Peter

By Folke Fridell

För skomakarsonen Peter har livet knappast varit någon dans på rosor. Tillvaron i hemmet, det som borde vara hans trygga punkt, är allt annat än stabil. Dessutom har han från sin födelse levt i ett ständigt utanförskap, i ett samhälle som vägrar släppa in honom. Ett samhälle som utan att blinka väljer att fälla en skräckslagen elvaåring för våldtäktsförsök. Och vad har egentligen ett barn att sätta emot? När en femtonårig Peter återigen beskylls för kriminell aktivitet, i form av stöld och misshandel, står han ännu en gång med ett bristfälligt försvar. Men trots omgivningens eviga motstånd slutar han aldrig att kämpa. Hans berättelse både roar och griper tag i läsaren - och bitvis blir det riktigt spännande. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 7, 2021
• ISBN: 9788726747409

Book preview

www.sagaegmont.com

I

P eter hette han och skulle resa till stan själva julafton. Namnet var inte dumt om folk bara sagt Peter som han hette och inte Petter. Med två t-n minst. Till råga på allt kallades huset han bodde i Bäckatorpet.

De sjöng i skolan om en annan Petter som också bodde i ett bäckatorp. Den de sjöng om ville gifta sej med en som hette Lina och därför putsade han sina stövlar fina. Eller kanske hette hon Stina eller Mina, Peter mindes inte så noga och det kvittade för hånet flöt tjockt ändå. Annars fanns det en Lina i skolan också, men hon tog aldrig åt sej hånsången. Hon brukade sitta där och grina upp sej mot Peter när de andra sjöng, och en som inte blir arg för gyckel är inte mycket att retas med.

Då var det roligare att reta Peter Vester som slogs och grät för ingenting. När han nu ändå var alldeles oduglig att slåss.

Lina och Peter hade samma väg från skolan, och han brukade fly från henne för sångens skull. Men en dag hade han fått sitta efter, och då satt hon och lurpassade i diket när han kom vägen förbi.

— Du Peter, när dom andra ändå sjunger jämt så kan vi väl gifta oss riktigt?

Peter var elva år då och Lina tolv.

— Gifta oss?

Peter var så häpen att han inte ens kom sej för att springa sin väg. Han stod där bara och stirrade på Lina. Hon såg så underligt på honom, och ögonen glänste. Hon hade bröst nästan som ett fruntimmer.

— Javisst. Vet du inte hur man gör? Dom andra … dom där andra barnungarna begriper ingenting. Dom bara sjunger för att retas, men vi kunde lura dom och göra så där. Nu när vi är ensamma och ingen ser oss.

Lina tar honom i handen och drar in i skogen. Bakom en gravkulle stannar de. Peter ser sej ängsligt omkring, men inga ögon ser dem. De är ensamma och Peter är rädd. Flickan verkar upphetsad och kränger av sej klänningen.

— Ta av dej kläderna, Peter.

Men Peter vill inte. Det är längesen han badade, och kroppen är mager och ful. Han vill springa sin väg men törs inte det heller. Nu har Lina fått av sej linnet också, och Peter ser att det där med brösten var sant. Fast inte är dom sådana som Lisbeths. Nu letar han förtvivlat efter ord. Ord om vad som helst som kan rädda honom.

— Vet du att vi står på helig mark, Lina? Här har krig rasat, och i kullarna är alldeles fullt med lik.

Peter vet att det är sant. Skomakare Vester är intresserad av allt gammalt, och han har berättat för sin son om hjältegravarna. Kanske skulle hon bli rädd, Lina. Jäntor brukade inte tåla höra om lik och sånt. Men Lina hörde visst inte till den sorten.

— Begriper du inte att man inte kan gifta sej med kläderna på?

— Jag vill inte gifta mej. Inte med nån.

Mer hade inte hänt, men det räckte. Postfröken hade varit ute med kantarellkorgen, och ögon som letar efter svamp har skärpa över åt en naken jäntunge. Peter ser henne först och springer därifrån.

På kvällen kom Linas föräldrar till skomakarns i andra ärenden än att få sina skor halvsulade. Postfröken hade gått direkt till Linas hem och berättat det hemska hon sett och därifrån till skolrådets ordförande. Nu satt föräldrarna och krävde sin hämnd på en ouppfostrad skomakarunge.

Ingen skada hade skett, för flickan deras hade lyckats freda sej, men pojken måste hutas åt och tuktas till innan han blev en riktig förbrytare. Vester hämtade in sin son, men Peter nekade:

— Det var Lina som ville.

