En tjej vid ratten

By Gun Jacobson

Carinas liv består av bilar. Mamma och pappa menar bestämt att livet är rikare än så. Det håller Carina med om. Livet handlar inte bara om bilar, som tur är finns det långtradare också. Ända sedan hon var fjorton har Carina drömt om att få jobba som långtradarchaufför. Det är så livet ska levas och det är så det ska komma att bli. Men livet på ett åkeri, i ett mandsominerat yrke, är fullt av utmaningar. Carina tänker dock inte gå med på att behandlas annorlunda bara för att hon är tjej. Hon är förbannat bra på lastbilar och till slut ska till och med tjockskallarna Jerry och Jocke inse det."En tjej vid ratten" är en arbetslivsskildring om hur det är att vara kvinna i ett yrke dominerat av män. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 23, 2021
• ISBN: 9788726863611

Book preview

Mer pojke än flicka

Både mamma och pappa är egentligen emot det. Till och med mormor verkar tveksam, när det kommer till kritan, trots att hon uppskattar dagens unga flickor, som vågar göra sådant, som hon och hennes väninnor knappt vågade drömma om en gång då de var unga.

Morfar är död och farmor likaså. De har alltså ingen talan. Farfar bara skrockar, så fort saken kommer på tal.

— Låt jäntungen hållas, lyder hans råd. Det är ingen skada skedd ännu.

Ja, det är lätt att säga, men Carina känner på sig att han inte alls tar henne på allvar. Det är bara Tomas, lillbrorsan, som riktigt står på hennes sida.

— Jag tycker du ska bli långtradarchaufför, säger han. Du passar till det.

Kompisarna i skolan har för länge sedan accepterat hennes val. Det är väl inget märkvärdigt med en tjejchaffis heller. Självklart att hon ska bli det om hon vill. Tjejerna i klassen tycker det är fränt med en tjej som kör lastbil, men det är klart att ingen av dem har något större intresse av att själv göra det. Inte ens Sussie nu längre. Klassens killar gillar Carina. Bra tjej! Man kan snacka med henne om allt.

Carina tycker likadant vad killarna beträffar. De är bra. Tjejerna är svårare. Många bara fnittrar eller pratar om kläder, killar och kärlek och sådant.

Carina har många kompisar, som hon gillar. Det är ett stort gäng ungdomar som lever med ett dominerande intresse: Bilar och motorer. Det är full rulle dygnet runt för Carina. I skolan hör hon till håll-i-gångarna, på kvällarna finns hon överallt där det finns bilar och på nätterna drömmer hon om den ena långtradarfärden efter den andra.

Bland tjejerna trivs hon bäst tillsammans med Sussie, som också gillar långtradare. Det var en härlig tid, då de bägge pryade på ett åkeri och fick vara ute och åka lastbil dagarna i ända.

De väckte en viss uppståndelse, då de drog in på åkeriet. Chaufförerna skämtade om att det var bäst att passa sig för nu skulle tydligen tjejmaffian ta över. En tidning slog upp en stor bild och skrev hurtfriskt om nya tider med tuffa tjejer i mansdominerade yrken.

Efter pryotiden svalnade Sussies intresse för lastbilar, men hon tyckte fortfarande att det var roligt med bilar.

— Det är klart att jag ska ha något jobb som har med bilar att göra, sa hon till Carina, men vad det ska bli, det vet jag inte riktigt. Taxichaufför kanske. Time will show.

Carina var nöjd med sin pryovecka. Hon fick vara ute med tre olika chaufförer, som alla hade intressanta saker att berätta. Hon hjälpte till att lasta och lossa så ofta hon kunde och hon frågade ut chaufförerna både om fordonet och arbetet. Efter en vecka fanns det inte en grej i förarhytten som hon inte kunde namnet på.

— Nu vet jag hur allting funkar och jag kan både starta och växla, styra och bromsa — i teorin, sa Carina till Henrik, transportledaren, när veckan var slut.

— Nu är det bara praktiken som fattas för dig, flicka lilla, svarade Henrik, som hade fått rapporter från chaufförerna och blivit imponerad av hennes iver och intresse.

De två dagarna med Evert hade hon lärt sig mest. De andra dagarna hade hon fått unga killar vid ratten och de var för all del trevliga, men hon kände större gemenskap med Evert, trots att han var en gubbe på femtio år. Själv kände han sig visserligen ännu ung och spänstig, men vad hjälpte det? I en fjortonårings ögon var han en gubbe — men en riktigt mysig gubbe.

— Tror du att jag kan bli lastbilschaufför, frågade Carina en dag och Evert tittade fundersamt på henne.

— Det skulle förstås inte skada med lite mer muskler, men det kan du väl skaffa dig, sa han sedan och nöp till kring hennes smala överarm. Men flickor brukar vara rädda för att få muskler, fortsatte han, åtminstone var det så, när jag var ung.

Carina teg och såg framför sig en rad muskelknuttar.

— Det är klart att du kan bli lastbilschaufför, tyckte Evert efter en stunds tystnad. Det är bra om man är stark, men många chaufförsjobb består ju bara i att köra fram och tillbaka. Det finns andra som lastar och lossar sådana gånger. Man behöver inte vara stark som en oxe precis, för att köra lastbil. För resten är det inte bra för karlar heller att lyfta för tunga saker.

