Sånt är livet

By Sofi Piehl

Det är som att sitta i en båt utan åror. Livet alltså. Det spelar ingen roll vad jag gör, den övergripande känslan är ändå att jag bara flyter med utan något egentligt inflytande ... "Sånt är livet" är en samling med författaren och journalisten Sofi Piehls trettio bästa kåserier. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 24, 2021
• ISBN: 9788726788815

Book preview

Utan åror

Det är som att sitta i en båt utan åror.

Livet alltså.

Det spelar ingen roll vad jag gör, den övergripande känslan är ändå att jag bara flyter med utan något egentligt inflytande.

Tag en sådan enkel sak som en dag. I och med att väckarklockan ringer är den igång, vare sig man vill eller ej.

Benen över sängkanten, vattenhinkarna i händerna, hästarna i hagen, kaffe i magen, ungarna ur sängen, bilen till jobbet, jobba, jobba, jobba, bilen hem, vattenhinkar, middag, några engelska glosor, ungarna i säng.

Vem hinner grabba efter åror när det bara är pang på, raka spåret.

Men eftersom det inte finns någon som styr är det lätt att spåra ur.

Det värsta jag vet är att bli osams med ungarna. Jämt blir jag osams med ungarna.

Stormen drar igång vid morgonpasset och bedarrar sällan förrän alla somnat.

Hade jag någon kontroll skulle jag se till att saker och ting tog en annan vändning.

Storebror, som börjar bli stor, kom en dag med en stilla undran:

– Varför bär du dig inte åt som en vuxen?

– Hur bär man sig åt då? frågade jag och hoppades att jag äntligen skulle få lära mig något.

– Man läser tidningen, tittar på TV, dricker en öl och tar det lugnt, sa storebror.

Vid närmare eftertanke konstaterade den samlade ungskocken att de inte kände någon vuxen som bär sig åt som en vuxen.

Man kan undra var de får sina förebilder ifrån.

– Men du är värst! enades de.

I byn

Det är bra att bo i en liten by. Om man jämför vår by med Chicago eller Stockholm, Norrtälje, Rimbo, Finsta, ja, vad som helst, så är den faktiskt ett väldigt litet samhälle. Och om man tänker efter så är det bara ett fåtal människor som bor i det. Ändå är vi väldigt många.

Det beror på sammanhållningen.

Ta semestertider till exempel. Typiska tider då man behöver någon.

Om jag bodde någonstans i en stor stad på mitten av ett stort hus med åtta grannar i samma trappuppgång och 88 grannar i samma port och 888 grannar i samma hus, skulle det inte förvåna mig om jag skulle stöta på problem om jag skulle åka bort en vecka och behövde någon som kunde vattna cissusen.

Men nu bor jag i ett brunt hus i en liten by med en handfull familjer inom ett spridningsområde av två kilometer. När jag ska åka bort en vecka är det lätt som en plätt. Alltid finns det någon som kan vattna pelargoner, mata katter, passa hästar, mota höns, lufta växthus, flytta kaninburar och se till undulater.

Sedan kan man stöta på folk från stan som tittar beklagande på en och undrar:

– Du måste vara väldigt låst med alla dina djur?

– Jo, svarar jag, för självklarheter är så svåra att förklara.

I vår by är vi så få att alla kommer när någon fyller år. Först samlas alla som inte fyller bakom ett träd för att kunna gå fram och sjunga unisont.

– Är inte det besvärligt att organisera? undrar folk från stan.

Vad svarar man på sånt? Det finns ingen organisation. Det har bara varit samma träd och samma klockslag i 40 år.

Det blir inte ens trångt i stugan där födelsedagsbarnet bjuder på kaffe.

Kaffe får man jämt i byn.

Trots att vi är så få samlar vi enkelt ihop två brännbollslag om vi vill. En boll hittar vi i stuprännan vid garaget, slagträna svarvar morfar och hästarna har betat fram en snygg plan.

Sedan går vi ner till sjön och kokar kaffe. Det har vi lärt oss i Norrland. Där har de eldstäder och kaffepannor överallt. Kaffe har de i ryggsäcken. Vi har vårt i en buske vid sjön. Vare sig det är ungarna som badar eller åker skridskor, eller om det är vi tanter som ligger på bryggan och tvättar mattor, så nog ställer vi pannan på elden.

När vi fikat gör vi något praktiskt. Är det någon som har något trasigt: en traktor, en tvättmaskin, en kärra, en moped, en väska, en klocka, en bil, en dataapparat eller ett hundkoppel så tar han bara med sig den trasiga grejen och går till grannen. Alla grannar kan laga något.

En del klipper hår, någon vet bäst att förbinda sår, en del har en ko som ger mjölk, en del har höns som värper ägg, andra har växthus med tomater och någon har satt släpärter som andra får plocka.

Ibland har vi byfest. En del håller föredrag om fornminnen, släktled och forna tider då hästarna for i sken med stadsgäster som skulle till tåget. Några spelar teater, någon har skrivit en visa. Vi sjunger och dansar.

– Är det inte tråkigt? undrar folk från stan. Samma ansikten jämt.

– Ibland tar vi med sommargästerna, svarar jag för att trösta.

Fast egentligen är vi lika nöjda ändå – men sånt vill man helst inte säga, för folk som bor på åttonde våningen med en vissen cissus har nog ändå.

Med ben

Vi drivs var och en av vårt eget vanvett. Själv har jag en utpräglad fallenhet för att falla i trance över detaljer som ingen annan ägnar en sekund av sitt liv åt att tänka på.

Ta ben till exempel. Trots att de bara är två rörliknande saker, som börjar uppe och slutar nere, är det egentligen otroligt vilken glädje man har av dem.

Dygnet runt.

På dagarna bär de en hit och dit, uppför backar och nerför trappor, in i garderober och ut på promenad.

Nattetid sparkar de av täcket åt en om det blir för varmt. Aldrig behöver man säga åt dem vad de ska göra, de bara gör. Dessutom har de en knöl på mitten som gör att de går att böja om behov uppstår – vilket är väldigt