Rita Rävsvans

By Thorkil Barfod

Det var inte Rita som hittat på att hon skulle kallas Rävsvans. Det var hennes pappa, som skrattat när hennes mamma försökt ordna hennes långa bångstyriga röda hår i en hård fläta på ryggen. När Ritas pappas vän doktor Hattensen kommer förbi på middag så kallar även han Rita för rävsvans, och då får Rita nog. Hon älskar att busa med sin familj, och kommer snart på sitt värsta bus hittills. Hon ska byta ut tobaken i doktorns pipa mot träull. När hennes busstreck uppdagas blir mamma arg, men doktor Hattensen skrattar bara. Straffet för Rita blir att hon ska spendera en sommar hos doktorn, som också är hennes gudfar. Rita är överlycklig - en hel sommar ute på landet, tänk vilka hyss hon kan hitta på!-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2020
• ISBN: 9788726198331

Book preview

Egmont-koncernen

I.

HUR RITA FICK KOMMA TILL LANDET.

Rita hette hon, men de kallade henne Rävsvans. Och nu skulle hon resa till landet under sommarferien till sin gudfader, doktor Hattensen i Naarup.

Det var naturligtvis inte av fri vilja som Rita lät kalla sig Rävsvans. Det var hennes far, som hittat på det den gången hennes mor försökte få hennes eldröda hår att ta sig bättre ut med att fläta det i nacken med en hård fläta. Rita tyckte själv det såg fasligt ut — och så stretade det. Men var gång hon stal sig till att lösa upp det, blev det snart upptäckt, ty det tovade sig, så att det knappt kunde redas ut. Så småningom växte det också, så att det liknade ett kråkbo när det löstes upp.

Om det håret stredo alltid Rita och hennes mor.

— Varför kan jag inte få klippa av det? frågade hon, när modern stod och vattenkammade det för att få det slätt. Alla mina skolkamrater har shinglat hår, och det kunde väl jag också få, så slapp vi allt det här bråket.

— Nu ska du vara tyst med det där pratet, sade modern för var gång. För det första vet du att jag tycker det är avskyvärt och för det andra blir det bara mer tjockt och krusigt. Du kommer väl ihåg när du fick ett brev med dig från skolan om att jag måste se till att du kammade dig ordentligt innan du gick hemifrån. Det vill jag inte höra en gång till, lita på det.

Rita bet ihop tänderna och fann sig i sitt öde. Men allt efter som flätan blev längre och tjockare och nästan luden av alla små hår, som krusade sig, blev hon mer och mer förargad på den. Då var det som hennes far en dag tog tag i flätan och kallade den en tjock röd rävsvans.

Men så tappade Rita tålamodet och — — — blev gripen på bar gärning framför spegeln i sovrummet, just som hon stod i begrepp att klippa av flätan med den stora papperssaxen. Det blev rumsarrest tre eftermiddagar och inga betygspengar den veckan för att hon skulle veta att det var allvar. Fläta måste hon ha.

Men från den dagen fick hon behålla öknamnet Rävsvans. Fadern kallade henne alltid så, och det gick väl ändå an, för på honom kunde man ju inte bli ond, och han sade det ju bara på skämt.

Men sedan började båda de stora bröderna att kalla henne Rävsvans, när de ville reta henne. Till och med kokerskan Sofie, som hon alltid låg i fejd med, därför att hon inte kunde hålla sig från lådan med bitsocker, slängde namnet efter henne, när hon var i det hörnet. Så småningom kom det genom kamraterna ut i skolan också, och till sist fick Rita aldrig heta annat än Rävsvans. Man kan ju vänja sig vid allt, och vad mer? — när allt kom omkring så kanske det var lika bra att heta Rita Rävsvans som hennes rätta namn Rita Rosenborg.

Rita var tolv år och full av idéer — lysande, storartade idéer förstås — åtminstone tyckte hon det själv. Men föräldrarna hade en något annan syn på saken, ty hennes uppfinningsrikedom kunde komma över henne bäst som hon satt och lekte med sina dockor — i skolan eller när hon skulle läsa sina läxor. Men föräldrar är nu en gång benägna för att se på hela världen — och barn i synnerhet — med grå och förvrängande glasögon.

Ja, detta var alltså Ritas åsikt.

Det var förresten just en idé, som var orsak till att Rita nu skulle resa till landet. Ja — och så doktor Hattensen förstås.

