Ingen tror på Britt

By Maj Ulvskog

Herr och fru Pettersson har skaffat sig ett fosterbarn. Något de kommit att få ångra flera gånger. Britt är nämligen ett riktigt litet busigt barn, full av fantåg och hyss. Men fru Pettersson är ändå på rätt gott humör. Hon ska nämligen snart börja jobba på egen hand, Nu slipper hon snart hemslaveriet och kan stoltsera med en egen lön, något som kvinnor allt oftare kan göra i det moderna samhället. Men Britt är kanske för mycket även för ett modernt par som Petterssons. Hon är nämligen en riktig modern jänta som gärna uttrycker sig på både olämpliga och subversiva sätt när vuxna hör på. Ingen lyssnar på Britt, men kanske borde fler lära sig att göra det?"Ingen tror på Britt" är en skojfrisk roman om samhällets moderniserande och om kvinnorollen i 40-talets Sverige. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 1, 2021
• ISBN: 9788711896044

Book preview

författaren.

Britts hem.

Fru Pettersson i gårdshuset Drottninggatan 30, 4 trappor upp, stod vid köksspiseln och stekte fläsk. Fläskbitarna hoppade och fräste ilsket i den heta pannan. Flottet stänkte ut på spiseln och fyllde köket med tungt os. På ett klädstreck över spiseln hängde småbarnskläder till tork, på en stol låg Petterssons svettiga och smutsiga arbetsskjorta slängd och blandade upp matoset med en svag doft av svett och cigarretter. På matbordet stod disk och matrester efter middagsmålet. Familjens lille minste sov och snörvlade i sin klädkorg borta vid symaskinen och treåringen satt tyst och stilla och lekte med en trebent häst. Då och då kastade fru Pettersson en blick mot den svarta asfalterade gården, där äldsta ungen ännu lekte.

Inne från rummet hördes Petterssons kraftiga snarkningar. Han låg och sov på soffan med tidningen Arbetarens Vän över ansiktet. Till skydd mot flugor och den lilla strimma aftonsol, som tittade in över grannhusets höga gavel. Pettersson jobbade i nattskift på Förenade Ylle och skulle sova om dagarna. Så gott det nu kunde gå i en enrumslägenhet med tre barn. Det var heller kanske inte att undra på att han blivit nervös och otålig med åren, tänkte fru Pettersson och vände omsorgsfullt de knapriga fläskskivorna, som hon doppat i rågmjöl. De såg väldigt fina ut. Och det var tur för henne det. För Pettersson hade pretentioner på maten. Framför allt på biff och fläsk. Var det dåligt, gick hans hör- och synbara missnöje ut över frun och fruns över charkuteristen. Men som sagt, de här skivorna såg fina ut, och fru Pettersson suckade belåtet.

Annars hade hon, gudbevars, inte så värst mycket att vara belåten över. Enligt sin egen uppfattning. Stå och slava i ett kök med tvätt, matlagning och ungar. Från morgon till kväll. Dag ut och dag in. Utan ett öres betalning. Dessutom bara tjat och gnat från morgon till kväll om de där evinnerliga hushållspengarna, som aldrig ville räcka till. Det var precis som inte Pettersson kunde fatta hur dyrt allt blivit. Att inte han hade mer i lön, fast allting stigit, kunde väl inte hon hjälpa. Nej, sanna mina ord! Nu fick det vara slut! Hon slängde fram kaffepannan på spiseln och tog ned kaffeburken från hyllan. Så häftigt att locket åkte av och en del av kaffet flög ut över golvet. Treåringen kom kvickt kilande och ville smaka. Hon föste hårdhänt undan honom och gav honom en klatsch i stjärten. Han gav till ett illvrål, som höll på att väcka Pettersson. För denne grymtade till och vände sej på soffan. Hon fick ungen tyst med en kaka och sopade upp kaffet.

Men nu fick det sannerligen vara nog! I morgon dag skulle hon lämna alla tre ungarna på veckohem och börja jobba på fabrik. Det gjorde nästan vartenda kvinnfolk nuförtiden. Åtminstone i den här gården. Tänk, egen lön! Bestämd arbetstid. Och ungarna hemma bara lördag — söndag. Hon skulle ha gjort det för länge sedan, öm inte mannen haft några gammaldags omoderna åsikter om att en kvinna ska sköta hem och barn i första hand. Det var förr i världen det. Nu var det sån brist på arbetskraft, så dom faktiskt slogs om den. Tänk bara, vilken tjusig annons Tuppens haft inne häromdagen! Fru Pettersson bestämde sej för att gå dit och höra sej för. Där fanns också ett sånt väldigt trevligt veckohem för barnen. Ljust och soligt och bra på alla sätt. Mycket bättre för ungarna än att vara hemma. Medan hon funderade på vad hon skulle köpa sej i klädväg för de egenhändigt förtjänta pengarna, slog klockan i kyrktornet sex.