Föräldraparet satt där bara och hånlog.

— Du ljuger pojkjävel!

— En vet ju hur pojkar är, och min flicka säjer …

— Det var hon som ville. Hon satt och väntade på mej.

Ingen ville tro på Peter. Vester ville väl men vågade inte. Han la sin son på skomakarbänken och slog med fotremmen så länge att Linas mor tyckte det räckte med hämnden:

— Slå inte pojken fördärvad, Vester. Vi vill bara hans väl.

Dan efter förhördes både Peter och Lina i skolan. Hon först, och han sen. Lina hade berättat att hon nästan blivit släpad in i skogen. Så om inte fröken kommit i rättan tid så.

Lina hade tårar i ögonen, och hon blev trodd.

Nu ville skolstyrelsen bara att Peter skulle bekräfta flickans berättelse.

— Det var Lina som ville.

— Du ljuger!

Dom sa inte pojkjävel som hemma, annars var det ingen skillnad, tyckte Peter. Men slåss skulle dom inte få här, den han fått hemma räckte och blev över.

— Det blir lindrigare för dej om du talar sanning.

Det var då Peter bestämde sej för att bli en tigare. Teg man så ljög man väl i alla fall inte, rätt om det man sa var sant. Tiga var ett mellanting, och sen fick dom tyda bäst dom ville.

Så Lina skaffade Peter ett B i uppförande med sina små putiga bröst och sin flickåtrå. Och på håret var det att Peter åkt iväg på anstalt också. Nu räckte det med att skomakarn fick sina förhållningsorder.

Man fick väl se tiden an, sa dom mest beskäftiga. Såna som började i den åldern brukade komma igen.

Sången om den stövelputsande och giftaslystne Petter i Bäckatorpet sjöngs inte mer i den skolan. Barnen såg på Peter med nyfikna respektögon, och de djärvaste av flickorna bjöd honom i ringlekarna tills de tröttnade när han inte följde med. Den första tiden hämtade Linas mor sin flicka i skolan varje kväll. Lina gick vid hennes sida så viktigt sedesam att Peter hade lust att spotta efter henne.

Hade det funnits nånting högre än stort A i uppförande så hade väl Lina fått det betyget.

Men nu var allt det där förbi, och Peter Vester hade hunnit bli femton år och slutat skolan. De hade samsats om nån slags nödexamen och sagt nånting om obildbarhet åt Elna Vester då på examensdan. Uppförandebetygets B stod tydligt präntat också i avgångsexemplaret.

Albin Vester tog illa vid sej av pratet om nödexamen och obildbarhet. Sedebetyget ger jag faen i, sa han rakt ut till skolläraren, men det där om nöd eller att pojken är dummare än alla andra var inte riktigt.

Svaret han fick tröstade inte stort. Peter var inte dum och inte lat heller. Men nånting trodde läraren det fanns hos pojken som inte skulle få finnas. Nån underlig ängslan som knöt till djupt inne i stackarn.

— Han står där bara, pojken din. Bara står där och storstirrar på nånting som inte finns. De stunderna hör han inte och svarar inte. Sen när han vaknar är han rädd för nånting som jag inte begriper.

Med det obegripliga beskedet fick Vester nöja sej.

Peter höll sej tjurigt några steg efter den böjda kvinnan. Hon kunde gott gå ensam därframme nu när hon inte ville ha honom hemma en sån här dag. Ett par gånger försökte hon sakta stegen och vänta på honom, men då stannade han riktigt tills hon gick igen.

Än hade de inte hunnit ut ur skogen, så det var inte skammen för käringschaletten eller den släplånga kjolen som höll Peter tillbaka. Annars hade det väl också hänt att han skämts för henne ibland. Ute bland folk och när det var ljust.

Men den här gången var det inte skam utan hämnd.

Hon kunde gott få gå där i tystnaden med sin krokiga rygg. Fast de bara var vid bäcken och sandfallet än och ingen såg dem. En gång hade Peter sett en huggorm i den heta sommarsanden och sprungit hem efter katten. Det var veckan efter älskogsmötet med Lögn-Lina så modern hade hållit ögonen på Peter och kom efter när han hämtat katten. Albin var i stan och köpte läder.

Så länge striden varade hörde Peter inte sin mors klagan, men när katten vunnit och ormen låg ihjälbiten i sanden vaknade han till:

— Kan du stå här och njuta av att kräken plågas, Peter? Vad ska det bara bli av dej din stackare.

