till framför ögonen på honom. Han rycker förskräckt till utan att fatta vad det är frågan om, men lugnas strax av en vänligt bekymrad stämma.

– Men Zenta då, som du bär dej åt! Kom genast hit! Hit, sa jag.

Zenta bryr sej inte om mattes rop utan trycker sej förnöjt mot Jockes ben. Automatiskt börjar han klia den sällskapliga dvärgcollien bakom öronen och borrar sedan in fingrarna i den tjocka mjuka pälsen.

– Fin vovve, mumlar han.

Zentas matte fortsätter att oja sej och Jocke förklarar generat att han blev lite rädd, därför att han satt och tänkte och inte märkte hunden, när den kom farande.

Efteråt kan Jocke inte för sitt liv förklara hur det hela gick till. Men den där hund-tanten i någon obestämd mormorsålder nöjde sej inte med att berätta det mesta om sej själv och sin älskade lilla vovsing utan hon fick också Jocke att berätta – nåja inte allt men i varje fall en hel del. Om nycklarna, som han måste lämna tillbaka, om mamma som inte var hemma då han överraskande kom hem för att hälsa på, om telefonsamtalet, som inte kunde bli av för att han inte hade några enkronor.

Lite full i skratt står han och tittar efter Zenta och hennes matte, när de försvinner bortåt gatan. Fundersamt skramlar han med de tre enkronor, som nu ligger i hans hand, vänligt men bestämt ditstoppade av en medmänniska.

Han hade protesterat. Han behövde inte mer än en krona, men damen hade inte lyssnat på det örat. Hon hade generöst gett honom hela sitt förråd av enkronor – tre stycken.

Glatt visslande vänder han på klacken och stiger in i telefonkiosken. Carina, tänker han, lilla tuffa Carina, så glad du ska bli, då du får igen nycklarna!

Han lyfter på luren, stoppar i en krona och väntar på signalen.

Det enda som hörs är en något otålig biltuta en bit bort. Irriterad far hans blick runt i telefonhytten och hamnar på den avslitna sladden…

Jocke känner stan och hittar snabbt till närmaste telefonkiosk. Han ringer Lastbilscentralen och får veta att Carina åkt hem till sej, vilket förvånar honom, eftersom han har hennes nycklar. Han får hennes telefonnummer och ringer upp. Hon skrattar åt honom. Naturligtvis har hon reservnycklar men det var hyggligt av honom att ringa. De bestämmer att de ska träffas nästa kväll. Han föreslår stans flottaste restaurang, men hon är förståndigare och nöjer sej med Mocca-kaféet på Esplanaden.

För den sista kronan ringer han hem till modern, som turligt nog kommit hem. Hon blir överraskad men visst är han välkommen. Jocke promenerar raskt hemåt och blir gladare för varje steg han tar. Allt tycks gå honom väl i händerna.

Men modern är reserverad. Hon står inte vid spisen och donar med kaffe, som han väntat sej och frågar inte heller, om han är hungrig. Hon går före in i vardagsrummet och slår sej ner i soffan. Han blir stående lite tveksam och sjunker sedan ner i fåtöljen.

Modern ber honom berätta vad han har haft för sej sedan dom sist träffades, och han känner sej som en skolpojke som ska tillrättavisas. Hon sitter alldeles tyst och lyssnar uppmärksamt. När han talar om försöksutskrivning och jobb avbryter hon honom. Hon vet att han har rymt och hon vill veta sanningen. Överraskad av hennes ovanliga sätt kapitulerar Jocke och hela historien ramlar ur honom.

Sluta tjuta

– Och du stod där vid telefonkiosken, säger mamma, och tiggde som en annan slashas. Rösten är full av bitterhet och ögonen utstrålar både förakt och sorg.

– Morsan, vädjar Jocke. Du tar då till. Det var väl inte så farligt.

– Jo, svarar mamma lika orubbligt. Det var det värsta. Att gå och tigga, ser du… nä-e…

Hon avslutar inte meningen och Jocke överlägger med sej själv. Vad ska han nu göra? Ska han fortsätta att diskutera? Försvara sej och inte ge sej, förrän modern förstår att han inte är någon tiggare och att det för övrigt inte är hela världen om han också skulle vara det. Eller ska han ta till det gamla knepet, det som han vet funkar – åtminstone har det alltid gjort det förut?

Långa diskussioner tröttar bara. Bättre att få mamma över på andra tankar.

– Morsan, försöker han med sitt lenaste tonfall, nu bråkar vi inte mer om det, va? Du behöver inte vara orolig. Det ska inte hända mer.

Han ger henne inte någon chans att säga något utan pratar på. Allt ska ordna sej. Han är ingen förhärdad brottsling, det vet hon ju. Han har gjort en del dumheter och så har han haft otur.

Han pratar. Han skämtar. Han förklarar. Han försäkrar.

– Ja ja, suckar mamma efter ett tag. Prata kan du, det har du alltid kunnat.

Isen är ännu inte bruten men det kan inte vara långt kvar. Han vet att mamma tycker om att höra på honom. Att hon snart kommer att småle, att hon till slut kommer att brista i skratt. Bara han inte ger sej.

– Jocke, du pratar så du tror dej själv, säger hon och rufsar om hans hår. Segern är vunnen. Jocke jublar och kramar om sin mamma.

Ja, han tror fullt och fast på vad han säger. Allt ska bli bra. Han ska sluta med alla dumheter. Hans mamma ska kunna vara stolt över honom till sist.

Han