Sex! Och Britt hade inte kommit hem från skolan ännu! Hon hade visserligen haft slöjd, men ändå. Britt var fosterbarn i det petterssonska hemmet. Och inte bara en gång, utan hundra, hade fru Pettersson grubblat över vad som flugit i henne och mannen, när de bestämt sej för ett fosterbarn. Hade det inte varit för den ordentligt tilltagna månadsbetalningen, som punktligt kom och utgjorde det räddande tillskottet till hushållspengarna, hade hon aldrig behållit henne. En sån jänta! En riktig slyna! Lat och le, ful och trotsig. Hjälpte aldrig av egen vilja till i hemmet och hade man inte ögonen på henne i varje ögonblick, så vips satt hon och hängde med näsan över någon bok, som hon kom hemdragande med från skolan. Hon gick sista året i folkskolan och hennes lärarinna påstod att hon var begåvad. Men var den begåvningen satt, ville fru Pettersson allt bra gärna veta. Inte märktes den därhemma åtminstone. Lärarinnan hade nyligen varit på besök för att söka förmå Pettersson att låta flickan fortsätta i läroverk. Men han sade blankt nej. De hade haft nog besvär med flickan och hon skulle fortast möjligt få lära sej stå på egna ben. Dagen efter examen skulle Britt börja på chokladfabriken och lära till pralindopperska. Han hade redan talat med förmannen och skickat Britt till pastorsexpeditionen för att skaffa en arbetsbok för minderåriga.

Nu kom Britt. Hon stängde köksdörren ljudlöst efter sej. En mager, gänglig fjortonåring. Vårdslöst och slarvigt klädd. Dålig hållning. Trött och blek. Hon lade ifrån sej skolböckerna på vedlåren och sa goddag. Fru Pettersson fick tag i armen på henne och ruskade henne kraftigt:

Sakramenskade unge, var har du hållit hus? Har jag inte sagt åt dej hundra gånger att du ska gå hem ordentligt efter skolan och inte gå omkring och driva på gatorna? Du borde ha ett ordentligt kok stryk. Nå, svara! Har du inte mål i munnen? Har du varit ute och drivit med någon av de där ohängda pojkarna i gården? Svara!

Britt svarade inte. Vad skulle det tjäna till att söka förklara att hon gick och drev gata upp och gata ned, fast hon var både hungrig och trött. Bara för att ännu på en stund slippa komma hem till bannor och ovänlighet, till disk, tvätt och trångboddhet.

Sätt dej och ät, fast du borde inte ha någon mat, så som du bär dej åt.

Hon slängde fram några kokta potatisar och ett par fläskkorvbitar, som sam omkring i kallt spad med flottpärlor. Britt stirrade olustigt på korvbitarna, fast hon nyss varit så hungrig, att magen skrek. Hon petade i sig en.

Skynda på nu med disken, så här är snyggt när Pettersson vaknar.

Britt tog upp diskbaljan ur skåpet, petade med fingret bort fettranden efter föregående disk, hällde i ljumt vatten och började.

Raska på så det blir färdigt någon gång, fräste fru Pettersson åt fosterdottern och lade kärleksfullt upp det stekta fläsket på Petterssons tallrik, hällde det överblivna flottet över den stekta potatisen och skar upp tjocka, färska limpskivor, tog skjortan på armen och gick in för att väcka den sovande.

Vad det luktade ljuvligt! Britts mage knorrade. Kvickt böjde hon sig över bordet, tog ett stort fläskstycke och en limpbit och lyckades få in allt i munnen på en gång. Men lika kvickt var fostermodern över henne.

Tjuv, jaså, du är en tjuv också! Otäcka jänta! Och dej har man fostrat upp i sitt eget hem! Hon var så upprörd att det lilla skäggstrået på hakan guppade.

Just då kom Pettersson ut, sträckte på sej och smackade förnöjt när han kände fläskoset. Och Britt, som tyckte att hon inte hade mer att förlora den här dagen, sa rakt ut i luften:

Jag behöver en ny klänning och nya skor och nya strumpor till examen. Jag ska läsa upp en lång vers och överlämna blommor till vår lärarinna och jag kan inte se ut så här.

Det blev tyst i köket, så tyst att man kunde höra flugorna som surrade kring spiselkåpan. Treåringen tittade förvånat upp från sin lek. Han var inte van vid någon tystnad precis.

Pettersson fortsatte att äta som om han inte hade hört vad Britt sagt. Till sist svarade han med munnen full av fläsk, potatis och limpa:

Måste ha, måste ha! Jojo, jag tror man har pretentioner. Nej, flicka lilla, dom pengarna får du allt skaffa själv. Eller också får du låta bli att gå på examen. Dom lär nog klara sej dej förutan. Jag har nog med att klä egna ungar. —Kvicka dej ned till cigarrbutiken efter kvällstidningen. Här är femton öre.

Han slängde pengarna på bordet, Britt kilade ned, Pettersson fick sin tidning, tände en cigarrett och så småningom sänkte sej en viss kvällsfrid över det oroliga petterssonska köket.

Britt diskade och diskade. Flata tallrikar, djupa tallrikar, knivar, gafflar, skedar, kastruller. Det tog visst aldrig slut. Men så hade också fru Pettersson den lilla ovanan att lämna hela dagens disk till kvällen. Britt hade geografien uppslagen på hyllan över diskbänken. Då och då tog hon en titt i den. Det var hennes bästa möjlighet till läxläsning, utom på rasterna i skolan. För när disken var slut, skulle hon hämta upp äldsta barnet från gården, tvätta det och stoppa det i säng. Och när barnet somnat var Britt själv alldeles för trött för att kunna läsa.

Plötsligt la Pettersson ifrån sej tidningen och vände sej till sin gumma:

"Nej, jag har då aldrig hört på maken! Tyst ett tag ska du få höra: När ägaren till en sommarstuga i närheten av Stockholmsvägen på torsdagskvällen kom ut till sin stuga för att se om den efter vintern fick han till sin stora förskräckelse se en yngling ligga i sängen i rummet och helt lugnt röka en cigarrett. Bredvid sig på nattduksbordet hade han en revolver. På golvet låg kolapapper och apelsinskal