Men då hade Peter redan bestämt sej för tigandet, och förresten ömmade det i baken efter stryken i skoverkstaden, annars hörde han nog hur ängslig modern lät. Så han svarade inte och gömde kattstriden djupt i minnet. En katt ville han vara. En tystlåten hankatt som bet alla listiga ormar till döds.

Då hade hon haft ängslan i sej för hans skull, mor. Nu ledde hon iväg honom nästan som till slaktbänken fast det var jul och allting. Bara för släkten skickat bud och sagt att Petter var välkommen.

Släkten stavade Petter med två t-n och ibland med tre. Fast då var det på rent jävelskap och kom från ungarna. Så de äldre visste kanske ingenting om.

Gossen Pettter Morbror Vester, Bäckatorp hade det stått på ett gratulationskort när han fyllde tio år. Så de kunde flina ihop öknamnsadresser i stan också, tänkte Peter bittert den gången. Då hade fadern tröstat honom lite:

— Skit i det du, Peter. Morbror är du, och Peter heter du. Ett par t-n till eller från spelar väl ingen roll. Skrattar du åt dumheterna så tröttnar dom snart, men lipar du så öser dom bara värre.

Annars tyckte alla andra om skämtet med morbror Petter. Både den morrhårsprydda postfröken och dom som rotade i den gemensamma bybrevlådan.

Det var julaftonsskymning när Elna Vester följde Peter till tåget, och hon gladdes åt halvdunklet för pojkens skull. Så behövde han inte se det som inte borde synas, att hon gick här i vinterkylan och grät över sonen som skulle fira jul hos kära släkten i stan.

Hon borde sagt ifrån, Elna. Sagt ifrån då när Albin kom med budet att det fick inte hända. Men hon hade inte vågat säja nånting. Albin var inte nykter då på kvällen, och dan efter tordes hon inte heller. Dan efter fyllan var nästan ändå farligare.

Det var kvällskallt, och det våta stelnade till och stramade om kinderna så det gjorde ont. Elna drog ner schaletten djupare i pannan och steg åt sidan så hon kom jämsides med Peter:

— Fryser du om fötterna?

— Nej.

Peter skriker fram det lilla ensamma ordet så högt och hårt så det hörs som en förbannelse. Annars fryser han allt om fötterna för skorna är trånga, men Peter tycker att detta om fötter och frost inte angår henne som frågar. Inte ens modern har med honom och hans plågor att göra nu längre.

När hon släpar iväg honom den här helgdan.

Då kan hon gå där framför och smaka på nejet som hörs så hårt som jävlar anamma. Som hörs precis så hårt som meningen var.

— Visst är dom snälla i stan, Peter. Det vet du väl att dom är. Nu i juletid och allting.

Peter tiger och är bakom igen. Hon kan gå där i sin ensamhet och låtsas tro på lögnerna. Man skulle vara en hankatt och bita alla listiga ormjävlar …

Annars kunde han sagt en del, han också. Nu ljuger du mor, kunde han sagt om han velat. Dom är inte snälla alls i stan. Inte mot dej och inte mot mej.

Det där kunde han sagt om inte Lina varit eller han fått B i betyget. Men nu var han en utskämd en, och då kvittade alla ord. Då var man bara Peter tigare.

Förresten var det kanske sant det där om julen. Jesubarnet i krubban och allt det där. Släkten i stan trodde på Gud och tillhörde nån slags sekt där Aron Ytter var sångledare. Det hade Peters far sagt, och det var sant för han gömde kortleken och konjaksglasen när stadsborna kom på besök.

Men det var visst mest för specerikundernas skull Aron höll på religionen och Hilma hade dansat på skyttefesten förra sommarn. Kanske hörde dom till en sekt där man bara behövde vara snäll de allra heligaste högtiderna? Om Peter skulle säja sin mening och tala skomakarspråk så var stadsborna mest jävliga i vardagslag.

Men nu skulle Peter ingenting säja.

I skomakarhemmet var det inte särskilt religiöst. Lisbeth satt där mest var kväll och alla söndagar, och då spelade dom kort och tog en konjak till söndagskaffet. Bara Lisbeth och fadern förstås, modern söp inte och hade väl valt kyrkan eller en bibeltext i stället för kortleken om hon fått välja.

Men det var Albin Vester som bestämde över bibelläsning och kortspel. Elna svalde i stället för valde och teg sej igenom sånt som var rätt eller orätt.

På sista tiden hade Lisbeth börjat att bestämma också.

I kväll skulle dom väl sitta där med sina kortlappar, Lisbeth