Tack – håll käften

By Gun Jacobson

14-åriga Manolis bor med sin familj i Grekland när de en dag beslutar sig för att flytta till Sverige. Med sig till Sverige har familjen stora förhoppningar, men tyvärr blir det inte riktigt som de har tänkt sig. I det nya landet möter Manolis ett helt nytt språk, en ny skola och nya klasskamrater, och han tycker att det är svårt att anpassa sig till allt det nya. Han klarar inte av den svenska skolan, alla pratar konstigt och han går vilse i korridorerna. Pappa Kostas får inte heller jobbet som bilmekaniker utan får jobba som diskare i stället. Familjens anpassningsproblem skapar svårigheter för Manolis och hans syskon i skolan där de andra barnen gör sig lustiga över dem. Kommer Manolis och hans familj hitta sin plats i skolan och det nya samhället? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 19, 2022
• ISBN: 9788726863697

Book preview

Gun Jacobson

Tack

Håll käften

SAGA Egmont

Tack – håll käften

Copyright © 1972, 2021 Gun Jacobson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726863697

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

En del människor läser slutet först.

Du får naturligtvis läsa den här boken hur du vill.

Men om du vill bekanta dig med personerna och lära dig ett par meningar på grekiska, innan du börjar med första kapitlet, då ska du läsa sista sidan först.

Augusti. En by i Grekland

Det kommer brev från Sverige ibland. Då blir Kostas på bra humör. Han småskrattar, medan han läser och efteråt visslar han en glad melodi. Ioanna blir tyst och fundersam. Hon kan inte läsa, men hon vet nog ändå, vad där står.

Sent på kvällen, när de tror att barnen har somnat, pratar de med varandra. Ioannas röst är ängslig och orolig. Kostas låter ivrig. Det är som om han på alla sätt försöker övertyga sin hustru om något.

Manolis blir arg var gång det kommer såna där brev. Det verkar vara något mycket viktigt och då kunde pappa gott tala om det för honom. Han är i alla fall 14 år och i ett helt års tid har han hjälpt till med att försörja familjen. Visserligen blir det inte så mycket förtjänst på att sälja kammar och speglar och andra småsaker inne i stan, men ändå! När han har betalat bussresorna, har han i regel 5-10 drachmer över. Ibland till och med 15, om han legat i ordentligt och dragit till sig många kunder.

Men inte ett ord säger pappa. Han behandlar honom som en barnunge! Undra på att Manolis ilsket knyter nävarna. Men han säger ingenting. Han nöjer sig med att knuffa till Christos, den 9-årige brodern, som ligger och snörvlar bredvid honom. Christos har för vana att bre ut sig i sängen, så att Manolis knappt får plats, och han sover obekymrat vidare, hur många svenska brev som än dimper ner.

Alexandra är rädd för de där breven. Hon är 12 år och gammal nog för att märka hur ängslig mamma blir. Hon ligger vaken på natten och försöker höra, vad föräldrarna pratar om. Men hon får aldrig något sammanhang. De pratar så tyst, så tyst, och dessutom kan Despina och Spyros, som hon delar säng med, aldrig hålla riktigt tyst – inte ens i sömnen.

Man skulle vara sex år som Despina eller ännu bättre fyra som Spyros. Då behövde man inte oroa sig så mycket, för då visste man inte något om de svenska breven, som lockar bort pappor och farbröder. Alexandra vet åtminstone två familjer, där pappan rest sin väg, sedan han fått brev.

Det är Theodoros, som skriver breven, så mycket vet Manolis. Det är pappas kusin och förut bodde han i deras by. Han jobbade som målare, när han nu fick något jobb. För det mesta fick han inget utan tillbringade hela dagen inne i stan, väntande på att något skulle dyka upp.

En dag var han försvunnen. Han hade rest till Sverige för att tjäna pengar och bli rik, sa folk.

Kostas jobbar inne i stan. Han är bilmekaniker. Han har gått och hoppats på att det skulle bli plats för grabben hans också. Men det ser dystert ut. Inte ännu i varje fall, säger alltid chefen. Så Manolis får fortsätta ett tag till med gatuförsäljningen. Det ger pengar det med – och pengar behövs i en familj med fem barn.

Theodoros’ brev väcker hemliga förhoppningar hos Kostas. Det finns chans för honom att få jobb i Sverige. Theodoros skriver, att han kan ordna något.

I början säger Kostas ingenting men så småningom inviger han Ioanna i planerna. Det är så mycket som måste ordnas med myndigheterna. Formulär ska fyllas i och ansökningshandlingar ska lämnas in.

Han var lite orolig ett tag, att myndigheterna skulle säga stopp och inte ge honom tillstånd att lämna landet. Men allt gick bra. Det fanns tydligen inga anmärkningar på honom. Ingen har någonsin hört Kostas säga ett ont ord om de styrande. Ånej, han har aktat sig! Har man fem barn och en hustru, som man tycker om och vill vara tillsammans med, gör man klokast i att tiga. Stugan deras är visserligen liten och trång men i jämförelse med en fängelsecell verkar den närmast palatslik.