Efter pryotiden tränar Carina armstyrka. Han ska få se, Evert, som tyckter att hon har för klena muskler. Nog ska hon kunna lyfta 35 kilo utan vidare — och mer behöver inte ens en karl orka med enligt de nya bestämmelserna. Det har hon läst någonstans. Ingen arbetare ska kunna åläggas att lyfta mer än 35 kilo på en arbetsplats. Det är bra. Ingen ska tvingas att förlyfta sig.

Det dröjer några år ännu, innan Carina kan få påbörja sin utbildning till yrkeschaufför. Väntetiden fördriver hon tillsammans med Sussie och de andra i bilgänget. När hon aldrig vill vara hemma på kvällarna, börjar föräldrarna protestera. Först lite försiktigt, eftersom de är förstående vuxna, som begriper att ungdomar vill ut och träffa varandra. Så småningom skärps tonen och till slut säger mamma ifrån på skarpen.

— Livet består inte bara av bilar, Carina!

— Nej, som tur är finns det långtradare också, svarar Carina och känner sig vitsig. Men mammas sinne för humor är dåligt just nu.

Det blir en lång diskussion. Till att börja med är det hårda tag. Bägge parter skäller och svär. Men till slut mjuknar tonen. Egentligen tycker de väldigt mycket om varandra, mamma, pappa, Carina och Tomas. Men det är svårt att bo tillsammans och leva ihop och ibland blir man fruktansvärt irriterad på dem som man innerst inne tycker mycket om. I dag blir allt det där sagt, som de alla gått och burit på länge.

— Det är bara en fix idé, Carina, det är något som du har fått för dig, säger mamma. Du har på något sätt blivit mer pojke än flicka och det var ändå inte meningen.

— Nej, fyller pappa i, du försöker liksom hela tiden att ta efter pojkar. Det verkar nästan som du skämdes över att vara flicka.

Efteråt minns inte Carina allt vad som sades under diskussionens gång. Hon ligger på sängen och funderar. Efter ett tag reser hon sig och sticker in huvudet i vardagsrummet, där föräldrarna sitter och dricker kvällskaffe.

— Var inte oroliga, säger hon, jag sticker bara hem till Evert och Aina ett tag.

Hon brukar hälsa på Evert och hans fru ibland. Hon sitter hos dem en stund och pratar om ditt och datt, mest om skolan, eftersom hon har märkt, att de gillar att höra hur det är i plugget nu för tiden. Deras egna barn är vuxna. De har tre pojkar, som alla jobbar med bilar. Carina har inte träffat någon av dem utan bara sett dem på kort.

De har väl aldrig pratat om allvarliga ting, när hon har hälsat på. Men i kväll märks det att Carina är fundersam och Aina frågar, hur det är fatt. Hon berättar om samtalet med föräldrarna och de lyssnar uppmärksamt. Det märkliga är att medan hon berättar, tycker hon att hon plötsligt förstår allting så mycket bättre. Det känns skönt att ha några att prata med, några som man vet är ens vänner och som inte lyssnar bara av artighet eller av nyfikenhet.

Men både Evert och Aina skrattar vänligt, när hon säger att hon inte längre vet om hon vill bli långtradarchaufför. Åjo, nog vill hon det, så pass väl känner de henne! Inte ska hon väl hänga upp sig på en liten diskussion på hemmaplan. Föräldrarna har ju inte förbjudit henne, bara förmanat lite grand.

— Jag har känt det på mig hela tiden, säger Carina dystert. De har aldrig gillat mina idéer om lastbilar och långtradare. De tror att det är en fix idé och att jag ska växa ifrån den så småningom.

— Det var liksom självklart att våra tre grabbar skulle köra lastbil som pappa, säger Aina. Jag undrar hur det hade varit om vi hade haft en flicka också. Vad tror du, Evert?

— Det är klart att hon hade snurrat på ratten, hon med, svarar Evert utan minsta tvekan i rösten.

— Vet du, berättar Aina, jag drömde också om att bli lastbilschaufför, när jag var ung.

— Nej, men så kul, utropar Carina glatt.

— Men så träffade jag Evert och han ville inte att jag skulle bli det, fortsätter Aina.

— Nej, jag tyckte det räckte med en chaufför i familjen, ler Evert och blir förvånad över det utbrott som kommer från Carina.

— Men Evert, det hade jag aldrig trott om dig! Hur kunde du bara förbjuda henne?

— Åja, sakta i backarna, manar Evert. Inte förbjöd jag väl precis, och du får se själv hur lätt det är den dagen du skaffar dig en karl och ungarna börjar komma. Då är det inte så enkelt, om båda föräldrarna är ute och far efter vägarna.

— Jag blev med barn, förklarar Aina, och sedan var jag nog inte riktigt intresserad längre. Det var bara en romantisk dröm det hela. Jag tyckte det såg så tjusigt ut med de stora lastbilarna, och så såg jag mig själv sittande vid ratten. Det var bara dumheter. Men det är klart att… Om jag hade haft en dotter och om hon hade velat, så nog hade jag gjort allt för att uppmuntra henne.

— Jag med, instämmer Evert. Jag kände mig nästan högtidlig, ska du veta, då du satt bredvid mig i hytten under pryon. Det var nästan som om jag hade