Honom kände hon mycket bra. Doktorn och hennes far voro ungdomsvänner, och så länge hon kunde minnas tillbaka hade de alltid fått stekt kalvlever till middag, när han kom och besökte dem, så det måtte vara hans livrätt. Något annat visste hon egentligen inte om honom. Jo, det var sant, inne på faderns piphylla hängde en gammal lustig brun sjöskumspipa, som ingen fick röra. Han stoppade den alltid, innan de gick in till middagen, så att den skulle vara färdig att tändas vid kaffet.

Doktor Hattensen hade stora buskiga ögonbryn och en kal fläck bak i nacken. Förr hade Rita alltid tyckt lika bra om honom som om andra människor, ja, nästan bättre, för han hade alltid choklad med åt henne. Visserligen brukade modern alltid gömma den och bara ge henne en bit då och då, när hon hade »förtjänt det». Men det rådde ju doktorn inte för.

Men sista gången han var på besök, så var det närapå att vänskapen mellan honom och Rita fått en ände.

Hon kom som vanligt stormande hem från skolan och hade en så väldigt bra historia att berätta. Och så satt doktor Hattensen där.

— Nu ska ni få höra...! började hon andfådd. Men så blev hon hejdad.

— Hur kommer du in i rummet när det är främmande här? sade hennes mor. Lägg ifrån dig din skolväska och kom fram och säg goddag. Du är verkligen för stor att uppföra dig så där.

Rita såg naturligtvis genast purken ut. Men det är heller inte roligt att bli avbruten, när man är nära att explodera av nyheter.

Hon kunde i alla fall behärska sig och åstadkom en respektabel nigning. Och då var det som doktor Hattensen kom till att le och säga:

— Hä hä hä!... Ser man på. Vuxit har hon då — — och se, en så lång rävsvans du lagt dig till med, sedan jag såg dig sist! Brukar du den att vifta bort flugor med?

Rita bet ihop tänderna. Det gnistrade i ögonen på henne, men hon sade inte något.

— Där ser du! retades fadern. Doktorn tycker också att den liknar en rävsvans, så alltför galet var det ju inte.

Rita svarade icke, men hon rasade inom sig och rynkade i all hemlighet näsan.

— Det värsta är att han hittade på det själv, tänkte hon hämndgirigt, medan hon hängde sina ytterkläder i tamburen. Det är inte fars gamla kvickhet han begagnar. Han hittade på det själv. Han förtjänar att man...

Ja — att man vad? Nu skulle hon behöva en av sina utmärkta idéer, men de kommo inte när man verkligen behövde dem. De riktigt goda idéerna nämligen.

Men denna gången kom det i alla fall en. Ty doktorn kom plötsligt att tänka på en rulle choklad, som han fiskade upp ur fickan för att göra henne mildare stämd. Fastän Rita var rasande måste hon nu fram igen och niga och säga tack. Det var till på köpet en särdeles fin rulle denna gången. Så fin, att båda ändarna av den voro fyllda med träull, för att det skulle se ut som om det vore mera i den än det verkligen var.

Och då modern öppnade rullen, föll träullen på golvet, och följaktligen blev Rita kommenderad att plocka upp den och lägga den i papperskorgen. Det var ett fasligt besvär, ty det var nästan en hand full och de långa revorna fastnade i golvmattan. Men till belöning fick hon då med detsamma ett par bitar choklad, trots sin sura och griniga uppsyn.

Men Rita kunde aldrig vara så värst länge ond åt gången. Det var för besvärligt. Och då hon en stund efteråt satt i ett annat rum med sina läxor, glömde hon snart förtretligheten och fick igen sitt goda humör. Inte ens idén tänkte hon längre på.

Och ändå!... Bäst som hon satt och förhörde sig själv om Skottlands städer, kom den. Den var så blixtrande rolig, att hon nästan miste andan. Hon satt flera minuter och stirrade framför sig med sina stora runda ögon och njöt av den på förhand.

Men det var ju också en annan fråga.

Vågade hon verkligen, när det kom till kritan? Hon skulle knappt ha vågat om det gällt fadern. Och när det nu gällde doktor Hattensen... Hon riskerade att de blev arga allesamman. Men idén var alltför präktig för att inte prövas.

Rita stack fingrarna i öronen och fortsatte med läxan. Så tog hon itu med hemräkning och engelska. Och så började doften av stekt lever sippra ut genom dörrspringan. Middagstiden närmade sig tydligen. Hon skyndade sig in och tvättade händerna, så att det var gjort och hon inte sedan behövde sinka sig med det.

Se så, nu kom Sofie. Rita satte armbågarna på bordet och näsan ned i boken och rabblade engelska glosor med snälltågsfart.