Han måste sälja huset. Det kan inte hjälpas. Ioanna hade det med som hemgift, då de gifte sig för femton år sedan. Det var faktiskt en prestation av Ioannas familj att ge henne ett hus i bröllopsgåva. Ioannas föräldrar och syskon var fattiga men påhittiga, och det var hennes tre bröder som med gemensamma ansträngningar byggt huset för att deras enda syster skulle ha en anständig hemgift, som varje flicka i Grekland bör ha.

Utan huset hade de aldrig klarat sig. Och nu skulle huset bli deras räddning, när det gällde språnget in i en okänd men lovande framtid.

När alla papper är ordnade, samlar Kostas högtidligt sin barnaskara omkring sig och meddelar den stora nyheten: Han har fått jobb i Sverige!

Ivrigt berättar han om fabriken, där Theodoros jobbar och där han nu också ska börja.

Bra jobb, bra betalt, hyggliga arbetskamrater, bra chef, bra allting!

Theodoros har skrivit om allting i brev på brev. Sverige är ett bra land. Man får visserligen jobba hårt och någon härlig siesta mitt på dagen är det inte tal om. Folk pratar konstigt och kallt är det, men allt detta uppvägs av att man tjänar bra med pengar.

För pengar kan man köpa: möbler, radio, television, bil, kläder, mat och allt vad man vill ha…

Manolis förbannar sin egen dumhet. Att han inte begrep detta redan från början! Alexandra ryser till – då var det alltså som hon trodde!

– Pappa, ska du resa från oss, viskar hon tyst och ängsligt, men ändå tillräckligt högt för att Kostas ska höra det.

– Flicka lilla, säger pappa och hans röst är ljus och glad, vi ska resa alla, hela familjen…

Han tystnar och ser sig förvånad omkring. Fem vita barnansikten lyser mot honom – frågande, ängsliga, ja, rent av förskräckta.

Christos visar öppet sin förtvivlan. Han kan inte tänka sig att fara ifrån Koritsi, lammet, som han fått av Elias, herden. Det är visserligen inte hans på riktigt, men han får låtsas att det är hans, så mycket han vill. Det går knappast en dag utan att han springer iväg till betesmarkerna för att hälsa på sin Koritsi. Han vill inte flytta!

Despina och Spyros förstår egentligen inte mycket av det hela, men de ställer solidariskt upp på Christos’ sida. De vill inte heller flytta! Spontant går de fram till brodern och ingen kan missta sig på deras inställning. Men de säger ingenting högt. Det vågar de inte.

Pappa skrattar godmodigt och lägger armen tröstande och uppmuntrande kring pojkens axlar. Det gläder honom att sonen vågar protestera. Men det är klart, att det blir som pappa vill. En lammunge – vad är det att bråka om!

– Jag vill inte, skriker Christos och sliter sig lös. Ingen kan hejda honom, när han störtar iväg – bört mot betesmarkerna. Despina börjar gråta och när Spyros märker detta, börjar han också snyfta.

Ioanna har hållit sig tyst hela tiden, men nu måste hon få lov att säga något. Det är kanske bäst ändå att strunta i alltsammans. De klarar sig ju här hemma, åtminstone något så när.

– Men Ioanna, säger Kostas förebrående. Vi har ju redan bestämt oss.

– Vi, protesterar Ioanna, du…

Hon säger inte mer. Hon vet, att det inte lönar sig. Det blir ändå som Kostas vill. Han är ju man och den som tjänar pengar. Det är klart, att han måste bestämma.

Det mörknar ganska tidigt i Grekland och skymningen är kort. När Christos inte kommer tillbaka, blir Ioanna orolig. Kostas ger sig av för att söka efter pojken. Han anar var han kan hitta honom. Hos Elias.

Det tar en stund att hitta herden och hans hjord och Kostas får tid att fundera. På dagen tycks allt så enkelt och bra, men nu, i kvällens tysta timmar, kommer tvivlet. Är det rätt att ge sig iväg till detta främmande avlägsna land? Och ta hela familjen med? Han borde kanske ha rest ensam först och lärt känna förhållandena.

Men han har bränt sina skepp. Alla papper klara och köpare till huset finns redan. Måtte han kunna pressa upp priset, så att det räcker till resan! Allt blir säkert bra, bara de kommer till Sverige. Där finns jobb som väntar och bostad åt dem. Skolor till barnen och ett fint sjukhus åt Ioanna, när hon ska föda.

Barnet – deras sjätte barn – kommer att födas i Sverige. Det är det enda han inte riktigt tycker om. Han kan inte förklara varför. Det är bara så. Han vill helst att Ioanna ska föda honom en grek – men nu kommer det att bli en svensk.

Christos sitter bredvid Elias. En liten eld brinner framför dem. Allt verkar så lugnt och fridfullt. Utan protester reser sig pojken och följer med fadern hemåt. Kostas blir faktiskt förvånad.

– Det var Elias, som sa att jag skulle följa med, förklarar Christos. Han gav mej den här kniven.

Kostas sväljer och svarar ingenting. Han förstår hur det känns för Christos och återigen börjar tvivlet ansätta honom.

Det går många