— Middag, förkunnade Sofie med huvudet i dörrspringan. Du ska tvätta dig om händerna.

Så drog stegen sig bort igen och Rita gick lydigt in i sovrummet, där hon gav sig till att skramla högljutt med tvättservisen. Så stod hon en stund och lyssnade, och då hon hörde stolarna skrapa i matsalen, stack hon retsamt ut tungan och smög sig genom vardagsrummet in till faderns rum.

Ganska riktigt! Där hängde doktor Hattensens pipa färdigstoppad som vanligt.

Försiktigt tog hon ned den och tömde ut tobaken. Så tog hon upp träullen från papperskorgen och fyllde pipan därmed, men allra överst lade hon ett lager tobak, så att det såg ut som förut.

Ögonen spelade i huvudet på henne, och hon riktigt darrade på händerna av iver och spänning då hon hängde pipan på sin plats igen. Det var inte långt ifrån att hon tappat den och hon blev stel av förskräckelse. — Tänk bara, om den gått sönder!...

Så smög hon sig samma väg tillbaka och intog sin plats vid bordet. Hon sade inte ett ord under hela måltiden. Hon tordes knappt se upp från tallriken av rädsla för att modern skulle se hemligheten stråla ut ur hennes ögon.

Då de reste sig, flög hjärtat upp i halsgropen på henne. Hon blev plötsligt slagen av förskräckelse för följderna. En sak var att retas med fadern eller bröderna eller Sofie. Dem kände hon ju och visste hur de skulle ta det. Med modern var det strax litet mer riskabelt — — och denna gången var det en främmande herre, som kanske aldrig förr varit utsatt för något skoj. Så vem kunde veta om han inte blev rasande när han upptäckte det!

Hon hade egentligen mest lust till att försvinna. Men så kom hon att tänka på rävsvansen. Det tröstade henne litet... det var i alla fall han som börjat. Det kunde ingen förneka — inte ens hennes mor.

Alltså låtsades hon om ingenting. Hon fick sin sockerbit som vanligt då kaffet kom in och satte sig så långt bort som möjligt för att intresserat se när pipan blev tänd.

— Jag för min del föredrar en cigarr efter middagen, sade fadern. Pipan kan vara god nog på aftonen... Men vad är det? Drar den inte ordentligt? Den blir naturligtvis sur av att hänga i månader utan att begagnas.

— Nå, det går nog, försäkrade doktorn och drog väldigt. Jag kanske har stoppat den för hårt.

Ritas hjärta dunkade så att hon nästan kunde höra det. Hennes far tog en piprensare.

— Lätta upp litet i tobaken, föreslog han. Det kanske bara har kommit ett blad på tvären.

— Ja tack. Doktorn sög röken till sig. Det hjälpte bra. Ah, vad det smakar!

I detsamma hände något mystiskt i piphuvudet. Det gav sig till att sjuda och spraka i det och samtidigt slog det upp en grå osande rök. Doktorn, som hade hela munnen full av rök, blåste ut den med en halvkvävd hosta, så att han fick tårar i ögonen därav.

— Vad i all världen! sade han med vämjelse. Vad är det för en tobak, som du har? Har du spätt ut den med sågspån eller vad är det för otyg?

Han försökte försiktigt ännu ett drag. Det knastrade och stank från piphuvudet.

Ända hittills hade Rita kunnat hålla sig lugn. Nu exploderade hon — mycket mot sin vilja. Det blev ett halvkvävt fnissande, som genast drog uppmärksamheten till henne.

— Åhå!... sade fadern och lade från sig cigarren, medan han gav henne ett par ögon, så att det klack till i henne. Får jag låna pipan ett ögonblick. Det skulle inte förvåna mig om den vore fylld med döda flugor från flugfångaren.

Rita spärrade upp ögonen. Hon glömde alldeles sin förskräckelse av förvåning över fadern. — Döda flugor! Tänk att han kunde hitta på det! Det var således inte från främmande hon hade sina anlag att »hitta på».

Då piphuvudets innehåll var utkratsat i askkoppen, såg fadern och doktorn först på varandra och sedan på henne och så på varandra igen. Till sist stack doktorn sin näsa ned i skräpet och luktade.

— Vet du vad det är? sade han och slog sig på låret med en smäll. Vet du vad det är? Det är träull, förstår du! Träull från min egen chokladrulle — — — ha ha ha!

Rita gapade av häpnad. Satt inte doktorn där och skrattade!... skrattade! Det hade hon minst av allt väntat. Hon fick stor lust att genast kasta sig om halsen på honom.

— Rita —